Människan tur och retur - SHMM

MÄNNISKAN, 

TUR OCH RETUR 

Utredningsrapport om temat människan inom forsknings- och utvecklingsprogram för 

Statens historiska museer 

Åsa Fredell, 2004 

Fou rapport 2

Människan, tur och retur 

Utredningsrapport om temat människan inom forsknings- och utvecklingsprogram 

för Statens historiska museer 

Åsa Fredell 2004 

© Statens historiska museer och Åsa Fredell, 2004

Sammanf Sammanfattning 

Sammanf attning 

Människan: Tur och Retur är en utredningsrapport om temat ”Människan” inom ett forsknings- och 

utvecklingsprogram (framtaget under 2002) för Statens historiska museer som även omfattar ytterligare 

tre teman vilka sammanfattas under rubrikerna ”Materiell Kultur”, ”Kommunikation och Interaktion” 

samt ”Identitet”. 

Målet att upprätta en kunskapsöversikt och betona aktuella perspektiv på människan, för att genom 

detta bidra till att inspirera framtida forskning och produktionen av den nya förhistoriska basutställningen 

på Historiska museet, nås genom problematiseringen av en förfluten, samtida och framtida syn på 

människan och det mänskliga: Vad är människan, vad var människan och vad kan/vill människan bli? 

Forsknings- och utvecklingsprogrammet ingår i formulerandet av en ny typ av museum som är mer 

levande och aktivt och som tillåts att andas med tiden istället för att förklara och legitimera den. Museet 

har länge varit uppbundet vid och fyllt sin funktion tillsammans med en rad företeelser som t ex stabilitet, 

äkthet, stora narrativ, nationalstaten, kolonialismen, evolutionstanken, patriarkatet och kristendomen. I 

dagens postmoderna samhälle har människorna satt dessa företeelser under hård kritik och funnit det 

dags att byta ut dessa honnörsord knutna till det västerländska, androcentriska vetenskapsparadigmet 

och istället uppmuntra kompositioner av företeelser som kan samlas under orden förändring, globalisering, 

pluralism, etik och respekt. 

Utredningen har en uttalad agenda som tar fasta på denna kritik (som givits framförallt i form av 

genusperspektivet, postmodernismen och postkolonial teori), samt nya teoretiska och metodiska 

förutsättningar. Agendan tjänar som en utgångspunkt för framtida forskning och uppmuntrar till 

breddning istället för ersättning. Den klargör vikten med att relatera, samla och komponera istället för 

att dela upp och värdera. Den utmanar oss också genom att uppmana till att våga tillåta komplexitet mer 

i vår forskning. Agendan betonar även att språk och speciellt språkliga metaforer är ett outtalat 

maktredskap som bör uppmärksammas i kunskapsproduktionen. Den framhäver också vikten av att 

utgå från allomfattande begrepp och låta materialet indikera kategoriseringar istället för att påtvinga 

materialet våra samtida termer och begrepp. 

Parallellt och samhörande med diskussionen – av människans identitetsskapande som konstruerad 

samhällskategori, hennes relation till strukturer i omvärlden och grupperingar av människor, potentialen 

hos människan som arkeologiskt material och den här återgivna metaforiska livscykeln hos människan 

som Skapare, Förändrare och Förstörare, samt slutligen människan som hon presenteras av oss själva - 

presenteras åtta konkreta forskningsprojektförslag. Dessa sammanfattas under nedan föreslagna titlar: 

1. ”Män i djur”: Mänsklig identitetskonstruktion och metamorfos under nordisk äldre järnålder och folkvandringstid. 

2. Människan i det kyrkliga rummet: Kropp, genus, gester och ideologi i det medeltida bildmaterialet. 

3. Människokroppens uttryck: Studier av kropp och genus under sydskandinavisk yngre bronsålder och förromersk 

järnålder. 

4. Materialiserade minnen: Variationer av införlivandet av dåtid i samtid under sydskandinavisk bronsålder. 

5. I väntan på vadå? Neolitiska framtidsperspektiv. 

6. Illusion, skratt, spel & sport: Förhistoriska inblickar i manipulationen som förändringsprincip. 

7. Berättelser från en vallgrav: Medeltida försvinnanden och bortglömmanden i vatten. 

8. Människan i backspegeln: Hundra års presentation av tiotusen år av människor. 

Projektförslagen är utformade efter en uttalad struktur för att lätt kunna urskiljas och frigöras från den 

övriga texten. De försöker även ansluta till utredningsrapportens rubriker och uppmuntra till nya eller 

kompletterande perspektiv på arkeologiskt material. Det första projektförslaget utgår ifrån mänsklig 

identitetskonstruktion medan de efterföljande två projektförslagen betonar den mänskliga kroppen 

som artefakt och uttryck. Människokroppen som upplevelse sammanfattas genom livscykeln vilken 

också tjänar som språklig metafor för människan som Skapare, Förändrare och Förstörare. 

i

Denna metafor kan utgöra ett till tid och rum kompletterande ramverk som utgår ifrån människan som 

meningsskapande aktör. 

Projektförslag 4-5 utgår från människan som Skapare. De tar båda fasta på en aspekt av det typiskt 

mänskliga förfarandet att förstå sin omvärld genom symboliska representationer. I detta fall rör det sig 

om tid. De övriga symboliska representationerna som är vanligare i arkeologisk forskning är symbolisk 

representation av tal, bild, skrift och rum. Projektförslagen kompletterar varandra i och med att de tar 

upp symbolisk representation av tid i båda riktningarna – dåtid och framtid i angränsande arkeologiska 

tidsperioder. Själva skapandet utgörs även det av ett undantag som i det arkeologiska materialet är 

mycket eftersatt men i den mänskliga världen mycket påtagligt - återupptagandet av det ”döda” eller 

upptagandet av det ”framtida”. 

Projektförslag 6 undersöker genom ett selektivt urval av förhistoriskt material olika former av 

manipulation som förändringsprincip. Människan som Förändrare betonar den aktiva, manipulerande 

och väljande människan i dåtid som nutid. 

Berättelser från en vallgrav aktiverar sidor av människan som Förstörare vilka länge hamnat i 

skymundan p g a intresset för mer konkreta former av förstörelse, t ex krig eller offer. Det handlar om 

bortglömmanden och övergivanden och hur ett unikt arkeologiskt material kan bildas, återintroduceras 

för att sedan glömmas bort i arkivet. Projektförslaget tar även fasta på narrationen som presentationsform. 

I det sista projektförslaget studeras vår presentation och återupptagandet av människan och det 

mänskliga under de senaste hundra åren. Projektet formas delvis av postkolonial teori och kritik som 

framhäver avsaknaden av respekt, etik och det mänskliga i presentationen av människan. 

Under rubriken ”Människan presenterad” diskuteras även (utifrån mitt subjektiva perspektiv som arkeolog 

och besökare) hur en förhistorisk basutställning kan organiseras. Förslagen tar upp vikten av 

professionalism, identitet, kunskapslokalisering och utvidgningsmöjligheter samt några av fallgroparna 

som man bör undvika. Huvuddragen är att presentera en utställning med flera kommunikationsnivåer 

som har en bred bas som kan ta upp utvalda teman genom mindre anpassningar och förändringar. 

Meningen är att utställningen ska bli en utgångspunkt för förändring och införlivandet av ny forskning 

och av publiken efterfrågade infallsvinklar. Det finns också en önskan att utställningen ska ta vara på 

den agenda och de forskningsmöjligheter som utredningsrapporten presenterar. 

Utredningsrapporten kan sammanfattas som en resa: Människan – tur och retur, där vi utifrån egenskapen 

av att vara människor ger oss av i tid och rum för att slutligen komma tillbaka och reflektera över oss 

själva – vad vi är, vad vi var och vad vi vill/kan bli. 

ii

Innehållsf 

Innehållsför 

Innehållsf ör örtec ör ec eckning ec kning 

Sammanf Sammanfattning............................................................................. 

Sammanf attning............................................................................. 

attning.............................................................................i 

attning............................................................................. 

1 1 Intr Introduktion……………………………………………………………….......…1 

Intr oduktion……………………………………………………………….......…1 

Bakgrund 1 - Syfte 7 - Problemformulering 7- Disposition och agenda 8 

2 2 Människ Människan……………………………………………………………………...... 

Människ Människ an……………………………………………………………………...... 

an……………………………………………………………………......13 

an……………………………………………………………………...... 

Människan i mötet med det andra 13 - PROJEKTFÖRSLAG 1: ”Män i djur”: Mänsklig identitetskonstruktion 

och metamorfos under nordisk äldre järnålder och folkvandringstid 14 - Människan i mötet med sig själv 16 - 

Värderingen 17 

3 3 Människ Människan Människ an I I I Om Omvär Om är ärlden…………………………………………..…...….. 

är lden…………………………………………..…...….. 

lden…………………………………………..…...…..19 

lden…………………………………………..…...….. 

Individen i plural 19- Intryck, uttryck och avtryck 21 

4 4 Människ Människan Människ Människ an I I De Det De t Ar Arkeologisk 

Ar eologisk eologiska eologisk a Mat Mater Mat er eriale er iale ialet………………..….23 

iale t………………..….23 

Dåtid i nutid, nutid i dåtid 24 - Olika arkeologier 25 - PROJEKTFÖRSLAG 2: Människan i det kyrkliga 

rummet: Kropp, genus, gester och ideologi i det medeltida bildmaterialet 26 - Människokroppen som arkeologiskt 

källmaterial 28 - PROJEKTFÖRSLAG 3: Människokroppens uttryck: Studier av kropp och genus under 

sydskandinavisk yngre bronsålder och förromersk järnålder 29 

5 5 Människ Människan Människ Människ an Som Som Som Sk Skapar Sk apar apare……………………………………………….....33 

apar e……………………………………………….....33 

PROJEKTFÖRSLAG 4: Materialiserade minnen: Variationer av införlivandet av dåtid i samtid under sydskandinavisk 

bronsålder 35 - PROJEKTFÖRSLAG 5: I väntan på vadå? Neolitiska framtidsperspektiv 38 

6 6 Människ Människan Människ Människ an Som Som F FFör 

F ör örändr ör ändr ändrar ändr ar are…………………………………….........4 

ar e…………………………………….........4 

e…………………………………….........41 

e…………………………………….........4 

PROJEKTFÖRSLAG 6: Illusion, skratt, spel & sport: Förhistoriska inblickar i manipulationen som förändringsprincip 43 

7 7 Människ Människan Människ Människ an Som Som Som F FFör 

F ör örstör ör ör örar ör ar are……………………………………....…..4 

ar e……………………………………....…..4 

e……………………………………....…..47 

e……………………………………....…..4 

PROJEKTFÖRSLAG 7: Berättelser från en vallgrav: Medeltida försvinnanden och bortglömmanden i vatten 48 

8 8 Människ Människan Människ an Pr Present Pr esent esenter esent er erad…………………………………………...……..5 

er ad…………………………………………...……..5 

ad…………………………………………...……..51 

ad…………………………………………...……..5 

PROJEKTFÖRSLAG 8: Människan i backspegeln: Hundra års presentation av tiotusen år av människor 55 

Ref ef efer ef er erenser…………………………………………………….....………………….. 

er enser…………………………………………………….....………………….. 

enser…………………………………………………….....…………………..iii 

enser…………………………………………………….....………………….. 

Muntlig Muntliga Muntlig a RR 

Ref RR 

ef ef efer ef er erenser…………………………………………………….....…. 

erenser…………………………………………………….....…. 

enser…………………………………………………….....…. 

enser…………………………………………………….....….xii 

enser…………………………………………………….....…. 

Int Inter Int er erne er ne netR ne tR tRef tR ef efer ef er erenser………………………………………………………........ 

er enser………………………………………………………........ 

enser………………………………………………………........xii 

enser………………………………………………………........

1 1 Intr Introduktion 

Intr oduktion 

Introduktion 

Bakgrund 

Museet som samhällsfenomen befinner sig i dag i en form av identitetskris. Detta visar sig i osäkerheten 

att hantera den nya roll som samhället vill ge det. Den västerländska museiidén anses vara sprunget ur 

företeelser som renässanstidens intressanta kuriosakabinett, hemmahörande på marknader och 

cirkuskarnevaler, liksom upplysningstidens insamlande och klassificerande naturaliesamlingar (Lind 1994: 

4-10). Även kyrkans insamlande och uppvisande av objekt och reliker kan ha varit en inspirationskälla. 

Det fanns tidigt en önskan, genom uppvisandet av annorlunda och främmande objekt eller företeelser, 

att både underhålla och utbilda (Hetherington 1996: 153-176). Förutom denna delade önskan att 

underhålla och att utbilda, vilket i sig inte behöver innebära en tvist så länge en viss balans eftersträvas, 

finns hos många självkritiska museer i dag även en allvarligare kris i själva identitetsuppfattningen. 

Museet har länge varit uppbundet vid och fyllt sin funktion tillsammans med en rad företeelser som 

t ex stabilitet, äkthet, stora narrativ, nationalstaten, kolonialismen, evolutionstanken, patriarkatet och 

kristendomen. Dessa företeelser är i dagens postmoderna samhälle satta under hård kritik och närmast 

utdöende (Mcdonald & Fyfe 1996: 1-21). Nya företeelser att förhålla sig till är bl a förändring, 

globalisering, pluralism, nya medier, tekniker och etiska frågor. I dagens samhälle har vi fått se en ökad 

privatisering av meningsbetydelse och till följd av detta har stora narrativ (sanningar) blivit allt svårare 

att upprätthålla och vi upplever allt snabbare skiften av dem (Shilling 1993: 1ff). 

Ingen ser längre museet som en entydig, sann berättelse där en evolutionär tidslinje ska förklara och 

legitimera det nuvarande samhällets suveränitet och tillblivelse. Museet ska istället förse samtiden med 

perspektiv och öppna upp för alternativa möjligheter. 

Fast vi i dag, med kritiska och eftertänksamma ögon, gärna ser framväxandet av den museala institutionen 

som ett resultat av legitimeringen av den moderna nationalstaten, kolonialiseringsprocessen och det 

moderna vetenskapsparadigmet, så är museitanken inte enbart en västerländsk idé. Många samhällen 

världen över, och troligen också i andra tider, har på olika sätt samlat, bevarat och visat upp föremål 

under olika former och med olika syften (Kreps 2003). Museet, som är en konstruktion och därmed 

öppet för förändring, har därför en roll att spela även i framtiden. Över 90 % av hela världens i dag 

existerande museer skapades efter UNESCO/ICOM bildades 1946 (Kreps 2003: 21), vilket talar för att 

museet som institution är ”bara barnet” och i full rätt att materialisera sin identitet. 

Museet har i västerlandet etablerats i mötet med det andra, det som är främmande socialt i tid och 

rum, och är på så sätt identitetsskapande. I mötet med det andra blir vi medvetna om vilka vi själva är, 

men vi blir också medvetna om att det finns andra alternativa möjligheter för vilka vi kan eller vill vara/bli. 

Det är som att det i själva skapandet eller födelsen av ett fenomen också föds en möjlighet att förändra, 

rasera eller radera det. Även i skapelsen av livet finns den oundvikliga döden inbäddad likt en process 

som tar sin början redan då livet startar. Ur en människas perspektiv kan detta te sig något dystert, att vi 

alla går mot en säker död. Den språkliga metaforen däremot innebär att skapandet av identiteter och 

sanningar är öppna för förändringar, vilket i sin tur innebär möjligheter till nya alternativa världar och 

till nya former av liv. I egenskap av människor befinner vi oss i en ständig process av tillblivelse. 

1

Introduktion 

Vi har förmågan att anpassa oss till omvärlden, men vi har också förmågan att få världen att anpassa sig 

efter oss då vi finner vägar för att få våra önskningar och våra viljor igenom. I processen av tillblivelse, 

i alla tider och samhällen utesluter man också något, det man väljer bort. 

Den västerländska, vetenskapliga paradigmen, vilken kan liknas vid en arkitektonisk, ideologisk struktur, 

har under de senaste decennierna utsatts för en allt hårdare kritik. Det är främst ursprungstanken och 

evolutionen, de hierarkiska och hävdande dikotomierna samt tron på en naturgiven oföränderlighet, det 

visuella och det rationella som ifrågasatts. Arkeologin, ett ämne fött ur den västerländska, vetenskapliga 

paradigmen och länge ett verktyg för att legitimera densamma, har sedan en tid tillbaka börjat ifrågasätta 

sitt eget ursprung och förändra sitt syfte genom tillämpningar av bl a postprocessuell, feministisk och 

postkolonial teori samt det här betonade genusperspektivet. 

Ursprungstanken och evolutionen var de första grundbultarna i det västerländska, vetenskapliga 

paradigmet som utsattes för kritik. Fast de flesta, i alla fall inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga 

ämnena, är fortfarande överens om att ursprung är något konstruerat och att evolution eller utveckling/ 

förändring inte automatiskt innebär att något går från det sämre till det bättre, så bygger trots allt många 

teorier och hypoteser i forskningen på denna linjära, systematiska tid i vilken dåtiden är statisk, nutiden 

given och framtiden förutsägbar (Grosz 1999). 

Den andra grundbulten att utsättas för kritik var uppdelningen i hierarkiska dikotomier. Att skapa 

identiteter i form av dikotomier genom att klassificera och kategorisera innebär en reduktion och en 

förenkling av verkligheten. Även om vi uppfattar dikotomierna som extremer på en skala, och inte som 

motsatspar, så innebär det att mycket hamnar utanför det vi för tillfället väljer att fokusera på1 . Att sedan 

värdera det ena högre än det andra, och dessutom hävda det, leder till orättvisa och marginalisering. Det 

är ur detta perspektiv vi bör se genuskritiken. 

I slutet av 1960-talet, under influenser av Civil Rights-rörelsen i USA och andra radikalt påverkade 

rörelser i Europa, väcktes ett ökat intresse för att studera kvinnorelaterade frågor (Arwill-Nordbladh 

2001: 26). Genusperspektivet, som kom att formeras teoretiskt och metodiskt under 1980-talet, grundlades 

således på en feministisk kritik av det samtida, och enligt kritikerna, manscentrerade samhället. Det blev 

i ekot av de kritiska rösterna tydligt hur samtida maktrelationer, värderingar och stereotyper onyanserat 

och okritiskt projicerades på förhistoriskt och historiskt material. Kvinnorna osynliggjordes i den 

arkeologiska tolkningen och om dom trots allt tilläts existera så förminskades eller förvanskades ofta 

deras betydelse. 

Arnold (1991) har belyst problemet med ”furstegraven” i Vix (Frankrike) där gravinventarierna gav 

indikationer genom smyckesuppsättningen och avsaknaden av vapen att den gravlagda var en kvinna. 

Istället för att acceptera att den rika graven kunde vara uppförd över en kvinna gjorde man tolkningen 

att ”fursten” nog var en transvestitisk präst. Detta ansåg man förklara både smyckesuppsättningen och 

avsaknaden av vapen. Senare osteologiska undersökningar har dock stärkt hypotesen att den gravlagda 

verkligen var en kvinna. 

____________________ 

1 

Kritik av vårt samhälles visuella överbetoning i jämförelse med våra andra sinnen har givits av Lazzari (2003: 194-222). 

2

Introduktion 

Ett annat exempel ger Nelson (1997: 139) då hon tar upp och diskuterar existensen av en kvinnlig trupp 

i Qin Shihuangdis berömda terrakottaarmé. De flesta av oss känner nog inte ens till att denna kvinnliga 

trupp över huvud taget existerar och om den kommenteras så tolkas kvinnorna ofta som prostituerade 

eller som medföljande ”sällskap” till de manliga krigarna. 

Arkeologin som vetenskap var länge genomsyrad av västerländska och manscentrerade förhållningssätt, 

sannolikt på grund av att det huvudsakligen var vita västerländska män som bedrev forskningen. Arwill- 

Nordbladh (2001: 12-25) har dock visat på att det tidigt, redan under början av 1800-talet, fanns kvinnor 

som bedrev arkeologisk forskning. De har bara inte givits någon uppmärksamhet, sannolikt eftersom de 

i sin samtid utgjorde en minoritet. Dessa kvinnor arbetade ofta utifrån annorlunda perspektiv som 

uppmuntrade till tvärvetenskap och dialog, förhållningssätt som vi i dag finner intressanta. 

Kritiken av det manscentrerade samhället ledde fram till två olika typer av feminism. Den ena, empirisk 

feminism, utgick från jämlikhetsperspektivet och såg som sin uppgift att motverka avsaknaden av kvinnor 

i förhistorien genom att synliggöra dem och ofta betona kvinnornas förmåga att anta vad som ansågs 

vara manliga roller. I dag kan vi identifiera utvecklingen av denna feminism under parollen ”Kvinnor 

kan”. 

Den andra typen av feminism, särartsfeminism, växte fram under 1970-talet och utgick från 

skillnadsperspektivet, där det typiskt kvinnliga betonades och hyllades som mer värdefullt i motsats till 

det manliga. Varken den ena eller den andra typen av feminism lyckades dock förändra synen på det 

manliga och kvinnliga såsom naturgivna oföränderligheter och de båda perspektiven bidrog istället, 

under vissa omständigheter, till att konservera redan existerande fördomar (Hjørungdahl 1994; Gatens 

1996; Nelson & Ayalon 2001; Arwill-Nordbladh 2001). 

Det var främst genom kritiken av särartsfeminismen, och synen på det kvinnliga som en naturgiven 

oföränderlighet, som genusperspektivet växte fram (Arwill-Nordbladh 2001). Genusperspektivet innebar 

att människan delades in i en biologisk del utifrån kompositionen av genitalier, kromosomer och 

hormoner (kön) och en sociokulturellt konstruerad del eller process (genus), som till skillnad från den 

biologiska delen var föränderlig och förhandlingsbar. Indelningen innebar att man kunde frångå mänsklig 

könsidentitet som något naturgivet och statiskt och istället börja diskutera olika materialiseringar av 

genus som inte bara begränsade sig till det manliga eller det kvinnliga. Det öppnades också en möjlighet 

för diskussionen av variationer av kvinnlighet och manlighet. 

Uppdelningen i kön och genus har visserligen fungerat som en förlösande kraft för genusforskningen. 

Men många inom genusforskningen är kritiska eftersom den ännu inte erbjudit något alternativ då den 

polära dikotomin och associationen till natur : kultur upprätthålls i och med uppdelningen i kön : genus 

(se bl a Nordbladh & Yates 1990; Butler 1993; Wennstedt Edvinger 1993; Gatens 1996; Gilchrist 1997; 

Meskell 1998; Rautman & Talalay 2000; Nelson & Rosen-Ayalon 2001; Arnold 2001; Lazzari 2003). 

Flera av kritikerna menar att vår uppfattning av biologiskt kön också är konstruerat och därmed 

föränderligt. Vår tvåkönsmodell (baserad på skillnad) introducerades t ex först i och med Upplysningen 

på 1700-talet. 

3

Introduktion 

Dessförinnan hade man tillämpat en enkönsmodell (baserad på likhet) där kvinnans kön betraktades 

som en inverterad form av mannens (Shilling 1993: 43; Meskell 1998; Arwill Nordbladh 2001: 30-31). 

Kritikerna tar fasta på att uppdelningen i kön : genus faktiskt befäster och legitimerar att det finns något 

som är naturgivet och beständigt i motsats till det socialt konstruerade när så i själva verket inte är fallet. 

De anser att den polära uppdelningen i man och kvinna är en social konstruktion och inte en biologisk 

realitet. Utgår man från kromosomer finns det minst 5 olika kön, där tre visserligen är varianter på de 

två dominanta formerna. Men förutom detta finns det även en del komplikationer med sammansättningen 

av olika hormoner och genitalier som ifrågasätter uppdelningen (Shilling 1993: 52-53). Gatens (1996) 

föreslår att vi ska börja använda oss av termen könsrelaterad kroppsbild istället för termen kön som hon 

anser väcker associationer till det biologiska. Vi kan också med ganska stor sannolikhet påstå att människan 

under förhistorisk tid inte var bekant med kombinationer av hormoner, genitalier och kromosomer. 

Troligen utgick de istället ifrån egna, kulturbundna kategoriseringar som kan ha förlitat sig mer på 

utseende (här kan genitalier, kläder och hår spelat en stor roll), beteende eller självuppfattning (Arnold 

2001). 

Genusperspektivet innebar att forskningen började beakta genus som ett analytiskt begrepp och en 

samhällsstrukturerande princip. Det teoretiska skiftet, från en processuell till en postprocessuell arkeologi 

under 1980-talet, innebar också att genusperspektivet fick starkare förankring inom arkeologin och det 

bidrog även till teoretisk och metodisk utveckling av ämnet. Under 1990-talet blev genusperspektivet en 

erkänd del av arkeologin till följd av upprättade nätverk och en stor mängd litteratur i form av 

symposievolymer (t ex Conkey & Gero 1991; Walde & Willows 1991; Moore & Scott 1997; Johnsen & 

Welinder 1997; Diaz-Andreu & Sørensen 1998; Wicker & Arnold 1999; Nelson & Rosen-Ayalon 2001) 

och viktiga monografier (t ex Nelson 1997; Gilchrist 1999; Sørensen 2000; Arwill-Nordbladh 2001). 

Skandinavien, Storbritannien och USA har varit länge varit ledande områden för genusdiskussionen 

då flera framträdande forskare haft sin hemvist där. I Skandinavien har bl a: Arwill-Nordbladh, 

Hjørungdal, Engelstad, Sørensen, Damm, Dommasnes, Mandt, Rathje, samt tidskriften K.A.N. Kvinner 

i arkeologi i Norge, spelat en stor roll i utvecklingen av genusperspektivet. I Storbritannien känner vi bl a: 

Gilchrist, Butler, Moore, Scott, Soafer Derevenski och Wylie som framträdande förgrundsgestalter och 

i USA bl a: Claassen, Nelson, Spector, Conkey, Gero, Joyce och Meskell. Men diskussionen kom snabbt 

att bli internationell då den förts på en internationell arena. I många före detta kolonialstater har 

genuskritiken mycket gemensamt med den framväxande postkoloniala teorin som också den skapats 

utifrån kritiken av den västerländska, androcentriska världsbilden. 

I dag har genusperspektivet, förutom sin roll att bryta upp konventionella kategoriseringar och erbjuda 

alternativ till den manscentrerade världsbilden, också etablerat sig i en rad mer övergripande 

frågeställningar inom arkeologin. Dessa berör bl a frågor om identitetsuppfattning eller tillhörighet, 

arbetsfördelning och praktiker, ideologi, rumslighet, relationer och makt, kroppslighet och uttryck, 

presentation och narrativ eller rent av själva arkeologiämnets sociologi. Det sistnämnda är en fortsatt 

kritik av att en mansdominerad forskning reproducerar ett manscentrerat språk och en manscentrerad 

världsbild. 

