Arsbok - Vikarvets Bohusmuseum

o 

Arsbok 

1998-1999 

."

Bohuslänska Fornminnessällskapet 

o 

ARSBOKnr39 

1998-1999 

Redaktion: 

Märtha Molander Swedmark 

Harald Torgestam 

Edvard Taube

MEDARBETARE I ÅRSBOKEN 

Olof Brattö, fil dr, professor, hedersledamot i Vikarvet 

Ingemar Olsson, fil dr, docent, avdelningschef u-avdelningen, Fiskeriverket 

Jan Thulin, fil dr, professor, laboratoriechef Havsfiskelaboratoriet, Fiskeriverket 

Agnes Rodhe, fil dr, f d adjunkt 

Kristin Lundby, kand filo, chef för Nordisk Informasjonskontor Ss>5r-Norge, Arendal 

Lene Stangeby, grafisk designer, f d sekreterare vid Nordisk Informasjonskontor Ss>5r-Norge 

Kia Nicklasson, fil kand, antikvarie vid länsstyrelsen i Uppsala län 

Harald Torgestam, rådman, vice styresman i Vikarvet 

John Stalemark, fil kand, folkskollärare 

Leif H Nilsson, fil mag 

ISSN 0349-0351 

Vikarvets Förlag, Lysekil 

Melanders Boktryckeri AB, Lysekil 1999

Brandstod på Orust 

av 

OlofBrattö 

Ordet brandstod betyder egentligen "stöd vid brand", alltså det stöd, den 

hjälp, oftast ömsesidig, en person kunde få på olika sätt, då han råkat ut för 

denna olycka. I första hand gällde det givetvis att söka få elden under så god 

kontroll att man kunde rädda hus och annan egendom, djur, lösöre och livsmedel. 

I andra hand gällde det att förse den drabbade med medel att kunna 

klara sitt uppehälle så länge det behövdes för att han och hans familj skulle 

kunna återgå till normala levnadsförhållanden. 

Ursprungligen måste förstås den olycksdrabbade få denna hjälp av sina närmaste, 

i första hand släkt och grannar. Dessa bildade ju ett slags ideell sammanslutning, 

där man var beredd att ömsesidigt bistå varandra vid denna eller 

andra oförmodat inträffade olyckor. En brand var säkerligen, näst svår sjukdom, 

den för den enskilde och hans familj svåraste hemsökelse han kunde 

råka ut för, och där han verkligen behövde hjälp. 

Denna ömsesidiga hjälp var givetvis länge en enskild angelägenhet, där personen 

själv måste se till att han kunde få detta stöd, främst genom att själv 

vara beredd att bispringa sina släktingar, grannar och andra närstående i de 

svåra situationer de kunde hamna i. Hjälpen måste därför vara ömsesidig. 

Till att börja med byggde i Europa och senare i Sverige den allmänna utvecklingen 

helt på frivilliga överenskommelser. I vårt land fanns sådana 

omnämnda redan under medeltiden, t.ex. i landskapslagarna. En mera fast 

reglering tillkom genom en lag av år 1734. Formen var vad man senare kallade" 

ömsesidig". Man tog inte ut några avgifter, premier, i förskott och kunde 

därför heller inte förfoga över några ständigt tillgängliga medel, några reservfonder. 

I stället fick man då tillgripa en i lag reglerad uttaxering från de i 

häradet bosatta, en ersättning som för varje enskilt fall av häradsrätten fastställdes, 

givetvis först sedan en brandskada uppkommit och utvärderats. Detta 

var den grundläggande skillnaden mellan å ena sidan offentliga myndigheters 

beslut innebärande en i efterhand fastställd uttaxering för varje enskilt fall 

och å andra sidan ömsesidiga föreningar och bolag, i våra dagar inte sällan i 

aktiebolagets form, med i förväg inbetalade tillskott, premier. 

Numera utbetalas genom brandförsäkringsbolagen bara kontant stöd, ersättning 

för förlorad egendom. 

* 

3

Utvecklingen på brandstodens område kan man inom Orust och Tjörns fögderi 

till en del följa ganska väl genom de notiser som domboken ger i vissa 

svåra fall. 

Bara hotet om att anlägga en brand ansågs vara ett mycket allvarligt brott. 

Den också för andra förbrytelser anklagade Konrad Olsson i Myckleby hade 

vid flera tillfällen uttalat ett hot om att anlägga brand på en grannes stuga 

(1663). Detta räknades inför tingsrätten som ett mycket svårt brott, i vart fall 

i hans situation som en starkt försvårande omständighet. 

Med stöd av ett brev från sockenprästen (kyrkoherden) begärde följande år, 

vid ett ting i december, Anond Persson i Torp i Långeianda socken hos häradsrätten 

en tingsattest om den vådeld som härjat hans lada och fähus, med 

inneliggande hö och säd. Han avsåg att använda denna attest, då han hos överheten 

skulle ansöka om skattelindring. Samtidigt drog också Ambjörn i Steneröd 

i Myckleby socken ett likadant ärende inför häradsrätten och fick samma 

tingsbevis. 

De båda tycks verkligen ha fått denna hjälp från "det allmänna". Följande 

år begär nämligen kronobefallningsmannen från häradsrätten ett bevis på deras 

skatt för år 1664. 

Ett annat sätt att skaffa hjälp sades Simon i Kärra i Röra socken ha använt 

sig av enligt ett ärende år 1667 i häradsrätten. En granne till honom påstod att 

Simon vid en eldsvåda fjorton år tidigare lovat skänka en ko till kyrkan om 

han och hans granne skulle kunna undslippa brandens förödelse. Ett av grannen 

inkallat vittne sade sig dock inte ha hört Simon avge detta löfte, och grannen 

fick ensam infria det. 

Man hade i dessa och liknande fall i sin svåra belägenhet sökt hjälp både 

hos världsliga makter och hos andliga. 

Tjugo år senare får vi exempel på ett bättre utvecklat system för brandstod. 

Enligt domboken för år 1687 "slöts ett kontrakt med samtlige allmogen på 

Orust angående brandstoden, att efter denna dag årligen därtill skall givas 4 

öre silvermynt av var gård, så krono som frälse och skatte, och desamma på 

ett särdeles ställe incasseras ". Några dagar senare förtydligades slutet av notisen; 

man skrev: "vilka i en särdeles kassa skola förvaras". 

Detta var ju i själva verket ett helt modernt system med årliga inbetalningar, 

numera kallade premier, och med en hela tiden tillgänglig kassa, som man 

kunde utnyttja i förekommande fall. Systemet var emellertid ej frivilligt för 

den enskilde medborgaren utan fastställt av häradsrätten. Två fall visar också 

att man varit ute lite i förtid, och att man i praktiken blivit tvungen att rätt kort 

tid därefter gå tillväga på det dittills troligen vanliga sättet. 

Är 1704 i oktober "gav Per Hansson på Skaftö för rätten beklageligen tillkänna 

hurusom hela hans ladugård med 40 lass inbärgat hö blev den 16 juli 

4

innevarande år 1704 aven olycklig vådeld alldeles avbränd och i aska lagd, 

begärandes att honom till dess någorlunda upprättning må förunnas brandstod". 

Rätten frågade honom hur denna eld uppkommit, men Per Hansson 

svarade att han inte kunde veta det. "De av nämnden och tillstädes varande 

tingsallmoge, som där näst intill bo, betygade att inga misstankar äro, det 

denna eld genom Per Hanssons eller hans folks förvållande är utkommen, 

men hava de tankar att 'någon elak människa' det gjort". 

Detta blev rättens utslag: "Fördenskull resolverades att Per Hansson bör till 

denna skadas upprättning uti brandstod åtnjuta till ladugården 50 dIr smt och 

för höet 20 dIr smt, facit [det gör] 70 dIr smt, vartill han bör hava att undfå uti 

Orust och Tjörns härader av var hel gård [hemman] åtta öre silvermynt och av 

de mindre efter proportionen". Dock skulle detta beslut underställas "hans 

excellens guvernörens och amiralens ratification", landshövdingens godkännande. 

Detta sätt att ordna brandstoden var redan vad som i huvudsak tillkom i den 

mera fasta reglering som infördes genom 1734 års lag. Denna lag åberopas 

sannolikt i ett fall år 1744, då det talas om den "brandstodsförening som Orust 

och Tjörns härader sig emellan upprättat under den 20 september 1737", alltså 

efter bara tre års betänketid. 

Vid hösttinget år 1744, den 26 oktober, sökte nämligen en mor och hennes 

son "brandstod för den eldsvåda som den 2 dennes sig tilldragit på halva skattehemmanet 

Hogen i Tegneby socken". Sonen fick inför rätten noggrant redogöra 

för omständigheterna. Eldsvådan hade börjat mitt på dagen då alla var i 

arbete ute på gårdens ägor. Vid tillfället rådde en ganska stark blåst. Ladan 

och flera andra hus med säd och foder hade lagts i aska; ingen av gårdsfolket 

hade den dagen varit därinne; inga misstänkta personer hade synts till, "vilket 

allt han med den uti lagen påbjudna eden med hand å bok bestyrkte". F.ö. 

fanns inga vittnen som hade något att tillägga. Då fick tre nämndemän i uppdrag 

att göra en värdering av skadorna. Därefter blev rättens utslag att "förklara 

denna olyckliga händelse för vådlig", uppkommen av våda, d.v.s. genom 

olyckliga omständigheter och utan någon persons avsiktliga vållande. 

Summan på nära 300 dIr skulle fördelas efter vars och ens hemmanstal, andel 

av helt hemman. Dock undantogs "frälsemäns sätes och ladugårdar samt prästgårdar", 

och dessutom påpekade man samtidigt att dessa var "uteslutna från 

motsvarande hjälp". De fick alltså inte delta i denna förening, överenskommelse, 

om brandstod. 

Denna sista fråga tog man upp på tinget i januari 1748. "För tingsrätten 

upplästes nu, uti den till stor myckenhet församlade allmogens närvaro, en av 

sekreteraren välborne hr Knut Bildt insänd skrift, därutinnan han låter sig 

förstå huru han på vissa villkor för sitt frälse vill vara inbegripen under 

5

allmogens av krono och skatte sinsemellan gjorda förening om brandstods 

erläggande, varom dessa senare nu föreställning gjordes; men enhälleligen 

och med en mun svarades däröver av dem nu, det de för ingen del, vad 

brandstods tagande eller givande angår, med frälset vilja hava någon befattning, 

utan sträcka de allenast sin brandstods hjälp inom och emellan sig själva, 

vilket herr sekreteraren Bildt till svar genom utdrag av domboken lämnades". 

Detta var ju klara besked: allmogen på Orust och Tjörn ville inte tillåta att 

frälsegods skulle få ingå i deras brandstodsförening. Detta var också ett litet 

steg mot en senare genomförd organisation av brandstoden: alla innevånare i 

de tre häraderna skulle inte få delta i denna "förening". 

Snart fick man också andra problem. Redan samma år i oktober får vi veta: 

"Såsom befullmäktigad utskickader från samtliga Tjörns härads inbyggare 

framkom nu för rätten Lars Dyresson i Kuballe och anmälde deras åstundan 

vara, det de hädanefter uti brandstodshjälp icke måtte hava någon delaktigeller 

gemensamhet med Orusts bägge härader, utan vilja de vid timande 

vådeldsolycka giva varannan brandstod inbördes". Den mer moderna betydelsen 

och innebörden av den stelnade termen "brandstod" kommer här alldeles 

särskilt klart till uttryck. Ordet "brandstod" betydde ju från början "stöd! 

hjälp vid brand". Ordet "brandstodshjälp" skulle alltså egentligen betyda "hjälp 

till stöd vid brand". 

Vid tinget i oktober 1748 fick emellertid Lars av häradsrätten beskedet att 

man inte kunde besluta i detta ärende utan att höra Orusts häraders inbyggare, 

så mycket mer som man just vid detta ting hade att behandla ett ärende om 

"en ansenlig vådeld på gården Söbben på Orust", i Torps socken. Först vid 

nästa ting kunde man ta upp detta ärende, "åliggandes det sökanderna att till 

Orusts inbyggares underrättelse härutinnan låta detta å predikstolarna i Orusts 

härader tidigt [i god tid] allmänneligen kungöra". 

Till nästa ting, den 21 februari 1749, hade häradsrätten fått prästernas intyg 

om att ärendet "var allmänneligen publicerat", uppläst vid allmän gudstjänst i 

alla sockenkyrkor på Orust. Dessutom hade där varje socken för sig skickat 

en vald företrädare. För Tjörns härad hade nio personer kommit till tinget för 

att upprepa det man tidigare hade påyrkat om "skilsmässan ifrån Orusts härader 

uti brandstodshjälpen". Utslaget blev: "Tingsrätten finner icke något som 

kan hindra den av Tjörns åbor med Orust sökta skillnaden uti brandstods utgörande, 

utan bliver deras ansökan därom dem härigenom beviljad". Dock 

bestämde rätten att Tjörns åbor skulle delta i de två till häradsrätten redan före 

tinget i oktober 1748 anmälda fall av vådeld som på Orust inträffat, nämligen 

i Söbben och i Hals (Långeianda socken). Tjörn-borna godtog detta villkor 

och noterade dessutom med tacksamhet att de själva fått hjälp i form av brandstod 

också från Orust efter en vådeld i Svanvik Nedergård på Tjörn. 

6

Nu dök emellertid ett nytt ärende upp vid samma ting. "Eljest anföra de 

ifrån Västra härad att de på lika sätt i brandstods utgörande vilja vara skilda 

ifrån Östra härad, till vilken ända Västra härads fullmäktige nu uttryckligen 

och ifrån denna dagen upp- och avsäga sig all gemenskap i någon brandstodshjälp 

för Östra härad i de olyckor som hädanefter sig tilldraga kunna". De 

befullmäktigade från Östra häradet svarade att detta ärende inte ingick i deras 

uppdrag, och att de därför inte kunde avge något yttrande. 

Rättens utslag blev: "Vad i övrigt beträffar Orusts västra härads ansökning 

att från Östra härad likaledes bliva åtskilt uti brandstods utgörande, så vill 

tingsrätten sig därutöver utlåta, när sistnämnda härads inbyggare först däröver 

hörda blivit, därom rätten föranstalta vill". 

Redan sex dagar senare, den 27 februari, kunde ärendet tas upp på nytt. 

"Till följe av tingsrättens utfärdade allmänna kungörelse inställer sig nu Orusts 

östra härads allmoge att sig utlåta över Västra härads gjorda påstående att, 

lika som förut med Tjörns härad skett, till brandstods givande och tagande av 

varannan hädanefter bliva åtskilda, och genom ett skriftligt inlägg förklarade, 

det de med denna åtskillnad från Västra härad alldeles nöjda äro". De båda 

häraderna blev alltså genom häradsrättens beslut två skilda enheter i detta 

avseende. 

I samband härmed tar emellertid Östra häradet upp ett annat problem: "Dock 

med det betingande och förbehåll att boställen uti häraderna ej härunder skola 

begripna varda, utan om någon olycka dem träffa skulle, så påstå de att alla tre 

häraderna uti brandstods erläggande måtte deltaga och behjälpliga vara. "Troligen 

rörde bekymren de boställen som var gemensamma för hela tingslaget, 

alla tre häraderna, t.ex. tingshuset. Möjligen räknade man hit också de svårigheter 

som kunde uppstå då ett boställe hörde till två härader, såsom 

prästbostället i Tegneby pastorat, vilket omfattade församlingarna Tegneby 

och Röra i Västra häradet och Stala i Östra. 

"De tillstädes varande fullmäktige ifrån Tjörns och Västra härader kunde 

över denna senare omständigheten rörande boställen icke lämna något svar 

och yttrande för denna gången, emedan de därom av sina hemmavarande 

häradsbor, såsom en sak den de ej kunnat förese, icke blivit anmodade". 

Utslaget blev givetvis detta: "Tingsrätten finner icke något som kan vara 

hinderligt med mindre Orusts västra härad må erhålla den sökta skilsmässan 

och deltagandet hädanefter med det Östra, men vad anförandet över den föreslagna 

brandstodshjälpen till boställena angår, däröver kan tingsrätten, de flera 

vederbörande ohörda, sig icke utlåta". 

Därmed var den yttre organisationen klar: vart och ett av de tre häraderna 

hade fått sin egen brandstodsförening. Förfaringssättet vid de timade olyckorna 

förblev tills vidare det av 1734 års lag stadfästa. Inte minst viktigt var att 

besluten om uttaxering var underkastade kontroll från länets styrelse. 

7

Två fall, båda år 1759 och i Västra häradet, visar hur man nu gick tillväga i 

ärenden rörande brandstod. 

Vid tinget den 19 februari det året behandlades ett ärende om brandstod till 

Olof Jakobsson i Hästekälla. Rörande den formella handläggningen av sådana 

ärenden hade häradsrätten blivit mer noggrann. "Igenom av domhavanden 

utfårdade publikationer under den 1 i denna månad har i Orusts västra härad 

allmänneligen blivit kungjort ej allenast det häradsdomaren Olof Jakobsson i 

Hästekälla vid detta ting tänker göra ansökning om ersättning eller brandstods 

undfående" för en brand i december föregående år, "utan ock att detta brandstodsmål 

hos tingsrätten denna dagen till undersökande och lagligt avgörande 

företagas skulle, samt att de av merberörda härads invånare som samma undersökning 

bevista ville kunde sig härstädes infinna och i besagda mål hörda 

varda". Rätten önskade således nu att så stor del som möjligt av allmogen 

skulle vara närvarande då ärendet skulle avgöras. 