4

Introduktion 

Ett bra exempel på detta egocentriska problem kan vara att visa på en undersökning som Baker (1997) 

gjorde med barn för att se om barn skulle ingå i förhistorien om de uppmanades att själva skriva berättelser 

om den. När barnen skrev var det en självklarhet att de själva ingick i berättelsen och faktum är att de 

blev centrala i berättelserna. Kanske är detta en lärdom att vi hela tiden skriver utifrån oss själva och 

våra referensramar och att vägen till en mer mångfacetterad och varierad förhistoria inbegriper att fler 

olika typer av människor tillåts vara med och inspirera till och skapa den. Här har särskilt 

arkeologiutbildningen en viktig framtida roll att spela. 

Persson (1994) menar att nyheter, motsägelser och det komplexa tilltalar kvinnor mer än män. Kanske 

handlar det inte nödvändigtvis om manligt : kvinnligt utan om strävanden från den röst som inte tillåts 

vara med och bestämma i samtalet. Att befinna sig i ett maktunderläge (oavsett kön eller ålder) kan bidra 

till att personen söker nya vägar för att få uttrycka sig. Från ett dominerande perspektiv handlar 

konserverandet av en maktposition ofta om att skaffa sig en klar överblick för att upprätthålla stabilitet. 

I denna position blir entydighet, stereotyper och naturliga oföränderligheter önskvärda. Från ett 

underordnat eller förhandlande perspektiv handlar det istället om att ifrågasätta verklighetsförankringen 

i maktperspektivet för att kunna ta plats i uppbyggandet av en ny eller korrigerad världsbild. I samband 

med förändring eller andra typer av förnyelse finns ofta plats för en ökad förhandling. 

Ett aktuellt problem för genusperspektivet är att det fortfarande inte har inkluderats tillräckligt i 

arkeologisk forskning, utan skapat ett eget forskningsfält beståendes företrädesvis av kvinnor som refererar 

till varandra. Denna separering gör visserligen genusperspektivet synligt och starkt, men i styrkan av 

varandra finns också en risk för marginalisering och parallellisering i förhållande till den övriga världen 

(Johansson 1994; Nelson 1997; Moore & Scott 1997; Boyd 1997; Lazzari 2003). Konkreta exempel på 

detta tvetydliga separationsfenomen utgörs bl a av Kvindemuseet i Århus (Porter 1994, 1996) och de 

kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek. 

Sørensen (2000) menar att alla arkeologer måste lära sig att tänka med genus och se det som en 

möjlig praktisk tillämpning inom arkeologin istället för att se det som en teoretisk eller politisk övertygelse. 

Vi måste också vara observanta på i vilka kontexter som genuskonstruktioner kan ha uttryckts materiellt 

och ha varit meningsbärande. Det finns naturligtvis många samhällsstrukturerande principer utöver 

genus, t ex klass och ålder som beroende av kontext kan vara överordnade. Det viktiga ur ett framtida 

perspektiv är inte att bli genusforskare utan att bli genusmedveten såväl i samtiden som vid konstruktionen 

av kategorier och strukturer i förhistorien. På så sätt öppnar vi för att förhistorien kan ge oss alternativ 

och inneha en konstruktiv roll i vårt samhälle istället för att bara vara en självreflekterande spegel där vi 

kan förlora oss själva i narcissism. 

Arkeologin har en mycket nära relation till studiet av ”det andra”. I ett fritt, accepterande och 

respekterande samhälle kan den ge oss glimtar av andra mänskliga verkligheter och alternativa sätt att 

förstå världen då den delvis frigör oss från vår egen föreställningsvärld och dess värderingar. Burström 

menar att arkeologi, liksom science fiction, erbjuder samtidsreflektion, fast i motsatta tidsriktningar 

(Burström 2004: 11-22). 

5

Introduktion 

Det förflutna och det imaginära kan i framtiden och med globaliseringsprocessen bli den viktigaste 

inspirationskällan till nya eller alternativa världar. 

Kritiken som givits det västerländska, vetenskapliga paradigmet handlar om hur vi konstruerar vår bild 

av världen och att bilden är snedvriden, ofullständig, uteslutande, orättvis och förenklad. Nog är det så 

att vi måste förstå världen genom våra sinnen och kommunicera den med konstruerade språk, men 

dessa strukturer bör vara anpassliga och inte begränsade? Risken finns att bilden av verkligheten tar 

över verkligheten och skapar obalans samtidigt som samhällets strukturer, vilka vi skapat för att underlätta 

kommunikation och utveckling (läs förändring), istället börjar begränsa oss. 

Den kanske hårdast åtskruvade grundbulten i vårt västerländska vetenskapsparadigm är hävdandet av 

det rationella och reella. Företeelser som i sig är sociokulturellt och kontextuellt avhängiga. Kritik kan 

visserligen börja skönjas i främst feministisk och filosofisk litteratur (Gatens 1996) där Spinozas gamla 

tankar att fantasi och passion inte var ovärdiga komponenter i filosofisk analys, då det kunde indikera 

det som var det framtida möjliga, lyfts fram. Bailey (1988: 149-151) talar om den förtrollade världen i 

kontrast till den rationella systemvärlden. En värld där förändring, intuition, nyheter och ovanligheter 

kan användas för att bryta igenom det rationella förnuftet. Att människor inte alltid är rationella och att 

det föreställda kan fungera som en verklig kraft är något som också arkeologer bör vara uppmärksamma 

på, då rationalitet och förnuft kanske främst är ledord för vår egen samtid (se t ex Le Goff 1988). Vad 

rationalitet och förnuft innebär behöver inte heller nödvändigtvis vara (eller ha varit) detsamma i alla 

möjliga samhällen. Grosz (1999) visar genom en realiseringsprocess på relationen mellan det möjliga, 

det virtuella och det verkliga. I processen som producerar verkligheter smalnar möjligheterna av samtidigt 

som existensberättigandet i motsatt riktning ökar. 

Museet som institution står i ljuset av ovan beskrivna kritik och situation inför en enorm utmaning. 

Reaktionen mot den västerländska, vetenskapliga paradigmen innebar förutom att museets 

identitetsskapande karaktärer bröts ner också en kritik över hur museet använts som ideologiskt verktyg 

och hur förhistoria och historia skapats för att legitimera samtida politiska syften. Röster finns för att 

museet måste ta på sig en mer utmanande och samhällskritisk roll där en dialog förs hur vi ser på och 

skapar definitioner och kategorier. Museet bör också lyfta fram hur och att vi kan bryta ner idén av 

naturliga och oföränderliga kategorier samt lära oss att skifta mellan olika subjektspositioner istället för 

att bara utgå ifrån oss själva (Riegel 1996: 83-104; Kreps 2003). 

Museet för i ett slags heterotopia2 samman föremål och strukturer från olika tider och rum som 

egentligen inte hör samman (Foucault 1986; Hetherington 1996: 153-176) och den platslösa platsen kan 

därmed utmana vår syn på verkligheten. 

____________________ 

2 Termen ”heterotopia” kommer ursprungligen från anatomin där det återger kroppsdelar som sitter fel, saknas, är extra 

eller främmande. I filosofin återger termen platser där saker samlas som egentligen inte borde finnas tillsammans eftersom 

de från början varit separerade i tid och rum. Sådana platser eller representationer kan skapa förvirring eftersom de 

erbjuder ett alternativ mellan kaos och ordning (Hetherington 1996). Foucault använde termen (1986) för att illustrera 

”platslösa platser” som skapades genom kompositioner och rörlighet, det bästa exemplet ansåg han utgöras av skeppet. 

6

Introduktion 

Risker finns dock att museet undviker sin samhällskritiska roll som intellektuell arena och istället faller 

tillbaka på den andra sidan av sitt syfte och gör förhistoria och historia till något neutralt, ofarligt och 

underhållande (Zolberg 1996: 69-82). 

Ett annat problem med liknande konsekvenser och som Kreps (2003) tar upp är vår västerländska 

tendens till att avkontextualisera och alienera objekten så vi istället kan romantisera dem. Om detta sker 

blir museet en plats för romantisk eskapism istället för en kreativ samhällsarena. 

Tidsbegränsad, aktuell forskning vid museerna har med bakgrund i ovan beskrivna problematik och 

kritik blivit en framtida möjlighet. Museerna blir mer levande då de tillåts att andas med tiden istället för 

att förklara och legitimera den. Ett fenomen som på senare tid vunnit alltmer popularitet på museer är 

att frångå traditionella kategoriseringar baserade på t ex tid och rum och istället arbeta friare med 

utgångspunkt från olika teman. Det är dock viktigt att inte låta det ena ske på bekostnad av det andra. 

Museet har en pågående biografi, en livslinje, och det är viktigt att låta museiidentiteten förändras 

utifrån sin kropp och sina förutsättningar. Att behålla en form eller kropp som tillåts växa men som har 

en full garderob och som att då och då tillåts att byta kläder är önskvärt. Om förändringen blir för 

omfattande kan museets identitet gå förlorad och människor kommer genom förändringen att se något 

nytt och annat. 

Det är med denna bakgrund och ur detta perspektiv vi bör se Statens historiska museers senaste 

Forsknings- och utvecklingsprogram (framtaget under 2002), vilket utgår från fyra teman: Människan, 

Identitet, Kommunikation och Interaktion samt Materiell kultur, varav ”Människan” är ämnet för denna 

första utredningsrapport. 

Syfte 

Denna utredningsrapports syfte är att skapa en kunskapsöversikt kring temat ”Människan” där nya, 

aktuella perspektiv på människan inom arkeologisk forskning kommer att diskuteras för att bredda våra 

synsätt och utveckla vårt kunskapssökande. Syftet är också att lyfta fram material, idéer och ämnen som 

inte tidigare har fokuserats eller som på grund av våra kategoriseringar och strukturer blivit undanskymda. 

Orsakerna till den undanskymda positionen kan vara flera, t ex att de anses vara för svåra, förbjudna 

eller olämpliga, ointressanta, bortglömda eller helt enkelt ännu inte formulerade. 

Rapportens mer praktiska syfte är också att fungera som grundmaterial och inspirationskälla för 

framtida större forskningsprojekt och den nya förhistoriska basutställningen på Historiska museet. 

Problemformulering 

Problematiseringen av temat ”Människan” kan formuleras genom frågorna: 

• Vad är människan? 

• Vad var människan? 

• Vad kan/vill människan bli? 

7

Introduktion 

Frågorna handlar om förfluten, samtida och framtida syn på och uppfattning av människan och vad 

som är typiskt mänskligt. Arkeologin och dess studier av förhistoriska material har en viktig roll att spela 

inom samtliga frågor. Genom att visa på alternativa synsätt och uppfattningar av människan och det 

mänskliga i förfluten tid kan perspektiv ges på vad människan är i dag och det kan därmed också bidra 

till ökade möjligheter för vad vi kan och väljer att bli i framtiden. Vi påbörjar med rapporten som 

utgångspunkt en resa: Människan tur och retur. Vi ger oss i väg ut i världen och tillbaka i tiden för att 

möta det/de andra så vi slutligen kan återvända till oss själva (tolkning) och omskapa oss själva 

(presentation) med nya perspektiv och ny kunskap. 

Disposition och agenda 

Den mer allmänt hållna och direktionsgivande introduktionen följs av tre mindre kapitel varav det 

första, ”Människan”, tar upp människan som samhällelig identitetskategori, uppfattningen av hennes 

fysiska sammansättning, praktiker och unika egenskaper liksom värderingen vi tillskriver henne. Det 

efterföljande kapitlet ”Människan i omvärlden” vidgar perspektivet från individen och diskuterar olika 

former av grupperingar av människor och hur människan förhåller sig till samhälleliga strukturer och 

kategoriseringar i form av intryck, uttryck och avtryck. 

För att undvika en distansering från det arkeologiska materialet och att falla in i en filosofisk, 

existentiell diskussion följer därefter kapitlet ”Människan i det arkeologiska materialet”. Kapitlet 

konkretiserar hur vi kan studera människan och det mänskliga som det är uttryckt i det arkeologiska 

källmaterialet. Det behandlar även hur vi som människor i dag förhåller oss till nutid i dåtid (projicering) 

och dåtid i nutid (återkoppling till det förflutna). I kapitlen ingår även mer konkreta projektförslag. En 

betoning utifrån temat ”Människan” kommer i takt med tidens tecken att ligga på den mänskliga kroppen 

som artefakt, uttryck och upplevelse. 

Rapportens tre nästföljande kapitel, inom vilka också mer konkreta projektförslag ingår, är medvetet 

disponerad i form av en språklig metafor av individens livscykel. Rubrikerna ”Människan som Skapare”, 

”Människan som Förändrare”, ”Människan som Förstörare” och ”Människan presenterad” återger 

människans födelse, liv, död och eventuella reinkarnation eller återupptagande i framtiden. 

Livscykelmetaforen bör ses som ett till tid och rum kompletterande ramverk för arkeologisk forskning 

kring människan och utifrån människan som meningsskapande aktör. Under rubriken ”Människan 

presenterad” diskuteras även förslag till riktlinjer för den framtida förhistoriska basutställningen på 

Historiska museet. Jag vill redan här påpeka att mina förslag utgår från mig själv personligen som arkeolog 

med intresse av presentation och utställningar. Jag saknar helt erfarenhet av praktisk 

utställningsproduktion så mina förslag bör beaktas utifrån detta perspektiv. 

Rapportens upplägg och innehåll kommer också att följa en agenda då författaren även har för avsikt att 

lyfta fram och förnya inte bara forskningens ämnesområden och material utan också själva 

utgångspositionen för forskningen. 

8

Introduktion 

Denna förnyelse tar vara på aktuell forskningskritik (återgiven i Bakgrund) och nya teoretiska och metodiska 

förutsättningar samtidigt som den försöker uppmuntra till alternativa perspektiv på användningen av 

källmaterialet. För att vara så tydlig som möjligt redovisar jag agendan nedan under följande kursiverade 

ledord: 

Bredda istället för att ersätta 

I dagens samhälle har behovet av anpassning och förändring blivit allt tydligare då mening och sanning 

i någon mån förhandlas fram och i största mån konstrueras istället för att naturligt existera. 

I den ständiga och allt snabbare förändringsprocessen där allt fler gränser suddas ut skulle denna sociala 

konstruktionism kunna tyckas riskera att radera identiteter och tillsammans med globaliseringsprocessen 

förstärka densamma. Men, istället märks alltmer en annan typ av identitetsuppbyggande som inte baseras 

på likheter eller skillnader utan på hävdandet av unika egenskaper och situationsbundna förutsättningar. 

Kanske är det ett resultat av att vår samtida kultur alltmer domineras av simuleringar där föremål saknar 

ett tydligt ursprung, referens och grund (Baudrillard 2001). Det ”äkta” behöver inte längre vara 

ursprungligt, först eller annorlunda, utan det viktiga är att dess identitet är trovärdig utifrån form, 

innehåll och kommunicerande yta. Identitetens värde ges utifrån dess kapacitet att utnyttja sin inneboende 

karaktär och dess kontextuella förutsättningar. 

Den viktiga lärdomen här är att om du, institution, människa eller företag, vill överleva och utvecklas 

så måste du utgå från den du är, lyfta fram det individuellt unika och utnyttja dina förutsättningar i det 

föränderliga och ständigt pågående samtalet. I vår moderna värld har profilering blivit det bästa färdmedlet 

för social ordning (Baudrillard 2001). För musik- och reklamindustrin har detta varit tydligt under en 

längre period, men hos de statliga institutionerna som än så länge är för upptagna med att försöka 

uppfatta och reflektera över de förändrade villkoren sker denna anpassning betydligt långsammare. 

Antagligen på grund av att de själva länge har haft patent på identitetsskapandet och de stora sanningarna 

utifrån skillnader, likheter och ursprung. Att ständigt byta ut och ersätta det unika för att anpassa sig kan 

leda till identitetskris och slutligen identitetsförlust. Nyckelordet är att förädla istället för att förvandla. 

Ge inte upp det du är – utnyttja det. Under dessa ledord att bredda istället för att ersätta, att förädla, 

istället för förvandla inordnar sig även genusperspektivet i dess inkluderande form. Att bredda sin 

kunskap och tillåta fler möjligheter betyder inte att man förlorar överblicken eller den röda tråden i ett 

resonemang. Inte heller betyder det att man lämnar dörren öppen för en värdefri relativism. Det är 

omöjligt att undvika generaliserande argument i forskning och inte heller önskvärt då generaliseringar 

och värderingar skapar en intressant och kreativ dynamik genom att andra kan ifrågasätta dem. Vad 

detta resonemang möjliggör är däremot en mer mångfacetterad analys som genom sina många 

komponenter löper mindre risk att styras av samtida värderingar och syften. Är det inte så att en mosaiks 

mönster eller bild blir allt klarare med det ökande antalet bitar den innehåller? 

Relatera, samla och komponera istället för att dela upp och värdera 

Att dela upp världen i motsatta par har varit en övergripande struktur i både väst och öst under lång tid. 

I väst har denna struktur befästs genom den så kallade kartesianska dualismen, vilken dessutom kan 

karaktäriseras som hierarkisk och hävdande. 

9

Introduktion 

Den österländska modellen, kanske mest känd genom ”Yin och Yang”, är mer jämlik och erkänner de 

olika polernas inneboende relation till varandra, till skillnad från den västerländska modellen som betonar 

skillnaderna. Ett stort problem är också att polariseringen ses som en naturgiven oföränderlighet och 

att associationsrelaterade par ofta övertar mallens värderingsmönster. Kultur : natur kan på så sätt 

associeras med subjekt : objekt som i sin tur kan relateras till aktiv : passiv och till man : kvinna. I 

slutändan har kvinnan blivit natur, objekt och passiv medan mannen får stå för kultur, subjekt och aktiv. 

Det kan verka logiskt att följa en dikotomi genom association men mallen förvränger verkligheten och 

riskerar påverka den. 

Resultatet blir en generaliserad och förenklad bild av världens materialiteter som också skapar en förvrängd 

bild av stabilitet i fråga om uppdelning och maktfördelning. 

Ett genomgående drag i denna rapport kommer vara att ge alternativ till dessa dikotomier, som jag 

dessutom inte heller anser uppfyller kravet för att kallas en struktur. Kravet på att minst tre komponenter 

ska ingå i en struktur bör vara avgörande. Det enklaste sättet att uppfylla kravet är att tillföra en tredje 

övergripande komponent som inkapslar de båda polerna. Ett exempel kan vara att tillföra begreppet 

människa i diskussionen av man och kvinna. I dikotomin natur : kultur blir motsvarande begrepp värld. 

Ett annat sätt är att tillföra en eller flera mellanliggande eller utanförliggande komponenter och på så 

sätt skapa en eller flera broar mellan de två polerna. Man kan också, helt enkelt, skapa flera poler. Detta 

innebär inga som helst problem då paren i jämförelse med verkligheten aldrig är absoluta motsatser 

utan mer framträder som extremer eller dominanter på en skala. Tillämpningen löser upp fixerandet av 

motsatser och öppnar upp för diskussion av det som tidigare osynliggjorts eftersom det ”fallit mellan 

stolarna”. 

Förutom skapandet av alternativa komponenter, som tillåter dikotomin att bli en struktur mer lik 

verkligheten, är det också nödvändigt att bryta illusionen av stabilitet och permanens i relation till 

hierarkiska positioner. Värderingen är nödvändig i ett samhälle och ofta oundviklig eftersom den ingår 

i formerandet av identiteter och ideologiska förhållningssätt, men insikten att värderandet är situationsoch 

kontextbundet istället för essentiellt sanktionerad, öppnar för en förhandlingsbar och till verkligheten 

mer anpassningsbar modell. 

Våga komplicera 

Eftersom det finns så lite material kvar av de förflutna samhällssystem och människor som vi som 

arkeologer försöker studera, är det lätt att vi underskattar komplexiteten i deras samhällsbyggen. Som 

forskare eller betraktare av förhistorien ställer vi ofta frågor som vi förväntar oss kunna svara ja eller nej 

på och vi rör oss ofta med formuleringar av typen: antingen… eller. Vi underskattar betydelsen av 

situation, kontext och inre spänningar i systemen eller bilderna som vi upprättar över förhistorien. Vi 

eftersträvar enkelhet, resultat och tydliga svar på tydliga frågor. 

Jag anser att denna rädsla för att tillåta förhistoriska samhällen att vara komplexa begränsar oss från 

att utveckla nya intresseområden och frågor, särskilt kring det som är typiskt mänskligt. Vi är, då som nu 

och säkerligen även i framtiden, komplicerade varelser som är anpassningsbara, manipulativa och varierade. 

Vi underskattar även oss själva då vi är rädda för att ta oss vatten över huvud. 

10

Introduktion 

Att reproducera och beskriva är tryggt, accepterat och säkert, men om vi tänker efter inte det minsta 

utmanande. 

Språk och speciellt språkliga metaforer är ett outtalat maktredskap 

Det är viktigt att vara medveten om att språket är en konservativ men utvecklingsbar struktur som 

samtidigt, då det möjliggör kommunikation människor emellan, mer eller mindre omedvetet styr våra 

tankars associationer och likaledes begränsar vår uttryckta kommunikation. Beroende på vilka ord, 

ordkombinationer, metaforer, metonymier, liknelser eller andra troper som vi använder oss av, och i 

vilken kontext dessa presenteras, så skapas medföljande associationer vilka innebär att outtalade men 

bakomliggande strukturer och fördomar reproduceras och förmedlas i samband med kommunikationen. 

Liknelser och metaforer är mycket effektiva i detta hänseende och används mer3 eller mindre medvetet 

av människan för att skapa medföljande associationer och tankestrukturer. 

Att språket fungerar på detta sätt även inom arkeologin har observerats och diskuterats av en rad 

forskare, särskilt inom genusperspektivet. Användandet av militära metaforer inom arkeologin har ansetts 

legitimera och reproducera en androcentrisk världsbild. Nelson (1997: 25) menar att antagandet att 

kultur är av och för män är så djupt rotat i den arkeologiska retoriken att där finns en fara i att det 

passerar obemärkt. Andra metaforer, som tjänat liknande syfte, är den romantiska bilden av arkeologen 

som äventyrare, hjälte, cowboy eller erövrare. Samtliga roller är vanligen representerade av män (se bl a 

Sørensen 2000: 37; Joyce 2002: 21-29; Arwill-Nordbladh 2001: 21-24; Nelson 1997: 25-42; Johansson 

1994: 17; Porter 1994; Meskell 1998). Försök har dock gjorts att aktivt tillämpa mer neutrala metaforer 

i textproduktionen. Dessa har bl a tagit upp arkeologen som kompositör, speciellt inom olika 

bildkonstformer (Butler 1990, 1993; Spector 1993). 

En ökad medvetenhet i användandet av våra språkliga metaforer kan bidra till möjligheter för 

arkeologin att finna nya, kanske mer jämlika vägar som i sin tur kan förändra vår bild av verkligheten och 

i förlängningen bilden av oss själva. Språket är alltså ett maktverktyg som kan och bör beaktas mer 

medvetet, både ur läsarens/lyssnarens som skaparens perspektiv. 

Utgå från allomfattande begrepp och låt sedan materialet indikera kategoriseringar 

Ett aktivt sätt att undvika att språket styr vår kunskap och våra associationer är att utgå från mer 

allomfattande begrepp i forskningen och att sedan låta det arkeologiska materialet indikera 

underavdelningar eller kategorier som kan samlas inom begreppet. På så sätt kan man behålla överblicken 

utan att påtvinga materialet mer karaktäriserande former. Materialet ges också större respekt då vi medvetet 

närmar oss det med öppna sinnen och med en önskan att det ska överraska oss och lära oss något nytt 

istället för att bara sortera in det i färdiga och namngivna fack. 

____________________ 

3 

T ex i propaganda och reklam. 

11

Introduktion 

12

2 2 Människ Människan 

Människ an 

Människan 

Människan i mötet med det andra 

Människan, med bakgrund i att hon är en genom språket återgiven och formulerad kategori, är en 

konstruktion skapad utifrån en genom våra sinnen uppfattad och förstådd verklighet. Som konstruktion 

är synen på henne föränderlig men den är samtidigt uppbunden vid den uppfattade och förstådda 

verkligheten som i sin tur är grundad på de i världen förekommande materialiteterna. Material och 

kompositioner av material i världen blir genom människan materialiserat och förstås genom bruk liksom 

skapandet av kategorier, identitetstillhörigheter och deras relationer till varandra. Även det immateriella 

kan anses inneha en pseudomaterialitet då det tillåts existera och relatera till andra kategorier i ett 

betydelsesystem. 

Formerandet av kategorier kan enligt det västerländska vetenskapsparadigmet utgå ifrån betoningen 

av likhet respektive skillnader. Genom att skapa skillnader och dra upp gränser, skapar man också likheter 

och samhörighet som håller ihop grupperingar (Sørensen 2000: 86). Att utgå ifrån likheter är den mest 

grundläggande funktionen och innebär att en människa känner igen en annan människa genom att hon 

ser sig själv i den andra. Genom att betona skillnader ökar konstruktionsförfarandet och därmed 

dynamiken. Skillnader och likheter som inte existerar fysiskt kan när frågan gäller människor konstrueras 

genom applicerandet och attribuering av material. Exempel kan vara genom klädedräkt, frisyrer, smyckeseller 

vapenuppsättningar. Dessa konstruerade skillnader kan göras mer eller mindre permanenta utifrån 

behov och kan i samband med mer stabila identitetsgrupperingar som etnicitet, klass eller kön även 

omfatta mer permanenta kroppsomformningar. Denna formering av kategorier och tillhörande 

identitetsuppfattning genom likheter eller skillnader (företrädesvis visuella och tillhörande individer) 

bör kompletteras med möjligheten att formera kategorier och identiteter genom extraktion av essenser 

(t ex ämnen, attribut eller vätskor) som kan reproduceras eller bytas ut. Socialantropologen Marilyn 

Stratherns arbeten i Melanesien har visat att genus i småskaliga samhällen kan formas på detta sätt 

(Whitehouse 2001). Kanske kan denna typ av identitets- eller kategoriformering liknas med den 

postmoderna trenden att konstruera identitet genom förädling som hävdar trovärdighet genom 

utnyttjandet av inneboende unika egenskaper och situationsbundna förutsättningar. 

Gruppformeringar inom och mellan människor kan alltså göras med (likhet/fusion), mot (skillnad/ 

fission) eller ”inifrån och utifrån” d v s genom förädling där trovärdig identitet skapas utifrån 

kontextsammanhörande egenskaper hos form, innehåll och kommunicerande yta. Dessa 

gruppformeringar inom och mellan människor görs alltså utifrån företrädesvis synliga eller synliggjorda 

och till individen tillhörande former eller egenskaper. De kan också aktiveras utifrån framdragandet av 

essenser som kan symbolisera egenskaper vilka människan kan välja att reproducera eller byta ut. Ofta 

används en kombination av sätten som gärna uttrycker identitet genom visuell materialitet som i sin tur 

kan aktiveras utifrån kontext. 

Den mest allomfattande och konstruerade kategorin som människan förhåller sig till i vår samtida 

världsbild är det materiella. Det materiella kan av oss i sin tur delas in i det organiska och det oorganiska 

som i sin tur kan delas in i växt-, djur- och mineralriket. Människan sorterar här under djurriket. 

13


Men om vi lämnar den strikt vetenskapliga världsbilden och öppnar upp för en mer mänskligt påverkad 

värld blir kategorierna genast flera, t ex: materialitet, immaterialitet, växter, djur, människor samt andra 

varelser och gudar. Dessa kategorier kan sammanfattas under grupperingen skapelsekategorier (se bl a 

Jennbert 2004; Meskell & Joyce 2003: 79; Fredell 2003a: 51f). Den judisk-kristna traditionen har förstärkt 

gränserna mellan dessa kategorier (Meskell & Joyce 2003: 83), och särskilt betonat människans position 

och dualistiska natur genom att ställa henne mot de andra kategorierna och objektifiera dem (Baudrillard 2001: 108). 

Att denna uppdelning inte alltid varit så tydlig som vi uppfattar den i dag talar det arkeologiska 

materialet för. Intressanta arkeologiska studier har gjorts som tar upp människans relation till olika djur 

under järnåldern utifrån bild-, fynd- och textmaterial (Wiker 2001, 2004; Hedeager 2004). Mycket tyder 

på att gränsdragningen mellan djur och människa har varit betydligt lösare och att människor och 

framförallt gudar kunde skifta form och under vissa omständigheter kommunicera med djuren. 

Kombinationer och i några fall placeringen av djurben i gravar kan också väcka intressanta frågor, 

oavsett tidsperiod. Att lösare gränser funnits mellan människor, djur och materialitet diskuteras även av 

Gansum & Hansen (2004) i samband med användandet av benkol i smidesprocessen av järn till stål. 

Stöd för hypotesen att föremål kan erhålla mänskliga namn och egenskaper ges även i text- och bildmaterial 

(Eddorna, sagorna och de tidigaste runinskrifterna på vapen och dräktdetaljer – se Stoklund 2003). 

Även tillämpningen av genusperspektiv på fenomen i naturen och materiell kultur innehar en stor 

potential. Relationer till vad som uppfattas som manligt och/eller kvinnligt i naturen t ex bergstoppar, 

sjöar, floder, träd, vägar eller i olika material och föremål kan vara ett sätt att representera och strukturera 

samhällets värderingar. 

14 

PROJEKTFÖRSLAG 1 

”Män i djur”: Mänsklig identitetskonstruktion och metamorfos under nordisk äldre järnålder och folkvandringstid. 

Bakgrund, tid och rum: 

I dag lever vi i ett samhälle som tydligt separerar människan som kategori gentemot djur, natur och andra 

materialiteter. Men har det alltid varit så? Har det funnits möjligheter att i vissa situationer eller under vissa 

omständigheter lösa upp gränserna och koppla ihop oss med eller uppgå i andra varelser, material eller krafter? 

Under folkvandringstid etableras i Norden en särpräglad djurornamentik där människa och djur presenteras 

i upplösta och ibland blandade eller dubbeltydiga former (Hedeager 2004). Djur har redan sedan tidigare, under 

förromersk och romersk järnålder, varit attribuerande för vissa gudar eller symboliskt likställts med särskilda 

egenskaper. Djur, djurkompositioner4 eller delar av djur har också ingått i människogravar och diskussioner 

huruvida djuren varit avsedda som symboliska offer, mat eller ingått i t ex smycken eller klädedräkt/svepning 

har förts. Även namngivning av djur, föremål och människor kan ge ett perspektiv på hur identitet och genus 

konstruerades. 

____________________ 

4 Med djurkompositioner avses här avsiktligt i graven nedlagda kombinationer av djur eller djurdelar. Ofta utgörs sådana 

djurkompositioner av kombinationer av vilda och domesticerade djur.


Vissa djur kanske var mer förknippade vid ett visst kön eller en särskild samhällsroll t ex krigare (se Vang 

Petersen 2003), lagman, siare eller andlig ledare, eller kanske rent av ett speciellt tillfälle som en ritual, ett offer 

eller en fest? Kanske var vissa djur även förknippade med särskilda sinnen eller delar av människokroppen? 

Detta kan bli synligt t ex i placeringen av djur i gravar eller på klädedräkt och rustningsdetaljer. Fågelvingar 

placerade som dekor eller relief på hjälmar i ögontrakten kan exempelvis symbolisera skydd och fågelögon kan 

attribuera den hos krigaren viktiga överblicken och framtida strategin. 

Problemformulering: 

Kan arkeologiskt material innehålla information om människans identitetskonstruktion och syn på mänsklig 

metamorfos? Vilka kategorier (djur, föremål, material) har haft upplösta respektive klara gränser gentemot 

människan? Vilka djur tycks aldrig användas i dylika sammanhang? Hur förhåller sig det arkeologiska materialet 

till idealitet respektive realitet? Har metamorfos eller gränsöverskridelser varit förbihållna vissa människor, individer, 

gudar, roller eller situationer? 

Frågeställningar: 

Finns det indikationer utifrån olika typer av arkeologiskt material att vissa djur haft speciella relationer till delar 

av människokroppen? Kan detta tyda på en önskan om överföring av djurs egenskaper? Har det funnits skillnader 

i djurens betydelse för olika typer av människor (genus, roller etc)? Finns det regionala tendenser i bildmaterial 

t ex att människor i vissa områden delvis konstruerat sin identitet utifrån ett särskilt djur? 

Syfte: 

Projektförslagets syfte är att belysa människans identitetsskapande som en medveten och noga utvald 

konstruktion. Det är också projektets syfte att utifrån den studerade tidsperioden skapa en kontrast mot den 

kristna separeringen av djur och människa som två oförenliga kategorier. När djur och människa kroppsligen 

ses förenade i kristet bildmaterial, utgörs de alltid av djävulen eller det hedniska (t ex ormen i paradiset syns 

ibland med människohuvud i kyrkmålningar). Att vara eller att bete sig som ett djur blir i och med kristendomen 

en negativ egenskap. Är detta en markering mot tidigare praktiker? 

Material, teori och metod: 

Materialet som ingår i studien är kombinatoriskt och kan bl a utgöras av gravkontexter, föremål (särskilt uppbundna 

vid klädedräkten eller människokroppen), bildmaterial, eventuellt tidigt textmaterial (speciellt i anslutning till 

metamorfos och hamnskiften) samt föremål tillverkade av djurdelar (ben, skinn, klor, tänder, horn). Teorier 

som kan tillämpas är främst semiotik, bildsemiotik och statistik och rumsanalyser. Även socialantropologiska 

studier kan användas som illustration och hypotesunderbyggande material. När det gäller identitetskonstruktioner 

finns en hel del intressant material i kulturvetenskapliga ämnen som tar upp invandrares eller olika 

ungdomsgruppers identitetshävdande genom materiell kultur och deras eventuella omkonstruktion. 

Metamorfos hos människan diskuteras i teori och i praktiska exempel bl a av diverse författare i Montserrat (1998). 

Mänsklig identitet utgår framförallt från kroppen, den externa formen, d v s så den känns igen av andra 

(Murray 1998). Detta gör människan till en samhällelig identitetskategori vilken blir framträdande t ex 

i fiktiva berättelser om metamorfos (Montserrat 1998) där människan förvandlas till någon form av djur 

eller i växtvärlden vanligtvis till ett träd. 

15


Genom förlusten av sin kroppsliga form och talförmåga förlorar människan sin mänskliga identitet 

inför andra, även om förmågan att tänka som en människa förblir intakt. 

Förutom form och talförmåga har människan, till skillnad från djur, material och växter, egenskaper 

som gör oss till människor och vilka kan sägas utgöra det mänskliga i människan. Dessa kan sammanfattas 

i förmågan till symbolisk representation och uttrycks i tal, bild, skrift, tid- och rumsuppfattning. Att tal, 

bild och skrift utgör symboliska representationer är för de flesta säkert bekant, men att tid och rum 

också kan göra det kan behöva förklaras närmare. 

Det symboliska i tiden kan återfinnas på flera plan, dels genom att tiden i sig är en symbolisk 

representation av händelseförlopp, men också genom att vi i nuet kan föreställa oss vad som har ägt rum 

i det förflutna och det som kan komma att äga rum i framtiden (Urry 1996). Denna mänskliga egenskap 

ger oss förutsättningen att se dåtid och framtid som representativa idéer vilket i sin tur uppmanar oss 

till att tradera och ackumulera kunskap utanför vår egen generation. 

Det symboliska i människans rumsuppfattning består i hennes förmåga att uppfatta och konstruera 

tredimensionella modeller som representationer för andra rum eller platser. Teaterscenen eller miniatyren 

utgör ett förträffligt exempel på denna förmåga. En variant av symbolisk representation i rummet är 

också den mänskliga förmågan till inlevelse och empati, då vi utifrån och genom vår egen kropp och 

erfarenhet symboliserar andra människors känslor och levnadsvillkor. Denna förmåga att förkroppsliga 

och leva oss in i andra människors känslor och situationer har ingen begränsning vare sig i tid eller rum. 

Förmågan eller avsaknad av förmågan kan få oss att känna samhörighet eller utanförskap och är därför 

också en viktig del i kompositionen av identiteter. Spector (1993) menar att vi i dag som arkeologer, 

förutom en vetenskaplig önskan att distansera oss och vara objektiva, också har empatiska motiv och en 

önskan att känna samhörighet med det förflutna. Är inte empatin en mänsklig kvalité och symbolisk 

representation som länge har hamnat i skymundan och orättfärdigt nedvärderats då det associerats till 

kvinnlighet, svaghet och det ovetenskapliga? Empatin kan ha en mycket viktig roll att spela i framtiden 

och i intresseskapandet hos den nutida människan. Vi bör därför undersöka vilken roll den kan spela i 

olika former av förmedling av arkeologiska forskningsresultat. 

Människan i mötet med sig själv 

Uppfattningen av människan som en av flera skapelsekategorier, eller i olika grupperingar beståendes 

av variationer av människor utifrån tid, rum, attribut och situationer, d v s klass, genus, etnicitet och 

olika roller, baseras på människan i mötet med det/de andra. Människan i mötet med sig själv visar 

istället på insikten att vi är en del av den värld vi under vissa omständigheter väljer att urskilja oss ifrån. 

Descartes uppdelning av människan i kropp respektive själ anspelar direkt på uppdelningen av 

världen i natur respektive kultur. Medan natur anspelar på det av människan orörda så innebär kultur det 

av människan påverkade och förädlade. Dikotomin gör därmed en koppling till det passiva respektive 

det aktiva då kroppen sågs som en passiv materialitet som styrdes av tanken (Turner i Meskell & Joyce 

2003). Redan Platon hyste en liknande tanke då han bl a i Staten och liknelsen Grottan refererade till en 

i kroppen fångad själ och till sin berömda uppdelning av idé- och sinnesvärld (Meskell 1998). 

16


Denna hierarkiska ordning av kropp och själ, där själen ses som den aktiva kraften och kroppen som 

den tröga materialistiska formen, tudelar den mänskliga identitetsuppfattningen och ger henne en mall 

från vilken hon tillåts se världen. Denna mall har särskilt i tiden från Upplysningen fram till våra dagar 

vunnit legitimitet genom att den reproducerats genom språk och forskning. Dikotomier eller oppositioner 

har setts som en väsentlig uppbyggnad i indoeuropeiska språk och har därför ansetts vara ett riktigt sätt 

att uppfatta och förstå världen. Nelson (1997: 55) påpekar dock att denna språkliga struktur inte 

nödvändigtvis existerar i våra hjärnor och att uppdelningen kanske bara är ett av många alternativ. Jag 

önskar också påpeka att språk, oavsett vilket, är ett mycket komplicerat kommunikationssystem som 

inbegriper många fler karaktärer och strukturer än den mest basala uppdelningen då ett blir två. Tänk 

bara på meningskompositioner, rytmik, metrar och till detta former av framförande och 

förstärkningseffekter som kroppsspråk, gester, pauser liksom anpassningar av språket till 

situationskontexter. 

Många arkeologiska material ifrågasätter också den kartesianska diskursen då t ex egyptiskt material 

indikerar att förnuft och känsla, i det moderna västerlandet associerade till tanke - kultur (förnuft) 

respektive kropp - natur (känsla), båda sorterar under den övergripande kategorin kunskap som dessutom 

enligt egyptierna var hemmahörande i kroppsdelen hjärtat (Meskell & Joyce 2003: 67). 

Värderingen 

Kroppen har inom västerländsk vetenskapsparadigm ansetts vara underordnad den individuella tanken 

och de immateriella strukturerna och har därmed, enligt kritikerna, blivit ett eftersatt område i forskningen 

kring människan. (Se bl a Turner 1996; Schilling 1993; Benthall & Polhemus 1975; Butler 1993; Frank 

1991; Gatens 1996; Patocka 1998; Meskell 1998, 2000; Rautman 2000.) Som resultat av en kritik inom de 

samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnesområdena har man därför under de senaste decennierna, 

och på senare år även inom arkeologin, valt att lyfta fram kroppen. 

Värderingen av tanken över kroppen har en associerad parallell i värderingen av subjektet över 

objektet. I konkreta arkeologiska fall innebär det att människan (den aktiva) värderas högre än 

materialiteter (det passiva). Olsen (2003) uttrycker en frustration över förhållandet att subjektet alltid 

skapar objektet och påpekar mycket riktigt att objekt också kan konstruera subjekt och därmed bör 

uppfattas som aktörer. Att materialiteter kan vara aktörer, om än inte med uppsåt, påpekas och 

exemplifieras även av Gell (1998), Normark (2004a-b) och Brown (2003). Materialiteter ingår i 

formgivande strukturer och arkitektur som skapar ramverk vilka kan framkalla vissa praktiker hos 

människor, omedelbart eller över tid. 

Att värdera det ena över det andra innebär också att man sätter upp en norm som övriga subkategorier 

får förhålla sig till. I vår tid kan detta exemplifieras med Herr som utgör normen till vilka Fru och 

Fröken förhåller sig (Lee 2000). Man värderas alltså generellt högre än Kvinna. I behandlingen av 

arkeologiskt material ser vi ofta hur denna värderingsprincip automatiskt överförs på förhistoriskt material 

(speciellt gravmaterial) utan några som helst förbehållelser (t ex Sørensen 1991, 2000: 139ff, Reinhold 

2003). Det är därför mycket viktigt att vara medveten om att även värderingar och uppfattningen av vad 

som är viktigt är tids-, rums- och situationsbundet. 

17


Ett tydligt exempel kan utgöras av att Hobbes (1588 – 1679) stora fråga och mål (bl a i det kända verket 

Leviathan) var att undersöka hur stabilitet kan uppnås. Flera hundra år senare lade Marx istället all sin 

energi på att studera hur förändringar uppstår (Sztompka 1994). 

18

3 3 Människ Människan Människ an I I I Om Omvär Om är ärlden är lden 

Människan I Omvärlden 

Individen i plural 

Diskussionen huruvida det mänskliga bäst förstås, genom att studera människan utifrån hennes egenskaper 

som individ eller som interagerande samhällelig varelse, är sedan länge pågående. Intressant med denna 

uppdelning av människan som individ eller gruppvarelse, eremitkräfta eller arbetsmyra, är att den inte 

självklart förutsätter att det ena betonas på bekostnad av det andra, som är fallet med dikotomin natur 

: kultur. Vilken sida man väljer att betona har istället en nära relation till politisk åskådning och var man 

vill placera de aktiva och pådrivande krafterna i samhället. 

För de flesta med verklighetsförankring är det dock självklart att den mänskliga kroppen i singular 

erfar en process som gör den simultan, eftersom människan samtidigt materialiseras utifrån sin egenskap 

av biologisk organism och levda erfarenheter, vilket kvalificerar henne som en social varelse. Den snabba 

utvecklingen hos barn tydliggör särskilt denna process (Shilling 1993). Relationen mellan individ och 

samhälle och hur de båda påverkar varandra har varit en av de största problematiseringarna i modern tid 

och sysselsatt många betydande filosofer och sociologer5 . 

Att uppdelningen av människan som individ och som social varelse är ett analytiskt problem har 

diskuterats bl a av Joyce 2002; Sztompka 1994 och Fahlander (under tryckning). Sztompka (1994) lanserar 

en syntes i form av en teori av social tillblivelse där människan ses som ett levande socioindividuellt fält. 

Joyce får representera den förmedlande och kommunikativa idén där en tredje part förs in i diskussionen 

i enlighet med Bakhtins ”the dialogic other” och genom vilken förståelsen skapas. Fahlander (under 

tryckning) försöker, genom Sartres resonemang av serier, lösa upp sociala kategorier och istället diskutera 

seriella kollektiva fenomen, vilka kan skapa en mer förmedlande relation mellan oppositioner som individ 

: samhälle samt aktör : struktur. Hooko (2001) ansluter sig också till Sartres seriekoncept, som tar fasta 

på tillfälligheter och intentioner, då han föreslår att vi bör byta ut termen kollektiv mot kollage för att 

bättre illustrera de oförutsedda sätt på vilka människor och andra livsformer kan ansamlas. Urry (1996) 

talar på liknande sätt om sina så kallade ”neo-tribes” som består av flexibla, elastiska och semiavhängiga 

kollektiv som samlas tillfälligt för att uttrycka någon form av gemensam entusiasm. 

Frågan är naturligtvis om dessa flexibla, rörliga grupperingar av människor är ett resultat av vårt 

moderna samhälle och om kvantiteten av dessa former delvis förutsätter demokrati, städer och Internet? 

Jag anser att vi bör räkna med att former av serier förekommit även i förhistorien, dock inte i samma 

omfattning och med samma förutsättningar som i dag. Existensen av minoriteter och variationer är 

först och främst beroende av om samhället accepterar dem och även om dom inte accepteras så kan de 

naturligtvis fortfarande existera, utanför samhället. Detta är en mycket intressant fråga att angripa 

arkeologiskt och historiskt, om skapade grupper är lösa eller fasta, frivilliga eller påtvingade och huruvida 

de är skapade med, mot eller utifrån/inifrån. 

____________________ 

5 

T ex Elias civiliseringsprocess, Bourdieus olika kapital, fält och habitus, Giddens (1984) strukturationsteori och Foucaults 

olika arbeten kring sociala kategorier och kroppen. 

19


När det gäller grupperingar av människor är det också viktigt att vara medveten utifrån vilket perspektiv 

man för diskussionen. Utifrån ett fågelperspektiv kan många grupper utgöra singulariteter, vilka ingår i 

ett större kollage. T ex kan grupperna män, kvinnor och barn utgöra singulariteter som samlas inom 

kollaget göteborgare som i sin tur utgör en singularitet inom kollaget svenskar och i ytterligare ett steg: 

européer. 

Det har på senare år blivit allt vanligare med gränsöverskridande analyser. I dessa studeras grupper 

som individuella fenomen (t ex genom psykoanalys) eller tvärtom där individen studeras som en av 

flera personligheter eller roller sammansatt varelse (t ex Lerner 1990; Meskell 1998; Hedeager 2004). 

Kollektivet blir individ och individen ett kollektiv. 

Arkeologin har på senare år, i efterskvalpet av genuskritiken och i samband med framväxandet av 

postprocessuell teori, kritiserats för att betona de stora samhälleliga strukturerna på bekostnad av 

individen. Individen har allt för ofta illustrerats med obebodda kroppar eller mikroversioner av större 

sociala enheter eller roller (Meskell 1998, 2000; Joffe 2003). Giddens, en populär referens bland många 

arkeologer, har kritiserats av Meskell (1998) då hon anser att han endast tillåter aktörskap i form av 

reflektion och inte motivation. På liknande sätt kritiserar Montserrat (1998) Foucault då han anser att 

Foucaults kroppsarkeologi handlar om (manliga) kroppskontrollstrategier och att han inte fäster någon 

som helst vikt vid individualitet och mänskliga intentioner. Kritiken verkar ha tagit skruv och i dag anser 

många att individen istället betonas över gruppen (Joffe 2003). 

En mycket lovande typologi som behandlar förkroppsligandet av struktur och aktörskap samt 

behandlar dess relation till kroppsuttryck är Franks (Frank i Shilling 1993; Meskell 1998). Frank diskuterar 

dock inte hur eller varför dessa kroppsuttryck uppstår och hur föränderligheten dem emellan fungerar. 

Han tar endast upp vilka samhälleliga villkor som avgör formerna. 

Fig 1. Modell över förkroppsligandet av struktur och aktörskap och dess relation till olika kroppsuttryck. Omarbetad och översatt 

efter Frank i Shilling (1993). 

20


Den ökande fokuseringen inom arkeologin på individen har inneburit att man även börjat bryta ner 

individen som enhet, se den som plastisk och undersöka dess tillblivelse och komponenter (Sørensen 

2000: 64). Meskell (2000) exemplifierar hur individen i det fördynastiska Egypten ansågs vara multipelt 

konstituerad och bestå av fem delar6 som alla kunde leva vidare efter kroppens död. Även det skriftliga 

källmaterialet från norden (se bl a Hedeager 2004) talar om individen som multipelt konstituerad av 

haugr7 , fylgja8 och hamr9 . 

Intryck, uttryck och avtryck 

Att beakta människan i världen, utifrån ett arkeologiskt eller historiskt perspektiv, innebär en viss 

distansering där livet karaktäriseras av en ständig upprepning. Samtidigt, i varje enskilt fall, innehar livet 

potential att bidra till förändring, legitimering och ackumulering av kunskap. Mänskligt liv kan ses som 

en individuell variation på ett gemensamt tema (Nilsson 1997). Vår kropp, i egenskap av materialitet, 

förkroppsligar en struktur som med största säkerhet omfattar födelse, liv (i olika former) och död 

(Gatens 1996). Människan är en materiell form som föds in i en värld som redan är ett ackumulerat och 

ordnat rum i vilket mening kommuniceras genom såväl materiella som immateriella strukturer och 

kategorier. Dessa strukturer, kategorier och former som är resultat av tidigare människors val, kunskap 

och praktiker, innebär både möjligheter och begränsningar för individen (Sztompka 1994). Denna 

strukturerade och ordnade värld som varje människa möter gör intryck på oss som individer. Genom 

människans unika inlärningsförmåga och vår materialitet (vår fysiska kropp) ges möjligheten till uttryck 

och handlingar. Dessa uttryck och praktiker reproducerar och legitimerar i de flesta fall den existerande 

världsbilden, eftersom det är inom strukturer och kategorier vi kan göra oss förstådda. Uttryck kan, i 

vissa fall, också förändra världen. Förutom intryck och uttryck kan människan också lämna avtryck. 

Avtrycken är det som lever vidare i materiell form eller i människors minnen efter vår död. Materiella 

avtryck är hela det arkeologiska materialet och immateriella avtryck är de berättelser som vi skapar kring 

det. Avtrycken existerar så länge någon är där för att reproducera och legitimera dem. Omfattningen på 

det som försvinner i själva livsprocessen i och med att det överges, förstörs eller glöms bort är ofantligt. 

Kunskap om medveten förstörelse kan även ge insikt i hur man trott att världen hängt samman. 

Oavsett hur mycket strukturer, kategorier och former bidrar till att möjliggöra kommunikation 

människor emellan och ackumulera kunskap och materiellt överflöd samt skapa stabilitet och trygghet, 

så finns hos människan en central fascination inför det främmande, det framtida och okända – fröer till 

förändring och nya världar. Det är i detta sammanhang vi bör se arkeologin. 

____________________ 

6 

De fem delarna omfattar: namn, skugga, dubbelgångare, personlig magi och individualitetskaraktär. 

7 Ande eller själ. 

8 Dubbelgångare, skugga eller en hjälpande med mytologisk karaktär. 

9 Ett skifte då hugr förvandlas till djur medan människokroppen betraktas som sovande eller död. 

21


22

Människan I Det Arkeologiska Materialet 

4 4 Människ Människan Människ an I I De Det De t Ar Arkeologisk 

Ar eologisk eologiska eologisk a Mat Mater Mat er eriale eriale 

iale ialet iale 

Det har nu blivit dags att närma sig det arkeologiska källmaterialet, för att diskutera hur människan och 

det mänskliga kan framträda däri, i dåtid som i nutid. 

I mötet med materialet är det lätt som arkeolog att förlora sig i materialiteter, att analysera och 

ordna dem i relation till andra materialiteter och rymder. Fast människans roll som skapare, förändrare, 

förstörare och återupptagare av materialet och strukturerna som vi analyserar är central, tenderar vi som 

arkeologer att undvika att diskutera det i relation till det mänskliga och till människor. Orsaken kan vara 

att mänskliga individer, grupperingar, praktiker och intentioner är mycket svåråtkomliga och nästintill 

omöjliga att påvisa utifrån det fragmentariska och det genom tid förvrängda materialet, trots att de i 

många fall tycks oss självklara. Det som möter arkeologen är oftast övergivna eller bortglömda föremål 

och strukturer som hamnat i en slutkontext och som dessutom därefter har utsatts för naturprocesser 

som ytterligare kan ha förändrat källmaterialets kontext och sammansättning. Delar av vårt arkeologiska 

material har inte ens tillvaratagits genom utgrävningar av kvalificerade arkeologer, utan är lösfynd utan 

eller med begränsade upplysningar av fyndomständigheter. Dessa olyckliga omständigheter gör dock 

inte materialet obrukbart, som många arkeologer tenderar tycka. Material som välbevarade objekt kan 

innehålla en mängd information, särskilt om de kombineras med liknande material funna i kontext. 

Materialen kan komplettera varandra eftersom bevarandeförhållanden kan försämras alltmer med större 

samhällsförändringar som påverkar miljön som t ex industrialismen och bilismen. Många omhändertagna 

lösfynd återintroducerades i välbevarat skick som kan visa sig vara omöjligt att återfinna i dag p g a 

försämrade bevaringsförhållanden. Lösfynd är för nuvarande ett outvecklat analysfält, men ofta finns 

hos föremålen fler användbara uppgifter än arkeologerna tenderar att tro. 

Det finns naturligtvis också arkeologiska material som, särskilt under det senaste halvseklet, är 

professionellt och mer systematiskt utgrävda. Analyser av mer kontextuella material som har komponerats 

av mänskliga praktiker och intentioner, särskilt från i rum sammanhängande kontexter såsom gravar, 

olika former av depåer samt bild eller textmaterial, kan bidra till en ökad fokusering på människan och 

det mänskliga i det arkeologiska materialet. Eftersom materiell kultur formas och får sin mening i en 

mänsklig relation så representerar och uttrycker det ofta ett idealiskt tillstånd där makt och objektifiering 

kan ha spelat en viktig roll. Det ideala tillståndet behöver nödvändigtvis inte överensstämma med den 

sociala realiteten (Hodder 1991; Wennstedt Edvinger 1993: 8). Studier som jämför ideologisk 

representation och social verklighet i det arkeologiska materialet är mycket ovanliga (Pollock & Bernbeck 

2000). Bild-, text- och gravmaterial ses ofta som representativt för en samhällelig realitet fastän själva 

materialets kontext indikerar att de sannolikt representerar en mer idealisk bild av samhället. Den så 

kallade kognitiva arkeologin arbetar aktivt med att försöka överbrygga och förstå relationen mellan just 

materialism och idealism (Smith 1991). Grosz (1999) tidigare nämnda realiseringsprocess kan även 

användas för att få en teoretiskt illustrativ bild över det problematiska förhållandet. 