Olof Jakobsson fick inför tingsmenigheten göra en "berättelse", ett vittnesmål, 

en muntlig redogörelse för eldsvådan, "men huru och på vad sätt elden 

utkommit, därom säger han sig icke äga den ringaste kunskap". Han erbjuder 

sig i alla fall att med ed styrka vad han berättat. Två nämndemän hade i förväg 

gjort upp en förteckning över det brunna. Efter en viss justering fastställde 

tingsrätten hela summan till 336 daler 28 öre silvermynt, vilken skulle uppdelas 

på de 94 1/4 hemmanen i häradet, varigenom varje hemman skulle erlägga 

3 daler och 18 1/2 öre, "om befallning till vilkas uppbärande av kronofogden 

herr Anders Ljungvall Olof Jakobsson har att anmäla sig hos konungens respektive 

[vederbörliga, här troligen: respekterade] befallningshavande här i länet" 

(landshövdingen), för att den skulle godkännas av honom. 

Vid tinget i juni var häradsrätten ännu mer noggrann. "Uti allmogens närvaro 

företog sig tingsrätten den till idag, jämlikt förutgångna tidiga allmänna 

kungörelser, utsatta brandstodsundersökningen berörande den vådeldsolycka 

som den 16 sistlidne februari sig timade på kronoskattehemmanet Bua i Morlanda 

socken och Västra häradet beläget, bonden Hans Persson tillhörigt", 

alltså Bua på Flatön. 

Två nämndemän hade den 9 april företagit en värdering av skadorna och 

kommit fram till en summa av 266 daler 16 öre. 

Vid tinget uppgav Hans Persson att han icke kände till något rörande orsaken 

till vådelden, och han erbjöd sig att gå ed på vad han sagt, om så skulle 

påfordras. 

Tingsrättens utslag innebar en väsentlig nedskärning av beloppet till 111 

daler 20 öre silvermynt, vilket den fann skäligt, eftersom enligt en särskild 

bestämmelse lösöret ej skulle få medräknas. Också här ålades ägaren att anmäla 

hela ärendet till Konungens Befallningshavande. 

8 

*

Först senare införs det system vi har idag: för den enskilde medborgaren är 

brandförsäkringen frivillig. Verksamheten inom denna försäkring kan utövas 

i två former, båda med i förväg insatta medel, premier. Dessa medel kan förvaltas 

på det gamla sättet, i en kassa/fonder, eller i ett aktiebolag där kapitalet 

förvaltas på ett mera rörligt sätt. Denna senare form är förmånlig bl.a. ur skattesynpunkt 

(enligt allmänna uppslagsverk). 

Trots denna utveckling har vi ännu idag kvar rester av de gamla systemen, i 

varje fall i benämningarna på bolagen. Enligt telefonkatalogerna för 1992 är 

ännu i funktion 

Orusts Brandförsäkringsbolag 

Tjörns Härads Brandstodsbolag 

Kville härads Brandförsäkringsbolag 

Stångenäs Försäkringsbolag 

Skredsviks Försäkringsbolag 

Lane-Ryrs Försäkringsbolag 

och dessutom Länsförsäkringar i Göteborgs och Bohus län samt i Älvsborgs 

län, alla vid sidan av flera större bolag med från de äldre bolagen avvikande 

benämningar, såsom Ansvar, Trygg-Hansa och liknande. 

Orusts Brandförsäkringsbolag omfattar idag öns båda härader och dessutom 

Skaftö socken (församling) som en rest från den tid då denna senare ö 

hörde till Morlanda socken. 

Genom tillmötesgående från Bertil Nilsson, Nösund, har jag fått en föreställning 

om de besvärliga förvecklingar som ledde fram till att år 1856 de 

båda häraderna kom att bilda ett sammanhållet brandförsäkringsbolag. Närmare 

upplysningar om dessa förvecklingar får man i den samling handlingar 

rörande brandförsäkring 1810-1856 som förvaras i landsarkivet i Göteborg: 

Häradsskrivarens i Orust och Tjörns fögderi arkiv, vol. 204. 

Vidare upplyste mig Bertil Nilsson om att försäkringsbolagen inte formellt 

är skyldiga att bedriva sin verksamhet i form av aktiebolag; de har i stället fått 

ett särskilt tillstånd att som försäkringsbolag få åtnjuta de fördelar, t.ex. i skatteavseende, 

som lagen för aktiebolag anger. 

Brandstoden har således på Orust genomgått en lång och växlingsrik utveckling, 

vars resultat vi nu kan dra stor nytta av. 

* 

9

o 

BRO-BRUD-BRATE 

i några ortnamn i Bohuslän 

av 

OlofBrattö 

I de administrativa längderna för Morlanda socken möter oss namnet Brodalen 

bara två gånger, båda gångerna under 1500-talet: i jordeböckerna för 

1542: "ffor brodall" och för 1568: "aff brodedall". I den senare längden har 

detta beskattade område placerats under Huseby. Detta hemman uppges då 

betala för Brodedalen 4 skilling landskyld, vilket svarade mot 4 öres boljord, 

en sjättedel av ett helt hemman. Det rör sig alltså om en ganska avsevärd äga, 

åtminstone enligt vår tids sätt att beräkna storleken på en jordbrukslägenhet. 

Skatten uppges vara landskyld; Brodedalen tillhörde således Kronan. Detta 

område kan möjligen innesluta den mindre del av Huseby som i biskop Eysteins 

jordebok år 1388 räknas som kyrkans egendom, nämligen 2 örtug (= 2/3 öre). 

Kyrkans ägodelar överfördes ju vid reformationen till Kronan. Resterande 

del, den större parten i Brodedal, kan ha varit ersättning för skattebelopp som 

ägaren under 1400-talet inte kunnat erlägga. 

Alla tre hemmanen i Huseby var under 1500-talet skattegods; de ägdes av 

bönder. Ett av dem betalar dock under tiden 1573-1626 just 4 skilling landskyld, 

fr.o.m. år 1593 omvandlat till 8 album (ett vitt mynt). I jordeboken för 

år 1615 anges också tydligt: Kungen äger 4 öres bol i Söffrens gård i Huseby 

(= nuv. Stora Huseby). Denna var då en skattegård, men den genomgick senare 

mycket skiftande öden. 

Man skulle kunna frestas att förklara detta ortnamn, Brodalen i Morlanda, 

med ordet "bro" i enlighet med 1542 års form. Denna förklaring stämmer 

dock inte med den andra formen av ortnamnet, "Brodedalen", 1568 års form. 

Denna senare passar däremot väl ihop med ett namn som David Palm enligt 

ortnamns boken för Orusts Västra härad funnit muntligt i Huseby, nämligen 

Bråt( e )dalen. 

Denna sista form ligger nära det namn, Broddaien, som den ekonomiska 

kartan anger på ett torp i Askums socken på Sotenäset. Fru Signild Jonsson på 

Smögen har i ett brev meddelat mig att hon hört äldre personer uttala detta 

ortnamn Broddaien, men troligen inte med två separata d utan med ett "långt 

d". Förklaringen måste vara att d utmärker vad man kallar ett explosivt ljud. 

För att förlänga det gör man före explosionen ett extra litet kort uppehåll sedan 

man intagit den rätta inställningen i munnen, med tungan mot främre 

delen av gommen, alldeles mot tandvallen. På detta sätt får åhöraren intrycket 

10

att det är ett långt ljud, i skrift ibland återgett med en dubbelstavning av sådana 

explosiva konsonanter (k, p, t; g, b, d). 

Således torde det enkla Brodalen i Morlanda vara en i dagligt tal ytterligare 

förenklad form av ett gammalt Bråtedalen, med den skriftliga formen 

Brodedalen som mellanled, sannolikt uttalad med "långt d", eventuellt också 

skriven Broddalen, i likhet med vad som skett i Askum. 

Förklaringen av detta ortnamn blir då en helt annan än den vi vanligtvis 

möter i flera liknande namn, där man utgår från "bro". För att förklara detta 

Brodalen under Huseby måste man i stället utgå från det i många andra fall 

kända "bråte", som betyder "en svårframkomlig terräng", i ortnamn snarast 

"en röjning" (David Palm i ortnamnsboken för Orusts Västra härad). Detta 

ord är avlett av verbet "bryta", använt t.ex. i uttrycket "bryta ny jord". Till 

detta verb hör också "brott", som man har i uttrycken "stenbrott" (där man 

bryter sten), "lagbrott" (ett brott mot lagen) o.a. 

Ortnamnet Bråten betyder alltså i själva verket detsamma som Röd (röjning), 

fast det inte förekommer så ofta. Emellertid finner man i Morlanda 

åtminstone tre lägenheter Bråten, under hemmanen Getrilla, Kungsviken och 

Röd Mellangård. Sammansättningar med "bråten" möter vi inte heller så sällan 

inom Orusts Västra härad. I Morlanda har vi detta Bråtedalen och ett Bråtetegen 

under Huseby. 

Vi finner också ett Brotegen (Skaftön) jämsides med Bråtetegen (Morlanda). 

Vidare förkommer på Orust Bromyr tillsamman med Bråtemyr, liksom 

Brogärdet vid sidan av Bråtegärdet samt många ensamstående sådana ortnamn, 

såsom Broheden, Brolyckan, Brostycket, Brovalien, Broåkern, Broängen 

och liknande. 

För att i varje enskilt fall kunna avgöra vilken som är den ursprungliga och 

"riktiga" formen på dessa ortnamn, måste man känna väl till de lokala förhållandena, 

inte bara nu utan också i gångna tider, helst med stöd av pålitliga 

äldre handlingar. Broåkern under Bua på Flatön och Broängen under Gullixeröd, 

har de sitt namn efter en närliggande bro, eller går de tillbaka på en 

gammal bråte, en röjning? Inte för något av dessa båda fall har jag lyckats 

finna äldre belägg. De betecknar ju numera inte någon boplats och har väl 

knappast heller gjort det i gamla tider. 

Klart är i varje fall att torpet Brohagen under Morlanda säteri måste ha fått 

sitt namn genom att man har blivit tvungen att kunna skilja detta senare tillkomna 

torp från det äldre torpet Bron (Morlanda Bro). Skriftliga belägg för 

dessa båda ortnamn har jag funnit år 1738 för Bron och 1800 för Brohagen. 

Detta senare är alltså ett jämförelsevis modernt namn, utan tvivel utvecklat ur 

Bro, som i sin tur har sitt namn efter en bro över Morlanda-ån. 

11

Var ligger då Brodalen under Huseby? Trots olika efterforskningar har jag 

inte lyckats lokalisera denna lägenhet inom Morlanda sockens nuvarande 

område. Emellertid har jag funnit att det under Äskekärr i Tegneby socken 

finns en lägenhet Brodalen, f.ö. nämnd i en lantmäterihandling av år 185l. 

Eftersom hemmanet Äskekärr från förra delen av 1600-talet fram till våra 

dagar, år 1928, i kyrkligt avseende räknades såsom hörande till Morlanda, 

upptas torpet på vanligt sätt i denna församlings kyrkliga längder, i formen 

Brodalen under Äskekärr. I dop längderna upptas det bara en gång, år 1856. I 

husförhörslängderna tas denna backstuga upp från 1852 till 1899 och i utdraget 

år 1900. Senare utdrag tar inte upp namnen på de mindre lägenheterna. 

Mantalslängderna fram till 1928 i Morlanda och därefter i Tegneby anger också 

denna lägenhet. Det är ännu idag en bebodd plats. 

En lösning på detta problem visar sig i att hemmanet Stora Huseby under 

1600-talet kan sättas i förbindelse med Äskekärr. Stora Huseby hade under 

detta århundrade råkat ut för diverse bekymmer. Någon tid före landskapets 

övergång till svensk regim (jb 1659: nyligen) hade ägaren måst överlåta till 

Kronan två tredjedelar av hemmanet, sannolikt som vederlag för obetalda skatter. 

Redan år 1633 hade Daniel Bildt övertagit en tredjedel av gården från Börge 

Ollesson i Huseby som ersättning för de pengar denne lånat av honom "i sin 

nöd och trång". Samtidigt hade Börge Ollesson då flyttat över till Äskekärr 

och därigenom blivit frälsebonde på detta hemman efter att i Huseby ha varit 

skattebonde. Tre år senare bytte Daniel Bildt till sig hälften av Lilla Huseby 

mot Gröva "i Morlanda socken" just från Börge Olles son i Äskekärr. Gröva, 

egentligen en kronoäga, tidigare tillhörig Dragsmarks kloster, fördes på detta 

sätt in under Äskekärr och överfördes utan vidare formaliteter till frälsegods. 

Ett tiotal år tidigare, år 1627, hade nämligen Daniel Bildt genom s.k. mageskifte 

(ägobyte ) med den danska kronan bytt till sig flera gårdar i Morlanda, 

bl.a. hemmanet Äskekärr, som därigenom överfördes till insockne frälse från 

att ha varit en kronogård. 

Det troliga är att Börge Olles son vid flyttningen från Huseby till Äskekärr 

fört med sig lägenheten Brodalen. Dessa utmarker var ju på den tiden inte 

skiftade de kringliggande hemmanen emellan. Båda hemmanen räknades också 

av familjen Bildt som hörande till Morlanda socken. Som jag redan angett, 

fördes Äskekärr i kyrkligt avseende över till Tegneby församling först år 1928. 

Torpets (hemmansdelens) namn har i ett särskilt sammanhang fått en avvikande 

utformning. 

Den handlande Olof Kilman i Marstrand, som år 1765 gifte sig med Lovisa 

Margareta Bildt (1745-1828), uppges i en släktöversikt (Elgenstierna) vara 

född år 1734 i "Bruddalen" i Morlanda socken. Vigsellängden anger bara: den 

12

24 juni 1765 vigdes "handelsmannen ifrån Marstrand ed1e och högaktade herr 

Olof Kihlman med välborna fröken Lowisa Margarita Bildt på säteriet Morlanda". 

Församlingens födelseiängder upptar under hela tiden 1728-48 inte 

någon Olof i Äskekärr. Däremot anges i dödlängden en Olof ha dött där den 

17 januari 1735 i en ålder av 3 veckor och l dag (kyrkoherde Lachonius' tid). 

Uppgiften i släktöversikten måste vara felaktig, förutsatt att man kan lita på 

den tidens kyrkliga folkbokföring. 

Senare forskningar visar emellertid att denne Olof Kilman (1734-72) tillhörde 

en handlarsläkt från Marstrand med anknytning till Lycke socken på 

Inland (Bertil Rehnberg, Tofta gård ... , 1997). - Även i övrigt innehåller 

Elgenstiernas släktöversikt flera rätt grova fel. 

Detta Bruddal var förstås avsett att vara en finare form av det folkliga 

Broddal, som uppstått ur ett Bråtedal. Uppgiften har sannolikt lämnats in till 

Elgenstierna av familjen Bildt. 

På sina håll inom Bohuslän, främst i norra delen, uttalas "bro" som "bru". 

Detta uttal kan möjligen ha legat bakom denna "förfining" av det vanliga 

Broddal, kanske redan utvecklat till Broddal (Bruddam, Bruddalen) i folkligt 

uttal. 

Ett par liknande fall har jag funnit på Tjörn. Om ett f.ö. okänt Brugatan 

anser Verner Ekenvall i ortnamnsboken för detta härad att det "troligen återger 

riksspråkets Brogatan". Ännu mer likt Äskekärrs Bruddal är ett Brudkullen, 

belagt år 1762, vilket samma författare karaktäriserar som "väl en 

'uppsnyggning' av målets *Brukullen". År 1763 är belagt ett BrokulIen på 

Tjörn och ett BrokulIsberget år 1858. 

Denna senare form, som ansetts ingå i Bruddal och Brudkullen, för oss 

möjligen ett steg vidare i utvecklingen av vissa ortnamn, de som innehåller ett 

Brud i en folklig form Brur/e. Sådana är inom Morlanda Brurepallen eller 

Brurekullen på Kila och Brurebåden på Lavön. Enligt muntlig tradition rör 

det sig i båda fallen om brudfolk som var på väg till kyrkan för att vigas men 

som drunknade på fården. Inte något av fallen är belagt med namn eller datum 

i pastoratets dödlängder. 

Av de talrika sådana ortnamn som förekommer i hela Bohuslän, torde säkerligen 

några bero på en felaktig sammanställning av ortnamnselementet 

"Brud" ur Bro/Brod med "brud" i brudfolk, brudpar. Det är vad man kallar 

"folketymologier", tolkningar som verkar ligga nära till hands men som av 

både praktiska och teoretiska skäl inte håller inför en noggrann prövning. 

Man skulle också kunna anta en folklig anknytning till det "brott" som vid 

kusten förekommer i ortnamn som Bråtö och ord som "brottsjö", där "vågorna 

bryter sig mot klipporna". 

* 

13

Jag tar här upp bara några bohuslänska exempel som kan ytterligare belysa 

de problem som framkommer då man vill tyda ortnamn som i sin moderna 

form innehåller elementet "bro". 

Enligt ortnamns boken för Stångenäs härad har socknen Bro sitt namn aven 

bro i gamla tider. I detta fall har därför samhället Brodalen sitt namn av socknen; 

det är ursprungligen benämningen på den dal som går genom socknen 

Bro. 

I Skredsviks socken finns ett hemman Bro, vilken förklaras med att det låg 

"vid en bro på gammal väg från Qvistrum till Nöthe sund" (David Palm). 

Under detta hemman finns de båda lägenheterna Brotorpet och Bråtetorpet. 

Ett hemman där har ännu namnet Bråten. 

I äldre handlingar finns heller inte något som tyder på att dessa båda ortnamn 

i Skredsvik förväxlats eller att det ena ersatt det andra. 

För två Bråtekasen i Kville härad anger Hjalmar Lindroth helt enkelt: "på 

den ena kasen har man bråtat lin; om den andra saknas upplysningar, varför 

förleden kan vara bråte". Några äldre belägg på dessa båda ortnamn anges 

inte. Man kan också fråga sig om det var lämpligt att bråta lin på en kas, oftast 

en röjning genom svedjning. 

De båda bevarade kyrkböckerna från 1600-talet, Solberga pastorat 1659-82 

och Tossene pastorat 1664-85, ger oss i detta fall inte någon hjälp. Frans Vandalin 

var åtminstone till en början bara vikarie på tjänsten som kyrkoherde i 

Solberga och ville troligen visa sin lojalitet med de nya makthavarna; han 

använde genomgående den svenska formen Bråland. Hans kollega i Tossene, 

Helge Brun, brukar för ortnamnet Brådal den danska stavningen Braadalen 

och Braadall. Ingen av dessa former ger oss någon hjälp att förklara ursprunget 

på dessa båda ortnamn. 

Att det BroIlande som år 1519 anges i Knut Knutsson Båts jordebok skulle 

vara ett läs- eller skrivfel för Morlanda (Mollande ) är helt uteslutet, då i samma 

jordebok "huvudgodset" (huffytt godzsszitt) benämns som Malande (Målande). 

Detta Brollande ligger i varje fall inte i Morlanda socken. Det skulle kunna 

vara en missförstådd form av Råianda i Tegneby. De tre hemmanen i denna by 

uppges sedan äldsta tid vara skattegods, men de var i äldre tider mycket utsatta 

för splittring genom arv och gåvor. Det kan tänkas att Knut Båt tillfälligt 

ägt en del jord där. Denna äga tas dock inte upp i Vincent s Lunges jordebok av 

år 1535 och inte heller i 1500-talets övriga jordeböcker. 

Endast i de fall där det finns äldre och pålitliga belägg för de ortnamn där 

förleden är ett bro, ett bru eller ett brå, kan man avgöra om det bakom dessa 

varierande former finns en möjlighet att närmare ange ursprunget av ortnamnet. 

Annars får man ge sig ut på det gungfly, hängedy, där man måste gripa till 

olika gissningar, antaganden, förmodanden. Sådana har vi fått flera exempel 

på i våra ortnamnsböcker. 

* 

14

Internationella havsforskningsrådet 

(ICES) fyller snart 100 år. 

av 

Ingemar Olsson och Jan Thulin 

I mitten på 180D-talet trodde man helt och fast att havets levande resurser 

var outtömliga och att människan inte på något sätt skulle kunna påverka dem. 

Emellertid kom man att tänka om mot bakgrund av att trålfiskeflottan växte, 

fartygen fick ångmaskiner och bottentrålen kom till. Efter ett tag dök till och 

med tanken på överfiske upp! 

Under 1890-ta1et genomfördes åtskilliga vetenskapliga undersökningar i 

Atlanten, Nordsjön och Östersjön. Men vetenskapsmännen insåg snart att isolerade 

undersökningar inom begränsade områden var av litet värde och att 

man skulle vinna mycket mer på ett samarbete. Vid den Sjätte Internationella 

Geografiska Kongressen i London i augusti 1895 presenterade prof. Otto Pettersson 

från Sverige ett schema för internationellt samarbete inom det marina 

området. 

* 

Den första internationella konferens som ledde till bildandet av ICES (The 

International Council for the Exploration of the Sea) ägde på svenskt initiativ 

rum i Stockholm 15-23 juni 1899. En av de drivande personerna bakom konferensen 

var O Pettersson som var professor i kemi vid Stockholms högskola, 

när han i medelåldern blev fascinerad av havsforskning. Han inspirerades delvis 

av sin gode vän, sedermera industrimannen Gustaf Ekman, som hade ideer 

om samband mellan sillperioder och havets hydrografi, dvs. dess fysik och 

kemi. Det viktigaste av O Petterssons alla initiativ var utan tvekan det som 

ledde till bildandet av ICES. Han förde upp det hela på hög nivå, när han fick 

kung Oscar II att bjuda in ett flertal regeringar runt Östersjön och Nordsjön 

till mötet i Stockholm, där O Pettersson utsågs till generalsekreterare för mötet. 

Närvarande var representanter förutom från Sverige från Danmark, Nederländerna, 

Norge, Ryssland, Storbritannien och Tyskland. Konungen inbjöd 

mötesdeltagarna till både audiens och bankett. Länderna åtog sig vid mötet att 

utföra regelbundna mätningar till havs, och till det behövdes i varje land fartyg 

och en organisation. 

* 

År 1901 tillkom Svenska Hydrografisk-Biologiska Kommissionen (SHBK), 

samtidigt som den hydrografiska stationen på Bornö började byggas och gjordes 

i ordning som" depåstation" . Det fanns fartyg att hyra, men 1905 fick man 

15

ett eget fartyg, nämligen Skagerak (I). Samma år som SHBK:s tillkomst ägde 

nästa internationella konferens rum inför bildandet av ICES. Delegaterna 

möttes den här gången 6-11 maj i Oslo eller Kristiania som staden hette på 

den tiden. En rad beslut antogs enhälligt och dessa täckte ett program för 

hydrografiska och biologiska undersökningar i "Atlanten, Nordsjön, Östersjön 

och angränsande havsområden". I förtexten till överenskommelsen betonades 

bl.a. att ett rationellt nyttjande av havet borde så långt som möjligt 

grundas på resultat från vetenskapliga undersökningar, att sådana var det bästa 

sättet för att få tillfredsställande resultat och att det primära syftet vid utförandet 

av undersökningarna var att gynna och förbättra fisket genom internationella 

avtal. Vid mötet var man också enig om vikten av att så snabbt som 

möjligt publicera erhållna resultat. Organisatoriskt hade före mötet diskuterats 

att ICES skulle bestå av dels en Centralbyrå och dels ett Centrallaboratorium. 

Ett förslag hade varit att placera Centralbyrån i Göteborg med 

O Pettersson som chef. Vid mötet enades man dock om att byrån skulle vara 

placerad i Köpenhamn och laboratoriet i Kristiania. 

* 

Så var år 1902 tiden inne för att formellt grunda ICES och detta skedde i 

Köpenhamn. Den danske statsministern Deuntzer öppnade mötet den 22 juli. 

De närvarande ombuden kom från de sju Nordsjöstaterna Belgien, Danmark, 

Holland, Norge, Storbritannien, Sverige och Tyskland samt från Finland och 

Ryssland. Den förste presidenten i ICES blev tysken Walter Herwig och han 

styrde ICES mellan 1902 och 1908. O Pettersson utsågs till vicepresident. Till 

chef för Centrallaboratoriet i Kristiania utsågs norrmannen Fritiof Nansen. 

Den förste assistenten för fysiska undersökningar av havet blev svensken 

Walfrid V. Ekman, som bl.a. var intresserad av konstruktion av strömmätare. 

Det kan vara intressant att nämna att man var enig om att varje stat skulle 

lämna bidrag till organisationens verksamhet. ICES behövde till en början en 

summa av 4 888 ;[ per år. Sveriges andel uppgick till 262.10.0 f:! Organisatoriskt 

inrättades tre kommitteer, nämligen Kommitte A för konsumtionsfiskens 

vandringar, Kommitte B för överfiske och Kommitte C för Östersjön. 

* 

För att förbereda ett samordnat firande av 100-årsminnet av ICES tillkomst 

har organisationen tillsatt en arbetsgrupp med representanter för bl.a. Danmark, 

Norge och Sverige. Dessutom finns i de tre nordiska länderna nationella 

planeringsgrupper. Tillkomsten av organisationen kommer att uppmärksammas 

ordentligt och det blir speciella historiska sessioner vid de årliga 

mötena, av naturliga skäl år 1999 i Stockholm, år 2001 i Oslo och 2002 i 

Köpenhamn. I den internationella arbetsgruppens arbetsuppgifter ingår att 

sprida information om 100-årsfirandet, att arbeta med en skrift om ICES historia, 

planera och arrangera ett symposium om vetenskapen under 100 år inom 

ICES, samla in fotografier och andra minnen om ICES mm. Det historiska 

symposiet kommer att äga rum i Finland år 2000. 

* 

16

Mötet i Stockholm 1999 kommer att äga rum i Folkets hus och där hölls i 

januari 1997 ett möte med den internationella planerings gruppen. Lokalerna 

ansågs som mycket lämpliga. Liksom 100 år tidigare är avsikten att representanter 

för kungahuset skall vara närvarande och öppna mötet. Artur Svans son, 

tidigare aktiv vid bl.a. dåvarande Fiskeristyrelsens Hydrografiska Laboratorium 

och inom ICES hydrografkomrnitte, kommer att hålla ett föredrag om 

O Pettersson. Denne verkade under en mycket lång period inom organisationen. 

Aren 1902-1915 var han vice-president, 1915-1920 president och 1920- 

1932 var han åter vice-president. Sistnämnda året fick O Pettersson titeln 

heders-president som den förste i ICES historia. 

Källor. 

S vansson, A. Havsforskningshistoria, illustrerad med Otto Petterssons fotografiskt registrerande 

strömmätare. Vikarvets Årsbok 1994-1995 sid. 106. 

Went, A.EJ. (1972) Seventy years agrowing. A history of the International Council for the 

Exploration of the Sea, 1902-1972. Rapp. P.-v. Cons.int Explor. Mer: 165. 

17

Hans Petterssons dagbok 1911-1912 

Inledning 

av 

Agnes Rodhe 

Dagboken som nedan följer i utdrag fördes 1911-1912 i London av Hans 

Pettersson som då var en ung Uppsalastudent. Hösten 1911 hade han genomgått 

licentiattentamen i fysik för professor Granqvist, ') l) "Kulan" kallad, och 

hade av sin far professor Otto Pettersson fått "ett år av frihet att se sig om i 

verlden" (B.).2) Friheten innebar till hans stora belåtenhet en arbetsplats som 

"research student" i Sir William Ramsays berömda laboratorium på University 

College. Sir William, Nobelpristagare och upptäckare av ädelgaserna, 

gick nu sitt sista år som professor i kemi och laboratoriechef. Han ledde sedan 

några år tillbaka avancerad experimentalforskning om bl.a. de relativt 

nyupptäckta radioaktiva grundämnena, något som då inte förekom i Sverige. 

Hans Pettersson, som var utpräglat intresserad av experimentell forskning 

men knappast av högre matematik, hade redan lyckats få en liten uppsats om 

radiums värmeutveckling publicerad. 3 ) Uppgiften hade givits av hans tidigare 

o 

lärare, den beundrade, i förtid avlidne fysikern Knut Angström. 4 ) 

Med dessa meriter och många goda föresatser plus en nyanskaffad frack 

tog licentiaten på hösten 1911 Londonbåten från Göteborg. Dock var han, 

enligt egen utsago, tillräckligt ungdomligt inbilsk för att i ryggen "tycka sig 

känna Uppsalas kallt kritiska ögon", särskilt professor Granqvists. 

Arbetet som väntade i London tycks Hans Pettersson ha fått knapphändiga 

besked om, endast att det gällde radioaktivitet. Avlöning eller liknande var 

det inte tal om. Laboratoriet i University Colleges källarvåning som mötte 

honom vid ankomsten beskrivs som en illa ventilerad skymning full av tobaksrök 

och ammoniakångor. 5 ) Men den nye volontären skulle längre ner, till 

mikrovågskällaren, nyss förrådsrum för anatomiska institutionens dissektionsmaterial. 

Här nere väntade laboratoriets skötebarn så vibrationsfritt som möjligt: 

en ultrakänslig mikrovåg byggd av kvarts stavar. Uppgiften var att förbättra 

denna våg enligt Ramsays ideer. Vänliga kamrater lär ha tröstat honom 

ungefär med att "nog stinker det en del därnere, men den lilla saken glömmer 

du snart...". 

Många år senare har Hans Pettersson sammanfattat den då föreliggande 

mikrovågens konstruktion enligt följande. 

En av knappt millimetertjocka kvartsstavar sammansmält vågbalk, 10 centimeter 

lång och balanserad på en av kvarts slipad vågegg, allt inneslutet i ett 

'J Noter och referenser se sid 46 

18

vakuumtätt våghus med ansluten luftpump. Skalan fanns utanför våghuset, 

vågens "tunga" var en smal, flera meter lång ljusstråle som återkastades mot 

skalan från en minimal platinaklädd kvartsspegel på vågbalken. Vågens finjustering 

var ordnad så att minsta utslaget på skalan motsvarade ca 10 miljondelar 

av l milligram (mg). Vågens grövre vikter bestod av olikformade små 

kvartsbitar som måste balanseras mot kända vikter med hjälp aven mindre 

känslig våg. 5 ) 

Förbättringen skulle bestå i att övergå från en vågbalk vilande på en vågegg 

till en balk hängande i två tunna metalltrådar fästa vid vågbalkens tvärstycke. 

Trådarna skulle vara av s.k. Wollastontråd, en tunn mantlad tråd som genom 

etsning kunde bringas ner till en diameter på endast någon tusendels millimeter. 

Efter några "hjärtslitande månader" insåg dock Ramsay att Wollastontråd 

var olämplig och gick med på Hans Petterssons förslag att hellre använda 

tunna, elastiskt mycket överlägsna kvartsfibrer för upphängningen. Dessa drogs 

vid upphettning ut direkt från vågbalkens tvärstycke, de var så tunna att de 

endast kunde ses från sidan i starkt ljus som ett regnbågsskimmer. När äntligen 

den första mikrovågen enligt denna modell kunde prövas, hade vågens 

känslighet fördubblats till 5 miljondels mg per skalde1. 5 ) 

Ovanstående förenklade bild av bakgrunden till dagboksförfattarens slit torde 

vara nödvändig för förståelsen av de ofta knapphändigt, ibland med förbittring 

beskrivna tekniska partierna i arbetet. De utgör i viss mån den röda tråden 

i händelserna dit huvudpersonen ständigt återvänder; de har bibehållits i 

den mån de behövs för sammanhanget. Någon gång också, när de ovanligt väl 

belyser det ständiga problemlösande som är kärnan i vetenskapligt arbete. 

Den moderna läsaren kan säkert sätta åtskilliga frågetecken - arbetsmiljön 

("the worst lab in the world" sade Ramsay själv); löneförmånerna - som inte 

fanns; arbetstiderna etc. etc. Allt detta, liksom forskningsmetoder och vetenskaplig 

terminologi, tillhör ju delvis en annan värld än vår. Men kontrasten 

till vår egen genomdatoriserade forskarvärld kan nog för en eller annan innebära 

en poäng. 

Det vetenskapshistoriska sammanhanget skall här bara antydas. Det torde 

bäst ske genom att kortfattat presentera några av dagbokens vetenskapliga 

huvudaktörer, främst Sir William Ramsay. 

Sir William Ramsay (1852-1916) var en av centralfigurerna i den särskilda 

gren av kemin, den fysikaliska kemin, som blev alltmer erkänd under 1880talet 

med namn som Ostwald 6), van' t Hoff, Arrhenius. 7 ) Liksom Otto Pettersson 

var Ramsay tidigt anhängare av Svante Arrhenius' berömda men i början 

kontroversiella elektrolytiska dissociationsteori. Ramsay var känd för sin utomordentliga 

experimentella skicklighet, sin samarbetsförmåga och entusiasm 

liksom för sin ovanliga benägenhet att prioritera studenters egna experiment 

och forskande framför kursbundet examensp1ugg. Han är vidare den ende 

19

som lyckats upptäcka, identifiera och renframställa en hel grupp förut okända 

grundämnen, de s.k. ädelgaserna. Dessa är kemiskt oreaktiva gaser som finns 

i små mängder i luften, t.ex. helium, neon, argon, numera välkända från lysrör 

och luftskepp. Upptäckterna, till en början gjorda i samarbete med Lord 

Rayleigh 8 ), hade 1904 renderat Ramsay Nobelpriset i kemi; Lord Rayleigh 

fick samtidigt priset i fysik. Men det var Ramsays redan 1895 gjorda spektakulära 

identifiering av den lättaste ädelgasen, helium, som hade fört honom in 

på radioaktivitetens område. 

På jakt efter mineral som eventuellt kunde innehålla argon, den först upptäckta 

ädelgasen, hade Ramsay råkat lösa upp ett uranmineral, c1eveit (uppkallat 

efter P.T. Cleve 9 1, en av Otto Petterssons kemistkolleger) i svavelsyra. 

Han hade samlat den därvid utvecklade gasen och med hjälp av elektriska 

urladdningar fått fram gasens spektrum, mycket riktigt argons välkända linjespektrum. 

Men - där fanns fler linjer. En av dem var en lättigenkännlig lysande 

gul linje som långt tidigare hade hittats och blivit uppmätt - i solljusets 

spektrum. Dessa spektrallinjer hade tolkats som härrörande från ett okänt 

gasformigt ämne i solens atmosfär, därför döpt till "helium". Ramsay hade 

alltså för första gången påvisat gasen helium på jorden. Att helium också var 

en ädelgas kunde Ramsay snart visa - men orsaken till att den påvisats just i 

ett uranmineral förblev tills vidare en gåta. 10) 

Först flera år senare klarnade bilden. Då hade fysikern Ernest Rutherford 

studerat de olika energirika strålningar som utgår från radium: positiva tunga 

alfapartiklar, negativa lätta betapartiklar dvs. elektroner, och kortvågig gammastrålning. 