23


Dåtid i nutid, nutid i dåtid 

En av människans förmågor inom arenan av symboliska representationer (förutom tal, bild, skrift och 

rum) är uppfattningen av tid. Vi kan i nuet föreställa oss och reflektera över det förflutna och det 

framtida. I studiet av det förflutna tar vi bitar av ett fragmenterat och förvrängt källmaterial för att 

konstruera in det i berättelser för och av vår egen samtid. Genom att bli medvetna om vad människan 

kan ha varit får vi perspektiv på vad vi är i dag och vi utvidgar också möjligheterna och förståelsen för 

vad vi kan eller vill bli genom att det förflutna i form av det andra kan bidra till mångfald, variation och 

fri association. Detta återger det lyckliga scenariot då det förflutna beaktas som en outtömlig källa 

utifrån ett demokratiskt och utbildande perspektiv. 

Politiseringen av det arkeologiska materialet är oundviklig eftersom arkeologins övergripande syfte 

är att vara nyttig ur ett samhällsperspektiv och bidra till ökad kunskap och därmed beslutsunderlag för 

framtida val. Politiseringen av det arkeologiska materialet har i flera fall (och kan också i framtida fall) 

blivit dominerande och använt valda delar av det förflutna som legitimering för samtida syften och 

argument. Under dessa omständigheter reduceras materialet till en av samtiden styrd illustration och 

förlorar delar av sin identitet som det andra då man istället betonar det som det samma. Dåtiden spelar 

viktiga roller i nutiden, men öppnandet av en kommunikationskanal i tiden innebär också att vi i skapandet 

av berättelserna projicerar in vår egen samtid i det förflutna. 

Om endast bitar och förvrängda kontexter är det som finns kvar av det förflutna så står det i hård 

kontrast med vad människor av i dag vill ha i form av berättelser (Nelson 1997: 24). Behovet av berättelser 

är egentligen något mycket centralt mänskligt: Att utifrån nästan ingenting skapa något som sedan får 

möjligheten till ett liv och allt det innebär i konsten att förändras och att skapa mening i och för sin 

omgivning. Att skapa dessa berättelser, att ge dessa delar eller bitar en levererbar form, innebär dock en 

risk då vi tar utifrån oss själva och den kunskap vi redan har för att fylla i luckorna. Chansen är stor att 

vi projicerar in oss själva, vår egen samtid och våra egna referensramar i det förflutna. Genusperspektivet 

har visat att detta särskilt gäller makt- och genusrelationer (Nelson 1997: 18). Nelson (ibid: 169) menar 

att före år 1990 var de flesta attribueringar av genus i det förflutna baserade på nutida stereotyper. Hon 

menar att det ser annorlunda ut i dag då fokus har skiftat från att analysera makt och prestige till analys 

av aktörskap och värderingar. Skiftet av språkliga termer kan öppna upp för nya associationer och 

relationer till materialet. Vad vi väljer att fokusera på och tillskriva betydelse vägs främst, och helt 

förklarligt, mot den kunskap vi har sedan tidigare (Joyce 2002), vilket innebär en risk för reproduktion 

och reduktion. Att tillåta fler perspektiv och att integrera tidigare kanske medvetet exkluderade material, 

bidrar till säkrare och mer reflekterande tolkningar av förhistoriskt material. Exkludering kan vara en 

påtaglig felkälla i arkeologisk tolkning, inte minst visar uteslutningen av material med för oss i dag 

sexuella konnotationer på detta (se Schmidt 2000). 

Vid utgrävningarna av Pompeji exkluderades material med samtida sexuella konnotationer från offentliga 

visningar då det av den katolska kyrkan beaktades som perverst. Materialet spreds istället ut i privata 

samlingar. 

24


Ännu i dag, fast mycket av materialet har återsamlats inför den nya utställningen i Museo Archeologico 

Nazionale di Napoli Neapel, separeras det från de övriga fyndmaterialen i en ”Gabinetto segreto” 

(hemlig kammare) till vilken man måste anmäla sitt intresse för att få besöka (personligt besök 2003-07- 

13). Ett material som tas ur sin kontext skapar därmed en ny kontext där våra samtida associationer till 

materialet får fritt spelrum. Istället för att ingå i det förflutna och ge perspektiv på vår samtid, förstärker 

det värderingar i vår samtid genom att skapa en ”snuskkammare” där besökarna verkar lika intresserade 

av föremålen som av vilka människorna är som gjort sig besväret för att få komma in och se materialet. 

Sexualitet har på senare tid blivit ett populärt forskningsområde efter att det börjat inkluderas i 

arkeologiska studier (särskilt i klassiska studier). Ämnet har dock samma problem som genusstudier då 

det sällan inkluderas som möjlig förklaring och istället blir ett specialiserat och enskilt forskningsområde. 

Det finns och syns om man vet var man ska leta, men saknas fortfarande som en inkluderad möjlighet 

och förklaringsmodell i traditionella tillämpningar och frågeställningar kring arkeologiskt material. 

Olika arkeologier 

Som framgått i utredningsrapportens tidigare resonemang så kan arkeologi praktiseras på flera olika 

sätt, med olika syften. För att få en överblick av den arkeologiska forskningen har jag gjort en indelning 

i tre kategorier utifrån relation mellan syfte och val av källmaterial. Denna uppdelning är naturligtvis, 

likt alla kategoriseringar, en generalisering som dessutom i denna kontext bygger på min personliga 

analys. Renodling innebär alltid en reduktion. Verkligheten består ofta av kombinationer och varianter, 

men ofta finns en tydlig övervikt för någon av de tre typerna. 

Kategori 1-2 är tydligt överrepresenterade i arkeologisk forskning, medan kategori 3 börjar bli allt 

vanligare, särskilt bland kvinnliga arkeologer och arkeologer med ett genusperspektiv10 . Jag vill betona 

att samtliga typer av arkeologier är viktiga och berättigade. Det är balansen och relaterandet mellan de 

olika arkeologierna som är viktig för framtida förnyelse. De olika typerna av arkeologi kan sammanfattas 

som följer: 

1. Arkeologin har en central idé och utgår ifrån materialet som illustration. I denna typ av arkeologi 

plockar man fritt av det arkeologiska materialet i tid och rum med syftet att belysa eller legitimera ett 

nutida perspektiv eller idé. Tillvägagångssättet är lockande då det skapar en samhörighet med det förflutna 

som anses svara på frågor och förklara, belysa eller legitimera vår samtida situation. Risken med denna 

typ av arkeologi är projicering av samtid och politisering av dåtid. 

2. Arkeologin utgår ifrån ett centralt material, men är ofta fragmenterat i fråga om idé. Variationerna av 

denna typ av arkeologi kan vara många, men centralt för dem alla är att de utgår från en föremålstyp, ett 

monument, en plats eller struktur och låter kategorivalet vara ledstjärna för att förklara hela eller halva 

samhället, beroende av ambitionsnivå. Omvärlden relateras till den utvalda kategorin och får sin förklaring 

genom denna. Den här typen av arkeologi är ofta beskrivande och lägger vikt vid likhet och ursprung. 

____________________ 

10 

För exempel se Whitehouse (2001) i Nelson & Rosen Ayalon (eds) i behandlingen av neolitiskt material i Italien samt 

Hassan & Smith i samma volym som tar upp olika kategorier av predynastiskt material i Egypten. 

25


En nyare form av denna typ av arkeologi är biografierna11 som skrivs över föremålen, människorna eller 

platserna (se bl a Kopytoff 1986; Holtorf 1998; Blake 1998). 

3. Arkeologin utgår ifrån ett kombinatoriskt källmaterial och har flera öppna och utifrån materialet 

anpassningsbara idéer. Valet av källmaterial inom denna typ av arkeologi är ofta selektivt och väljs 

utifrån lämplighet och hypotetisk potential. Idéer eller teman begränsar forskningens inriktning men 

inkluderar samtidigt en öppenhet i att låta källmaterialet indikera kategoriseringar som sedan kan testas 

mot andra material. En stor utmaning i denna typ av arkeologi ligger i en ökad komplexitet då likheter, 

relationer och skillnader i materialet kan få olika förklaringar utifrån kontext. Den ambiguitet som 

arkeologen ofta ser i det arkeologiska materialet kan vara en indikation på just denna mångfacetterade 

rikedom (Arnold 2001). Meskell & Joyce (2003) menar också att det kan vara mycket produktivt att ställa 

samma frågor till olika typer av material, men att man inte får förvänta sig att få samma svar, eftersom 

materialet är uppbundet i kontexter med människor och deras betydelsesystem, vilket kan innebära 

nödvändigheten av en diversifiering av angreppssättet. Denna typ av arkeologi har ofta svårt att legitimera 

sig i vår resultatinriktade samtid då den uppfattas som vittfamnande eller överambitiös, utan klara mål 

och förutsägbara resultat. Men, om forskning hela tiden ska innebära att man ska veta vad man letar 

efter så kan man heller inte förvänta sig några överraskande eller förnyande resultat. 

26 


Människan i det kyrkliga rummet: Kropp, genus, gester och ideologi i det medeltida bildmaterialet. 


Under medeltiden karaktäriseras människan och samhället av framväxandet och etableringen av kristendomen 

och statsmakten. Kyrkan var ett instrument i denna samhällsförändrande process som samlade, kontrollerade 

och organiserade människor. Då få vanliga människor var läskunniga och böcker relativt ovanliga, kommunicerade 

gud och stat med människan i kyrkan via det av prästen tolkade och talade ordet samt den uttrycksfulla bilden. 

(För allmän introduktion om medeltida kyrklig konst se bl a Andersson 1976; Duby 2000; Rebold Benton 2002.) 

Sveriges medeltidskyrkor är ännu i dag ett betydande, levande och tillgängligt kulturarv (ca 2500 till antalet). 

De innehåller en unik och välbevarad konstskatt. Men, varje kyrkas så kallade konstskatt är inte enbart konst. 

Bildernas komposition, placering och biografi kan också innehålla information om den medeltida människan, 

relationen mellan kyrka och stat samt mellan människan och gud. Det är inte bara kompositionerna inom 

bilderna (bildspråket) utan också kompositionen mellan bilderna i det kyrkliga rummet (kyrkan) och deras 

sammansättning över tid som kan innehålla intressant information. Varje kyrka har sin berättelse, sina sponsorer, 

sina människor och sin unika sammansättning av arkitektur, bildmaterial, makt och religion. Att kunna exemplifiera 

detta utifrån några fallstudier skulle kunna levandegöra både den medeltida människan och det medeltida 

bildmaterialet på ett mycket konkret sätt. 

____________________ 

11 Den internationella tidskriften World Archaeology tillägnade 1999 (vol 31 no 2) ett helt nummer till föremåls kulturella 

biografier (se bl a Gosden & Marshall 1999; Gillings & Pollard 1999 i detta nummer).


Forskningsprojektet skulle också vara kompletterande och nyttjande av tidigare satsningar som gjorts av SHMM 

och RAÄ angående den medeltida bildvärlden (Bilddatabasen Medeltidens bildvärld och utgivningen av serien 

”Studier till Sveriges kyrkor” vars första nummer Östergötlands medeltida dopfuntar utkom 2003). 


På vilka sätt har det kyrkliga bildmaterialet använts som aktiv kommunikation? Finns där skillnader mellan 

narrativa (gester, scener – hur?), representativa (identitet, genus – vad?) och ideologiska (varför?) framställningar? 

Kan man se trender över tid av t ex ett ökat ideologiskt, representativt eller narrativt inflytande? Kan bildmaterialet 

belysa olika relationer mellan människor, präster, biskopar, helgon och gud? Hur såg egentligen den kyrkliga 

geografin ut, där den lilla sockenkyrkan länkades in i universum? 


Finns det generella, regionala och specifika uttryck och tendenser i det kyrkliga bildmaterialet? Vilket var 

bildmaterialets övervägande syfte (illustration, propaganda, rättesnöre, information), och var syftet föränderligt 

beroende av tid, rum och situationskontext? Hur mycket var upprepad legitimering (redundant information) 

och hur stor del var aktivt politiserad av sin samtid? Hur stor makt hade individen över presentationen och 

införskaffningen av bildmaterialet i kyrkan? Fanns det tydliga trender och tävlan mellan närbelägna kyrkor och 

biskopar/adelsmän? Kan bildmaterialet ha uttryckt protest eller hyllning mot mänskliga maktfaktorer? Var 

bildmaterialet riktat (genom betoning av t ex vissa helgon, bildteman eller symboler) till särskilda grupper i 

samhället eller eftersträvades en så bred kommunikation som möjligt? Fanns där värdehierarkier i kyrkorummet 

och hur förhöll sig dessa i sådana fall till restaureringar och tillbyggnader? Fanns där ett flöde av ”fina föremål” 

som t ex liturgiska föremål eller orglar från katedraler och ut i periferin? 

Syfte: 

Projektförslagets syfte är att aktivera det kyrkliga, medeltida bildmaterialet genom att undersöka dess relationer 

till olika människor i samhället. Syftet är också att exemplifiera hur människan (i detta fall maktutövande individer) 

och materiell kultur samverkar för att göra intryck, uttryck och avtryck i världen. 


Projektet utförs lämpligen genom ett antal fallstudier där några bildrika kyrkor från jämförbara tidsperioder 

(gärna närliggande kyrkor i olika geografiska områden) väljs ut för noggrann bildsemiotisk analys (se Sonesson 

1992). Till dessa fallstudier bör ett antal referenskyrkor kopplas i källkritiskt respektive hypotesunderbyggande 

syfte. Detta referensmaterial bör vara större gällandes de olika bildkategorierna; dopfuntar, altarskåp, träskulpturer, 

målningar, gravarkitektur, och kyrkoarkitektur (dörrar, kolonner etc) och kan vara mindre gällande bildernas 

rumsliga positioner i kyrkan (eftersom detta troligen återspeglar ett mer uniformt regelverk). Det är särskilt 

viktigt att tillämpa en selektiv metod i val av fallstudier och bildmaterial. Val av tidsperiod kan också vara 

selektivt och begränsas till perioder då man utifrån tidigare forskning vet att förändringar pågår lokalt eller 

regionalt inom samhälle och kyrka. För denna koppling lämpar sig även en undersökning och inventering över 

historiskt arkivmaterial. 

Hypotesen att samhälleliga förändringar och maktfulla individers (biskopar, präster, adelsmän etc) agenda 

reflekteras i kyrkans val av och anpassning av bildmaterial (förstörelse, bortplockande, förnyelse, symbolisk 

eller metaforisk betydelse hos vissa helgon, bildteman eller framträdande rumslig position av desamma) bör 

vara extra tydlig i stressade situationer. 

27


Det arkeologiska tillvägagångssättet innebär därmed att man utgår ifrån ett kombinatoriskt källmaterial där ett 

samarbete mellan arkeologi, historia och konsthistoria uppmuntras. I rumsliga analyser av bildmaterialets visualitet 

kan landskapsarkeologiska eller landskapsarkitektoniska modeller tillämpas för att rekonstruera bildernas effekter 

och påtaglighet hos rörelsemönstret hos en besökares olika praktiker. Kyrkans rymd, ljus- ljud- och lukteffekter 

(rökelse) bör sättas i jämförelse med samhällets övriga byggnader. Ett genusperspektiv, både på bildmaterialet 

och på dess positionering i det kyrkliga rummet, är eftersträvansvärt. 

Människokroppen som arkeologiskt källmaterial 

Människokroppen och individen har under de senaste årens arkeologiska forskning hamnat i fokus. 

Kroppen har ofta använts som metafor, utgångspunkt och referens i studier av arkeologiska material 

och strukturer (Jennbert 2004; Gansum & Hansen 2004). Det har också, inom arkeologin, blivit en 

trend att lyfta fram kroppen som teoretiskt rum. Denna idé är lånad från poststrukturalistisk filosofi, 

sociologi och socialantropologi (Meskell 1998). Människokroppen som arkeologiskt källmaterial har 

hitintills beaktas ur tre perspektiv: som artefakt, som uttryck eller kommunikation och slutligen som 

upplevelse eller förkroppsligande (efter den anglosaxiska termen ”embodiment”). 

Människan som artefakt har, förutom de välkända mossliken, främst aktualiserat studier av ben och 

DNA (t ex Fyllingen 2003; Sjögren 2003; Petersen 2000; Becker 2000), eftersom exemplen med bevarad 

mänsklig mjukvävnad fortfarande är få och kräver speciella bevarandeförhållanden. Många nya metoder 

har och håller på att utvecklas inom naturvetenskaperna som kan möjliggöra en hel rad av nya 

frågeställningar, speciellt kring olika former och uppfattningar av släktskap (DNA). Varken familjeskap, 

syskonskap, partnerskap eller föräldraskap har undersökts närmare arkeologiskt, utan modeller har oftast 

hämtats från socialantropologiska studier (Nelson 1997). Analyser av ben kan också ge information om 

vissa sjukdomar, dieter, skador och praktiker vilket kan bidra till en förståelse av människans levnadsvillkor 

och omedelbara miljö. Ett flertal analyser har visat att människan inte alltid har tagit vara på de i 

närområdet tillgängliga resurserna i frågan om kost. Detta kan i sin tur indikera betydelsen av den 

sociala dimensionen kring mat och tillredning som vi känner även från många nu existerande samhällen 

t ex genom föreskrifter kring mat i religion, tabun och medvetna val (Fyllingen 2003: Sjögren 2003; 

Peterson 2000). 

Människokroppen som uttryck är ett annat perspektiv som används inom arkeologin. Uttrycken kan 

omfatta människornas visuella framträdande i form av t ex kroppsform, betonade eller dolda kroppsdelar 

(Shilling 1999: 118; Vlahogiannis 1998; Joyce 2001), kläder : nakenhet (Laydon 1999; Kokkinidou & 

Nikolaidou 1997; German 2000; Lee 2000), frisyrer, färger (Eaverly 1999; Rehak 1999), smycken, vapen 

och andra attribut, men också sådant som är kopplat till gester (Mc Niven 2000; Hitchcock 1997; Fredell 

2003b: 180-184), kroppspositioner (speciellt i gravar se Damm 1991; Jennbert 2004), metaforer och 

transformation (Jennbert 2004; Douglas 1997; Gansum & Hansen 2004; Montserrat 1998) samt praktiker. 

Dessa typer av uttryck är ofta medvetna och kombinatoriskt organiserade och lämpar sig därför ytterligt 

för tolkningar inom ett semiotiskt ramverk (Sørensen 2000: 91; Reinhold 2003; Rautman 2000). 

28


Den av Rautman (2000) redigerade monografin Reading the body. Representations and remains in the archaeological 

record, utgör en utmärkt introduktion i arkeologi som utgår från den mänskliga kroppen. De flesta av 

dessa studier arbetar med ett noga utvalt och informationsrikt kombinatoriskt källmaterial, företrädesvis 

figuriner och bildmaterial i kombination med rika och unika gravmaterial eller texter. Denna kombination 

av material är tyvärr inte möjlig för alla arkeologer. Det skulle behövas fler studier av mer varierade 

material för att utveckla gångbara metoder kring människokroppens uttryck. 


Människokroppens uttryck: Studier av kropp och genus under sydskandinavisk yngre bronsålder och förromersk järnålder. 


I dagens samhälle möts vi oavbrutet av bilder på perfekta och ideala kroppar i tv, på reklampelare och i tidningar. 

Många produkter, föremål och material är direkt relaterade till underhåll och utsmyckning av våra kroppar. Vi 

uppmanas att efterlikna idealet och alltför grova avvikare betraktas som en fara för folkhälsan. Kroppsideal 

varierar dock över tid och rum och just denna variation blir betydelsefull då den indikerar att samhällets olika 

kroppsuttryck står i relation till dess syn på människan i helhet. 

Det är lätt, speciellt i våra dagar, att se kroppen som en plastisk massa som vi formar (träning, dieter, 

plastikkirurgi) och utsmyckar (kläder, frisyrer, smycken, föremål och färger) efter vår vilja. Kroppen har dock 

sina begränsningar och även om samhällen skapar ideal och strukturer för hur kroppar förväntas se ut, så finns 

det och har alltid funnits kroppar utanför samhällsnormen. Hur samhällen väljer ut ideal och sätt att handskas 

med grader av ”abnormiteter” (från protesterande kroppar till skador, sjukdomar och missbildningar) är olika 

och kan säga en hel del om samhällets mentalitet. 

En period i förhistorien som uppvisar ett rikt bildmaterial av människokroppen och dess olika uttryck är 

den yngre bronsåldern och den förromerska järnåldern. Från denna period känner vi hällristningar, figuriner 

och bilder på föremål som avbildar olika människokroppar eller delar av människokroppar samt människokroppar 

i förvandling till djur eller skepp. Hällristningarnas mängd och variation i framställandet av den kommunicerande 

människokroppen går inte att jämföra med något annat förhistoriskt material i Sydskandinavien. 

I övergången till förromersk järnålder sker en rad intressanta förändringar i bildmaterial och föremålsvärld 

gällande människokroppen. Vad dessa förändringar innebär i synen på och uppfattningen av människan är väl 

värt att undersöka. De tydliga förändringarna i den materiella kulturen omfattar bl a ett tydligt skifte från 

betoning av kroppshydda till huvud (alt huvud och överkropp), från kvinnofiguriner12 till mansfiguriner13 samt 

att runda ögon blir mandelformade och rakade hakor allt oftare får skägg. 

____________________ 

12 Detta påstående gäller endast de solitära figurinerna och inte figuriner i komposition, kända från yngre bronsålder 

(Grevensvænge) där manliga och kvinnliga figuriner är blandade. 

13 Mansfigurinerna som åsyftas är främst påträffade på Fyn. Det finns även manliga ryttarfiguriner som kan dateras till 

förromersk järnålder. 

29



Hur kan vi utifrån människokroppen som kommunicerande uttryck uttala oss om människosynen och den 

ideala människokroppen under yngre bronsålder och vad händer som förändrar dessa uttryck under förromersk 

järnålder? Hur kan vi arbeta runt problematiseringen av idealitet : realitet? 


Kan kombinatoriska studier av människokroppens uttryck indikera olika genuskonstruktioner? Hur såg 

kroppsidealet ut och hur såg man på kroppsliga anomalier? Kan det ha funnits associationer till genus eller 

andra strukturerande kategorier utifrån speciella kroppsuttryck eller betonade kroppsdelar? Innebar kremeringen 

av kroppen att den var oviktig eller formbar i en eventuell eftervärld? 

Syfte: 

Projektförslagets syfte är att undersöka hur synen på och värderingen av människan kan uttryckas genom 

människans kropp. Det finns också en avsikt att diskutera uppfattningar av den synliga kroppen som helhet 

eller i delar och vad detta kan innebära i identitetsuppfattningen av att vara människa. 


Bildsemiotik, semiotik, genusperspektiv, filosofisk arkitektur (Grosz 2001, Writing Architecture series, MIT 

Press), Franks kroppstypologi (se fig 2) samt olika kommunikationsteorier kan utgöra en lämplig teoretisk bas 

för projektförslaget. Genom att se kropp och form som kommunikation överbryggs den fiktiva uppdelningen 

av människan i kropp och tanke samt indelningen individ och samhälle, då kropp och tanke, liksom individ och 

samhälle förenas i kommunikationspraktiken. 

Kroppen, liksom bilden, utgörs av sammansatta och kommunicerande former eller ytor. De är medier och 

reella uttryck för tanke och innehåll. Kommunikationen är oftast medveten och representerar av samhället 

konstruerade uttryck med avsedda syften. Visuella uttryck är ordlösa och oftast omedelbara, men de är också 

det från objektet mest distanserade sinnet, något som människor även i förhistorien troligen har använt sig 

medvetet av då form och yta kommunicerar relativt direkt vilket innebär en förmåga att förföra och förleda. 

Materialet (i bild representerade kroppar liksom kroppsrelaterade föremål: t ex rakknivar, pincetter, hängkärl, 

halsringar samt deras kontexter, gravar med fysiska kroppar) för detta projektförslag är kombinatoriskt. 

Karaktäristiskt för det arkeologiska materialet i allmänhet är att det endast utgör spår av människans konstruktioner 

och hennes handlingar. Det ikoniska bildmaterialet är därför unikt då det faktiskt framställer den dåtida bilden 

av människokroppen och hennes relationer till andra människokroppar och deras faktiska handlingar, om än 

låsta i ögonblicksbilder. Hällbilderna kan jämföras med språkliga uttryck som direkt sätter olika kroppar i relation 

till varandra genom avsiktliga och av människor komponerade bildfält. Kroppen är också ett aktivt uttryck för 

handlingar/praktiker, rörelse/kommunikation (gester) och identitetsskapande. Hur man valde att framställa 

den antropomorfa kroppen i form, med markörer och attribut, liksom andra mer handlingsrelaterade fenomen 

som gester, i rörelse eller i olika typer av scener tillsammans med andra kroppar, innehåller information om 

samtida värderingar. Det kan också innehålla information om sociala relationer mellan kroppar, oavsett om de 

antropomorfa kropparna avsågs föreställa gudar, halvgudar, människoliknande varelser, fiktiva hjältar, vanliga 

människor eller kanske rent av allt det ovannämnda och lite till. Bildmaterialet utgör ett avsiktligt ideologiskt 

laddat bild- och kroppsspråk som har stor potential för arkeologiska studier som intresserar sig för sociala 

relationer, samhälle, ideologi och kosmologi. 

30


En undersökning av till kroppen hörande utsmyckningar såsom ”kvinnliga” smyckesset (halsringar, armringar, 

bältekupor, fibulor, hängkärl) och ”manliga” rakknivskombinationer (rakkniv och pincett) kan aktivera genusoch 

individperspektivet, samtidigt som relationen mellan idealitet (bilder) och realitet (fysiska föremål) blir 

problematiserad. Variationen på de olika storlekarna bland dessa typer av föremål väcker en intressant fråga: Var 

de anpassade efter en individ (beställda och anpassade efter individs storlek eller ålder) eller ett uttryck för status 

och rikedom (mängden brons) eller rent av ett personligt val att betona bronsmängd eller artistiskt utövande? 

Det vore intressant att undersöka om hela set uppvisar samma storleksrelationer eller om storlekarna inom 

seten kan variera. En variation inom seten kan kanske indikera att de anskaffats under en längre tid, och om de 

tillhört samma individ kan detta återspegla dennes kanske över tid varierande ekonomiska eller sociala status? 