Rutherford hade även lagt fram en teori för atomernas byggnad 

och för atomkärnans sönderfall hos radioaktiva grundämnen. I samarbete med 

en av Rutherfords elever samt med Sir William Crookeslll, mästare på spektralanalys, 

lyckades Ramsay visa att helium uppstod vid radiums sönderfall. 

Härigenom fick Rutherfords atommodell sitt första starka experimentella stöd: 

heliumatomerna kunde tolkas som alfapartiklar som kommit från radiumatomkärnan 

och plockat upp två elektroner. 

Ramsays intresse hade härefter alltmer inriktats mot de radioaktiva grundämnena 

och deras "transmutationer", dvs. kärnomvandlingar som uppkom 

vid deras naturliga sönderfall eller genom beskjutning med alfapartiklar. Han 

hade som fysikalisk kemist kommit in på fysikens domäner men arbetade 

vidare med kemiska metoder. 

Ett stort praktiskt problem var svårigheten få tag i kemiskt rena radiumföreningar 

vilkas priser var svindlande. Vid sitt arbete med helium hade Ramsay 

endast haft 20 milligram radiumbromid att tillgå och fått ägna många timmar 

åt tålmodig gasuppsamling. Vägledd av sina erfarenheter började han 1908, 

då radiumförsörjningen blivit bättre, tillsammans med Whytlaw-Gray12) ett 

tekniskt ytterst krävande arbete. 

Enligt periodiska systemet borde det finnas en sjätte, ännu oupptäckt ädelgas 

med större atomvikt än de andra. Misstanke fanns att denna gas kunde 

20

vara identisk med radiums ännu okända "dotterelement", dvs. med en atomkärna 

som tappat en alfapartikel. Enligt Rutherford borde alltså denna sjätte 

ädelgas ha atomvikten 222 - radiums är 226. 

Det gällde alltså för Ramsay att med samma metoder som förut få fram såpass 

mycket av radiums sönderfallsprodukt att även det okända dotterelementet, 

numera känt som radon, kunde isoleras och atomviktbestämmas. 

Förenklat sagt innebar uppgiften att exaktast möjligt "väga" en gasbubbla 

med volymen i bästa fall 0,6 kubikmillimeter. Större mängd, knappt synlig 

för ögat, kunde Ramsay inte vänta sig få fram på rimlig tid ur sina 100 mg 

radiumbromid. Sådan vägning kräver mycket känsliga specialvågar. År 1910 

hade också Ramsay och Gray med en specialmikrovåg (den som satt i nedersta 

källaren) lyckats genomföra fem oberoende vägningar aven sådan gasbubbla. 

Ett möjligt värde på radonets atomvikt hade erhållits - men också 

några andra, tämligen omöjliga. Fler vägningar med ännu känsligare mikrovågar 

behövdes. 

I detta kritiska skede var det som Hans Pettersson sattes in som en av Ramsays 

sista personliga forskarstudenter. Vidundervågen måste ytterligare förfinas för 

att Ramsays livsverk skulle fullbordas och den sista ädelgasen i det periodiska 

systemet komma på plats. 

Den oerhörda stimulans allt detta innebar kan väl tänkas. Men, utom den 

självklara styrkan i att arbeta med nya kamrater direkt under Ramsay i en 

kulturellt annorlunda miljö, fanns också en livlig föreläsningstradition i London. 

Lysande företrädare för fysik, kemi, astronomi. och geografi talade inför 

inte mindre lysande församlingar och kunde offentligt visa epokgörande försök. 

Så upplevdes t.ex. presentationen av Wilsons 13) "dimkammare", där atomkärnors 

flyktbanor i ett elektriskt spänningsfält för första gången visades för 

stor publik och väckte sensation. Apparaten ingår numera i de flesta svenska 

gymnasiers utrustning. Dess effekt på mottagliga sinnen har omvittnats åttio 

år efter Londondebuten av Per Nyström, landshövding i Göteborg 1950-1971 

- "mitt starkaste minne från mitt år som student". Nyström hade upplevt hur 

Hans Pettersson en eftermiddag på 1920-talet "sprängde en atom" på Göteborgs 

Högskola - och visade resultatet just med en dimstrå1e i en Wilsonkammare. 

14) 

Tillträde till exklusiva församlingar som Royal Chemical Society eller Royal 

Geographical Society eller det finaste av allt, Royal Society, kunde erhållas 

genom professor Ramsay. Härom berättar senare Hans Pettersson: "Stimulerande 

var att få följa Ramsay till sammanträdena i Royal Society, vilka började 

med gemensamt 5 o'c1ock tea. I de svagt belysta, gammaldags inredda 

möteslokalerna rörde sig under lågmält samtal naturvetenskapens heroer. Lord 

Rayleigh med sitt av vita polisonger inramade aristokratansikte, älskvärd men 

tystlåten; Sir J. J. ThomsonIS), den lille tankspridde trollkarlen, vars geniala 

väderkorn lett till några av fysikens största upptäckter, och gamle Sir William 

Crookes, han som först av alla varslade om "strålande materia" men på sin 

21

forskarbanas höjdpunkt för ett årtionde försvor sig åt spiritismen. Sir William 

och Lady Ramsays på fullt allvar berättade upplevelser från Crookes' hem 

under hans seanser och deras umgänge med de andar som där materialiserats, 

hör till det kusligaste jag någonsin lyssnat till. En och annan gång skymtade 

där atomfysikens allra mest lysande geni, Sir Ernest, sedermera Lord Rutherford, 

han som var utkorad att sju år senare förverkliga Ramsays dröm: 

"grundämnenas transmutation genom radiums strålar". 5) 

Ä ven om Ramsays fantasi ibland kunde ta loven av hans kritiska sinne, 

överstrålar hans minne trettio år senare alla andra stora vetenskapsmän från 

Hans Petterssons Londonår. 

1 dagboken är denna retrospektiva beundran för forskaren och människan 

Ramsay ingalunda dominerande. Här balanseras beundran, ofta på ett roligt 

sätt, av kritiska synpunkter. Egna förslag och ideer läggs fram, kritiseras ihjäl 

eller uppmuntras någon gång i en öppen atmosfär och de två forskarstudenterna 

tillkallas vid speciellt knepiga moment i Ramsays privata laboratorium. Bland 

studenterna cirkulerade också historier om Ramsays mer lättsinniga projekt, 

som när han ansåg sig ha bevisat en elementomvandling av koppar till litium 

- utan att betänka den egna "eviga" cigarettaskans litiumhaltiga bidrag. 10) Men 

Ramsay själv kunde säga: "I can afford to make mistakes." 

Det fanns gott om andra balanserande moment i Londonlivet. Dagboken 

berättar ofta om livligt weekendumgänge hemma hos folk eller på deras 

lantställen. Där blommade engelskt viktorianskt familjeliv med "dressing for 

dinner", musicerande och sällskapslekar på lördag, medan "church-going" 

vidtog på söndag. Man tycks å det vänligaste ha tagit hand om den unge svensken, 

särskilt väl förefaller det, när familjerna pryddes av rader av ogifta unga 

döttrar. 

Flera av dessa familjer tillhörde Otto Petterssons krets av bekanta och vänner, 

särskilt då oceanografen Sir John Murray i Edinburgh. Om inflytandet 

från William Ramsay betydde mycket för Hans Petterssons senare atomfysikaliska 

forskning liksom Otto Pettersson varit bestämmande för hans 

oceanografiska inriktning, så representerar John Murray på ett märkligt sätt 

den kombination av båda influenserna som med tiden kom att förverkligas i 

hans liv. De båda betydelsefulla herrarna John Murray och Otto Pettersson 

skisseras nedan. 

Sir John Murray (1841-1914), skotte liksom Ramsay men i mycket hans 

motsats, var känd vid Edinburghs universitet som "a chronic student". Efter 

fleråriga breda studier utan belastande examina hade han haft turen att bli 

antagen som en av de fyra "naturalists" som åtföljde forskningsfartyget 

Challengers världsomsegling 1872-1874. Hans uppgift ombord tycks specielIt 

ha varit att ta hand om bottenproverna erhållna genom lodning och bottenskrapning. 

Efter expeditionsledarens död blev Murray redaktör och mångårig 

utgivare av expeditionens resultat - i 50 kvartoband. Tack vare privat 

förmögenhet vunnen genom exploatering av fosforit från guanoön Christmas 

22

Island som han själv upptäckt i Indiska Oceanen, kunde Murray bl.a. grunda 

flera marinbiologiska laboratorier runt Skottlands kuster. Han bekostade även 

delvis en forskningsexpedition till Nordatlanten 1910 med "Michael Sars" 

tillsammans med den norske havsforskaren Johan Hjort. 16 ) Resultaten redovisades 

i det klassiska verket "Depths of the Ocean" 1912 som Murray korrekturläste 

vid ett av Hans Petterssons besök. Murray kom att länge kvarstå i 

ledningen för "Challenger Office" i Edinburgh som inrättats även för att ta 

emot prover och observationer som senare expeditioner lämnade in. Hos 

Murray förvarades prover bl.a. från den s.k. röda leran som Challenger hemfört 

från de djuphavsbottnar som Murray hade kartlagt. Vissa av dessa hade 

visat oväntat hög radioaktivitet, mycket högre än övriga bottenprov, något 

som intresserade fysiker och kemister som kände till de arbeten som pågick 

hos Mme Curie i Paris. 

Att Hans Pettersson hade förhoppningar om att få analysera radiumhalten 

hos några av dessa prov är klart av dagboken. Han besökte Murray med familj 

över julen 1911 och bodde då hos släktingar till Murray, "Cousin Annie" och Mr Sc1ater. Enligt dagboken blev det dock ingen överenskommelse 

om analysjobb. 

Otto Pettersson (1848-1941) var kemist och havsforskare. Liksom Ramsay 

och många andra dåtida kemister var han skolad hos framstående tyska kemiprofessorer. 

Mest känd som kemist är han för sina noggranna molekylviktsbestämningar 

och omfattande bidrag till lantanidernas (REE eller "sällsynta 

jordarter") fysik och kemi. Han var också känd som en id€rik och stridbar 

herre. 

Som Uppsaladocent på 1870-talet hade han "gjort skandal" vid lärosätet 

genom att offentligt kritisera den odugliga undervisningen i fysik. I detta sammanhang 

flyttade han också över till den nyinrättade Stockholms Högskola 

och tog med sig dit den unge Svante Arrhenius vars universitetskarriär hade 

stoppats efter hans disputation i Uppsala. l?) 

I sin undervisning lade Otto Pettersson liksom Ramsay stor vikt vid experiment 

och kemiska försök. De båda kände till varandra troligen åtminstone 

sedan 1890, då en stor internationell kemistkongress avhölls i Leeds. Kongressen, 

betecknad som "the first lonic invasion of England" med tanke på 

huvudämnet, var stormig med debattörer som van' t Hoff, Ostwald och Ramsay. 

Otto Pettersson, men inte Svante Arrhenius, var närvarande. Liksom Ramsay 

och Ostwald tillhörde han de övertygade "Ionisterna" (ordet syftar på jonerna 

i Svante Arrhenius teori).IO) 

Med bakgrund på västkusten i Göteborg, där fadern var grosshandlare, hade 

Otto Pettersson även ett stort, familjehistoriskt betingat intresse för havet och 

dess "nyckfulla silver", de stora sillfiskeperioderna. Han övergick till havsforskning 

och blev pionjär för vetenskapliga metoder inom oceanografin. Tillsammans 

med Göteborgsmecenaten och kamraten från Uppsala, Gustaf Ekman, 

var han den förste som utforskade Skagerraks och Kattegatts hydrografi. 

23

Han lämnade i förtid sin professur i Stockholm för att helt ägna sig åt havet. 

Den svenska havsforskningen hade då, delvis tack vare Gustaf Ekman, fått en 

fast arbetsplats på Bornö i Gullmarsfjorden, där läget på en klippudde nära 

fjordens djupränna var idealiskt för regelbundna studier av strömmar och salthalt. 

Den stora ön Bornö ingick i säteriet Holma, en av Bohusläns äldsta stora 

gårdar som Otto Pettersson redan tidigare förvärvat. James I av Skottland 

med nyförmäld danskfödd drottning hade fått nattlogi på Holma en snöig decembernatt 

år 1589; senare hade gården ägts av bl. a. Rutger von Ascheberg. 18 ) 

Godsets berömmelse byggde delvis på dess goda fiskevatten, särskilt hummerfisket 

var förträffligt. Ostron växte vilt och kunde skördas under Bornös västra 

branter, där högst uppe pilgrimsfalken häckade. Falkens ungar rövades ibland 

med rep och klättring och tämjdes utan samvetskval. 

på en bergknalle på Stångenässidan mitt emot Bornö Station låg Otto 

Petterssons lantställe; ett mot fjorden uthängt vitt lakan kunde vid behov tillkalla 

den hydrografiske assistenten från Bornö. På Holma utvecklades kring 

1900-talets början ett omfattande internationellt sällskapsliv med bl. a. många 

ledande naturforskare och deras familjer. Den kände brittiske geografen och 

meteorologen Hugh Robert Mill noterar t.ex. från ett besök år 1900 att Otto 

Petterssons familj - fru och sex barn - alla välkomnade honom på flytande 

engelska. 19) Ramsay med fru hade gästat Holma 1907 och då även inspekterat 

Bornö Station. 20 ) Flera besök av John Murray med släktingar, däribland den 

välvilliga Mrs McVitie, omtalas i brev från tiden. 

Av Hans Petterssons syskon förekommer i dagboken Fanny, målarinna, vars 

tavlor ställdes ut i London med hjälp av brodern. Vidare syskonen Anna och 

Jens samt den äldre brodern Vilhelm med fru Jennie. "Tedde" var kusinen 

Fredrik Pettersson, vän och barndomskamrat från Tjörn och Holma. Han var 

vid denna tid medicinstudent i Uppsala och betroddes med många uppdrag i 

brev från London, bl.a. tillsynen av den ostronodling hos fru Mattsson på 

Hovenäset som efterträtt de vilda ostronen på Bornö. 

EFTERÅT 

Dagboken slutar lika abrupt som den börjar. Med väl emballerad mikrovåg 

tar dess konstruktör i augusti 1912 båten hem till Göteborg, i lyxig enkelhytt 

- för vågens skull. 

Vad hände sedan? 

I England förtätades aningarna om det förestående kriget med Tyskland vars 

marina upprustning hade skrämt; utbrottet kom som bekant två år senare. 

I London fortsatte Ramsay som emeritus att forska, alltmer inriktad på krigsansträngning. 

Han avled redan 1916 av cancer i andningsvägarna, oklart om 

mest orsakad av långvarigt oskyddat arbete med radiumemanation eller av 

ständigt cigarettrökande. 

24

Inte förrän efter världskrigets slut, med säkrad docenttjänst i Göteborg, fortsatte 

Hans Pettersson att skaffa sig grundlig utbildning för arbete med radium 

och atomfysik i både Monaco och Wien. Men det är en annan historia. 

Ur Hans Petterssons dagbok 1911-1912 

(I den följande texten förekommer följande tecken: (.) och ( .. ). 

(.) betyder ej medtagen dagbokstext och ( .. ) står för oläsligt enstaka ord i handskriften. 

anger att ordet kompletterar handskriften.) 

Okt. 31. Vaknade kl. 7 osäker om tiden, förb. kallt i natt så att jag tvangs 

breda vinterrocken över mig. Ytterst nedslagna funderingar i halvvaket tillstånd. 

Masson berättade mig igår vad mitt arbete skall bli och det låter ju inte 

lovande. Mikrobalans-arbete på ett område av tvivelaktigt intresse. Hur skall 

man få ihop en doktorsavhandling på det viset? Och vilken älsklig kritik skall 

inte bestås tack vare Granqvist?l) 

Ytterst deprimerad. Mager frukost. Skrev sedan om instruktionen till Tedde. 

Till University College Laboratory. Fann Masson och dravlade, satt tyst och 

väntade. Mötte Ramsay en gång men uppmanades att vänta. Ochjag väntade. 

Blev till sist rätt förbannad. Nyttigt att förödmjukas. Till sist besked och det 

var ej illa. Fördes in i källaren, fick se mikrovågarna (en sådan skall jag göra!). 

Gray12) förträfflig karl. Njutning höra replikväxling mellan honom och Ramsay 

i högt tempo. Fyrverkeri av ideer. Fick anvisning om material. Ut förskräckligt 

hungrig. Tillfredsställde djuret med litet mat. Så buss längs Oxford Street, 

halsbrytande resa utan malör. Briljant manövrering. Beställde kvarts och platina. 

Liverpool station och hem. Fiol. Dinner kl. 7 (.) 

Nov. 1-10. Har först nu den 10 nov. kunnat komma mig för fortsätta och 

följaktligen har jag lyckats glömma bort det mesta av mina erfarenheter dessa 

första dagar. Mitt minne måtte vara på dekis eller också är det den överväldigande 

mängden av nya intryck som förbryllar mig. Får försöka i sammanfattning 

redogöra för upplevelserna. 

Först min första bostad, my diggings som det heter här. Grannen B. hade 

närapå ängsligt inpräntat i mig vilket utomordentligt fint ställe det var han 

rekommenderade. Man fick nästan inte låtsas om att man betalade, så finkänsliga 

vora Mrs McBlain och Miss Seaton. Nå, ur den villfarelsen togs jag snart, 

till stor del tack vare min vän Nilsen, en svensk affärsman som bodde sedan 

1,5 år i pensionatet. I själva verket uppskörtas man rätt tappert. Maten är knapp 

och ibland skandalöst dålig. Många rätter till middagen men bara en liten 

klick på tallriken och ofta ytterst mystisk konsistens. Vidare veta de att sko sig 

genom att taga extra för allt möjligt. Läget fint, tätt intill Hyde Park. Uppassarna 

är två spanjorer, f.ö. kvinnor vilka stulo ganska tappert. Mrs McBlain 

ser ej illa ut men är nog rätt artificiell och sliskigt insmickrande. Dricker whisky 

26

och vatten till måltiderna och är enligt Nilsen karltokig. Nilsen själv är ej illa. 

Exerciskamrat med Vilhelm, tog studenten i Palmgrens Samskola, har varit i 

Gustaf Erikssons automobilfabrik som inte gick, har nu rest till London och 

slår sig fram med div. agenturer. (.) 

F.ö. en familj Wild, mycket tilltalande. Fadern med stort ansikte av den 

intelligent slätrakade örnnästa typen. Gammal ämbetsmannafamilj. Modern 

mycket ung, några och trettio, ser trevlig, intelligent men bestämd ut. Vill ej 

ha eget hus. Flickan en ganska söt Backfish, hygglig, öppen, läser Heine (very 

interestingl) spelar bra piano. 

Lät förleda mig spela fiol i lördags, krumbuktade en god del trots beslut om 

motsatsen. (.) En 16-årig amerikanska, Miss Stubbs, lång och smal med ett 

närapå förtjusande ansikte, kronprinsessan med en anstrykning till japansk 

genre. (.) Så Miss Williams, riktigt hygglig gammal fröken med vetenskapliga 

intressen, lustigt högtidlig, rätt humoristisk och vänlig. F.ö. obetydliga 

människor i pensionatet. Med dessa bedrevs ett enformigt sällskapsliv in the 

lounge framför elden om aftnarna. Skitprat om struntsaker, kortkonster av 

Nilsen. Fick ett livligt intryck av den engelska övre medelklassens - boardinghousepublikens 

andefattiga och lata l l tillvaro. Mrs Murray instämde livligt, 

den tossan, i den fräna kritik jag riktade mot denna klass vars mest fullblodiga 

representant hon själv är. 

University College, en ärevördig byggnad av obestämbar ålder (byggnader 

åldras fort här i London). Stora pelare över den väldiga trappan i mitten, delvis 

planterad gård med galler utanför, vid ingången ett portvaktshus i vars 

fönster brev sättas upp. Fullt av studerande mörka egypter av nära negertyp 

med små rått-tassar till händer, japaner och kineser, indier med turbaner. Engelska 

studenter av vilka majoriteten är slätrakad och ser trevlig ut, dito studentskor 

likaledes slätrakade men se allt annat än trevliga ut. Laboratoriet i en 

mängd mörka och ruskiga rum i ena flygelns källarvåning. Dålig luft, föga 

dagsljus, otroligt med skräp. Hela byggnaden gör på mig samma beklämmande 

intryck som de stora allmänna läroverken i Stockholm då jag var liten. 

Kallt, högtidligt, sträng ordning. Åldrig vaktmästare i uniform och hög hatt 

med överlägset tankspritt utseende halvsover i Beadelns box. 23 ) Fick to my 

great disgust, som Masson säger, betala 3 guineas för återstoden av höstterminen. 

The Provost, 24) till vilken jag inkallades i privataudiens, som tydligen är 

van injaga vördnad, lovade att jag ej skulle bli lidande på att betala resten 

sedermera. Kunde nämligen ej komma ut med hela avgiften för året, 10 guineas, 

utan nödgades simulera okunnighet om hur länge jag stannar. Uppmanades 

kraftigt på the office att ingå i Students Union, men ryggade tillbaka för avgiften 

1,5 pund och fann till min glädje att Masson ej heller ingått. Han har det 

visst inte heller för flott. Ett mycket välförsett bibliotek för science (låstl) 

upptäcktes sedermera. Fick lapp av Ramsay och därigenom nyckel efter deposition 

av 5 shillings. 

Inbjöds av Ramsay att jämte Masson komma på middag söndag den 5:e. 

27

Hade stämt möte med Masson vid Trinity Church men kunde naturligtvis inte 

hitta dit, fick rusa till Ramsays dit jag ankom före Masson men naturligtvis 

genomsvettig. Fick sitta och torka mig i pannan de första fem minuterna. Rätt 

klumpig tystnad trots beslut vara ogenerad. Lady Ramsay, ont i ena benet, av 

gemytligt utseende men litet kallt sätt. Dottern av ett ej påfallande intelligent 

utseende som förefaller märkvärdigt bekant. Sonen Willy av hyggligt men 

sömnigt utseende ankom mycket försenad. Vid middagen satt jag på ena sidan 

av Lady Ramsay, på den andra Masson. 

Under middagen föreslog mig Ramsay ett experiment: att arbeta bort my 

Swedish accent genom att läsa Macbeth tre gånger och korrigeras. Tillbakavisade 

dumt nog förslaget med att jag endast önskade tala grammatikaliskt korrekt. 

Togs genast efter middagen av Willy Ramsay i deras stora automobil till 

Mill's25) med vilka detta var uppgjort på förhand. Mrs Mill tog ytterst väl 

emot mig, sågo på deras vackra vinterträdgård med bedårande chrysantemer. 

Utsikten från deras fönster över lummiga engelska kullar med bjärta solglimtar 

mellan de tunga regnmolnen var drömlikt vacker. Hemmet förtjusande" cosy" 

i ordets egentliga betydelse. Hugh Robert Mill kom senare och visade oss runt 

i skymningen i trädgården, ett mästerverk i smått av nästan japansk art och 

till sist hans lilla observatorium med meteorologiska apparater ute i fria luften 

på en liten kulle. De olika väderstrecken utmärkta av olika träd. Föreslog Mill 

att ha rabatter med olika blommor vilka skulle ange vindriktningen genom sin 

doft. (.) 

Erhöll av Mrs Mill biljett till Nansens föredrag i Royal Geographic Society 

där jag på Mills inrådan infann mig i evening dress. Intressant och lysande 

församling. Lord Curzon presiderade, höll intensiv eloge över Nansen före 

hans lecture. Nansens utseende var en skuffelse för mig, verkade uppklädd 

stenhuggare. Föredraget i rätt skrävlig ton med stark norsk brytning. Löjligt 

överdrivna fantastiska skioptikonbilder (färglagda!) av nordmännens vågsamma 

färder i sina vikingaskepp över våldsamt upprörda hav. Han höll på 

alltför länge, många gingo, andra gäspade. Efteråt några humoristiska, ej så 

litet spydiga anmärkningar av Clemens Markham och av Lord Curzon, vilka 

Nansen dumt nog besvarade på fullt allvar. ( . ) 

Min bostad i More's Gardens, Chelsea, är ett litet men trevligt rum a 30 sh., 

frukost och middag. Tillhör en University Hall som upptar de 4 eller 5 nedersta 

våningarna i huset. Trevliga vita rum, rent och snyggt, kombinerad 

study och bedroom. En mycket god sekretär vid fönstret, en säng, bokhylla, 

skåp och 2 stolar. I varje våning gemensamt tvätt- och badrum, obegränsad 

tillgång på hett vatten. Stället ledes aven professor i biologi från Edinburgh, 

en komplett "crank". Huset uppkallat efter Sir Thomas More 2 1), Utopias författare 

som bott här en gång i tiden. Är avsett för studenter vid University of 

London men befolkas i brist härpå av business men, journalister osv. Masson 

och jag de enda studenterna. Frukostarna ätas fr.o.m. kl. 8 när man vill, gröt 

och något annat. Maten ej illa och tillräcklig. Kaffet rysligt men bättre än 

28

annars i London. Middag kl. 7 i vanlig dräkt. Erhöll fin vink av Masson vara 

tyst i början och ej tala för mycket om mig själv. Nyttigt men beskt råd. 

Nov. 10. Professor Geddes, 26 1 föreståndaren, höll mig och Masson en hel 

timme vid frukosten med fors av ideer. Hade skrivit till Brown i Edinburgh för 

att söka få kemisk terminologi till sina floskler. Gjorde ritningar av de olika 

åtta vetenskaperna inom biologin vilka kunna grupperas inom var sin oktant 

aven sfär delad av planen energi, rymd och tid! Den arma fan inbillar sig att 

om man blott intränger i denna för alla vetenskaper essentiella systematik 

skall t.ex. en fysiker utan vidare behärska biologi en osv. ( . ) 

En av männen, Shepard, är bibliotekarie åt kommitten mot sömnsjuka. Han 

är mycket trevlig, påminner till sättet litet om Yngve Berg 271 ehuru vänligare 

och ej så blase. Så Mores, entusiast för konst, amanuens vid ett museum, 

spelar fiol (illa), mycket vänlig. (.) Så Harvey, pojkaktig Devonshire-yngling, 

in for business. ( .) 

Nov. 11. En kanadensare som lustigt nog också heter Peterson, tystlåten. Så 

en radikal och socialt intresserad herre med frän uppsyn men visst riktigt hygglig, 

och så Ross, sekreteraren. Alla ha utpräglat sinne för humor. Särskilt Robertson, 

bor intill Harvey och mig, ganska sarkastisk, försynt sätt men misstänker 

visst mig för att odla Harvey och piquerar mig därför. De dricka te om kvällarna 

med kondenserad mjölk (hu) vartill jag ibland inbjudes. Eö. ha de flesta 

ej något vidare uppmuntrande sätt. Måste ibland sitta moltyst hela middagen 

under det de andra prata våldsamt, men det är ju rimligt. (.) 

Nov. 12. Fruktar att jag ibland talar om Pappa och hans engelska vänner på 

ett sätt som verkar skryt, ehuru det sannerligen inte är meningen. Masson 

tycker visst jag är litet fjäskig. (.) Kanske tycker han också jag talar shop på 

ett vräkigt sätt. Så söker jag behärska min ibland alldeles vargaktiga aptit och 

äter f.ö. riktigt snyggt men stöter dem troligen ändå ovetande. Tätt intill huset 

Crosby Hall, gammal medeltida fest och bankettsal, stor som en liten 

kyrka med praktfullt tak. Spelade fiol där en kväll till Mores' ackompanjemang. 

Spelar illa nu men åtskilliga pinnhål högre än han. (.) 

Nov. 13-14. Min ekonomi artar sig inte vidare lysande. Har egentligen ej 

extravagerat utan köpt idel nyttiga saker. Det värsta jag kanske gjort är att jag 

köpt en läderkoffert, en stor best för 28/-. (.) Solid pjäs men rasande besvärlig 

att bära. Detta m.m. gjorde min kassa magrare och magrare och jag vill försöka 

få den att räcka månaden ut. Men det blir förbannat knappt, får spara på 

ett löjligt sätt, särskilt ifråga om bussresor. ( .) 

Mitt arbete, ja det går inte fort. Lärde mig likväl överraskande snart göra 

kiselvågens stomme så att jag fick komplimanger av både Ramsay och Gray. 

Får sitta böjd över ett grafitstycke med urgröpningar för kiselstavarna. Dessa 

är 3/4 mm i diameter och naturligtvis mycket bräckliga, smälta först i knallgaslågans 

hetaste del vid vitglödgning, avge ett bländande ljus så jag arbetar 

(eller borde arbeta) med mörka goggles på mig. Blir ibland rent utmattad av 

29

den hopkrupna ställningen och av ansträngningen taga behärskat i de bräckliga 

kvarts stavarna och av smärta i ögonen. Svårigheten är att då jag pressar 

ihop kvartsbitarna för att svetsa dem kröka de sig så att konfigurationen inte 

längre är plan, och pressar jag ej tillräckligt så fastna de ej. Har som sagt 

lyckats rätt bra till sist (ehuru det värsta återstår) men har konsumerat massor 

av kvartsstavar (som jag får betala själv) och syrgas. Senaste dagarna har jag 

hjälpt Chapman, långsam som alla institutionstekniker, att sätta ihop "the case", 

den tillslutna låda vari vågen skall hänga. Tydligen anses det rätt ovanligt att 

en researchman själv tar itu med grovarbete. Nå, det generar mig då rakt inte. 

Så har jag setat i pådragna blå arbetsbyxor och slipat kanterna aven tjock 

glasskiva (locket) och slipat in arreteringsstaven 28) i dess hylsa. 

Nov. 15. Avsikten med det hela är först att jag skall göra en mikrovåg som 

sedermera får hemföras! Med denna skall gasers adhesion till metaller undersökas 

genom vägning. Ramsay och Gray ha 3 stycken, den känsligaste som 

blott har en egg väger på 2 miljondels milligram. (.) Monteras i ett källarvalv. 

För närvarande håller Gray på med en precisionsvägning av radiumbromid 

och radiumklorid, atomvikts bestämning. Eggarna slipas av Hilger & Co som 

jag besökt, desamma utföra slipning och platinering av den lilla kvartsspegeln. 

Nu vill Ramsay att upphängnings trådarna i detta fall skall vara ytterst böjliga 

och starkare än de mikroskopiska kvartsstrådar de hittills använt. J ag skall 

försöka med en slags länk av fin platinatråd. Så föreslogs att jag skulle göra 

ett försök med upphängd våg i två trådar. Fick härtill legering som fastnar vid 

platina och kvarts. Hittade själv på att göra symmetrisk dubbelvåg upphängd 

i central tråd. (.) Ramsay föreföll tilltalad av iden som gjorde mig ganska 

lycklig. Men Gray kritiserade obarmhärtigt ihjäl den och rådde mig börja med 

2 trådar. 

Nov. 16. Så företog jag mig delge Ramsay isförslaget vilket jag alldeles i 

början hasplat ur mig till Masson. Ramsay föreföll tilltalad, kanske t.o.m. rätt 

starkt men bad mig tänka mer över saken vari han framhöll flera hakar. Nu är 

karlen så proppfull med uppslag själv att han nog glömmer bort mitt och f.ö. 

är det nog i allo lämpligast att jag blir vid min läst en tid åtminstone. Så tog 

jag mig under en tids tvungen ledighet för att litet mer grundligt sätta mig in i 

vad som är gjort på området för min favoritide, interferensen. Det behövdes 

sannerligen. Tog först itu med frågan om gitters 29 ) förmåga att ge kännedom 

om ljusets interferensduglighet, vilket Rayleigh 8 ), Gory och Schuster 30 ) blankt 

förneka. (.) Alla omöjligheten av spektroskopisk analys av Fresnels 

fransar3 I ). Var i början alldeles modfälld dåjag ej kunde förstå matematiken i 

deras uppsatser. 

Nov. 18. Nå, på intet vis får mitt verkliga arbete med mikrovågen tillbakasättas 

för denna fluga. Mycket nyttigt är emellertid att av Kaysers Handbuch 

der Spectroscopie se hur mycket av mina "ideer" som finns påhittat förut. 

Wiedemann 32 ) har drivit på med interferensmetodens betydelse för att utröna 

strålningskällans fysiska tillstånd, bl.a. solens temperatur. Lord Rayleigh har 

30

Hans Pettersson till vänster bredvid Sir William Ramsay, i bakgrunden Irvine 

Massan. Foto taget 19/2 i "källarhålet", vars takvalv synes ovanför Massans 

huvud. 

31

påvisat alla mina fyra interferensförstörande faktorer. (.) Lyckligt för mig är 

det att Pappa ej ville lämna fram mitt opus! (.) 

Min förbindelse med hemorten: dubbelbrev till Fanny och Pappa, till Mamma 

och Anna samt dadlar till Annas födelsedag (dyrt porto!) (.) 

Nov. 19. ( . ) Skriver detta hos Mrs Mc Vitie som i ett vänligt brev bjudit mig 

ut till sig över en week-end. Kom lördagen och stannar efter övervägande till 

i morgon bittida. Huset förtjusande i fråga om engelsk komfort. Mjuka mattor, 

djupa stolar, öppna spisar med ständiga brasor, härliga blommor, vackra 

tavlor och gamla möbler. Kom i ösregn, hade släpat på min stora best till 

koffert och var nästan lam i armarna då jag for från London. Mina finanser 

medge ingen bärare. Hämtades av kusk med ponny. Mrs McVitie själv ute på 

sin hunter när jag kom. Föräldrarna tog emot genom vissen men väl bibehållen 

liten mamma och vänligt brummande men rätt tråkig pappa. Underhölls 

som vanligt om vädret tills Mrs McVitie anlände i riddräkt och stövlar, genomvåt 

men mycket förtjust. Eveningdress till middagen, förstås för sent (o 

mitt öde). Musik av Mrs McVitie, ej illa, efteråt. Nästa dag kyrkan med Mrs 

Mc Vitie. Min oro för bristande dräkt onödig. Kollekten gav nix. Beskedlig 

rödhårig liten grabb till lunch, nevö, sedan duetter med Mrs Mc Vitie som bad 

mig taga fiol med "nästa gång". 

Nov. 20. (.) Frukost kl. 8. Hörde Mrs McVitie spela Opus 103 Menuett då 

jag kom ner, frukost i hennes sällskap. Hon var till den grad vänlig och bad 

mig anse detta som mitt hem och komma vilken week-end jag ville. Sökte 

förklara för henne att detta var mig omöjligt utan att hon måste skriva och 

säga ifrån när det föll sig minst olämpligt att jag kom. Tror jag lyckades och 

behärskade min olycksaliga benägenhet för vämjeligt och lögnaktigt fjäsk. 

Lovade taga fiolen med. Sade farväl till alla och reste tillfredsställd med det 

hela. Take care of yourself, good people are scarce. 

Till University College direkt; intet att göra före kl. 3; den sölkorven Chapman. 