Andra intressanta frågor att sätta i ett genusperspektiv är setens kontext (depå respektive grav) samt deras 

inverterade bildteman (se Fredell 2003b: 186, 189, 237 angående det komplementära förhållandet mellan halsring 

– pincett och hängkärl - rakkniv). Kan detta tyda på en komplementär genusrelation? Finns det annat arkeologiskt 

material från samma tid som stödjer eller fäller en sådan hypotes? Kan olika svar motsvara olika genusrelationer 

som är beroende av situation t ex i en ritual eller hemma på gården i vardagen? 

Hällbilderna inbjuder också till nya former av genusidentifikationer. Det klassiska sättet att identifiera kvinnor 

i bildmaterial är genom olika typer av attribut eller könsmarkörer. Bildmaterialets komplexitet inbjuder dock till 

andra indikationer utifrån särskilda kroppspositioner, gester, relationer, situationskontext och praktiker. I 

kombination med andra materialkategorier kan dessa förslag stärka eller förkasta hypoteser. Många 

människofigurer på hällarna saknar indikationer på kön och i detta fall bör man överväga möjligheten att könet 

på personen i fråga var oviktigt och att figuren helt enkelt representerade en människa. 

Ett annat intressant perspektiv att undersöka kan vara huruvida kläder och smycken kan ha begränsat eller 

uppmuntrat kroppens rörelse- eller balansförmåga. Det kan också vara fruktbart att tänka till huruvida dessa 

kroppsnära föremål aktiverat människans övriga sinnen (känsel och lukt – olika typer av material och kläder, 

hörsel – bjällror och metallrassel samt smak – i produktion av t ex textilier kan tuggning av vissa material ingå). 

Människokroppen som upplevelse är den senaste trenden inom genusarkeologin, även om inte alla 

(Sørensen 2004) anser att detta fält är tillgängligt för arkeologin. Upplevelsen av människokroppen 

handlar om förkroppsligandet, då omvärldens fenomen materialiseras genom människokroppen. Ett 

exempel kan vara humor som blir till skratt. Förkroppsligandet har diskuterats bl a av Gatens (1996), 

Csordas (1994) och närmare en arkeologisk kontext av bl a Butler (1990, 1993), Meskell (1998, 2000) och 

Meskell & Joyce (2003). Förkroppsligandet av liv, identitet, upplevelser och erfarenheter handlar om 

mänskliga praktiker som organiseras i en livscykel14 eller levnadssätt och skiljer sig därmed genom 

upplevelsen från andra kroppsbaserade inriktningar som betonar kroppen som ett betydelsebärande 

system av mening (Meskell & Joyce 2003). ”Embodiment” eller förkroppsligandet som teoretiskt begrepp 

omfattar dock mer än den mänskliga kroppen och refererar till en generell process där innehåll (tanke 

eller idé) materialiseras till eller genom form (fysisk materialitet). Genom denna process blir bilder och 

text förkroppsligade genom media, ett måttsystem genom ett mätinstrument och mening genom tecken. 

(The Body and Embodiment: Intersections of Imagery, Literature, and Science. Symposium vid Göteborg Universitet 

7– 9 maj 2004) 

____________________ 

14 

Livscykeln var ett tema i World Archaeology år 2000 (vol 31 no 3). 

31


Förkroppsligandet som teoretiskt begrepp innehar en stor potential inom studier av materiell kultur, då 

det förenar och relaterar idé och materialitet och därmed kan överbrygga problematiken med dikotomin 

natur : kultur. 

32

5 5 Människ Människan Människ an Som Som Sk Skapar Sk Skapar 

apar apare apar 

Människan Som Skapare 

Människan förkroppsligar livet genom sin roll som skapare (födelse), förändrare/upprätthållare (liv) 

och förstörare (död). Skapandet är dock själva förutsättningen för både förändring, kontinuitet och 

förstörelse. Att skapa är mångfacetterat och kan gestaltas genom flera olika metoder och resultat. De 

vanligast förekommande metoderna i skapandeprocessen kan sammanfattas med att hela eller att dela. 

Att hela, d v s att lägga ihop två eller flera komponenter så de bildar något nytt kan beaktas utifrån 

olika perspektiv. Det fysiska eller mekaniska perspektivet betonar att helheten är beroende av delarnas 

sammansättning och komposition, medan det biologiska eller vitalistiska perspektivet anser att helheten 

är/blir någonting mer och nytt utöver delarna som det består av (Grosz 1999). Att skapa genom att dela 

innebär ett sönderdelande av en helhet där delarna som därvid uppstår specialiseras, förädlas och får en 

ny självständig identitet. I vår vetenskapliga världsbild återges de olika metoderna inom fysiken med 

fusion eller fission vilka utgör formler för energiutveckling och i biologin finns motsvarande metoder 

i form av fortplantning eller kloning. Dessa skapelsemetoder är också förekommande i traditionella 

skapelseberättelser fast i en mer narrativ form, där de ofta kombineras (Fredell 2003b: 233). 

Resultaten av skapandeprocessen är många och tar sig varierande uttryck. Att reproducera sig själv är 

det mest grundläggande skapandet hos allt levande, men eftersom människan liksom de flesta övriga 

levande varelserna även är ett kollektivt fenomen, behöver inte det betyda att det är grundläggande för 

alla på ett individuellt plan. Tvärtom kan det i samhällen finnas strategier och fenomen som går ut på att 

begränsa reproduktionen då man anser att världen och samhället man lever i inte kan ta hand om för 

många nya individer. 

Att skapa kan också innebära att tillverka eller producera materiella eller immateriella fenomen. 

Materialiteter kan utgöras av bruksvaror, föremål, arkitektur eller strukturer. Det är inte ovanligt att 

människor använder sig av metaforik i produktionen av materialiteter som refererar till skapelseberättelser, 

människokroppen eller reproducerar världsbilders rumsliga ordning. Ugnen kan i en kroppslig metafor 

liknas vid kvinnokroppen som ”föder” t ex brödet, järnämnet eller keramiken (Gansum & Hansen 

2004) och säkerligen har vi alla sett ”falliska” föremål eller monument som refererar till manlighet och 

potens. Det kan också tvärtom förekomma att vi metaforiskt associerar människokroppen till något 

materiellt. I vår tid, speciellt inom sporten, likställer vi gärna människokroppen och dess delar med en 

maskin (Shilling 1993: 37). Ett annat exempel kommer från Mayaområdet där människokroppen likställdes 

med en majskolv, utifrån vilken den ansågs vara skapad. Kroppslig, permanent omformning av huvudet 

tillämpades för att människokroppen skulle efterlikna majskolvens spetsiga form (Meskell & Joyce 

2003: 34). 

Som skapare av varor, föremål, arkitektur och struktur har vi också en tendens till att förse våra skapelser 

(metaforiska barn) med mänskliga karaktärer och kanske rent av namn. Troligen är denna tendens 

allmänmänsklig vilket innebär att vi bör beakta att den kan ha spelat en roll även i förhistorien. Olsen 

(2003) påpekar att vi kan förhålla oss till föremål som till människor via känslor och att föremål kan 

möjliggöra saker för oss. 

33


Att ge ”liv” eller levnadsberättelser till materialiteter har på senare år blivit en trend inom arkeologin. 

Inte minst har användandet av biografier som arkeologisk metod blivit allt populärare. I biografierna 

skapas narrativa levnadsberättelser främst över enstaka föremål eller monument. Speciellt lockande 

material för arkeologen har koloniala föremål som transporterats över långa sträckor eller monument 

som blivit rekonstruerade och återanvända ända fram till våra dagar varit. Påtagliga exempel från sistnämnda 

kategori kan vara Stonehenge, sardinska nuraghis (se Blake 1998) eller Kiviksgraven. Vi har ännu inte sett 

exempel på att arkeologer utgår ifrån skapade rum eller miljöer såsom boplatser, offerplatser, handelsplatser 

eller vägar för att skriva en biografi, men tanken är lockande och absolut inte omöjlig (se projektförslag 7). 

Fetischism, tron på en magisk och uppsåtlig kraft hos föremål, och där gränsen mellan subjekt och 

objekt suddas ut (se Spyer 1998 för detta resonemang), är också ett mycket eftersatt men potentiellt 

forskningsfält för arkeologin, då sådana praktiker kan lämna materiella spår, t ex genom avsiktlig 

förstörelse eller begravningsliknande arrangemang vid deponering av särskilda föremål (t ex figuriner). 

Det kan också ha funnits föreställningar att liv och/eller livskraft var något som var överförbart mellan 

olika kroppar (människor, djur, växter och föremål) genom t ex andedräkt, handpåläggning eller 

kroppsvätskor, något som vi känner från socialantropologiska exempel. Att blåsa liv in i sjuka djur15 eller 

i föremål kan därför, om vi utgår från förhistoriskt bildmaterial, ha varit åtminstone en mytologisk 

realitet. Även namngivning av föremål, som bevisligen förekommit under järnålder16 kan innebära att 

man tillskrivit dem mänskliga egenskaper. Mänskliggörandet av föremål skulle kunna bli ett intressant 

forskningsområde som förenar de båda FoU-temana ”Människan” och ”Materiell kultur”. 

Utöver nya människor och materialiteter har människan även skapat och upprätthållit olika former av 

kommunikationssystem såsom det talade språket, kommunicerande tecken och bilder liksom gester och 

andra materialiserade kommunikationsuttryck. Gester som återger ett genom kroppen materialiserat 

kommunikationssystem är ett potentiellt men eftersatt studieområde i förhistoriskt och förskriftligt 

bildmaterial. Gester kan uttrycka känslor och relationer mellan människor utöver sin teckenmässiga och 

attribuerande funktion (Fredell 2003b). En annan typ av kommunikationssystem som människor skapar, 

och som har blivit betydligt mer undersökt, är transport- och handelsvägar som upprätthåller kontakter 

med andra människor och material. 

Av människan skapade immaterialiteter kan exemplifieras med ideologier, tidsuppfattningar, 

berättelser och värderingssystem. Dessa kan materialiseras i fysiska realiteter. 

Människan kan också skapa miljöer, platser och rum i vilka relationer mellan materiella och 

immateriella strukturer uppstår, t ex handelsplatser, olika typer av byggnader/inhägnader, tingsplatser 

eller mer situationsbundna rum som slagfält eller andra tillfälliga mötesplatser. 

____________________ 

15 

Se de brakteatrar vars motiv troligen föreställer Oden som botar Balders sjuka föl genom att blåsa in i djurets öra, t ex i 

Hauck (1985); Gaimster (1998); Hedeager (1998). 

16 

Namngivning av föremål ses i det arkeologiska materialet fr o m romersk järnålder (vapen i krigsbyteoffer) och även senare 

i det skriftliga källmaterialet. Företrädesvis är det vapen som namnges. 

34


En immateriell skapelse som är betydligt eftersatt i arkeologisk forskning är tidsuppfattningar, och 

särskilt den unika mänskliga förmågan att representera det förflutna och det framtida i samtiden. Vilken 

roll spelade det förflutna i det förflutna, och hur såg man på framtiden utifrån samtiden? 

Problemformuleringen öppnar för möjligheten att aktivera den förhistoriska människan och göra henne 

till en levande, agerande och väljande individ som är medveten om och införlivar representerad tid, 

dåtid som framtid i sin samtid. 

Historia produceras genom en samverkande process av maktrelaterade urval och bortglömmande 

(Sørensen 2000: 28). Processen har också en grundläggande betydelse för framtiden då andra val kanske 

skulle kunna bidra till en annan framtid. Problematiseringen skapar också en direkt länk till 

historieskrivningen, museerna och användandet och uppvisandet av förhistoriskt material i dag. Vi studerar 

på ett sätt det vi själva gör i dag, men ur ett förhistoriskt perspektiv. 

Jag har valt att dela upp problematiseringen i två projektförslag där det ena behandlar införlivandet 

av det förflutna i samtiden och det andra behandlar synen och införlivandet av det framtida i samtiden. 

Förslagen som utgår ifrån liknande problemformulering, frågeställningar och syfte möts delvis då de 

utgör i tid angränsade perioder. Projektförslagen bör ses som just förslag och exempel och vara öppna 

för förändring utifrån materialets och forskarens begränsningar och potential. 


Materialiserade minnen: Variationer av införlivandet av dåtid i samtid under sydskandinavisk bronsålder. 


Projektet utgår ifrån antagandet att människor även i förhistorien har använt sig av minnet konstruktivt för att 

bevara, manipulera eller förändra samhällsstrukturer. Minnet som innebär en komplicerad mental återkoppling 

i tid innebär också ett val i frågan om vad vi som människor väljer att använda för att rekonstruera kunskap, men 

också vad vi väljer att glömma bort. Vi vet mycket lite om minnets roll och inflytande i olika samhällsprocesser. 

Att undersöka minnets roll utifrån ett större tidsperspektiv, som arkeologin erbjuder, och i en mer 

sammanhängande kontext17 kan ge intressanta perspektiv på hur samhällen konstruerar och använder sig av 

minnen i dag. 

Ett lämpligt tidsperspektiv för detta projekt skulle kunna vara att utgå från en av de klassiska 

periodindelningarna, t ex bronsålder, för att i denna period göra selektiva nedslag i materialet då indikationer 

kan ges på att tillbakablickar på det förflutna särskilt har aktiveras. Tydliga exempel är återanvändning av 

megalitgravar och hällkistor från stenålder under äldre bronsålder och i vissa fall deponeringar i desamma under 

yngre bronsålder. 

____________________ 

17 Nora (1989) menar att människan i det moderna samhället förlorat en stor del av det egentliga minnet då en mer varierad 

minnestradition splittrades upp till historia eller autobiografiskt minne och överfördes till dokumentation och placerades i 

arkiv, likt en protes utifall vi någongång skulle råka behöva den. Kvar i aktiv användning finns endast det kroppsliga minnet 

i form av gester, praktiker och vanor. 

35


Även nedläggningar av äldre föremål i gravar förekommer men omfattningen av denna praktik har aldrig studerats 

utifrån perspektivet att det kunnat utgöra en medveten handling. Äldre föremål i yngre gravar har av arkeologerna 

oftast behandlats som störande element som råkat hamna där i samband med gravens fyllningsmassor. Ytterligare 

exempel på återupplivande av äldre gravseder kan även ges utifrån yngre bronsålder då man upptar valda 

element och praktiker som brukades under äldre bronsålder. Ett tydligt exempel är Hågahögen (Almgren, O. 

1905; Victor 2002: 154), men kanske finns det fler exempel? 

En tydlig renässans för vissa föremålstyper och ornamentik från period II kan också ses under bronsålderns 

period V. Det finns även indikationer på att stor del av det figurativa bildmaterialet under period V kan ha 

kopplingar till det former och uttryck under period II (Fredell 2003b: 206). Tidsskillnaden mellan perioderna är 

ca 350 år. Har där funnits en muntlig tradition som upprätthållit den historiska eller mytologiska tiden och/eller 

har där funnits ett brott (som materialet indikerar) vilket innebär att människorna som återupptar materialet 

helt kan politisera det på nytt utifrån sina samtida syften? Kanske är rent av traditionen av idéerna (en 

mytologisering och förvrängning av en tidigare verklighet) och brottet i materialet en förutsättning för ett 

återupptagande av det förflutna i samtiden? 


Hur manifesteras och materialiseras en aktiv applicering av ”det förflutna” (minnen, mytologi, historia) i en 

förhistorisk samtid utifrån olika mänskliga kategorier eller grupperingar? 


Har individer (män, kvinnor, barn), familj/släkter och samhällen olika typer av minnen? Står dessa i konflikt? 

Hur manifesteras och materialiseras olika typer av minnen i det arkeologiska materialet (från monument till 

föremålsform, dekor eller praktik)? Vad har de olika typerna av minne för relation till visualitet, form och 

innehåll? Kan behovet av minne aktiveras och bli större under särskilda omständigheter? Kan sådana plötsliga 

behov vara synliga i det arkeologiska materialet? Ett återupptagande av det förflutna i samtiden i form av minne 

eller historia kräver att en viss tid har passerat så en distansering har ägt rum. Är denna tidsomfattning olika 

beroende på om minnet är individuellt eller mer gruppbaserat? 

Syfte: 

Att undersöka hur uppfattningen av det förflutna i ett mer sammanhängande perspektiv väljs och används 

utifrån olika grupperingar av människor ingåendes i en större samhällskonstruktion samt hur olika former av 

material förkroppsligar minne och ingår i olika minnessystem. 


Att utgå ifrån uppfattningen av det förflutna/minnet i ett mer sammanhängande perspektiv, istället för att 

direkt tillämpa mer indelade kategoriseringar svarar mot utredningens agenda att utgå ifrån mer allomfattande 

begrepp för att sedan låta materialet indikera kategoriseringar. På så sätt kan forskaren aktivt försöka att undvika 

projiceringar av kategoriseringar från vår egen tid och tillåta skapandet av nya utifrån det arkeologiska materialet. 

Användandet av enstaka, nämnda, selektiva exempel på uppfattningen och uttrycket av minne i särskilda 

situationer kan fungera som en utgångspunkt för att hitta fler exempel. Det kan också tjäna till att undersöka 

variationen av minnestraditionen och dess roll för individer, olika grupperingar av människor och för samhället. 

36


Meningen är att studera användandet och materialiseringen av det förflutna i samtiden utifrån olika grupperingar 

av människor, från individ till samhälle. 

Fallstudier kan göras utifrån gravfält eller rösen/högar för att undersöka hur gravar och människorna i 

gravarna kan relatera till varandra över tid (jmf Last 1998). Även offerplatser (i tid ackumulerade nedläggningar) 

eller ombyggda monument har potential att illustrera hur minnen kan ha styrt eller påverkat samtida praktiker. 

Holtorf (1998) menar att yngre monument ofta relaterar till äldre monument och att där förutom rumslig 

association kan finnas en imitation av äldre former som kan uttrycka en beundran eller medveten manipulation 

för att erhålla makt och prestige. Gillings & Pollard (1999) visar på möjligheten att tolka monument genom en 

semiotisk ram där man delvis frångår monumentet som helhet och istället framhäver dess individuella enheter 

eller material i medvetet sammansatta kombinationer och strukturer t ex stengrupperingar, jord, himmel, tomma 

ytor, skuggor etc. På samma sätt undersöker Last (1998) semiotiska relationer i en hög från bronsåldern och 

finner ett 20-tal episoder under en period på ca 200 år inom vilka inledning, omkonstruktioner, relationer och 

avslutning diskuteras utifrån ett biografiskt perspektiv. Liknande studier har också utförts av bl a Scarre (Föreläsning 

vid Göteborgs universitet 2003-11-03) i undersökningen av tidigneolitiska långhögar i Frankrike. Nya perspektiv 

på det klassiska monumentet diskuteras bl a av Fehl (2003) och Aronsson (2003) som lyfter fram monumentets 

karaktäristik, potential och föränderlighet genom att betona monumentet som en del i en större och mer 

varierad minnesprocess som senare, under 1800-talet, delvis ersätts med nationella minnen. 

Hur samhällen minns och konstruerar tid har diskuterats mer teoretiskt av bl a Halbwachs (1992) – det 

kollektiva minnet; Grosz (red 1999) – tid, minne och framtid; Nora (1989) – minne och historia ur ett idéhistoriskt 

perspektiv; Zolberg (1996) – individuellt och socialt minne; Urry (1996) – konstruktioner av tid; Connerton 

(1989) – minne i relation till kropp/fysisk vana/praktik och tanke/informationsöverföring genom språklig 

kommunikation samt Assman (1992) – minne i relation till praktiker, strukturer, språk och material/rum. 

Sonesson utvecklar ett mycket intressant teoretiskt resonemang där han förenar Donalds tre steg av episodiskt, 

mimetiskt och mytiskt minne med ett fjärde teoretiskt minne. Han relaterar sedan de två första stegen till en 

primär funktion som han diskuterar utifrån ikonen som baseras på likhet. En sekundär funktion, som motsvaras 

av Donalds tredje steg, diskuterar han utifrån indexikalitet som baseras på närhet. Det fjärde, tillagda steget, 

motsvarar en tertiär funktion som han relaterar till tecknet som baseras på regularitet i representation (Föreläsning 

vid The Body and Embodiment: Intersections of Imagery, Literature, and Science. Symposium som hölls vid Göteborgs 

Universitet. 7-9 maj 2004, se även http://www.arthist.lu.se/kultsem/semiotics/kult_sem_eng.html). 

Mer praktiska exempel på hur samhällen minns och konstruerar tid ges av bl a Küchler (1995) som utifrån 

melanesiska exempel betonar hur minne kan vidmakthållas av i tid utdragna ceremonier. Ytterligare ett exempel 

på upprepade praktiker som minnesfunktion ges av Gosden & Lock (1998). De visar på behovet av underhåll 

av linjära vall- och dikessystem samt det mångtusenåriga bevarandet av de stora kalkfigurerna i södra Storbritannien, 

t ex White Horse Hill i Uffington. 

En kritik och medvetenhet av dagens ”slit och släng” samhälle, sett ur ett förhistoriskt perspektiv och som 

kan vara nyttigt för arkeologen att begrunda för att undvika att projicera vår egen samtids värde angående det 

materiella, möter vi hos samtidskritikern Baudrillard: 

”Today, it is we who are observing their birth, fulfilment, and death; whereas in all previous civilisations, it was the object, 

instrument, and perennial monument that survived the generations of men.” 

(Baudrillard 2002: 32) 

37


I väntan på vadå? Neolitiska framtidsperspektiv. 

38 



Framtiden är en mänsklig konstruktion som innehåller löftet och förväntan om det nya (Grosz 1999). Hela idén 

med framtiden är att den är oförutsägbar, att vi inte kan veta vad det nya är eller hur det kommer att påverka oss. 

Att säga sig veta framtiden är det samma som att förneka den, att göra den till något givet som redan existerar 

och därmed något som redan har hänt (ibid: 6). Detta påstående har dock inte hindrat människor från att 

försöka förutsäga framtiden eller det nya. Att ligga steget före ses i dagens samhälle som något eftersträvansvärt 

och något som kan resultera i makt. Till och med själva förutsägelserna kan vara maktladdade då människor 

genom dessa delvis styrs in i möjliga alternativ. Denna effekt är särskilt tydlig i dag inom nationalekonomin, 

men även science fiction har visat sig delvis kunna styra framtida uppfinningar eller former. 

Att uppfattningar om framtiden kan ha haft en aktiv roll även i förhistorien har nyligen börjat uppmärksammas 

bland arkeologer. I många traditionella samhällskonstruktioner vet vi att det funnits speciella roller och praktiker 

för att förutsäga framtida händelser. De kan kallas för siare, teckenskådare, profeter eller visionärer/drömmare 

(med positiv respektive negativ konnotation). I England hölls nyligen ett seminarium som diskuterade 

problematiken med framtida förhållningssätt i förhistorien: The Future in the Past: new perspectives on forward thinking 

in ancient society. 15.6 2004. Organisatör var The Manchester Interpretative Archaeology Colloquia, University of 

Manchester (se även www.art.man.ac.uk/ARTHIST/maniac/). 

I framtidsperspektivet ingår dessutom en medveten planering eller beredskap för kommande förändringar, 

tillägg eller manipulation av t ex arkitektur, föremål och struktur. Vid anläggandet av t ex ett gravfält eller 

byggandet av ett monument eller hus kan ibland hänsyn till framtida förväntningar vara synliga, t ex genom att 

man tilldelar gravfältet eller graven en plats med rum för framtida utvidgning. 

Ett annat framtidsperspektiv som kan lämna spår materiellt är att man når vetskap om fenomen i andra 

samhällen. Fenomenen kan uppfattas som oundvikliga eller eftersträvansvärda och man påbörjar därför en 

anpassning till förändringen som man tror sig veta kommer eller vill ska äga rum. 

Ett exempel som är synligt i det arkeologiska materialet, särskilt under neolitikum är vetskapen om metall 

(koppar och brons). Genom att efterlikna metallyxor och dolkar i flinta, bergart (pringlingsteknik som efterliknar 

gjutsömmar) och bärnsten (t ex miniatyrer av metallyxor) kan nya former introduceras kanske innan själva 

metallföremålen blir tillgängliga. Även keramikkärl kan efterlikna behållare i metall genom placeringen av 

ornamentik som kan efterlikna nitar eller sömmar. Kanske finns det i materialet andra indikationer på en 

vetskap om metallhantverket? Samtida och till de ovannämnda föremålen kontextrelaterade föremålsformer 

bör studeras utifrån ett sådant perspektiv. Kan t ex klubbor, materialval, färger (bärnsten, ”grönsten”, fläckiga 

porfyrer) etc vara av någon betydelse? 


Hur manifesteras och materialiseras en aktiv applicering av ”det framtida” (det oförutsägbara, det nya och 

ankommande samt det utifrån erfarenhet förutsägbara) i en förhistorisk samtid utifrån olika mänskliga kategorier 

eller grupperingar?



Har individer (män, kvinnor, barn), familj/släkter och samhällen olika typer av framtidsförhållning? Står dessa 

i konflikt? Hur manifesteras och materialiseras olika typer av framtid i det arkeologiska materialet (från monument 

till föremålsform, dekor eller praktik)? Vad har de olika typerna av framtid för relation till visualitet, form och 

innehåll? Kan behovet av framtid aktiveras och bli större under särskilda omständigheter? Kan sådana plötsliga 

behov vara synliga i det arkeologiska materialet? Hur planerande var egentligen människorna? 

Syfte: 

Att undersöka hur uppfattningen av det framtida i ett mer sammanhängande perspektiv väljs och används 

utifrån olika grupperingar av människor ingåendes i en större samhällskonstruktion samt hur olika former av 

material förkroppsligar framtid och ingår i olika strategisystem. 


Precis som i projektförslaget om det förflutnas roll i en förhistorisk samtid utgår detta projekt utifrån det 

framtida som ett allomfattande begrepp i ett sammanhängande perspektiv mellan det förutsägbara och 

oförutsägbara. Att utgå från enstaka, tydliga exempel med avsikten att finna fler materialiseringar av det framtida 

kan vara fruktbart då ett större material erbjuder underlag för variation av bruket av det framtida i samtiden i 

relation till individer, grupper och samhällen. 

Planering och preventiva åtgärder kan med fördel ha materialiserats i arkitektur, som under neolitisk tid 

innebär bl a megaliter, centralplatsanläggningar med underhållskrävande vall- och dikessystem samt gravfält. 

Även olika typer av ordnande, föreberedelser och strukturer kan ha materialiserats t ex i transport eller lager av 

råämnen till yxor och dylikt. 