(.) Ramsay kom in och frågade hur det gick. Uppmanade mig kraftigt 

skynda på med vågen och framhöll hur många trevliga saker jag skulle kunna 

göra med den. Middag kl. 3 hos Lyons. Började så polera ned våghusets kanter 

till plana ytor, rasande ansträngande och smutsigt arbete. (.) 

Stiger i regel upp strax efter kl. 7, special knock at my door, men ibland 

hinner den förb. Robertson före mig i badkaret. Frukost 8 dåjag ofta är precis 

men inte pigan vilket förskaffar henne reprimand från den exakta Mrs Catherine. 

Antagligen hatar pigan mig av denna anledning och jag har en misstanke 

att detta hat tar sig uttryck i speciellt små portioner till middagen. Är lindrigt 

skamsen över min morgonaptit, vilket gör mig än mer benägen för tidig ensamhet. 

Söker f.ö. maskera den med Daily News. Undviker, vanligen med 

framgång, Massons sällskap till University College, han vill åka och jag vill 

gå, vilket stämmer överens med mina finanser som bli uslare. Vill ogärna 

skriva till Pappa och be om cash förrän han besvarat mitt första brev. (.) 

32

Nov. 22. (.) Brev från Mrs McVitie, där hon ber mig ursäkta att hon skulle 

vara ute påjakt dåjag kom. Brev från Tedde om Uppsalanytt. (.) På torsdagen 

brev från Mrs Mill med inbjudan till week-end. Fredag brev från Mrs Murray. 

Från Pappa, vänligt, uppmanar mig be om pengar i tid, f.ö. månvågor, solen 

och goda råd. 

Så mitt arbete. Håller på med våghuset, arbetade som en nigger med glasskivan 

tills den blev färdigslipad och våghuset befanns lufttätt. Delgav Gray 

en mördande kritik av hans ryttare-förslag för vågen; kritiken mottogs undergivet 

och mitt förslag om differensryttare, sedan ändrat till differensvikter, 

accepterades med belåtenhet. Te med Gray och Masson en kväll. 

Nov. 23. (.) Fick höra Massons atommodell, kritiserade . (.) Mina 

försök läsa i biblioteket efter min magra lunch misslyckas totalt. Somnade 

faktiskt över Kaysers Handbuch. Alldeles "slack tide" i hjärnan. (.) I morgon 

stor annual dinner av laboratoriefolket i Frascatp3). Dit med Masson i good 

spirits, 60 man högt, alla i frack. (.) 

Nov. 24. "Trouton dinner", Ramsay och Collie 34 ) bredvid, professor Donnan 

35 ) och Bailey från Liverpool gäster. Båda enögda och ytterst meddelsamma, 

men nog rasande duktiga, särskilt Donnan, kommo och störde arbetsron i mitt 

rum med prat. 

Toasts, the King, the staff, the laboratory osv. Tal, jag omnämndes av Tuch 

som Swedish invader. Sånger sjöngs vid den stora flygeln aven del individer, 

bl.a. Ramsay, musikaliskt ej vidare mycket värda, en del riktigt kvicka. En del 

uppläsningar urfåniga. Ramsays tal briljant (.) Det hela slut vid halv 12-tiden 

efter Auld lang syne och God save the King osv. Mycket tilltalande och långt 

bättre stämning än någonsin i Sverige. Applåder vid talen genom dunkningar 

i borden. Vid Ramsays namn frenetiska. Efteråt till Bierkneipe med Tuch, 

Masson m.fl., bl.a. en kines som gjorde allt för att vara som en av oss. Skål för 

olika land, först Sverige! Hem efter i allt lyckad kväll kl. l. 

Nov. 25. Upp sent, smet från frukost, köpte 3 bullar (kassan mager). Skrev 

brev till Tedde, tredje försöket, och knogade så med min olidligt tunga trunk 

till stationen upplöst i svett. Till St. Paneras och därifrån till Mills. Fick löjligt 

nog punga ut med 2/- till droska, vilket betog mig allt hopp klara mig över 

veckan. Möttes i dörren av Mrs Mill som jag tyckte var litet lurvig (inte onykter!). 

Först kyligt grå vintermorgon, senare sol, en av de vackraste dagarna jag 

haft i England. (.) Till te en massa folk, Lady Ramsay och Sir William, för 

övrigt kvinnor. Hjälpte till vid teserveringen, litet fjantigt men bättre än jag 

väntat. Lady Ramsay nådig. Hennes födelsedag, komplimenterade trädgårdsmästaren 

som överräckte krysantemum. Mrs Mill berättade att Sir William på 

hennes förfrågan upplyst att jag "is doing fine". Undrar just vad han annars 

skulle hittat på. 

Nov. 26. (.) Var i kyrkan med Mrs Mill och föll snällt på knä på några alldeles 

förbannat hårda pallar. Hade f.ö. stilla dag, mest för mig själv. Hugh 

33

Robert Mill plitade och arbetade, han skall ut och föreläsa i norra England i 

morgon och jag hjälpte honom packa in kartor. Mrs Mill fick huvudvärk på 

kvällen and retired. Till te ett par herrar. Mill' s resa den 13 till Sydamerika, på 

Madeira, Kap Verde (Christmas morning!). Lyckliga människor! 

Fick ett lyckligt tillfälle anhålla om lån av 2 f. vilket naturligtvis beviljades. 

Berättade kanske onödigt mycket om mig och min familj. (.) 

Nov. 27. Frukost med Mill's och så till London med honom. Det är litet 

löjligt men ganska rörande se hur barnsligt förtjusta Mill's ännu äro i varandra. 

Han kallar henne regelbundet "Dear" med ett oefterhärmligt tonfall av 

knarrig, nej inte knarrig men skrovlig ömhet i rösten. Hon är också verkligt 

intagande, innerligt snäll och frågar mig ibland, med en glimt av humor, "if I 

am quite happy". Happy, store himmel vilket ord! 

Återvände efter att ha bevittnat denna medelålders lycka till min källare i 

University College. Knogar på tappert, slappnar sorgligt ofta av men biter så 

ihop tänderna och ger mig blankt fan att jag skall fram. (.) Dumt att jag inte 

kan hålla tätt med mina ideer utan hasplar dem ur mig. 

Nov. 28. Frågade Sir William både om min modifierade våg med "invar"36) 

pinne rullande på två eggar av kvarts, likaså om differentialdensitometern. 

Båda fördömdes livligt och med fullt skäl antagligen. Ändå hade Gray gillat 

den förra iden. Då jag bråkade för att få invar och hänvisades till deras fysikum 

träffade jag prof. Porter 37) en hygglig karl i Kobbs stil som träffat Pappa. 

Han tillrådde torsionsarrangemang a la Nernst med horisontell tråd, som jag 

sedan fick höra att Ramsay länge försökt och förkastat. 

Till Mill anförtrodde jag min önskan få lämna fram ett opus till Lord 

Rayleigh. Mill lovade att om Ramsay kunde eller ville skaffa mig introduktion 

till Lord Rayleigh, skulle han göra det. Mills välvilja sträcker sig även 

därhän att anbefalla mig till sina vänner. Särskilt under sin frånvaro önskar de 

att man skall vara" good towards me". Fick senare brev från Mrs Mill vari hon 

meddelar att Mrs Fraser, vars dotter varit i Sverige, nog skall bjuda mig. Trevligt! 

(.) 

Nov. 30. Har diskuterat Massons nya undersökning med honom, kritiserat 

hans förslag ganska skarpt och hade tyvärr rätt vilket nog berörde Masson 

ganska illa. Det är märkligt att se hur han återkommer till en punkt och envist 

fasthåller den med alldeles samma argument som han en gång medgivit vara 

falska. (.) 

Dec. 2. (.) Hade frukost som vanligt och fick därvid 20 f. i rek från Pappa. 

Rasande flott, men kanske är överskottet avsett för inköp åt Holma. Kände 

mig i varje fall betydligt säkrare med dessa i fickan. Åkte buss till Tottenham 

Court Road, gick resten. Tog itu med våghuset som trots att det igår överdrogs 

med fernissa ej vill hålla tätt. Trodde att läckan skulle kunna upptäckas medelst 

guldblad nedhängande från bleck rörligt tvärs igenom glasrutan med 

magnet. Under dessa ansträngningar bröt jag avena tväraxeln på min våg. 

34

Emellertid höll våghuset oförmodat tätt och jag gick till Euston där jag efter 

mycken worry mötte Mrs McVitie. 

Dec. 3. (.) Riktigt vårväder med sol. Gick ut lång tur utan rock. Längs 

Themsen fullt med fiskmåsar som skreko och slogo med vingarna om mitt 

huvud. Dc fingo mat, småfisk som såldes i små strutar åt barnungar och andra 

djurvänner av busar. Ett par andra busar plitade och skrevo med krita på trottoarens 

stenar. Ett längre poem avhandlade mordet på Lord George Sanger, 

bild av mördaren och offret. (.) 

Dec. 4. Har just vaknat efter ohygglig dröm, att jag återkommit till Sverige 

utan att egentligen ha uträttat någonting. Jag gick och jämrade mig att tiden 

runnit bort mellan mina fingrar som vatten. Men detta får inte bli sanning. 

Långt hellre spränger jag mig alldeles. Detta är min allra sista möjlighet uträtta 

någonting. Förlorar jag den så förlorar jag mig själv. Amen. 

Arbetade till en början med våghuset. Ramsay som kom in rådde mig att 

sänka ned det i vatten för att upptäcka läckan. Begick dumheten fråga Ramsay 

om mitt förslag bestämma ångtäthet, som han slog ihjäl, varför förstår jag ej 

fullt. Men hälsosamt var det! Masson fick också bakläxa på sitt förslag som 

han omarbetat. (.) Talade med professor Porter, ytterst vänlig. Tillrådde 

torsionsupphängning. Suddade kraftigt med min våg under eftermiddagen, 

som jag nästan spolierade. Sällskap med Masson som mycket utförligt beskrev 

sina upptäcktsresor i Australien. Spelade efter middagen fiol i Crosby 

Hall. Månsken. 

Dec. 5. (.) Mitt våghus sugit sig fullt med vatten i natt. Massons manometer 

likaså. Lyfte bort glasskivan, plockade ut alltihop och torkade upp, tätade läckan 

jag iakttog i går och provade ånyo. Fann ena tuben läcka vilt. Vände upp och 

ned på alltihop och smälte på nytt över bottnen under evacuering. Detta tycktes 

hjälpa. Ut till J & M:s affär, kunde ej få platinatråd idag! Beställde kvarts. 

Lunch efter och trots inre kamp. Tillbaka och började reparera mina vågar 

efter våghusets avslutande. Besök av Sir William. Mycket vänlig, gav en massa 

upplysningar, trodde jag snart skulle kunna börja (det tror inte jag!). Kasserade 

rullande invar-förslaget, tillbakavisade min beskyllning att kvicksilverånga 

inverkat på hans guld. Berättade om unge Ostwalds diffusionsförsök. 

Massons föredrag, mycket bra och anspråkslöst. (.) Spelade fiol i Crosby Hall. 

Kallt bad och matematik. 

Dec. 6. Gick till Hyde Park, fick vänta oförskämt länge på buss och vart 

ganska arg. De odjuren tycks inte vilja vara ensamma utan komma sättande i 

klungor om 4 a 5 stycken, dessemellan halvtimmeslånga pauser. (.) 

Det olycksaliga våghuset läcker gladeligen. Under försöket smälta om cementen 

vid ena tuben sprack munstycket. Beslöt i vreden låta Chapman förtenna 

alltihop på nytt. (.) Chapman tillrådde att ej förtenna utan cementera om 

utsidan vilket han också fick göra själv. Köpte lång pincett, kaffemaskin, kaffe 

mm. Ställde till kafferep, Crimble, Masson och jag. (.) 

35

Dec. 7. (.) Till University College; fann att mitt våghus som såg lovande 

lufttätt ut igår fått spricka tvärs över glasskivan under natten; lönlöst fundera 

ut orsaken: temperaturspricka eller obekant hands verk. Bet ihop tänderna 

och skickade ut Chapman köpa ny glasskiva somjag genast tog itu med. Hann 

likväl dessförinnan tappa min ena våg i golvet och krossa den. Bet ihop tänderna 

en gång till och beslöt draga in lunchen. Lättjan och slappheten skall 

svältas! (.) 

Dec. 8. Kall morgon, dimma över Themsen och mörkröd solskiva genom 

diset och över de kala trädtopparna som ej vilja bli rimfrostklädda. Vacker 

dag men regn mot aftonen. Slöarbetade hela dagen med min våg. Slet av platinatråden 

och förstörde lödningen gång på gång. Stramade åt tyglarna och strök 

lunchen. (.) 

Dec. 9. Vackert väder, gick ända till J. & M. och betalade min räkning, 

kiseln skickad per post. Masson på dans hos Ramsay's igår. Brev från Pappa, 

mycket vänligt. Sänder mig 5 f. extra till resor och julgåva. Talar om fördelarna 

av att jag fått annat umgänge än det effemminerande i Uppsala! Arbetade 

rätt slött med vågen, fick arreteringen någotsånär men bröt av spegeln. 

Delvis berodde detta på att Fleischmann som vanligt kom och hängde över 

mitt bord och pratade skit. Han har jagat krokodiler i Egypten och Chamois i 

Tyrolen men bommat i båda fallen. Bjöd mig till middag på måndag. (.) 

Dec. 11. (.) middagsbjudning från Lady Ramsay som troligen kommer 

i vägen för Skottlandsresan. Bröt sönder min våg just som den höll på att 

bli klar. Lyckades reparera den och fortsatte. Fick besök av Ramsay som uppmuntrade 

mig med att jag varit "wonderfully successful" och avrådde mig 

från att arbeta då jag kände mig trött. Hem, klädde mig i frack, men höll 

naturligtvis på att komma för sent till Fleischmanns middag. Hans fru, förtjusande 

klädd, rätt söt, han ej i frack, tog emot. Deras hem ytterst luxuöst med 

massor av mahogny, kristall och mattor. Middagen, särskilt vinet utsökt. Talade 

obesvärat, kanske litet för mycket men utan egentliga grodor. (.) Fick 

höra en hel del om Ramsay och hans godtrogna sätt gynna skojarbolag. (.) 

mamma har bl.a. åtta Rornney's! The Fleischmann collection. 

(.) 

Den 13-15. (Skrivet 17/12). (.) På laboratoriet går det slött framåt. Förstår 

ej att ekonomisera med tiden. Lägger ned alltför mycket arbete på onyttiga 

småsaker (.) Jag behöver betydligt mer smidighet i viljan och att energin blir 

mer jämnt fördelad över min arbetstid och inte kommer explosionsartad i kortvariga 

ilskna anfall åtföljda av leda och självförakt. (.) 

Överraskning. Bengt B. kom och tog mig på University College idag (.) Tog 

honom till More's Gardens på middag, ut efteråt till Alhambra. Mycket elegant 

ställe med högst liderlig publik. Vi talade med två franska demimonder, 

den ena sade genom sin kamrat till Bengt: "If you can spare 3 f. Ishalliove 

you." Jag avböjde artigt förslag till gemensam supe. En danska tilltalade oss 

också på sitt språk. Fö. ett par vackra kvinnor med den stela målade mask 

36

som demimonder få. En alldeles underbar balett "1850" dansades vari bl.a. 

Mozarts lilla betagande menuett som tog mig mycket djupt. (.) 

Dec. 16. (Skrivet julafton) Arbetade på laboratoriet till kU men fick ingen 

Wollastontråd som lovats mig bli avskickad igår. Sysselsatte mig i stället med 

att göra en ny kvartsvåg av denna typ vilket gick mycket bra då jag var i god 

arbetskondition. (.) Till More's Gardens, klädde mig och gav mig av till 

Thorpe's. (.) Träffade både Sir Edward och Lady Thorpe hemma. Drack te 

och visade mina fårgplåtar. De äro två små lustiga människor, mycket snälla, 

hon tyst och han rätt pratsam. Fick höra en hel del om vetenskapens betryckta 

tillstånd i Belgien där professorer utnämnas endast på grund av politiska meriter. 

Om hans atomviktsbestärnning av radium som överensstämde med Mme 

Curies. Fick veta att radiumbromid, ytterst instabilt, sönderdelas hastigt och 

ger bromånga och olösligt basiskt salt. Frågade om ej fuktighet påskyndar. 

Detta är naturligtvis förklaringen till Nobelkommittens preparats sorgliga tillstånd 

då Granqvist och jag misshandlade det. (.) 

Fann Ross, Sheppard och Bums med djupt allvar målande ett brokigt mönster 

i akvarell på en uttjänt nattskjorta. Avsikten var att göra en ny fancy-dress. 

Föreslog en brokigt målad mage under genombruten skjorta vilket skulle ge 

möjlighet variera mönstret genom vridningar på abdomen. Gillades men ansågs 

svår att utföra. Kaffeorgien hölls i Priestleys rum, vilken var ute på vift i 

lycklig okunnighet om vårt förehavande. Bäddade ned Homeros byst i Priestleys 

säng med mina svartbruna uppsvullna handskar stickande ut över täckets 

kant (ohygglig syn). (.) 

Dec. 17-18. Masson var själen i det hela, och Ross den grånade juristen, var 

ytterst komisk. Under tiden återkom Priestley och hämnades genom att bädda 

ned alla ställets byster i de andras sängar. Kojs kl. 2. (.) 

Middag hos Ogilvies (.) Fick höra om J. J. Thomsons rikedom på ofta fantastiska 

uppslag vilka hans elever måste ta cum grano salis. 

Dec. 19. Har sent omsider avpressat J & M min Wollastontråd. Fleischmann 

har själv hittat på taga sitt mikroskop, avsett för mineralogiska undersökningar, 

hit och ställt till mitt förfogande. Det är alldeles utmärkt med två okular och 

möjlighet att höja 10 cm över objektet. Det är likafullt ett ytterligt irriterande 

arbete, händernas rörelser under mikroskopet förefaller ytterst klumpiga. De 

små ankare av kvarts jag gjort ha stor benägenhet haka upp sig och vid ett 

sådant tillfälle brast min ena Wollastontråd; kapade aven ny av den återstående 

biten men råkade av misstag göra den 1 inch för kort. Mitt raseri mot 

mig själv då jag upptäckte denna sista groda var intensivt; har förstört min 

egen W-tråd och vet att J & M ej ha några fler på lager. Tog itu med att skarva 

den med en bit av den grova tråden vilket var ett förskräckligt besvärligt arbete 

och nästan fick mig att tjuta av vanmäktig vrede över min egen klumpighet. 

Dec. 20. Att knyta ihop hårfina platinatrådar under mikroskop är sannerli- 

37

gen inte någon lätt sak. Emellertid kom Ramsay allt som oftast in för att se 

hur det gick. Löjligt nog beundrade han livligt min rätt enkla ide att först sätta 

fast Wollastontrådarna innan silvret bortlöstes och att av upphängningstrådarna 

endast bortlösa det nödvändigaste. 

Dec. 21. (Skrivet den 6 jan.) Fortsatte arbetet med vågen; hade alla trådar 

komplett fastsatta och tänkte börja balansera den, då med ett genom en hastig 

rörelse ena upphängningstråden avslets vid lödningen. Insåg det hopplösa i 

att arbeta vidare denna termin. Städade undan mina saker. (.) Fick av Gray 

några avskedsråd om hur evalueringen av vikterna skall tillgå. Fruktar nämligen 

att Gray, som sökt professur i Dublin ej skall vara här när jag återkommer. 

(.) 

Dec. 22. Gick inte alls till laboratoriet denna dag. Packade min koffert och 

släpade den till St Pancras. Gjorde på hemvägen en massa inköp, handskar, 

tofflor (lyx som jag ångrade), halsduk till Cousin Annie. (.) Kom andlös till 

Ramsays fem minuter för tidigt! (.) Hade en kusin, Miss Rarnsay till bordsdam, 

på andra sidan Mrs Tidy . Animerat prat med bådadera. 

Miss Ramsay är hälften Welsh, hälften skotsk, skällde på Lloyd George, 

lovsjöng min mamma. (.) Fick höra att både Kim och Mowgli existerat. Mowgli 

kröp 7 år gammal morrande ut ur en djungel från vilken en skock vargar 

utjagats; blev civiliserad och snickare! 

Dec. 23. Ankom försenad till Edinburgh, åkte genast till Miss Sc1ater och 

fick frukost med henne och Mr Sc1ater. Gingo genast ut på lång promenad och 

sågo på Edinburgh. (.) Utsikten från the Castle där The Black Watch ligger i 

garnison skall jag inte glömma. Sedan ned till Holyrood, Maria Stuarts gamla 

slott med ruskiga garnla praktsängar, dystra rum och en graverad plåt på golvet 

där Rizzios kropp fanns mördad. Det hela verkade ytterst deprimerande 

på mig. (.) Med Cousin Anne på te till de tre gamla Misserna Robertson, jag 

agerade huskatt. (.) 

Dec. 24. Efter den lilla prudentliga frukosten varvid Mr Sclater sluddrade 

igenom en absolut ohörbar bordsbön, Cousin Anne kokade kaffe och ägg med 

stort allvar och precision, gingo Sclater och jag i St Giles gamla vackra kyrka. 

Enformig tillställning som vanligt men utsikten bort under ett virrvarr av korsvalv 

med takljus över de gamla slitna fanorna, skotska regementens trofeer, 

var lugnande. Efteråt besöktes "karnevalen", stor marknad med mycken smörja 

(.) Brev från Pappa och Fanny. Pappas ett av de bästa brev jag fått, Fannys 

fullt av några sista rörande förmaningar om hur jag bör ta Murray's. 

Dec. 25. Togs efter frukost av Mr Sc1ater till Forthbron som var en storartad 

syn i solskenet. Fick sedan höra att Murray's gjort visit och velat ha mig hem 

till "games", så det var en stor nåd att jag var hos Forthbron i stället. Lunch i 

c1uben som vanligt där ett magnifikt bord var dukat med julrätter. "Boar's 

head" och jättelika druvor mm. Talade efteråt med Mr Sc1ater om allvarliga 

ting, veneriska åkommor, prostitution m.m. Han var djupt intresserad och ansåg 

att det var huvudsakligen "married men" som gingo "on the bust" och ej 

38

ungkarlar. (.) Hemkommen sökte jag få ut lådan med julklappar från svenska 

båten vilket misslyckades. Klädde mig och gick till Murray's. 

Alla församlade framför brasan i drawingroom. Gäster utom oss den gamla 

pryda och förtjusande Miss Peachy Smith, Emma J. med man och baby. Margareth 

mycket söt och absolut composed, har ett mycket tilltalande 

sätt att titta upp på en från sidan. Rhoda mer backfish, mörk, 

ser livligare och kanske bättre ut. Lady Murray ser förvånande ung ut, mindre 

vulgär änjag trott. Sir John ett strävt, nästan genomskinligt ansikte med kritvitt 

hår, en imponerande människa. Uppförde mig från början kort och militäriskt 

emot honom, vilket jag tror slog an. Lyckades i allmänhet över förväntan väl. 

Tågade in med Miss Peachy Smith svävande vid min sida, satt till vänster om 

Lady Murray. Typisk engelsk Christmas dinner med hollies, crackers m.m., 

praktfullt väldigt middagsbord. Fyra vithuvade jungfrur svävade runt rummet. 

Sir John drev med Peachy, som giggled förtjust, för att hon ännu ej lyckats 

skaffa en man. Lady Murray placerade en mince-pie på min tallrik och 

berättade att jag skulle önska mig något, "but don't tell" sade Margareth. 

"Certainly not" sade jag. (.) Damerna försvunno och vi män sutto vid portvinet 

varvid Sir James berättade om sin avsikt undersöka sina bottenprovs 

aktivitet; delgav mig sin teori att emanation fraktades ned från ytan 

till botten. Till sist inkallades vi av Lady Murray till games. Blindbock, då 

man skall sitta i knät på någon och med förbundna ögon gissa vem det är. (.) 

Togo till sist farväl varvid jag fick ett bläckhorn av Lady Murray och en stång 

lack av Margareth. 

Dec. 26. Med presenterna till Murray's. (.) Mr Sclater och jag ha fått löfte 

av Sir John att låna hans motor, och vi rådfrågade Margareth om bästa 

vägen. (.) Till Sir Johns kontor. Fick se alltihop, två små, små laboratorier, de 

övriga rummen ej heller stora. Såg bottenproverna och gav anvisning om hur 

jag skulle behandla dem. Slog ihjäl teorin om emanations från 

ytan. Visade färgplåtarna och gav anvisning om deras begagnande. Hem till 

Cousin Annie, åto lunch och startade i motorn. Väldig pjäs, drivs med ånga 

och kan göra 60 miles/hour. (.) 

Dec. 28. Vädret vackert ända till den 28 då det var extremt grådaskigt och 

sölvått. Satt inne med Cousin Annie framför brasan hela dagen. Slöade, skrev 

brev och pratade. Fick höra en hel del om Murray's. Barnens egendomliga 

uppfostran, de ha egen inkomst och ha alltid fått göra vad de vilja. Jack som 

Cousin Annie tydligen ej kan med, är "something of a failure". För närvarande 

på väg hem från the Rockies. (.). 

Dec. 29. (.) Visit hos Murray's; först ingen inne, så Sir John med vilken jag 

fortsätter att diskutera radioaktivitetshistorier och lovade ge upplysningar. 

(Undrar om han önskar mig till assistent?) (.) • 

Till London, fick frukost och gav mig hem, där jag fann brev från Tedde och 

Jens. Telegraferade till Mrs McVitie att jag tänkte resa med 3.30-tåget. Sökte 

förgäves få köpa en qvint då alla bodar voro stängda. Gav 1 sh. till en prisse 

39

Mrs McVitie, Akvarell, troligen gjord av Fanny Pettersson vid något av 

McVities Holmabesäk. 

på Frascati med bön skicka 2 längder till Woodcock Hill av orkesterns. Rusade 

till Euston, en pappask med mitt linne sprack i trappan och kragar och 

manschetter m.m. rullade nedför. Packade svärjande ihop det och fortsatte 

språngmarschen, kastade mig flåsande in i en kupe just som tåget gick och 

fann att det bara gick halvvägs, varför jag måste avvakta nästa tåg på en liten 

station! 

Dec. 31. Mrs McVitie själv nere i sin trilla för att hämta mig. Fann huset 

fullt av folk då jag kom, alla tråkiga och vänliga. Startade med att spela ett 

kortspel som fordrade ingående kännedom om Englands geografi. (.) Nästa 

dag efter frukosten, jag våldsamt förkyld, till kyrkan och hörde predikan av 

samma präst med jultidningsfysionomi som sist. (.) Enformig afton med gräsliga 

missljud från min fiol. Septetten. Är ganska trött, förkylningen är bara 

tillfällig hoppas jag, men bristen på andlig energi och på intresse hotar att bli 

kronisk. Gud hjälpe att nästa år måtte bli bättre än detta och att jag må knoga 

redligt i uppförbacken. 

40 

(Tiden januari till mitten av mars 1912 fortsätter konstruktionsarbetet. 

Vågbalkens bärtrådar av Wollastontråd ges upp efter ett halvdussin 

olyckor, ersätts av kvarts fibrer vilka småningom fungerar. Mikro-kisel-

vikter tillverkas och kalibreras. Arbetet är intensivt, ofta 13-14 timmar 

per dygn. I februari går flera dagar åt till assistent jobb i Ramsays laboratorium; 

Ramsays metoder både respekteras och kritiseras. Privat grubblar 

assistenten över teoretiska problem: hur bär sig atomerna åt för att 

avge eller ta upp strålning? Han prövar egen teori och läser hithörande 

litteratur. Avkoppling fås på weekendbesök hos engelska familjer, ibland 

med krav på godnattkyssar (hu!); umgänge med kamrater; fiolspel. Han 

lyssnar på debatter i Underhuset; storstädar sitt ohyggliga källargolv från 

kvicksiIverrester m.m. men tittar också ('litet för mycket') på den vackra 

studentskan Miss du Boulay. I mars väntas Londonbesök av Pappa.) 

Mars 15. Tänkte försöka få vågen klar tills min Pappa kommer, men det 

tycks då inte vilja gå. (.) Sist Ramsay talade med mig uttryckte jag oro att han 

skulle tycka det gick för smått för mig. "Not at all" försäkrade han och tillade 

att den tid jag lagt ned på vågens teknik var långt ifrån bortkastad. (.) Brev till 

Pappa från Lady Ramsay med inbjudan till tisdag middag. Vidare brev till 

mig från Prof. Dickson och senare från Mrs Mill, båda med inbjudning till 

meteorologernas dinner före Pappas föredrag. (.) Har skaffat två biljetter till 

"The Miracle" och inbjudit Mrs Mc Vitie. Igår Soddys föredrag om "the origin 

of Radium". Bl.a. visades de dubbla ljusblixtarna då actiniumemanationen 

fick krevera i spinthariskop (två alfapartiklar). (.) 

Mars 16. Upp före frukost och till laboratoriet. Ringdes där upp av Masson 

som berättade att Pappa kommit. 7.40 fm istället för em. Hem efter en avläsning 

och mötte min Pappa som under tiden ätit frukost i University Hall. Han 

är mycket kry och vid gott humör. (.) Tillsammans till laboratoriet, på ditvägen 

fick Pappa sin rock lagad som är betänkligt trasig. Tittade som hastigast 

på min våg och hälsade så på Ramsay och drucko kaffe med honom, Soddy 

m.fl. (.) I taxi och Metro till Olympia. "The Miracle" en praktfull och jättelik 

tillställning i den väldiga salen. (.) Nunnan som förledes att lämna klostret 

och föra ett glatt och syndigt leverne ute i världen var påfallande lik Greta 

Beckius. Det hela gjorde, som Pappa sade, intryck av gorgeous nonsense. 

Mars 17. Vi antogo igår Mrs Mc Vities bjudning och reste till Berkhamsted. 

(.) Efter lunch drogo Pappa och jag oss tillbaka, han för att skriva extrakt av 

sitt föredrag till tidningen, jag officiellt för att skriva mitt, men sov istället på 

mattan i rökrummet. Senare gingo de andra ut på promenad, jag satt inne och 

skrev mitt föredrag. (.) 

Mars 18. Till London, University College där Pappa mera grundligt besåg 

min våg. Hade fruktat att Pappa skulle finna att jag uträttat otroligt litet och 

att min undersökning ser hotande ut. Men han är full av vördnad för vågen. 

För övrigt har han en ny ide. Vill att jag skall skriva avhandling om de grönländska 

koloniernas undergång genom klimatförsämring den han tror sig kunna 

spåra även ur andra hydrografiska fakta. Ämnet är nog bra, men han vill jag 

skall disputera på det i Göteborg. För övrigt anser han att jag i varje fall inte 

skall ge mig tillbaka till Granqvist som han inte tycker om utan anser vara 

41

Far och son. Otto Pettersson med Hans Pettersson. 1930-tal. 

"en ThaIen" , utan istället fullborda min undersökning hos Benedicks eller 

Arrhenius och disputera i Stockholm. Hade lunch i den lilla bod som jag brukar 

gynna. Till British Museum som var stängt en vecka, suffragettskräck. 

Tog så Pappa med till Tate galleriet till hans stora missnöje då det duggregnade 

och han är rätt förkyld. (.) 

Mars 19. Tillbringade tiden på laboratoriet först med småarbete på min våg, 

så med att under kringirrande på gatorna söka få ihop mitt föredrag. Ritade 

med hög fart skiss på tavlan och måste i sista stund rusa ut och skaffa vit 

halsduk till Ramsays middag. Drack så te och höll mitt föredrag. Pappa, 

Ramsay, Willsmore, Masson, Miss du Boulay m.fl. där. Det gick riktigt bra 

utan ett skrivet ord. (.) Diskussion. Pappa vägrade yttra sig. Ramsay talade 

om relationen mellan beta- och alfa-partiklarnas kemiska effekt och framställde 

frågor dem jag besvarade. 

Mars 20. (.) Kl. halv 7 till Westminster Palace Hotel, där Meteorological 

Club hade middag. Pappa och jag på var vår sida om presidenten, Prof. Dickson. 

Ett par Greenwichastronomer där. Mill på min vänstra sida. Frågade honom 

till råds om uttalet aven del ord. Pappa är nämligen så hes att han måste 

överlämna större delen av föredraget åt mig. Nå, det bekom mig inte vidare, 

42

ingen rampfeber, utan läste lugnt och tämligen hyggligt. När vi kommo till 

solfläckshistorien, tog Pappa vid. Den delen av föredraget skulle jag ha slopat. 

Vilt teoretiskt, skenbart bestyrkt av harmonisk analys, vill visa hur solfläckarna 

regeras av månens perioder! Vilket naturligtvis är en rasande dårskap 

för alla astronomer. Tyckte tydligt hur jag kunde se åhörarna skruva sig 

på bänkarna. Ingen begrep naturligtvis ett dugg av allt detta som är långt mer 

"astronomi" och sillfiske än meteorologi. (.) 

Mars 21. Ut med Pappa, shopping, vilket visar sig vara rätt besvärligt. Fanny 

har givit en massa olika order och tillgångarna äro inte så överdrivet stora. (.) 

Kl. 12 till Sir Edward Thorpe som visade oss sinajättelika laboratorier och till 

slut tog oss genom det vetenskapliga museet som verkligen är bra. (.) Med Sir 

Edward till Royal Society där en lysande församling kom tillsammans. Pappa 

hälsade på Crookes. Jag sökte få honom att presentera mig för J. J. Thomson, 

men tillfället gick oss ur händerna. (.) Efteråt till futuristernas vansinniga utställning. 

Pappa skrattade men blev rätt tilltalad av ett par av sakerna som ej 

voro illa. (.) 

Mars 22. Skriver detta i maj och minns följaktligen inte mycket. (.) Pappa 

hade lunch hos Shaw och på middag med Archers. Han har blivit ganska förkyld 

här och denna dags lunch knäckte honom alldeles. Hade eventuellt tänkt 

stanna över weekend för att träffa Mill's men jag tillstyrkte livligt hemresa i 

morgon med Thulebåten som går med halv fart över Nordsjön på grund av 

kolstrejken. (.) 

Mars 23. Följde Pappa i bil till Fenchurch Street. Han är extremt förkyld 

stackare och mycket nedtryckt häröver. Ekiperade honom grundligt innan han 

for. Han packade i min nya läderkoffert, och kvarlämnade "sin" som tillhör 

Fanny! Reste vidare i mina handskar med mina tofflor och med ett halvt dussin 

näsdukar och en bok jag köpt åt honom. Rätt utmattad sedan han farit. "It 

is quite as much waste of time to take a father round London as a fiance. And 

you must be equally careful about the places you take them to" sade Fleischmann. 