Materialiseringar som tyder på beredskap inför något kommande eller önskvärt indikeras under neolitikum 

speciellt av redskap och vapen som framställs i sten men som i formen har syftet att efterlikna metall. Vetskap 

om koppar och/eller brons kan även ha andra typer av materialiseringar t ex genom framhävandet av verktyg 

som används i metallbearbetningen eller färger och ytor (blank och slät) som associerar till metall. Bärnstenen 

har en slät och blank yta och i vissa fall en färg som liknar kopparens. Grönstenen kan ha en relation genom sin 

färg till ärgad koppar och brons. Studier av färgers betydelse i förhistoriska samhällen har nyligen aktualiserats 

bl a genom Jones & MacGregor (2002), Berlin & Kay (1999) och i ett mer praktiskt exempel genom Eaverly 

(1999, se även Lee 2000). Miniatyrer av yxor i bärnsten kan ha varit amuletter men också haft funktionen som 

modell för framställningar av större storlekar. Axelsson & Strinnholm (1999) diskuterar i en artikel hur dessa 

miniatyrer av dubbelyxor och klubbor i bärnsten kan ha varit föremål som ibland delats i syftet att upprätta 

sociala relationer mellan individer. Vilka dessa individer var är en mycket intressant fråga. Utifrån 

bärnstenspärlornas kontext (megalitgravar och depåer) kan slutsatsen dras att föremålen haft ett visst värde och 

därmed kanske inte tillgängliga för vem som helst. Om dessa människor var ledare, entreprenörer, siare eller 

resande, eller kanske rent av flera av de nämnda rollerna får nog vara osagt. Kanske finns det möjligheter utifrån 

kontext och skelettmaterial att undersöka till vilka typer av individer som materialiseringar av det framtida av 

denna typ refererar till? 

Idén att det under neolitikum äger rum ett skifte från där individen efter sin död representeras av sin kropp 

d v s ben som cirkulerar mellan de levande innan kollektiv begravning, till en idé där individen kan representeras 

av sina materiella attribut (ägodelar och föremål) diskuteras av Jones (föreläsning vid Göteborgs universitet 

2004-04-21). Skiftet blir synligt i samband med att individuella gravsättningar börjar tillämpas. 

39


Föremål och delar av föremål kan anta och förmedla den dödes personlighet genom att de fungerar som 

externa minnesfordon vilka är mer beständiga än det sköra människolivet. De kan delas upp, delas ut och förena 

levande människors minnen, identiteter och samhörighet. 

Undersökning av gravmaterial för att finna individer och möjligen vissa individers roller utifrån 

materialiseringen av det framtida är också en möjlig angreppsvinkel. Ytterligare en intressant fråga är om och 

hur det framtidsindikerande materialet relaterar till det traditionella och det förflutna. 

40

6 6 Människ Människan Människ an Som Som F FFör 

F ör örändr ör ändr ändrar ändr ar are ar 

Människan Som Förändrare 

När människan lever sitt liv gör hon det i och i relation till omvärlden och andra människor. Omvärlden 

och andra människor påverkar människan genom att hon använder sig av och reproducerar strukturer 

och system för att göra sig förstådd, men människan som individ eller i grupp kan också på olika sätt 

bidra till att förändra sin omvärld och sina medmänniskors levnadsvillkor. 

Arkeologin, med sitt omfattande tidsperspektiv, är en vetenskap som studerar förändring över tid; 

föremålstyper som byts ut eller försvinner, introducerandet av nya material, tekniker, upprättandet av 

kontaktvägar och bildandet av nya samhällsformer är alla exempel på klassiska arkeologiska studieområden. 

Att förklara förändring istället för att bara beskriva eller identifiera den är betydigt mer komplicerat och 

något som arkeologer tenderar att undvika. 

Gatens (1996: 77) menar att källan till social förändring (här handlar det ju om människan) består i 

att vi vill bli någonting annat än vad vi är. Förändring sker dock inte alltid utifrån en önskan eller vilja 

utan kan ibland vara mer eller mindre påtvingad eller kanske helt omärkbar. Samhällelig förändring 

relaterar också till maktutövande och dess olika inflytanden över form och innehåll. Eftersom förändring 

i regel innebär en viss osäkerhet angående den nya situation som förändringen bidrar till, så ökar chanserna 

för förändringens genomförande och beständighet med graden av dess omärkbarhet. En förändring 

som är manipulerande kan undvika ett förväntat motstånd. Att förändra formen men behålla innehållet 

kan vara en effektiv väg för en utanförstående minoritetsmakt att implicera förändring. Införandet av 

kristendomen kan ses utifrån detta perspektiv då gudar och fester smidigt ersattes med helgon och 

helger (Wessels 1994). Namn och former byttes ut men inte människors praktiker, möjligheter och 

platser. Livet kan ha sin gilla gång och obemärkt sammansmälter med tiden innehållet i gamla och nya 

former. Förändringar inifrån samhället innebär oftast att innehåll förändras till den grad att nya former 

uppstår mer eller mindre spontant. När formerna materialiseras är de dock redan inarbetade och känns 

mer naturliga än nya eller främmande för människorna (Fredell 2003b: 222-225). 

Det är den obemärkta, manipulerande formen av förändring som kommer att diskuteras här då den 

är intimt förbunden med människan som samhällsaktör d v s som aktiv individ i samhället. Denna form 

av förändring genom manipulation kan också ses som en slags kompromiss eller ett omskapande. Ett 

färgstarkt exempel ges av Lerner (1990) genom illustrationen av lek där en flicka vill leka grannar och en 

pojke pirater. Flickan finner lösningen med kommentaren: - Okej, då får du vara piraten som bor bredvid. 

Att manipulera ses i de flesta samhällen med ambiguitet. Beroende på kontext och situation kan det ses 

som en listig styrka eller ett förledande brott. Vi beundrar trollkonstnären som skickligt förleder oss 

men avskyr den ekonomiske brottslingen. Manipulatören kan vara en hjälte/hjältinna som med full 

förståelse av situationen tar kontrollen och den sista utvägen för att bringa till stånd den nödvändiga 

förändringen, men han/hon kan också vara en brottsling som genom ett primitivt och okontrollerbart 

begär utnyttjar svagheter i systemet, sätter rättvisan ur spel och skapar otyg. Bailey (1988) menar att 

ledarskap kräver kunskap om manipulation då det är ett effektivt maktverktyg. Inte sällan är ledarskapet 

också skickliga manipulatörer. 

41


En närbesläktad term till manipulation, vilken kanske blir särskilt tydlig i trollkonstnärens fall, är förförelse. 

Baudrillard (2001: 152-165) har teoretiserat detta begrepp och menar att det inte bara är produktion 

(skapande) som förändrar världen utan också förförelsen. Han menar att ytor, former, uttryck och även 

illusioner är det som kommunicerar, förför och styr i realiteten. I samhällskritisk anda menar han att det 

är sällan människor av i dag bryter igenom dessa ytor för att kommunicera på en djupare nivå. Även om 

vi tillåter oss tiden och kraften det tar så bär vi ofta med oss det första intrycket i form av fördomar och 

associativa stereotyper. Det är inte resultatet av en mänsklig illvilja utan mer ett resultat av vår associativa 

förmåga, som oftast är oss förtjänstfull, men som ibland, när inte allt följer mönstret eller mallen, kan 

bli till ett hinder, precis som språket. 

Manipulationen som förändringsprincip kan utgöras av ett avsiktligt strukturbrott då man går emot 

eller runt det etablerande och legitimerade för att förändra det. Förändring kan också framkallas genom 

ett inhämtande av det okända eller det otillåtna. Att bryta strukturer är ett fenomen som kan ta sig 

många varierande uttryck. Flera av dessa uttryck lever inom samhällssystem och kan ibland i mycket 

konservativa samhällen få funktionen av andningshål eller cancersvulster, allt beroende på ur vilket 

perspektiv man ser det, och beroende av huruvida man eftersträvar kontinuitet eller förändring. Humor 

är kanske det mest påtagligaste av dem alla och bygger helt enkelt på en omkastning av ordning där 

oväntade kombinationer (t ex man i klänning) skapar olustiga situationer. Andra former där det otillåtna 

blir tillåtet, just därför att det befinner sig inom systemet där det kontrolleras av strikta regler och 

former, är inom spelet/duellen, mytologin och ritualen. Spelet eller duellen är båda former där flera 

parter (i duellen endast två om man inte har flera dueller) kan mötas på lika villkor och där utgången är 

oviss. Till skillnad från förförelsen spelar denna typ av utmaningar inte på svaghet utan på deltagarnas 

styrka. Spelet eller duellen kan ses som en form av miniatyrkrig där vinnaren får priset att avgöra om en 

förändring kommer att äga rum eller inte. Litteraturen och mytologin är full med exempel på hur dessa 

situationer manipuleras av utövarna för att säkra vinsten. Sett utifrån vinnarna blir manipulatören en 

skicklig hjälte som hittade en lucka i systemet av regler, och utifrån förlorarnas perspektiv en fuskare 

som manipulerade med spelets regler. En parallell i våra dagar finner vi inom idrotten och den utbredda 

formen av dopning. Så länge ingen avslöjar dig och du kan kringgå systemet obemärkt förblir du en 

hjälte som vinner guld, men om du är klantig och blir upptäckt rasar din status snabbt och du blir 

fråntagen både guld och hjälteroll. Det handlar om att manipulera, förleda och förföra, men framförallt 

att göra det obemärkt. 

Att manipulera är en förändringsprincip uppbunden vid människans intention. Att undersöka denna 

förändringsprincip i förhistorien kan bidra till ett perspektiv på hur den fungerar och aktiveras även i 

dag. En sådan studie skulle även aktivera den förhistoriska människan som individ och ge henne 

möjligheter att agera inom och förändra något som vi i eftertiden och som arkeologer ofta uppfattar 

som fasta, orubbliga strukturer. Arkeologin och historievetenskapen har en tendens till att släta ut 

förändringar, händelser och individer och beskriva det hela i stora drag. Inblickar av mänsklig manipulation 

och förhandling av olika val gör förhistorien mer levande och oviss och framförallt till en plats där 

människan spelade en större roll i sin egen berättelse. 

42


Att belysa människans förmåga och list att finna vägar ut ur tillsynes olösliga situationer kan också bidra 

till att omvärdera synen på oss själva och uppvärdera möjligheterna för oss själva att vara med och 

påverka och förändra vår omvärld. 


Illusion, skratt, spel & sport: Förhistoriska inblickar i manipulationen som förändringsprincip. 


Idén är att utgå ifrån manipulation som ett allomfattande begrepp vilket kan omfatta allt från humor (tillfällig 

manipulation och omkastning av ordning i språk eller uttryck) till brott (avslöjat och misslyckat försök att sätta 

samhällsordning ur spel). Manipulation kan även resultera i olika former av samhällsförändring (plötslig eller 

långsam, märkbar eller omärkbar, förhandlingsbar eller oåterkallelig). De flesta samhällen är konstruerade och 

sammanhållna med hjälp av kollektivt överenskomna och legitimerade ordningar och strukturer. I dessa ordningar 

och strukturer finns dock svagheter, andningshål eller kontrollerade fält där ordning tillfälligt eller mer permanent 

kan sättas ur spel. Dessa platser är speciellt utsatta för individuell manipulation och kan därmed bidra till 

samhällsförändringar. Att skapa illusioner, att hitta och utnyttja luckor i systemet genom att upprätta gränsland 

(varken det ena eller det andra) eller trösklar (något nytt och oförutsett mittemellan) är att manipulera. Situationer 

då samhället tillåter omkastning av ordning är ofta hårt reglerade och kontrollerade t ex i humorn, ritualen, 

spelet, leken eller mytologin. Den reglerade formen kan förhindra att den tillfälligt omkastade ordningen utnyttjas 

till att omforma eller transformera den gällande ordningen till en ny. I spelet, sporten eller duellen sätts ofta 

förändringspotentialen på sin spets. Vinnaren avgör om en eventuell förändring kommer att äga rum. Att 

kunna manipulera en sådan ”öppen” situation, där vem som helst egentligen kan vinna, till sin fördel och 

därmed kontrollera utgången, utan att bli upptäckt, medför framgång. 

Med bakgrund i att manipulation ses som något allmänmänskligt öppnar sig hela förhistorien och historien 

som lämplig studiearena. Exempel från olika tider och rum möjliggör underlag för en bred variation av 

manipulation och därmed en ökad förståelse för det som fenomen även i dag. 


Vilken roll spelar olika former och varianter av manipulation i samhällsförändring? Hur har människor i tid och 

rum använt sig aktivt av manipulationens olika former och hur kan detta materialiseras och bli synligt i det 

arkeologiska materialet? 


Har de olika formerna av manipulation olika funktioner? Kan de användas både som preventiv och som pådrivande 

faktor i förändring? I vilka situationer kan manipulation aktiveras? Vilket är relationerna mellan ledarskap och 

manipulation? 

43


Syfte: 

Projektförslagets syfte är att lyfta fram och tillåta den förhistoriska människan att bli en kraftfull samhällsaktör 

som gör aktiva val och kompromisser och som på olika sätt kan manipulera fram förändring inom konservativa 

samhällsstrukturer. 

Genom att tillåta människan i förhistorisk och historisk tid att vara en aktivt medveten individ som inom 

samhället kan påverka sin egen framtid, istället för att ses som en oidentifierbar och ödesstyrd massa, öppnas 

och betonas även den möjligheten i vår egen samtid. I vår samtid ökar behovet, framförallt bland unga människor, 

att vara annorlunda och att synas. Behovet kan vara en reaktion på att man känner en uppgivenhet och att man 

har en mycket liten chans att påverka samhälleliga beslut och sin egen framtid. 

En studie av denna typ, som styrs av en central idé och använder det arkeologiska materialet i huvudsak som 

illustration (även om nya perspektiv på och kunskap kring de olika materialen oundvikligen kommer att skapas), 

har stora möjligheter att upprätta en empati och samhörighet med människor från det förflutna. Belysningen av 

problematiken kan samtidigt skapa en förståelse genom att relatera förhistoriska exempel till mer dagsaktuella 

frågeställningar och problem. Syftet är därmed också att politisera det arkeologiska materialet, i detta fall för att 

motverka uppgivenhet, att skapa ett större självförtroende och engagemang hos nutida individer, samt att 

betona möjligheterna att påverka och ta större ansvar för sin egen framtid. 


Genom att undersöka kontexten kring exemplifieringar av olika former av manipulation i förhistorien kan 

förståelsen av manipulationen som förändringsprincip aktualiseras och belysas från olika tidsperspektiv. 

Teoretisering av olika former av manipulation står att finna inom flera vetenskapliga fält bl a inom filosofi, 

psykologi och sociologi (politiskt ledarskap), matematik (ytor, statistik och spelteori), litteraturvetenskap, 

perceptionsvetenskap/fenomenologi (angående illusioner) och språkteori. Förförelsebegreppet utvecklas av 

Baudrillard (2001: 185-186) som även hänvisar till Lacan som utvecklare av begreppets analytiska förmåga, samt 

Freud och Saussure som han anser laborerade med begreppet. 

Exempel på förhistoriska fenomen som kan materialisera och exemplifiera olika typer av manipulation är många. 

Kompromissen syns kanske tydligast i gravformer där det nya möter det gamla på ett över tid förhandlande sätt. 

Särskilt tydligt blir detta i införandet av kremationen under äldre bronsålder där form och innehåll förändras 

under en längre period på nästan ett dialogliknande sätt. Kremeringen ersätter inhumationen men storleken på 

kistan bibehålls, fast den inte längre fyller någon funktion. Storleken på kistan krymper med tiden men själva 

kistkonstruktionen består även då de brända benen fått ett nytt omslutande hölje i form av urnan. Denna 

”förhandling” av form och innehåll har sett olika ut beroende på plats och människor (hur öppna de är för 

förändring) och kan bli ett mycket intressant exempel på kompromissens funktion i förändringen. 

Gravar kan också manipuleras av de efterlevande som kan öppna dem, flytta eller byta ut skelettdelar, utföra 

vissa åtgärder som kanske var avsedda att förhindra den döde att gå igen (sten över fot, sammanbundna ben, 

fastnaglad i marken etc) eller bli störd (dold gravkonstruktion). Enstaka exempel finns genom hela förhistorien 

(flera exempel finns i volymerna över Ölands järnåldersgravfält se Beskow Sjöberg 1987; Hagberg et al 1991, 1996; 

Rasch 2002) och kanske krävs det ett samlat grepp över längre tid för att tydliggöra dessa handlingar som en 

form av manipulation? 

44


En annan typ av manipulation, i form av skapandet av en illusion, har materialiserats genom lämningarna i en 

gravhög i Borum Eshøj, där en kniv i en svärdsslida kan ha förlett omgivningen att tro att personen ägde ett 

svärd och kanske därmed också den status som åtföljde en svärdbärare till skillnad från en knivbärare 

(Sørensen1991, Boye 1986: 49-64, Pl X). 

Fig 2. Gravinventarier från Borum Eshøj. Lägg märke till knivbladet som stuckits in i svärdslidan. Omarbetad efter Boye (1986: 

49-64, Pl X). 

En annan typ av kompromiss eller omskapande kan illustreras med tillrättaläggandet eller uppdateringen av 

olika bilder. Tydligt är detta bl a hos hällristningarna som verkar ha ”moderniserats” under sin användningstid. 

Exempel kan vara förlängning och förändring av skeppsstävar samt tillägg av lurar eller till människor tillhörande 

attribut (Pettersson 1977, 1982; Fredell 2003b). Mer sentida exempel ses t ex i medeltida altarskåp och träfigurer 

där en viss ambivalens och förändrad identitet mellan Sankt Erik och/eller Sankt Olaf är tydlig. Det finns också 

enstaka exempel på att romanska träskulpturer moderniserats, kanske i samband med att de har lagats eller 

restaurerats. 

Hällristningarna bär också vittne om vikten av dueller/kamp, då dessa scener är ett flitigt förekommande 

bildmotiv på hällarna. Duellanterna har alltid samma typ av vapen och utrustning (Fredell 2003b). 

45


Från äldre järnålder18 och framåt in i medeltid börjar det arkeologiska materialet uppvisa alltfler materialiseringar 

av spel (spelpjäser, tärningar och spelbräden, bilder). En genomgång av detta material, hur det användes, vem 

som hade tillgång till dem, i vilken kontext spel har utövats och med vilken funktion (spel som nöje, om 

värdemedel, för att avgöra viktiga frågor etc) och om det finns materiella spår på manipulation (t ex fusktärningar) 

skulle vara mycket intressant. 

Fig 3. Spelpjäser, bräde och tärningar, funna i Vimose, Damnark. Omarbetad efter Pauli Jensen (2003). 

Att ta en titt in i den förhistoriska mytologin genom Eddorna, kungasagorna och annan litteratur skulle också 

kunna illustrera synen på manipulationen som förändringsprincip. Loke, manipulationen förkroppsligad, är en 

intressant figur att se närmre på utifrån detta perspektiv. Eddorna är fulla med litterära och mytologiserade 

exempel på människors, dvärgars och gudars list för att få sin vilja igenom eller att göra det omöjliga möjligt. 

Inte sällan finns referenser till sport/utmaningar och spel. Litteraturen kan också förse oss med en kontextualiserad 

värdering av synen på olika former av manipulation. 

____________________ 

18 Välbevarade exempel på spelpjäser, bräden och tärningar finns även från våra grannländer t ex i Vimose, Danmark (se 

Pauli Jensen 2003 eller fig 3). 

46

7 7 Människ Människan Människ an Som Som F FFör 

F ör örstör ör ör örar ör ar are ar 

Människan Som Förstörare 

Att se närmare på människans roll som förstörare sluter livscykeln och gör metaforen komplett. 

Förstörandet, i egenskap av analytiskt begrepp relaterat till människan, kan omfatta allt mellan förbrukning 

(t ex konsumerandet av mat och material) och död. Mellan dessa extremer finns bl a fenomen som 

övergivande och glömska, offer och krig. 

Förstörandet, i alla dess former, rör sig också på en tidsskala mellan plötsligt och gradvist. Intressant 

är att gradvist och plötsligt tenderar att förutsätta varandra, vilket kanske blir mest påtagligt med den 

naturliga döden, inprogrammerad redan vid födseln men när den väl inträffar är den över på ett ögonblick. 

Förstörandet är det plötsliga slutet på en oundviklig process, men det är också en förutsättning för 

skapandet av det nya då det genom sitt försvinnande eller omvandlande skapar och lämnar ett utrymme 

att fyllas. 

Förstörandets många former lämnar alla spår i det arkeologiska materialet. Ur ett produktionsförankrat 

perspektiv är allt arkeologiskt material på något sätt förbrukat. Huruvida det av arkeologerna sedan 

bedöms att vara konsumerat, övergivet, offrat eller på annat sätt avsiktligen ”dödat” är beroende på typ 

av fynd, kontext och kring fyndet eller platsen antydda praktiker. Förbruka eller konsumera är något 

som sker på daglig basis för de flesta människor oavsett tid och rum. Människan som levande varelse 

har grundläggande behov att förbruka luft, vätska och energi (mat). Förbrukandet av mat och dryck har 

på senare år aktualiserats inom arkeologin, kanske som resultat av det förnyade intresset av 

människokroppen och till människokroppen relaterade praktiker (se bl a Erdkamp1998; Gosden & Hather 

1999; Curtis 2001; Bray 2003). Flera studier kombinerar mat med materiell kultur och genusperspektivet 

(se bl a Welinder 1993; Moss 1993). 

Övergivandet och/eller glömska representerar en medveten respektive en omedveten process hos 

människan. Ett övergivande, t ex av en boplats, kan ske plötsligt eller under en längre tid. Hus och andra 

konstruktioner kan lämnas för att förfalla men kan också avsiktligt förstöras eller på olika sätt ”förseglas” 

vilket kan lämna tydliga spår i det arkeologiska materialet (eld eller rensade och/eller stenövertäckta 

ytor, upprivna stolpar eller stolpar lämnade att förmultna o s v). Holtorf (1998) lägger märke till att det 

kan vara svårt att avgöra om mekanisk förstörelse av strukturer eller föremål i förhistorien betyder att 

man velat göra en markering mot det som förstörs eller om det man förstör bara har förlorat sin betydelse. 

Olika avsikter kan få lämna liknande materiella spår. 

Att offra är ytterligare en praktik som går ut på att förstöra, döda eller kanalisera bort, människor, 

djur, växter eller materiell kultur, från den av människorna upplevda världen. Många förhistoriska offer 

uppvisar repeterade kombinationer. Med hänseende till föremål kan flera praktiker som obrukliggörande 

genom avsiktlig förstörelse eller isärplockande samt begravningsliknande arrangemang, antyda att 

materiell kultur och föremål tillskrivits mänskliga egenskaper. Det vore intressant att undersöka om 

dessa mänskliga egenskaper funnits hos föremålen under hela deras användningstid eller om det är 

något som aktiveras i och med offret, kanske i egenskap av att ersätta offret av människan, som i de 

flesta samhällen ses som det största offret? 

47


Våld och krig som leder till död och materiell förstörelse har alltid varit ett aktuellt forskningsämne 

inom arkeologin. Förekomsten av vapen och användandet av dem kan indikera hur pass vanligt våld och 

krig var. Undersökningar av skelett och ben kan också avslöja upprepat våld, undernäring, parasiter eller 

skador med dödlig utgång. Slitspårsanalyser kan avslöja att och hur vapen användes (Kristiansen 2002). 

Massgravar är också en arkeologisk lämning som talar sitt tydliga språk (Fyllingen 2003). Det arkeologiska 

materialet liksom våra mer sentida erfarenheter påminner oss också om att krig är ett komplicerat fenomen 

som kan utövas under många olika former och med olika syften. Hur vanligt krig och våld varit i 

förhistorien och vilka olika former av krig som tillämpats är relativt outforskat (Aijmer 2000). 

Människans död och dess påtagliga lämningar i form av mänskliga kvarlevor, gravgåvor, 

gravkonstruktioner och gravfält är och förblir nog en outtömlig källa för forskning kring människan. I 

dagens västerländska samhälle har vi upplevt en privatisering av döden som delvis gjort den till fiktion. 

Döden är inte längre någonting naturligt och påtagligt i vår vardag. Det är först med olyckor, sjukdomar, 

terrorism, naturkatastrofer eller krig som döden åter görs offentlig, blir påtaglig och visas upp (Shilling 

1993: 188). Det är lätt att vi projicerar vår egen uppfattning av döden på förhistorien och glömmer bort 

att människans liv under förhistorien för de flesta både var kortare och mer påfrestande, men för den 

skull inte nödvändigtvis mindre innehållsrikt. Att hantera döden var kanske inte lättare men den mer 

påtagliga konfrontationen med den bidrog säkerligen till en större acceptans och en ökad ritualisering 

och mytologisering kring den. 

Död innebär också en omorganisation för de levande och ett tillfälle där individers positioner i 

sociala grupper kan omförhandlas (fru blir änka, barn kan tvingas ta vuxnas roller tidigare etc). Praktiker 

kring döden är därmed ett perfekt tillfälle att producera eller reproducera samhällsstrukturer (Damm 1991). 

Konsumtion, offer, krig och död är alla områden inom förstörandet som tagit plats inom arkeologin. 

Övergivandet och/eller bortglömmandet är det fält som här får anses vara minst studerat. 


Berättelser från en vallgrav: Medeltida försvinnanden och bortglömmanden i vatten. 


Under 1100-talet restes vid Kalmar en kastal i samband med anläggandet av en hamn, då bara några mil norr om 

den dansk-svenska gränsen. Senare, under slutet av 1200-talet byggde Magnus Ladulås en mer omfattande 

försvarsborg på samma plats och strax därefter uppfördes en stadsmur som inhägnade drygt 250 stadsgårdar 

vilka huserade drygt tusentalet människor. Staden hade ett oregelbundet gatunät med ett centralt torg och en 

kyrka som omgavs av låg bebyggelse däribland köpbodar som tillverkade textilier, keramik, kammar samt järnoch 

bronsföremål. Den gamla staden förstördes nästan helt under 1600-talets många krig och bränder och kom 

till slut att flyttas till ett nytt område (http://www.kalmarlansmuseum.se/arkeologi/kalmar.htm). Borgen byggdes 

under 1540-1550 om till ett renässanspalats varefter det senare skadades svårt under Kalmarkriget (1611-13) och 

eldhärjades (1642) varefter det i slutet på 1600-talet övergavs och började förfalla. 

48


Efter en tid som bl a spannmålsmagasin, kronobryggeri och fängelse påbörjades restaureringar som genomfördes 

stegvis 1856-61, 1885-91 och slutligen 1919-1941. Under den sista restaureringen återställdes slottets exteriör 

med vallar, vallgrav, bro och vindbrygga under ledning av professor Martin Olsson. 

(Se http://www.sfv.se/cms/sfv/vara_fastigheter/sverige/h_kalmar_lan/Kalmar_slott.html) 

Under 30-40-talet i samband med torrläggning och restaurering av vallgraven omhändertogs vid arkeologiska 

utgrävningar ett mycket varierat, komplext och välbevarat material som i dag finns arkiverat vid Historiska 

museet. 

Materialet erbjuder en fantastisk forskningspotential då det är otroligt välbevarat och professionellt utgrävt 

samtidigt som det är ackumulerat i en genom tid (ca 1200-1600) och kring en medeltida stad uppbyggd kontext. 

I vattnet har många föremål hamnat avsiktligt och oavsiktligt. De har övergivits eller glömts bort, konsumerats 

och slängts bort. Skridskor, skor, kanonkulor - alla har de en historia att berätta – hur de hamnade där, vad de 

gjorde innan och det som kanske aldrig blev av19 . 

Fig 4. Vy över Kalmar slott med nyrestaurerad vallgrav. Omarbetad efter Statens Fastighetsverk hemsida. 


På vilka sätt kan ett bortglömt, förlorat, konsumerat och övergivet material bidra till en ökad kunskap om den 

medeltida människan som Förstörare och hennes relation till materiell kultur? Kan en geografiskt avgränsad 

och funktionsbunden plats med ett slumpmässigt ackumulerat och varierat material lära oss något om potentialen 

hos materiell kultur, relationen till människan och uppbyggandet i tid av en arkeologisk kontext? 


Är biografin en lämplig presentations- och förmedlingsform för arkeologisk forskning? Vilka potentialer hos 

det arkeologiska materialet tenderar forskningen att lyfta fram? Finns det potentialer i materialet som inte 

används? Av vilka skäl? Är det möjligt att förena forskning och fiktion? Hur kan dessa former mötas på ett 

produktivt och källkritiskt sätt? 

____________________ 

19Ett mycket illustrativt exempelpå hur detta kan göras och användas i utställningar finns i Museo Archeologico Nazionale di 

Napoli,Neapel, Italien där besökaren i den nya utställningen över Pompeji och Herculaneum möts av utvalda föremål och 

kontexter som berättar om sig själva och ögonblicken före de blev tagna ur den levande världen. 

49


Syfte: 

Syftet med projektförslaget är att belysa hur människor över tid, genom konsumtion, bortglömmande, 

borttappanden, offer och övergivanden bidrar till skapandet av ett arkeologiskt material. Syftet är också att 

belysa den narrativa potentialen hos materiell kultur genom att arbeta med den biografiska metoden. Att göra 

detta utifrån en särskild plats (vallgraven) vidgar biografins perspektiv som tidigare huvudsakligen ägnat sig åt 

enstaka föremål, och utforskar därmed metodens potential för arkeologisk forskning och förmedling. 

Projektförslagets forskning har också potential att snabbt förankras i och komplettera populära satsningar som 

gjorts i Kalmar genom Salvestaden20 och dess levande årliga medeltidsmarknad vilken lockar både närboende 

och långväga besökare och skolungdom. 


Projektförslaget utgår ifrån bearbetningen av ett centralt material och en central plats. Förutom det arkeologiskt 

tillvaratagna materialet och den tillhörande dokumentationen kan även kartor, stadsplaner och skriftligt material 

användas om sådant existerar. Metoder som tillämpas är att utgå ifrån den materiella kulturen för att om möjligt 

referera den till sin samtida omvärld i ett utvidgat perspektiv. I bearbetningen av materialet tillämpas lämpligen 

klassiska arkeologiska metoder såsom typologi och kronologi. Kontextuella metoder som betonar var materialet 

hittats och vilka relationer som kan finnas till annat material, arkitektoniska konstruktioner, människor eller 

färdmedel (t ex stadsplan, landbrygga, vallar, fönster, båtar etc) bör därefter tillämpas. Efter detta mer samlade 

och traditionella arkeologiska grepp kan man sedan arbeta med konstruktionen av selektiva och trovärdiga 

biografier som metod. Man skulle kunna utgå ifrån en personifiering av vallgraven och dess monumentala 

karaktär, som är beständigare än människoliv. Vallgraven bevittnar och mottar materiella spår av allt ifrån stora 

omvälvande händelser (t ex kanonkulor vid krig) till mer vardagliga bestyr (t ex barn som åker skridskor på den 

då den är frusen). Det är också möjligt att utifrån utvalda föremål skapa intressanta fiktiva berättelser som 

samtidigt som de aktiverar relationen mellan materiell kultur och människan också förmedlar generell information 

om typen av föremål, dess användning och samhällsfunktion (vilka människor som hade tillgång till dem och 

om där fanns något symbolvärde etc). En teoretisering kring begreppet förstörelse öppnar möjligheterna att 

diskutera hur och under vilka omständigheter arkeologiskt material ansamlas. 

Förutom att aktivera människan genom konstruktionen av fiktiva berättelser finns också en möjlighet att 

utifrån denna typ av material tydliggöra det arkeologiska resonemanget. Det arkeologiska resonemanget löper 

som en diskussion genom utgrävning, materialbearbetning, tolkning och testandet av hypoteser. Många 

möjligheter och historier snävas med tiden in till några få och det är till slut kanske vårt val som avgör vilken 

berättelse som presenteras. Att följa det arkeologiska resonemanget kan belysa vilken roll arkeologen/människan 

har som aktiv kreatör i dag, samtidigt som det tar upp en nödvändig källkritisk problematik. 

Projektidén som form skulle mycket väl kunna tillämpas på andra ackumulerade platser med välbevarat material 

och byggda konstruktioner som t ex mossen med krigsbyteoffer vid Finnestorp i Västergötland. 

____________________ 

20 Salvestaden och den årliga medeltidsfestivalen är ett samarbete mellan Kalmar läns museum och Kalmar kommun. 

50

8 8 Människ Människan Människ an Pr Present Pr esent esenter esent er erad er ad 

Människan Presenterad 

När människan och hennes lämningar är förbrukade, bortglömda och sedan länge ”döda” behöver inte 

detta nödvändigtvis innebära för alltid. Materiellt sett finns spår och rester kvar under en lång tid och 

dessa kan åter få en aktiv samhällsroll genom att vi väljer att presentera dem och förklara dem utifrån 

vårt nutida perspektiv. 

Lotten att återintroducera och framförallt att presentera det förflutna faller ofta på museer. 

Presentationen är dock bara en liten, om än nödvändig del av museernas växande verksamhet. I dag är 

många museer också växande arkiv med ansvar gentemot forskande institutioner och individer. De är 

arenor för symposium, föreläsningsserier, exkursioner och andra möten. Men, ett museum utan utställning 

är inte ett museum. Trots detta verkar utställningen som fenomen delvis ha förlorat sin centrala position 

då den mer eller mindre efter en lång tid av forskning, framtagning och en kort pompös invigning tillåts 

att åldras, brytas ned och alltmer försvinna in i museets väggar likt illustrativ dekoration, tills utställningen 

själv blir ett minne över sin tid. 

Det har vid de större statliga museerna blivit allt vanligare med produktion av tillfälliga utställningar. 

De tillfälliga utställningarna svarar väl mot samhällets behov av variation och ständig förnyelse. I många 

fall ger de tillfälliga utställningarna producenterna en större frihet då de ofta utgår ifrån aktualiserade 

teman eller mindre, mer hanterbara inblickar i större sammanhang. 

För en permanent förhistorisk basutställning på Historiska museet ställs helt andra krav och 

förväntningar än på tillfälliga utställningar. En sådan utställning utgör museets ryggrad, för att använda 

en kroppslig metafor. Besökaren, oavsett förkunskaper och ålder, förväntar sig en viss standard och 

mått av professionalism. Globaliseringen av världen21 har också medfört att många besökare i dag jämför 

liknande museer över nationsgränserna och ställer krav därefter. 

Det traditionella utställningskonceptet att blanda konst och vetenskap (Porter 1996) har fått en förnyad 

och mer integrerad presentationsform i användningen av narration. Tidigare var det vanligt att blanda 

konst och vetenskap på ett sätt som ändock höll dem separerade. Konst fick stå för form och presentation22 medan vetenskap skulle utgöra innehållet i form av informativa texter. Experimenterandet, av 

professionella arkeologer, med fiktiva berättelser skapade utifrån arkeologiska fakta påbörjades i litterär 

form under början av 90-talet (Spector & Tringham 1991; Spector 1993) och har under 2000-talet tillämpats 

i utställningsform (bl a vid den nya Pompeji-utställningen i Museo Archeologico Nazionale di Napoli, 

Neapel, Italien). Narrationen som presentations- och förmedlingsform är mycket effektiv då det kan 

sägas vara typiskt mänskligt att uppskatta och överföra kunskap utifrån berättelser då dessa väcker intresse 

och är bättre anpassade till vår minnesförmåga. Många minnestekniker arbetar utifrån narration och vi 

skiljer oss på så sätt från datorernas databasprogram i vilka man helt enkelt matar in nakna fakta i 

kolumner utan kontext. 

____________________ 

21 

Här betonas främst det ökande resandet och tillgången till museerna via Internet. 

22 T ex montrar, ljus, bakgrunder, komposition och arrangemang av föremål och material. 

51


Många museer har dock haft svårt att skilja på sin roll som minnesarkiv och som minnesförmedlare. I 

funktionen som arkiv avkontextualiseras föremålen som delas upp och magasineras utifrån kategorier 

som material eller av samtiden tillskrivet värde (Kreps 2003). Detta är nödvändigt utifrån tillgängliga 

lagringsutrymmen, säkerhetsföreskrifter och ett konserveringstekniskt perspektiv. Problemet kan uppstå 

när föremålen flyttas från sin arkivplats till en utställningsplats. Mycket sällan återskapas deras ursprungliga 

kontexter och föremålen tjänar mer som illustrationer då de kombineras in i nya tillfälligt konstruerade 

kontexter. I detta sammanhang vill jag passa på att påpeka vikten av källkritik och att arkeologisk 

professionalism bör kräva av museerna att de slutar att använda materialet i utställningarna som pusselbitar 

eller dekor i nya skapelser. Materialet är referenser och en slags grundinformation som redogör vad 

föremålet eller materialet är, varifrån det kommer (plats och kontext) och när och hur det är återfunnet 

bör alltid finnas lätt tillgängligt för den som är intresserad. När vi presenterar och refererar till redan 

existerande text är detta självklart. Varför ska det inte gälla när vi presenterar material? Denna typ av 

referensinformation finns alltid hos museet, men den ses ibland som så självklar och tråkig att utställare 

väljer bort den. Jag har sett flera exempel på hur museer i värsta fall bidrar till att skapa nya kombinationer 

av källmaterial och kontexter genom att blanda föremål från flera olika kontexter utan att redovisa detta. 

Detta är ett källkritiskt grundkrav som bör finnas på all arkeologisk utställningsverksamhet för att säkra 

en viss kvalitetsnivå. Hur denna grundinformation görs tillgänglig kan dock variera. Att göra den 

lättillgänglig men diskret kan vara ett sätt då den inte bör ta över eller ingå i utställningens koncept och 

de kommunicerande informationsnivåerna. 

Behovet av olika informations- eller kommunikationsnivåer i en och samma utställning är stort. Besökaren 

är inte en enhetlig kategori utan utgörs av människor i olika åldrar, med olika förkunskaper. De kommer 

också, som besökare, utifrån olika vardagssituationer vilka tillfälligt kan påverka nivån av engagemang. 

Nyckeln till en fungerande permanent basutställning är att den kan upplevas av besökaren på många 

olika sätt utifrån besökarens egna val. Ingen tycker om att få information upptryckt i ansiktet varhelst 

man går, men ingen tycker heller om att känna att önskad information eller, för den delen kända föremål, 

saknas. Det kan därför, utifrån vårt textbaserade samhälle, vara effektivt att arbeta med utställningens 

texter på tre olika nivåer/textstorlekar. De olika nivåerna bör ses som separata men kompletterande 

enheter. Man ska kunna uppleva en utställning estetiskt och erhålla kunskap genom att bara läsa den 

största textnivån (t ex rubriker) och slumpmässigt studera de utställda materialen. Den mellanstora 

textnivån bör ge besökaren mer information och skapa ett intresse för att uppsöka den mindre textnivån 

som kan ge mer speciella inblickar och skapa reflektion hos besökaren. Denna nivå kan med fördel ta 

upp teman, särskild information eller presentera fiktiva berättelser (t ex i kursiverad stil). 

Grundinformationen om föremålen som referenser bör finnas nära föremålen och skilja sig 

utseendemässigt och storleksmässigt från själva utställningstexterna så de inte blandas ihop av besökaren 

med koncepttexterna. Att arbeta aktivt med utställningens textmaterial utifrån besökarens invanda 

läspraktiker, som är skapade och upprätthållda genom tidningar, böcker, reklam etc är ett effektivt sätt 

att få samtliga besökare att snabbt förstå var de kan hitta sin eftersökta information eller nivå av 

kommunikationsdjup. 

52


De olika nivåerna, speciellt fördjupningsnivåerna, kan även kompletteras med lättförståeliga bildsymboler 

t ex ett öga för inblick, ett i för referensinformation och något annat för narrativ (kanske räcker det med 

en kursiverad text?) som gör att besökaren lätt och snabbt kan orientera sig efter egna önskemål. 

Fördjupningsnivån med inblickar, narrativ och reflektion kan också vara föränderlig och utbytbar genom 

tid i den permanenta utställningen och på så sätt fungera som en förnyelsekomponent som kan aktualisera 

i utställningen betonade teman. Tillfälliga inblicksteman kan därigenom appliceras på den permanenta 

utställningen och göra den mer levande och attraktiv för återkommande besökare. Här kan museet inte 

bara spegla i samhället aktuella teman eller trender utan också aktivt vara med att skapa intressanta 

vinklingar och teman på människan i dag utifrån forskningen på människan i det förflutna. Att kunna 

förändra och byta ut fördjupad kommunikation om materialet i en permanent utställning visar också en 

större respekt inför materialets komplexitet, potential och mångtydighet. En permanent förhistorisk 

basutställning bör fungera som ett aktivt utgångsmaterial för museets övriga verksamhet och kunna 

förändras och anpassas med tiden. 

Att anpassa en utställning så att mindre barn också kan bli intresserade och skaffa sig kunskap är en stor 

utmaning. Personligen anser jag att man tjänar både barn och vuxna bäst genom att tydligt skilja mellan 

det som riktar sig till mindre barn och det som riktar sig till äldre barn och vuxna. Mindre barn bör även 

erbjudas alternativet att vara aktiva och kreativa i museimiljöer med andra barn istället för att släpas runt 

med de vuxna på deras villkor. Många museer i Sverige erbjuder just dessa aktivitetszoner eller program 

för barn. Att blanda kommunikation riktade till barn och till vuxna i samma utställning kan av besökaren 

upplevas som något förvirrande. Personligen fick jag en sådan förvirrad upplevelse när jag besökte 

utställningen ”Medeltid - dead or lajv”. Konfronterad av bl a prinsessan på ärtens ärta undrade jag 

utifrån vilket perspektiv jag skulle bemöta den. Barn kanske tror att det är prinsessans ärta, men om 

dom frågar mig som vuxen vad ska jag då svara? – Nej det är bara på skoj. Eller: - Det spelar ingen roll 

lilla vän för i vår tidsålder spelar äkthet och ursprung inte längre någon roll, eftersom det mesta utifrån 

ett franskt samhällskritiskt perspektiv ändå utgörs av konstruktioner, kopior och simuleringar. Kanske 

är det lättast att bara säga: - Javisst, men har jag då bidragit till att museet liksom Jultomten oundvikligen 

och så småningom i och med barnets verklighetsanpassning blir till en förlorad illusion? Som vuxen och 

välutbildad förstår jag tanken bakom blandningen och upplösningen av gränsen mellan saga och 

verklighet, fakta och fiktion och kan till och med tycka den är välbehövlig och befriande. Men ett barn 

som är i full färd med att lära sig skillnader som vad som är rätt och fel? Kanske och förhoppningsvis 

har jag helt fel och att vuxna istället tar sitt ansvar och diskuterar de grå nyanserna i världen med sina 

barn på ett mycket tidigare stadium. Kanske underskattar vi barnen? 

Många vuxna besökare, med begränsad inlevelseförmåga, kan säkerligen också uppleva förvirring 

över att fakta blandas och jämställs med föremål som bara existerar i sagan. En guidning med redovisning 

av bakomliggande syfte blir oumbärlig. 

En permanent förhistorisk basutställning bör vara självgående och för besökaren bekant i sin uppbyggnad 

(tidsperspektivet). Att förändra uppbyggnaden av det för besökaren välkända och förväntade skapar lätt 

förvirring. 

53


Nog för att en utställning på många sätt ska få människor berörda och skapa förutsättningar att tänka i 

nya banor, men det finns många mer effektiva sätt att göra detta på utan att få besökaren att känna sig 

utelämnad, vilsen och förvirrad. Vår förmåga att orientera oss i landskap och rum bygger på inlärda 

praktiker, kategoriseringar och strukturer. Att släppa in en kund i en affär där alla varor har bytt plats gör 

nog kunden mer arg och förvirrad än öppen för nya varor. 

En permanent basutställning bör även undvika underströmmande meningar, som i avsaknad av 

samma intellektuella kapacitet eller humor som producenten helt naturligt skapar förvirring hos 

besökaren. Utställningen ska dock vid behov kunna kompletteras med guidning om sådan önskas. Det 

kan också vara ett alternativ att utarbeta olika guidningsalternativ eller teman som erbjuds besökaren 

utifrån intresse. Dessa guidningar kan frångå traditionella kategoriseringar och periodindelningar och 

diskutera de förhistoriska materialen utifrån andra utvalda perspektiv. Professionalismen och de inarbetade 

strukturerna behöver inte bytas ut för att åstadkomma förändring, men de bör kompletteras med andra 

former av expertis och kunskap. Fler röster måste tillåtas att göra sig hörda. 

Det är också viktigt att studera utställningens planlösning och rumsliga uppbyggnad då man bör tänka 

över besökarnas rörelsemönster, utrymme och upplevelsen av utställningen som en helhet. Även här 

kan man dra nytta av formen hos en berättelse och kanske arkitektoniskt och upplevelsemässigt betona 

och utmärka utställningens början, mitt och slut likt den aristoteliska linjära intrigen (Peabody 1975: 

206). Att balansera färger, uttryck och texter är också viktigt då man bör eftersträva att behålla besökarens 

uppmärksamhet genom hela utställningen. Det är också viktigt att utgå ifrån att besökaren inte kommer 

att se alla föremålen, läsa alla texterna eller uppleva alla avsedda upplevelser. Förmågan att tillåtas att 

kunna skapa sig ett helhetsintryck utifrån att plocka delar av utställningen blir en viktig utgångspunkt 

för producenterna av utställningen. Det är också viktigt att producenterna arbetar nära museets experter 

på samlingarna då det är de som har översikten av lämpligt utställningsmaterial. Eftersom arkiven numera 

inte är tillgängliga på samma sätt som tidigare, utan kräver att beställaren vet vad han/hon letar efter, är 

risken för reproduktion av kända föremål stor då de okända föremålen inte längre är tillgängliga. 

Personalen vid samlingarna blir därmed oumbärlig då endast de har möjligheten att introducera 

”bortglömda” föremål eller materialkategorier i forskar- och utställningsvärlden. Museerna bär här ett 

stort ansvar i att tillgängliggöra variationen i sina samlingar och undvika reproduktion som ett begränsat 

antal föremål skapar. Tendensen till reproduktion är redan i dag mycket stor, då några få kända fynd 

exploateras till döds medan andra liknande fynd som kan innehålla annan och kompletterande information 

aldrig syns eller används som exemplifiering i relaterad forskning. De databaser som läggs upp på 

museernas hemsidor är långt ifrån kompletta och utgör i dag endast ett urval av museernas totala föremål. 

Ett tydligt exempel på reproduktion är figurinen från Willendorf som för de flesta (även arkeologer) får 

representera kvinnofiguriner, fast materialet egentligen är mycket mer varierat (Nelson 1997). 

54


Människan i backspegeln: Hundra års presentation av tiotusen år av människor. 



Hur den förhistoriska människan visas upp i utställningar på museer och presenteras i olika medier reflekterar 

ofta den samtida människosynen. Vi gör den förhistoriska människan, inte den enskilda människan utan den 

samlade bilden, till en avbild av oss själva. Den enskilda människan, eller den representativa människobilden 

från en viss tid och ett visst rum, får ofta representera en del av oss själva, ett visst karaktärsdrag eller ett stadium 

i en utvecklings- eller förvandlingsprocess. Hon framstår mycket sällan som den sammansatta och mångfacetterade 

person som hon säkerligen en gång var. Människobilderna eller den enskilda människan blir till lätthanterliga 

stereotyper och det är först med den samlade bilden av alla stereotyper som vi kan känna igen den variation och 

mångfald som vi tillerkänner människan i dag. 

Respekten för de förhistoriska människorna och deras lämningar skulle verkligen behöva stärkas i vårat 

samhälle. Vi kan lära oss en hel del om respekt och etik utifrån det postkoloniala perspektivet. I länder som 

nyligen frigjorts från kolonisering har gränsen mellan det moderna och det traditionella blivit som vår gräns 

mellan historisk och förhistorisk tid. Det innebär att människorna utifrån det postkoloniala perspektivet står 

mycket närmare i tid de människor och artefakter som nu tar plats i ländernas nytillkomna museum. Förståelsen 

och respekten för många speciella materialkategorier finns kvar och man upplever inte samma distansering från 

förhistorien som i den västerländska världen. Särskilt märks detta i magasinering och hantering av material. I 

Australien får vissa material från olika stammar absolut inte blandas, olika kompositioner av material som är 

sammansatta får inte skiljas och hanteringen av materialet i dag är fortfarande uppbundet vid genus (Sue Bassett 

– muntlig information 2003-05-01). Människan och hennes perspektiv finns ännu kvar i materialet, medan vi i 

väst inte har en aning om vilka föreskrifter, tabun eller människor som materialiserats genom föremålen och 

dess kontexter. Denna avhumanisering i väst är särskilt tydlig i hanteringen av mänskliga kvarlevor som utan 

förbihåll ställs ut, exponeras och lagras ur nästan ett maskinellt perspektiv. Ingen direkt skillnad, utom den 

typologiska, görs mellan ben från, djur, människa eller bränd lera. Alla är de arkeologiskt material som kan 

användas hur som helst i nästan vilket syfte som helst. Brända ben, skelett eller mosslik ställs ut för att beskådas 

av allt och alla, från alla vinklar och vrår. Vad säger det egentligen om människan i dag? 


Hur har vi sett och hur ser vi på människan i förhistorien? Med vad jämför, relaterar och värderar vi henne? Är 

empati, respekt och etik undervärderat i vår samtida människosyn? 


Hur presenteras den förhistoriska människan i utställningar, litteratur och media? Kan förändringar i vår 

människosyn på den förhistoriska människan finna förklaringar i omvälvande händelser i vår samtid? Är museerna 

en viktig och ledande aktör i synen på människan? Finns det skillnad i hur vi presenterar mänskliga kvarlevor 

från perioder som står närmare oss i tid, t ex reliker från Medeltid och ett mosslik från förromersk järnålder? 

Påverkar vår kunskap om människornas tillstånd (helig person kontra avrättad brottsling eller offer) vår behandling 

av dem i dag? Kan vi lära oss något från de postkoloniala ländernas presentation av människor, där den 

presenterade människan står närmre den nutida människan i tid genom relationen traditionell kontra modern? 

55


Syfte: 

Syftet med projektförslaget är att öka reflektionen kring hur och varför vi skapar bilder och stereotyper över 

den förhistoriska människan. Syftet är att uppmärksamma detta, syna museernas roll (upprätthåller eller förändrar 

de den gällande människosynen?) och i längden försöka undvika konstruktionen av stereotyper och istället 

uppmuntra till en ökad respekt för människan – då som nu genom att betona hennes komplexa uppbyggnad 

och unika förmåga till anpassning. 


För att materialet för föreslagen studie ska vara överblickbart men ändå fungera som statistiskt underlag för 

slutsatser krävs ett noga selektivt och representativt urval. Under föreslagen tidsperiod på hundra år (1900-talet) 

har en stor mängd utställningar ägt rum, litteratur23 presenterats och så småningom har också tv-dokumentärer/ 

filmer producerats. För att bredda urvalet skulle även tidskrifter och radio kunna utgöra ett komplement om så 

önskas. Begränsning kan även göras till att bara omfatta museiutställningar. Vidare måste avgöras vilka museer 

som ska ingå i studien. Tillgängligt arkivmaterial kan bli avgörande. För tv och radio finns ett utmärkt fungerande 

arkiv24 . Gällande utställningarna bör själva kompositionerna med människor eller mänskliga kvarlevor ingå i 

analysen liksom tillhörande texter. Det kan vara mycket intressant att jämföra permanenta respektive tillfälliga 

utställningar. Reflekteras samtiden tydligare i någon av de två olika presentationsformerna eller beror 

samtidsreflektionen helt på andra, kanske rent av mänskliga, faktorer? Även människans roll eller position till 

det övriga materialet (i omfattning och i rum) i utställningen bör utvärderas. 

När materialet väl är utvalt lämpar det sig utmärkt för både kvantitativa (statistik) och mer kvalitativa (fallstudier) 

analysmetoder. Dessa bör dock vara noga genomtänkta innan de appliceras för att materialet ska kunna förse 

forskaren med informationen och att inte metoderna styrs av forskaren för att producera önskade eller bekräfta 

hypotetiska resultat. 

Det teoretiska utgångsläget kan/bör omfatta ingångar och utgångar i arkeologihistoria, idé och lärdomshistoria 

samt för det kritiska perspektivet postkolonial teori och teoretiska infallsvinklar från genusperspektivet. De 

båda kritiska perspektiven fokuserar på samtidssituationen, det aktiva respektive passiva valet samt maktredskap 

i form av t ex språkligt bruk och variation eller reproduktion av mänskliga aktörer, d v s vem eller vilka som gör 

valen och skapar berättelserna/texterna/utställningarna. 

____________________ 

23 I detta sammanhang bör särskilt översiktsverk, uppslagsböcker och läromedel uppmärksammas. 

24 Se Statens ljud- och bildarkiv (SLBA). 

56

Ref ef ef efer ef er erenser er enser 

A 

Aijmer, G. 

2000 Meanings of violence: a cross cultural perspective. Berg, Oxford. 

Almgren, O. 

1905 ”Kung Björns hög” och andra lämningar vid Håga. KVHAA (Kungliga vetenskaps historie och 

antikvitets akademien), Stockholm. 

Andersson, A. 

1976 Kyrklig konst från svensk medeltid. Historiska museet, Stockholm. 

Arnold, B. 

1991 The Deposed Princess of Vix: The Need for an Engendered European Prehistory. In The 

Archaeology of Gender. Proceedings of the 22nd Annual Chacmool Conference, edited by Walde, D. & 

Willows, N.D., pp. 366-374. The University of Calgary. Archaeological Association, Calgary. 

Arnold, B. 

2001 “Sein und Werden”: Gender as Process in Mortuary Ritual. In In Pursuit of Gender. Worldwide 

Archaeological Approaches, edited by Nelson, S. M. & Rosen-Ayalon, M. pp. 239-256. AltaMira 

Press, Walnut Creek, California. 

Arwill-Nordbladh, E. 

2001 Genusforskning inom arkeologin. Högskoleverket, Stockholm. 

Assman, J. 

1992 Das kulturelle Gedächtnis. Verlag C H BECK, München. 

Axelsson, T. & Strinnholm, A. 

1999 Att hela eller dela. Några reflektioner över ett par bärnstensfynd från Västergötland. In Glyfer 

och arkeologiska rum - en vänbok till Jarl Nordbladh, edited by Gustafsson, A. & Karlsson,H., pp. 11- 

19. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet, Göteborg. 

B 

Bailey, F.G. 

1988 Humbuggery and Manipulation: The Art of Leadership. Cornell University Press, New York. 

Baker, M. 

1997 Invisibility as a symptom of gender categories in archaeology. In Invisible People and Processes. 

Writing Gender and Childhood into European Archaeology, edited by Moore, J. & Scott, E., pp. 183- 

191. Leicester University Press, London & New York. 

Baudrillard, J. 

2001 Selected Writings. Polity Press, Cambridge. 

Baudrillard, J. & Nouvel, J. 

2002 The singular objects of architechture. University of Minnesota Press, Minneapolis. 

Becker, J.M. 

2000 Reconstructing the Lives of South Etruscan Woman. In Reading the Body. Representations and 

Remains in the Archaeological Record, edited by Rautman, A. E. pp. 55-67. University of Pennsylvania 

Press, Philadelphia. 

Benthall, J. & Polhemus, T. (eds.) 

1975 The body as a medium of expression: Essays based on a course of lectures given at the Institute of Contemporary 

Arts, London. Allen Lane, London. 

Berlin, B. & Kay, P. 

1999 Basic color terms: their universality and evolution. Cambridge University Press, Cambridge. 

iii

Beskow Sjöberg, M. (Red.) 

1987 Ölands järnåldersgravfält. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Stockholm. 

Blake, E. 

1998 Sardinia’s nuraghi: four millennia of becoming. World archaeology 30:59-71. 

Boyd, B. 

1997 The power of gender archaeology. In Invisible People and Processes. Writing Gender and Childhood into 

European Archaeology, edited by Moore, J. & Scott, E., pp. 25-29. Leicester University Press, London 

& New York. 

Boye, V. 

1986 Fund af egekister fra bronzealderen i Danmark. Aarhuus Stiftsbogtrykkerie Wormianum 1986, Århus. 

Bray, T. L. 

2003 The archaeology and politics of food and feasting in early states and empires. Kluwer Academic/Plenum 

Publishers, cop, New York. 

Brown, B. 

2003 A sense of things: the object matter of American literature. Chicago University Press, Chicago. 

Burström, M. 

2004 Svunna världar och samtidsförståelse. In Ordning mot kaos - studier av nordisk förkristen kosmologi, 

edited by Andrén, A., Jennbert, K. & Raudvere, C., pp. 11-22. Nordic Academic Press, Lund. 

Butler, J. 

1993 Bodies that matter. On the discursive limits of “sex”. Routledge, New York & London. 

C 

Conkey, M. W. & Gero, J.M (eds) 

1991 Engendering archaeology: women and prehistory. Basil Blackwell, Oxford. 

Connerton, P. 

1989 How societies remember. Cambridge University Press, Cambridge. 

Csordas, T. J. 

1994 Embodyment and experience: the existential ground of culture and self. Cambridge University Press, Cambridge. 

Curtis, R.I. 

2001 Ancient food technology. Brill, Leiden. 

D 

Damm, C. 

1991 From Burials to Gender Roles. Problems and Potentials in Post-Processual Archaeology. In The 

Archaeology of Gender. Proceedings of the 22nd Annual Chacmool Conference, edited by Walde, D. & 

Willows, N.D., pp. 130-134. The University of Calgary. Archaeological Association, Calgary. 

Diaz-Andreu, M. & Sørensen, M. L. S. (eds) 

1998 Excavating women. A history of women in European archaeology. Routledge, London. 

Douglas, M. 

1997 Renhet och fara: en analys av begreppen orenande och tabu. Nya Doxa, Nora. 

Duby, G. 

2000 Art and society in the Middle Ages. Polity Press, Cambridge. 

E 

Eaverly, M-A. 

1999 Colour and Gender in Ancient Painting: A Pan-Mediterranean Approach. In From the Ground up: 

Beyond Gender Theory in Archaeology. Proceedings of the Fifth Gender and Arachaeology Conference. University 

of Wisconsin-Milwaukee, October 1998, edited by Wicker, N.L. & Arnold, B., pp. 5-10. Archeopress, 

Oxford. 

iv

Erdkamp, P. 

1998 Hunger and the sword: warfare and food supply in Roman Republican wars (264-30 B.C.). Gieben, Amsterdam. 

F 

Fahlander, F. 

In press Kön & gender som seriekollektiv. Sociala aspekter på korporealitet & handling. In Kjönn og 

Arkeologi, edited by Fuglestvedt, I. et al. 

Foucault, M. 

1986 Of other spaces. Diacritics: a review of contemporary criticism 16:22-27. 

Frank, A. 

1991 For a sociology of the body: an analytical review. In The Body: Social Process and Cultural Theory, 

edited by Featherstone, M., Hepworth, M.. & Turner, B. Sage, London. 

Fredell, Å. 

2003a Bronze Age Imagery - Through Water and Fire. Current Swedish Archaeology 11:45-63. 

Fredell, Å. 

2003b Bildbroar. Figurativ bildkommunikation av ideologi och kosmologi under sydskandinavisk bronsålder och 

förromersk järnålder. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet, Göteborg. 

Fyfe, G. 

1996 A Trojan horse at the Tate: theorizing the museum as agency and structure. In Theorizing Museums. 

Representing identity and diversity in a changing world, edited by McDonald, S. & Fyfe G., pp. 203- 

228. Blackwell Publishers, Oxford 

Fyllingen, H. 

2003 Society and Violence in the Early Bronze Age: An Analysis of Human Skeletons from Nord- 

Trøndelag, Norway. Norwegian Archaeological Review 36:27-43. 

G 

Gaimster, M. 

1998 Vendelperiod bracteats on Gotland: On the significance of Germanic art. Almqvist & Wiksell International, 

Stockholm. 

Gansum, T. & Hansen, H. J. 

2004 Fra jern til stål. In Mellom himmel og jord. Foredrag fra et seminar om religionsarkeologi. Isegran 31. januar 

- 2. februar 2002., edited by Hedeager, L. & Melheim, L. & Oma, K., pp. 344-376. Institutt for 

arkeologi, kunsthistorie og konservering. Universitetet i Oslo, Oslo. 

Gatens, M. 

1996 Imaginary bodies: Ethics, power and corporeality. Routledge, London & New York. 

Gell, A. 

1998 Art and agency: an anthropological theory. Clarendon, Oxford. 

German, S.C. 

2000 The Human Form in the Late Bronze Age Aegean. In Reading the Body. Representations and Remains 

in the Archaeological Record, edited by Rautman, A. E. pp. 95-110. University of Pennsylvania 


Giddens, A. 

1984 The Constitution of Society. Polity Press, Cambridge. 

Gilchrist, R. 

1997 Ambivalent bodies: gender and medieval archaeology. In Invisible People and Processes. Writing 

Gender and Childhood into European Archaeology, edited by Moore, J. & Scott, E., pp. 42-58. Leicester 

University Press, London & New York. 

Gilchrist, R. 

1999 Gender and Archaeology. Contesting the past. Routledge, London. 

v

Gillings, M. & Polhard, J. 

1999 Non-portable stone artefacts and contexts of meaning: the tale of Grey Wether. World archaeology 

31:179-193. 

Gosden, C. & Hather, J. 

1999 The prehistory of food: appetites for change. Routledge, London. 

Gosden, C. & Lock, G. 

1998 Prehistoric histories. World archaeology 30:2-12. 

Gosden, C. & Marshall, Y. 

1999 The cultural biography of objects. World archaeology 31:169-178. 

Grosz, E. (ed.) 

1999 Becomings. Explorations in Time, Memory and Features. Cornell University Press, Ithaca, New York. 

H 

Hagberg, U.E., Stjernquist, B. & Rasch, M. (Red.) 


Hagberg, U.E., Stjernquist, B. & Rasch, M. (Red.) 

1996 Ölands järnåldersgravfält. Rikantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Stockholm. 

Halbwachs, M. 

1992 On collective memory. The University of Chicago Press, Chicago. 

Hassan, F. A. & Smith, S. J. 

2001 Soul Birds and Heavenly Cows: Transforming Gender in Predynastic Egypt. In In Pursuit of 

Gender. Worldwide Archaeological Approaches, edited by Nelson, S. M. & Rosen-Ayalon, M., pp. 43- 

65. AltaMira Press, Walnut Creek, California. 

Hauck, K. 

1985 Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungzeit. Wilhelm Flink Verlag, München. 

Hedeager, L. 

1998 Skuggor ur en annan verklighet: fornnordiska myter. Wahlström & Widstrand, Stockholm. 

Hedeager, L. 

2004 Dyr og andre mennesker - mennesker og andre dyr: Dyreornamentikens transcendentale realitet. 

In Ordning mot kaos - studier av nordisk förkristen kosmologi, edited by Andrén, A. Jennbert, K. & 

Raudvere, C., pp. 219-252. Nordic Academic Press, Lund. 

Hetherington, K. 

1996 The utopics of social ordering: Stonehenge as a museum without walls. In Theorizing Museums. 

Representing identity and diversity in a changing world, edited by McDonald, S. & Fyfe, G., pp. 153-176. 

Blackwell Publishers, Oxford. 

Hitchcock, L. A. 

1997 Engendering domination: a structural and contextual analysis of Minoan Neopalatial bronze 

figurines. In Invisible People and Processes. Writing Gender and Childhood into European Archaeology, 

edited by Moore, J. & Scott, E., pp. 113-130. Leicester University Press, London & New York. 

Hjørungdal, T. 

1994 Synålar som uttryck för naturlig och evig kvinnlighet. In Det dolda budskapet. Kön och makt, kvinnor 

och män i museiutställningar, edited by Persson, E. pp. 60-62. Arbetets museum. Riksutställningar, 

Stockholm. 

Hobbes, T. 

1969 Leviathan. Menston. 

Hodder, I. 

1991 Gender Representation and Social Reality. In The Archaeology of Gender. Proceedings of the 22nd 

Annual Chacmool Conference, edited by Walde, D. & Willows N.D., pp. 11-16. The University of 

Calgary. Archaeological Association, Calgary. 

vi

Holtorf, C.J. 

1998 The life-histories of megaliths in Mecklenburg-Vorpommern (Germany). World archaeology 30:23-38. 

Hooko, A.E. 

2001 Alphonso Lingi’s We - a Collage, not a Collective. Diacritics: a review of contemporary criticism 31:11-21. 

J 

Jennbert, K. 

2004 Människor och djur: Kroppsmetaforik och kosmologiska perspektiv. In Ordning mot kaos - studier 

av nordisk förkristen kosmologi, edited by Andrén, A. Jennbert, K. & Raudvere, C., pp. 183-217. 

Nordic Academic Press, Lund. 

Johnsen, B. & Welinder, S. 

1997 Gender och arkeologi. Mitthögskolan, Östersund. 

Jones, A. & Mac Gregor, G. (Eds) 

2002 Colouring the Past: The significance of colour in Archaeological Research. Berg. 

Joyce, R. A. 

2001 Beauty, Sexuality, Body Ornamentation, and Gender in Ancient Meso-America. In In Pursuit of 

Gender. Worldwide Archaeological Approaches, edited by Nelson, S. M. & Rosen-Ayalon, M., pp. 81- 

91. AltaMira Press, Walnut Creek, California. 

Joyce, R. A. (ed) 

2002 The Languages of Archaeology. Dialogue, Narrative, and Writing. Blackwell, Oxford. 

Kokkinidou, D. & Nikolaidou, M. 

1997 Body imagery in the Aegean Neolithic: ideological implications of anthropomorphic figurines. 

In Invisible People and Processes. Writing Gender and Childhood into European Archaeology, edited by 

Moore, J. & Scott, E., pp. 88-112. Leicester University Press, London & New York. 

K 

K.A.N. Kvinner i arkeologi i Norge. Bergen. 

1985 - 

Kopytoff, I. 

1986 The cultural biography of things: commoditization as process. In The social life of things. Commodities 

in cultural perspective, edited by Appadurai, A. pp. 64-91. Cambridge University Press, 

Cambridge. 

Kreps, C.F. 

2003 Liberating Culture: Cross-cultural perspectives on museums, curation and heritage preservation. Routledge, 

London. 

Kristiansen, K. 

2002 The tale of the sword: swords and swordfighters in Bronze Age Europe. Oxford Journal of Archaeology 

21:319-332. 

L 

Last, J. 

1998 Books of Life: biography and memory in a Bronze Age barrow. Oxford Journal of Archaeology 17:43-54. 

Lazzari, M. 

2003 Archaeological visions. Gender, landscape, and optic knowledge. Journal of Social Archaeology 3:194-222. 

Le Goff, J. 

1988 The medieval imagination. University of Chicago Press, Chicago. 

Lee, M. M. 

2000 Deciphering Gender in Minoan Dress. In Reading the Body. Representations and Remains in the Archaeological 

Record, edited by Rautman, A. E. pp. 111-123. University of Pennsylvania Press, Philadelphia. 

vii

Lerner, A.W. 

1990 The Manipulators: Personality and Politics in Multiple Perspectives. Lawrence Erlbaum Associates, 

Hillsdale, New Jersey. 

Lind, M. 

1994 En brännande treklöver - museer, kvinnor och betydelseproduktion. In Det dolda budskapet. Kön 

och makt, kvinnor och män i museiutställningar, edited by Persson, E. pp. 4-10. Arbetets museum. 

Riksutställningar, Stockholm. 

M 

Mc Niven, T. J. 

2000 Fear and Gender in Greek Art. In Reading the Body. Representations and Remains in the Archaeological 


Mcdonald, S. & Fyfe, G. (eds.) 

1996 Theorizing Museums. Representing identity and diversity in a changing world. Blackwell Publishers, Oxford. 

Meskell, L. 

1998 The irresistible body and the seduction of archaeology. In Changing Bodies, Changing Meanings, 

edited by Montserrat, D. pp. 139-161. Routledge, London. 

Meskell, L. 

2000 Writing the Body in Archaeology. In Reading the Body. Representations and Remains in the Archaeological 


Meskell, L.M. & Joyce, R. A. 

2003 Embodied Lives. Figuring Ancient Maya and Egyptian Experience. Routledge, London & New York. 

Montserrat, D. (ed) 

1998 Changing Bodies, Changing Meanings. Routledge, London. 

Moore, J. & Scott, E. (eds) 

1997 Invisible People and Processes. Writing Gender and Childhood into European Archaeology. Leicester University 

Press, London & New York. 

Moss, M.L. 

1993 Shellfish, gender, and status on the northwest coast: reconciling archaeological, ethnographical, 

and ethnohistorical records of the Tlingit. American anthropologist 95:631-652. 

Murray, P. 

1998 Bodies in Flux. Ovid’s Metamorphoses. In Changing Bodies, Changing Meanings, edited by Montserrat, 

D. pp. 80-96. Routledge, London. 

N 

Nelson, S. M. 

1997 Gender in archaeology: analyzing power and prestige. AltaMira Press, Walnut Creek, California. 

Nelson, S. M. & Rosen-Ayalon, M. (eds.) 

2001 In Pursuit of Gender. Worldwide Archaeological Approaches. AltaMira Press, Walnut Creek, California. 

Nora, P. 

1989 Between Memory and History: Les Lieux de Mémoire. Representations:7-25. 

Nordbladh, J & Yates, T 

1990 This Perfect Body, This Virgin Text: Between Sex and Gender in Archaeology. In Archaeology 

after structuralism, edited by Yates, T & Babty, I. pp. 222-239. Routledge, London. 

Normark, J. 

2004a Caught Somewhere in Time: Polyagentive Archaeology in the Maya Lowlands. Department of Archaeology, 

Göteborg university, Göteborg. 

Normark, J. 

2004b Sakbihs and polyagency: The architectural causes of human behaviour in the Cochuah region, 

Quintana Roo, Mexico. Current Swedish Archaeology 12:141-168. 

viii

O 

Olsen, B. 

2003 Material Culture after Text: Re-Membering Things. Norwegian Archaeological Review 36:87-104. 

P 

Pauli Jensen, X. 

2003 The Vimose find. In The spoils of victory - The North in the shadow of the Roman Empire, edited by 

Jörgensen, L. Storgaard, B. & Gebauer Thomsen, L., pp. 224-238. National museum, Copenhagen. 

Peabody, B. 

1975 The Winged Word: a Study in the Technique of Ancient Greek Oral Composition as Seen Principally through 

Hesiod’s Works and Days. State University of New York Press, Albany. 

Persson, E. (Red.) 

1994 Det dolda budskapet. Kön och makt, kvinnor och män i museiutställningar. Arbetets museum. 


Peterson, J. D. 

2000 Labor Patterns in the Southern Levant in the Early Bronze Age. In Reading the Body. Representations 

and Remains in the Archaeological Record, edited by Rautman, A. E. pp. 38-54. University of 

Pennsylvania Press, Philadelphia. 

Pettersson, J. 

1977 Hällristningar på Tjörn. Volym 1. Dalaförlaget, Malung. 

Pettersson, J. 

1982 Hällristningar på Tjörn. Volym 2. Dalaförlaget, Malung. 

Plato (427 –347 f.Kr.) 

2003 Skrifter. Staten/Platon. Översättning, förord och noter av Jan Stolpe. Atlantis. Stockholm. 

Pollock, S & Bernbeck, R. 

2000 And They Said, Let Us Make Gods in Our Image: Gendered Ideologies in Ancient Mesopotamia. 

In Reading the Body. Representations and Remains in the Archaeological Record, edited by Rautman, 

A. E. pp. 150-164. University of Pennsylvania Press, Philadelphia. 

Porter, G. 

1994 Reading between the lines. Gender and history in museums. In Det dolda budskapet. Kön och makt, 

kvinnor och män i museiutställningar, edited by Persson, E. pp. 50-59. Arbetets museum. 


Porter, G. 

1996 Seeing through solidity: a feminist perspective on museums. In Theorizing Museums. Representing 

identity and diversity in a changing world, edited by McDonald, S. & Fyfe, G., pp. 105-126. Blackwell 

Publishers, Oxford. 

R 

Rasch, M. (Red.) 


Rautman, A. E. (ed.) 

2000 Reading the Body. Representations and Remains in the Archaeological Record. University of Pennsylvania 


Rautman, A.E. & Talalay, L. E. 

1991 Introduction: Diverse Approaches to the Study of Gender in Archaeology. In Reading the Body. 

Representations and Remains in the Archaeological Record, edited by Rautman, A. E. pp. 1-12. University 

of Pennsylvania Press, Philadelphia. 

Rebold Benton, J. 

2002 Art of the Middle Ages. Thames & Hudson, London. 

ix

Rehak, P. 

1999 The Aegean Landscape and the Body: A new Interpretation of the Thera Frescoes. In From the 

Ground up: Beyond Gender Theory in Archaeology. Proceedings of the Fifth Gender and Arachaeology Conference. 

University of Wisconsin-Milwaukee, October 1998, edited by Wicker, N.L. & Arnold B., pp. 11- 

22. Archaeopress, Oxford. 

Reinhold, S 

2003 Traditions in transition: Some Thoughts on Late Bronze Age and Early Iron Age Burial Costumes 

from the Northern Caucasus. European Journal of Archaeology 6:25-54. 

Riegel, H. 

1996 Into the heart of irony: ethnographic exhibitions and the politics of difference. In Theorizing 

Museums. Representing identity and diversity in a changing world, edited by McDonald, S. & Fyfe, G., pp. 

83-104. Blackwell Publishers, Oxford. 

S 

Schmidt, R. A. (ed.) 

2000 Archaeologies of Sexuality. Routledge, Florence, KY, USA. 

Shilling, C. 

1993 The Body and Social Theory. SAGE Publications, London. 

Sjögren, K-G. 

2003 Mångfalldige uhrminnes grafvar... Megalitgravar och samhälle i Västsverige. Institutionen för arkeologi, 

Göteborgs universitet, Göteborg. 

Smith, J. C. 

1991 Gender and the Construction of Reality. In The Archaeology of Gender. Proceedings of the 22nd 

Annual Chacmool Conference, edited by Walde, D. & Willows, N.D., pp. 84-95. The University of 


Sonesson, G. 

1992 Bildbetydelser. Inledning till bildsemiotiken som vetenskap. Studentlitteratur, Lund. 

Spyer, P. 

1998 Border Fetishisms. Material Objects in Unstable Spaces. Routledge, New York. 

Stoklund, M. 

2003 The first runes - the literary language of the Germani. In The spoils of victory - The North in the 

shadow of the Roman Empire, edited by Jörgensen, L., Storgaard, B. & Gebauer Thomsen, L., pp. 

172-179. National museum, Copenhagen. 

Sztompka, P. 

1994 Society as social becoming: beyond individualism and collectivism. In Agency and Structure. 

Reorienting Social Theory, edited by Sztompka, P. pp. 251-282. Gordon and Breach, Amsterdam. 

Sørensen, M-L. S. 

1991 The Construction of Gender through Apperance. In The Archaeology of Gender. Proceedings of the 

22nd Annual Chacmool Conference, edited by Walde, D & Willows, N.D., pp. 121-129. The University 

of Calgary. Archaeological Association, Calgary. 


2000 Gender Archaeology. Polity Press, Malden, Massachusetts. 


2004 The Archaeology of Gender. In A Companion to Archaeology, edited by Bintliff, J. pp. 75-91. 

Blackwell, Malden, MA; Oxford UK. 

T 

Turner, B.S. 

1996 The body and society: explorations in social theory. Sage, London. 

x

U 

Ullén, M. 

2003 Östergötlands medeltida dopfuntar. Studier till Sveriges kyrkor. Riksantikvarieämbetets förlag. 

Stockholm. 

Urry, J 

1996 How societies remember the past. In Theorizing Museums. Representing identity and diversity in a 

changing world, edited by McDonald, S. & Fyfe, G., pp. 45-65. Blackwell Publishers, Oxford. 

V, , W 

W 

Walde, D & Willows, N.D. (eds.) 

1991 The Archaeology of Gender. Proceedings of the 22nd Annual Chacmool Conference. The University of 


Vang Petersen, P. 

2003 Warrior art, religion and symbolism. In The spoils of victory - The North in the shadow of the Roman 

Empire, edited by Jörgensen, L., Storgaard, B. & Gebauer Thomsen, L., pp. 286-294. National 

museum, Copenhagen. 

Welinder, S. 

1993 Pots, females and food. Current Swedish Archaeology 1:165-169. 

Wennstedt Edvinger, B. 

1993 Genus och djursymbolik. Om den norrländska fångstkulturens organisation med avseende på kön. Institutionen 

för arkeologi. Umeå universitet, Umeå. 

Wessels, A. 

1994 Europe: Was it ever really Christian? SCM Press Ltd, London. 

Whitehouse, R. D. 

2001 Gender in South Italian Neolithic: A Combinatory Approach. In In Pursuit of Gender. Worldwide 

Archaeological Approaches, edited by Nelson, S. M. & Rosen-Ayalon, M., pp. 15-42. AltaMira Press, 

Walnut Creek, California. 

Wicker, N.L. & Arnold, B. (eds.) 

1999 From the Ground Up: Beyond Gender Theory in Archaeology. Proceedings of the Fifth Gender and Archaeology 

Conference. University of Wisconsin-Milwaukee, October 1998. Archaeopress, Oxford. 

Victor, H. 

2002 Med graven som granne. Om Bronsålderns kulthus. Institutionen för arkeologi och antik historia. 

Uppsala universitet, Uppsala. 

Wiker, G. 

2001 Om konstruksjon av ny menneskelig identitet i jernalderen. Primitive tider. 

Wiker, G. 

2004 Om endringer i menneskets verdensbilde på 500-tallet. In Mellom himmel og jord. Foredrag fra et 

seminar om religionsarkeologi Isegran 31. januar - 2. februar 2002, edited by Hedeager, L. & Melheim, 

L. & Oma, K., pp. 114-154. Institutt for arkeologi, kunsthistorie og konservering, Universitetet 

i Oslo, Oslo. 

Vlahogiannis, N. 

1998 Disabling Bodies. In Changing Bodies, Changing Meanings, edited by Montserrat, D. pp. 13-36. 

Routledge, London. 

Z 

Zolberg, U. 

1996 Museums as contested sites of remembrance: the Enola Gay affair. In Theorizing Museums. Representing 

identity and diversity in a changing world, edited by McDonald, S. & Fyfe, G., pp. 69-87. 

Blackwell Publishers, Oxford. 

xi

xii 

Muntlig Muntliga Muntlig a R RRef 

R ef efer ef er erenser er enser 

Bassett, S. (Konservator vid The Museum of Northern Territory, Darwin, Australia.) 2003-05-01. 

Föreläsningar vid The Body and Emodiment: Intersections of Imagery, Literature, and Science. Symposium vid 

Göteborgs Universitet 7– 9 maj 2004. 

Jones, A. (Southampton university). 2004-04-21. ’Coloring the Past´. Föreläsning vid Göteborgs universiet 

Museo Archeologico Nazionale di Napoli. Personligt besök 2003-07-13. 

Scarre, C. 2003-11-03. ’Excavations at Prissé-la-Charrière 1995-2003.´ Föreläsning vid Göteborgs 

universitet. 

Int Inter Int er erne er ne netR ne tR tRef tR ef efer ef er erenser er enser 

Department of Semiotics, Lund University. 

2004-06-09. ‘Cultural semiotics – Visual semiotics – Semiotic theory´. 

http://www.arthist.lu.se/kultsem/semiotics/kult_sem_eng.html 

Historiska museet. 

2004-06-07. ’Medeltidens bildvärld´. 

http://www.historiska.se/medeltidbild/ 

Kalmar länsmuseum. 

2004-06-23. ’Det medeltida Kalmar´. 

http://www.kalmarlansmuseum.se/arkeologi/kalmar.htm 

School of Art History & Archaeology. 

2004-06-10. ‘Manchester Interpretative Archaeology Colloquia (ManIAC) 2004´. 

http://www.art.man.ac.uk/ARTHIST/maniac/ 

Statens Fastighetsverk. 

2004-06-23. ’Kalmar slott´. 

http://www.sfv.se/cms/sfv/vara_fastigheter/sverige/h_kalmar_lan/Kalmar_slott.html 

Wikipedia. The Free Encyklopedia. 

2004-07-20.‘The Pioneer plaque´. 

http://en.wikipedia.org/wiki/Pioneer_plaque

Människan tur och retur - SHMM

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?