(Under april-maj tillverkas dubblett av mikrovågen. Vågarna prövas, 

används vid specialförsök. Urans atomvikt skall bestämmas; olika metoder 

försöks. Vid ett tillfälle krossas mikrovågen men repareras - ett nattsvart 

dygn. Vidare utarbetas ett förslag till behandling av Murrays bottenprov. 

Ä ven annat händer. Solförmörkelse (92 %) beundras; Titanic går 

under; Anna Pavlova dansar; Mr Fleischmann bjuder på demimondcafe 

och frestar även med sex veckors gratis forskningsresa till Amerika. Detta 

avböjs av tidsskäl. Flera lantställen weekendbesökes; över påsk levs stilla 

familjeliv med Thorpe's i det natursköna Salcombe.) 

Maj 29. (.) Arbetade som vanligt med mina tre saker på laboratoriet: 1) 

urans atomvikt; upprepad vägning, fortsatt viktminskning, 2) upphettningen 

av guldblecket som denna dag gjordes ordentligt med upprepade avläsningar, 

3) fabrikation av vikter som går ytterligt långsamt och på mellan stunder. (.) 

43

Juni 1. Brev från Pappa som önskar att jag skall gå ut med Murray och Hjort 

på en veckas kryssning. Han själv kan ej. Av vikt för min framtid. Telegraferade" 

Yes" , ehuru detta kommer förb. olägligt. Arbetade bara till 2 em. Ramsay 

kom med Prof. Millikan 38 ) och presenterade honom som författare till den 

famösa uppsatsen. (.) Ner i källaren och sågo på vågarna. Millikan, ytterst 

trevligt utseende, pratade hela tiden. Visade min lilla ugn ehuru detta störde 

min serie. ( . ) 

Juni 5. (.) Gjorde en hastig skiss av ett par av mina kurvor och stack i Ramsays 

hand när han mötte mig. Sedan höll han mig rätt länge och frågade om mina 

framtidsplaner, om jag inte tänker att min bana skall sluta med "a chair" och 

omjag ej borde börja med att bli assistent till Ångströms "successor" ( ! ) Jag 

svarade att jag skulle "take up marine research" vilket han tycktes anse vara 

skada. ( .) 

Juni 7. Idag efter sin föreläsning kom Ramsay för att rådfråga mig. Skriver 

nu en bok och sista kapitlet är om "transmutation". Frågade först om min 

åsikt om betastrålningens totala energi i förhållande till det hela. Svarade troligen 

mellan 5% och 10%. Så visade han mig en uträkning enligt vilken hela 

energin från 1 g radium, beräknat av alfapartikelns rörelseenergi skulle vara 

c:a 100 gånger mer än hela värmemängden avgiven under radiums livstid enligt 

118 cal/tim. Bad mig gå igenom kalkylen. (.) 

Juni 8. Tillbragte förmiddagen med att skriva essay åt Ramsay. (.) Biten var 

inte illa hopkommen, men vad jag blev snopen när jag lämnade den till Ramsay. 

Han läste den genast i min närvaro och bad att få rätta min engelska! (.) Meddelade 

att Sir John Murray ringt upp att han är i Piccadilly Hotel. Ringde upp 

honom och träffade Margareth som bjöd på middag i morgon. (.) 

Juni 9. (.) Middag på hotellet, deras rum. Fick veta att Murray skickat tre av 

sina djuphavsprov till Prof. Mc Gregor i Edinburgh som skall analysera dem 

efter att han fått läsa mitt förslag till deras bearbetning! Så det går min näsa 

förbi. Men inte är det vidare honett av Sir John. (.) Fick veta, att en förmögenhet 

skulle bli min om jag kunde hitta på en metod att dekomponera kalciumfosfat 

på Christmas Island så att fosforsyran enbart kan skickas hem. Antagligen 

skulle väl mitt eventuella förslag bli behandlat som det om radioaktivitet. 

(.) 

Juni 17. Till Edinburgh. (.) Sir John vill mycket gärna att vi skola gå till 

västkusten av Skottland genom Caledonia Canal men det ser knappt ut med 

tiden. Frukost med Lady Murray och hennes niece, gift på Christmas Islands. 

(.) Ut med Michael Sars; Fulton och Jones med. Den senare pratade mycket 

om internationella arbetet som han anser lider av jalousie mellan vetenskapsmännen. 

Dessa vilja bara ha sina teorier bekräftade, förtiga ogynnsamma resultat. 

(.) 

Juni 19. Trawlade med Mickael Sars på vägen över mot Holland. Hjort, 

som företagit denna expedition för att få uppklarat var sillen håller till mellan 

44

de stora fiskena, är inte vidare nöjd med resultatet. Få sillar, huvudsakligen av 

5-6 cm längd, ettåringar. Vädret ganska fint men sjön växer. (.) Avstod från 

lunch (snarare tvärtom) och var ganska skral. Detta fortsatte i två dygn, matt 

och eländig och låg huvudsakligen i min koj. (.) Gamle Sir John är en pigg 

herre, det må Gud veta. Larvar kring överallt på däck, tittar ned i trunken med 

sina skarpa ögon, krokryggig och vithårig står han och kraxar något med vass 

röst ackurat som en av mina falkungar. Han trivs storartat ombord, äter kraftigt 

och beklagar sig över sin stora aptit. Hans livsfilosofi är inte tråkig, meddelsam 

är han och skräder inte orden. Och jag lyssnar med djup vördnad. 

Juni 20-22. Murrays förnämsta tema är att nuförtiden är "power money" 

och som exempel tar han P. Morgan och andra miljonärer som tömma Europa 

på konstskatter utan att vi kunna hindra det. Vid ett tillfälle sade han att han 

funnit att "any fool can make money but it wants a wise man to spend it". Jag 

frågade om det var "making" eller "spending of money" som bibringat honom 

denna övertygelse. Blev något förbluffad men svarade det senare. Om 

sina egna affärer talar han öppenhjärtigt; Christmas Islands behärskar f.n. 

fosforproduktionen, 140.000 ton/år. (.) Nu har han gett sig in i oljespekulationer 

och om de går bra, kommer han att kunna "afford" att bygga en oceangående 

yacht för 40.000 f. Med den tänker han taga ut sina båda söner på världshavet. 

För han vill att de skola "do something and not only spend money'. (.) 

J ag sade vid ett tillfälle att jag inte tror på ärvda pengar, att man aldrig får så 

mycket nöje av saker, om man ej arbetat sig till dem själv. Snusförnuft, naturligtvis 

och rätt fräckt mot Sir John. Han tittade på mig och sade att det vore 

precis som om en apa sade om sin gripsvans vilken han kan hänga sig i från en 

gren och använda alldeles som femte hand: How much more fun I would get 

out of this tail if I had developed it myself and not inherited it!" Prick! (.) 

Efter middagen prat med Sir John om radioaktivitet. Sade att han inte ville 

locka en ung man som mig in på ett stort och möjligen fruktlöst arbete. Lovade 

skicka mig ett par prov. För övrigt innerligt vänlig. (.) 

Tack riktas till min bror Rutger Irgens för hjälp med referenser och goda 

råd vid tolkning och sammanställning av utdragen ur den handskrivna dagboken. 

Agnes Rodhe 

45

Noter, referenser och förkortningar. 

l) GRANQVIST, Gustaf (1864-1922). Fysiker, prof. Uppsala 1910 - 1922, Ångströms (not 4 

nedan) eftertr. Arb. med elektr. urladdning i gaser; jordmagn. 

2) Diverse brev i familjearkivet. 

3) PETTERSSON, Hans, 1910: Contributions il la eonnaissanee du degagement de ehaleur du 

radium. Arkiv f. mat., astr. & fys. 6:26. 

4) ÅNGSTRÖM, Knut (1857-1934). Fysiker, prof. Uppsala 1896-1910. Arbeten mest inom 

strålningsfysiken. 

5) PETTERSSON, Hans, 1940: Minnen av Sir William Ramsay. Göteborgske Spionen 4, sid. 

13-16. 

6) OSTWALD, Wilhelm (1853-1932). Kemist, filosof, prof. fys. kemi Leipzig 1887-1906. Har 

haft dominerande roll i fys. kemins utveckl. Nobelpris 1909. Stödde Arrhenius. 

7) ARRHENIUS, Svante (1859-1927). Fysiker, kemist, doc. i fys. kemi 1884, prof. 1895 vid 

Sthlms Högskola. Nobelpris kemi 1903; elektr. disskoc.teorin. Även pop. vet. förf. 

8) RAYLEIGH, John W. STRUTT (1842-1919), Lord R. Teor. fysiker, prof. Cambridge. Behärskade 

hela klassiska fysiken: optik, akustik, elektromagnetism. Utveckl. allm. teori för 

svängande system. Skänkte sitt Nobelpris till Cambridge univ. 

9) CLEVE, Per Teodor (1840-1905). Kemist, geolog, botaniker, oceanograf; prof. kemi i Uppsala 

1874. Samarb., med Otto Pettersson oeh Gustaf Ekman. 

10) TRAVERS, Morris w., 1956: A Life of Sir William Ramsay, KCB, FRS. London. 

11) CROOKES, Sir William (1832-1919). Kemist, fysiker, meteorolog. Speeielltutforskare av 

katodstrålarna; spektralanalytiker. Upptäckare av Thallium. 

12) GRAY, RobertWHYTLAW- (1877-1958). Ramsays medarbetare 1896-1915. Prof. fys.kemi 

Leeds 1923. 

13) WILSON, Charles Thomson R. (1869-1959). Skotsk fysiker, J. J. Thomsons lärjunge, prof. 

i Cambridge 1925. Konstr. "dimkammaren" (även kallad Wilsonkammaren) som visades 

offentl. första gången i London 1911. 

14) NYSTRÖM, Per, 1991: Atomsprängningen på Högskolan. Göteborgsposten den 2 juni 1991. 

15) THOMSON, Sir Joseph John (1856-1940). Fysiker, Rayleighs eftertr. i Cambridge 1884. 

Upptäckte elektronen och bestämde dess massa och laddning. Nobelpris 1906. Ligger i 

Westminster Abbey. 

16) BOOG WATSON, William N., 1967: "Sir John Murray - A Chronic Student"; i University 

of Edinburgh Journal, 23, sid. 123-138. 

17) CRAWFORD, Elisabeth, 1996: Arrhenius. From Ionie Theory to the Greenhouse Effeet. 

Uppsala Studies in History of Science, vol. 23. 

18) RUDBERG, Inger, 1993: En bröllopsresa med förhinder. Historia i länet, Uddevalla Museum, 

Bohusläns Hembygdsförbunds Årsbok 1993. 

19) MILL, Hugh Robert, 1951: An Autobiography. sid. 172-173. 

20) TILDEN, Sir William, 1918: Sir William Ramsay. Memorials ofhis Life and Work. London. 

21) MORE, Sir Thomas (1478-1535). Statsman, hög jurist; lordkansler hos Henrik VIII vars 

protestantiska kyrkopolitik han motarbetade. More avsattes 1534 och halshöggs, varefter 

Henrik VIII förklarades som kyrkans överhuvud samt äktade hustru nr 2 av sina totalt sex 

fruar. More helgonförklarades 1935. 

22) BENEDICKS, Carl (1875-1953). Fysiker, metallograf, prof. Sthlms Högskola 1911-1922. 

23) Bead1e: (Universitets)vaktmästarc; "Beadelns box": troligen liten kiosk där han satt. 

24) Provost: Närmast detsamma som (institutions)prefekt. 

46

25) MILL, Hugh Robert (1861-1950). Skotsk geograf, meteorolog, oceanograf. Betydelsefull 

för meteorologi ens utveckl.; det finns en H.R. Mill medalj. 

26) GEDDES, Sir Patrick (1854-1932). Skotsk botaniker, zoolog, sociolog, stadsplanerare. Befordrade 

olika brittiska studentkollektiv. 

27) BERG, Yngve (1887-1963). Konstnär, bokillustratör. Intendent Thielska galleriet, Sthlm. 

Skolkamrat till Hans Pettersson. 

28) Arretering, arreteringsstav: Fixerar rörliga delar av instrument, t.ex. våg, då vågen ej används. 

29) Gitter: spaltar genom interferens upp passerande ljus efter våglängder ("spektrum"). 

30) SCHUSTER, Arthur (1851-1934). Tyskfödd fysiker; hade arbetat i Cambridge under Maxwell, 

sedan under Rayleigh; prof. fysik Manchesterfr. 1887. Framstående spektralanalytiker. 

31) FRESl\"EL, Aug. Jean (1788-1827). Fransk fysiker. Påvisade expo ljusets interferens, därav 

stöddes iden om ljusets vågnatur (Newton hade dekreterat partikelnatur). 

32) WIEDEMANN, Eilhard G. (1852-1928). Tysk fysiker, har fr.a. studerat ljuset, dess polarisation 

och reflexion/absorption; förf. handbok för fysikstud. 

33) Frascati: Restaurant med cafe på Oxford Street mindre än en km från University College. 

Stor lokal, med vinterträdgård. 

34) COLLIE, J. Norman (1859-1952). Kemist, Ramsays första ordinarie medarb. från 1887. 

35) DONNAN, F. G. (1870-1956). Fysikalisk kemist, prof. Liverpool 1904. Hos Ramsay 1901- 

1904. Lärjunge till Ostwald m.fl.; en huvudförmedlare till England av den nya fysikaliska 

kemin. 

36) Invar: Järn-nickel-legering med värmeutvidging nära noll. 

37) PORTER, A. W. (1863-1939). Fysiker, prof. i fysik vid University College. FRS 1911. 

38) MILLIKAN, R. A. (1868-1953). Amerikansk fysiker. Publicerade 1911 berömd uppsats 

om sin metod att mäta elektronens laddning, "Millikans försök". Nobelpris 1923. 

Förkortningen FRS ovan under not 10) och not 37) betyder Fellow of Royal Society. 

47

Nordiskt näringsliv kring Skagerrak 

av 

Kristin Lundby 

o 

Ar 1995 utarbetades vid det nordiska informationskontoret 

för Sörnorge i Arendal i samarbete med Föreningen Norden, 

Agder historielag, Skagerrak-Kattegatprosjektet och historisk 

institutt vid Högskolen i Agder en affischutställning 

benämnd "Agder i Norden". Utställningen producerades av 

chefen för nordiska informations kontoret för Sörnorge Kristin 

Lundby ochfd. sekreteraren vid samma kontor Lene Stangeby. 

Utställningen är avsedd att stärka kunskapen om nordisk 

historia och nordiskt samhällsliv och är baserad på 

material från ett nordiskt forskningsprojekt, som undersökt 

likheter och olikheter på skilda områden mellan människorna 

längs kusterna vid Skagerrak och Kattegatt. Innehållet i 

utställningen onifattar flera av de ämnen, som behandlats 

av Lokalhistorisk Kontaktnet Skagerrak, ett samarbetsorgan 

mellan de historiska föreningarna i Agdeifylkena på norska 

Sörlandet, Vendsyssel på Nordsjälland och Bohuslän i Sverige. 

1 kontaktnettets arbete har från svensk sida deltagit 

representanter för Bohusläns museum, Bohusläns Hembygdsförbund 

och Vikarvet. Utställningens innehåll återges härmed 

i Vikarvets årsbok. 

Redaktionen 

Fiskeri 

"Ved havet er jeg opvoxet, der fterdedes jeg mellem skjter 

og bfilger fra min tidlige barndom. Der er dygtige sfimtend 

i min ffideegn, men det er intet under, thi de begynde tidelig: 

naar bfirnene have lfirt at gaa, er deres ffirste morgenvandring 

den, at de i bare skjorte jabbe op på den ntermeste 

sten eller knot for at se efter vejret og havet ... " 

Fiskernes kontakter over Kattegat og Skagerrak. 

Fiskehandelen i Skagerrak og Kattegat forte till en rekke kontakter over 

havene, og spesielt sto handelen med sild og rodspette sentralt. Som en folge 

av flere krigshandlinger opp gjennom de siste århundrene, ble det periodiske 

kontaktbrudd. Under Napoleonskrigene var den mannlige fiskerbefolkning 

nesten overalt innkalt til flåten, og kvinner, barn og eldre menn forsokte noen 

steder å ta over mennenes arbeid på sjoen. 

48

Omkring midten av 1800-tallet var alle hovedfiskeriene intatt i en markedsstruktur, 

som var betinget av mer eller mindre fjeme storbyer som b1e forsynt 

med tjijrket, saltet, nojkt eller levende fisk. Denne fiskehandelen ga alle fiskeriene 

et vesentlig spring fremover og ettersp0rselen brakte også fiskeme lenger 

ut på havet. For at denne utviklingen kunne foregå, måtte det skje en rekke 

endringer av såvel redskaper som kunnskaper. Tiden etter 1850 brakte derfor 

fiskeme selv sammen på tvers av kystene. 

Det var f0rst i andre halvdel av 1800-tallet at fiskeriet begynte å spille en 

st0rre rolle for befolkningen langs Kattegat og Skagerrak. Det var dekksbåten 

og motoren som for alvor gjorde det mulig å praktisere havfiske på helårsbasis. 

Og nettopp i den perioden som havfiske virkelig slog igjennom - grovt 

sagt i tiden mellom 1860 og 1940, utviklet det seg kontaktm0nstre over Kattegat 

og Skagerrak som viser at de to havene knyttet fiskeri befolkningen sammen. 

Man utvekslet kjennskap til fangtsplasser, båttyper, redskaper og erfaringer. 

De eldre fiskeriene - som noen steder overlevde helt frem til slutten av 

1800-tallet - foregikk stort sett utenfor Kattegat og Skagerrak, og hade ingen 

stor regional betydning. Det gjaldt sesongbetonte fiskerier i Vestjylland, på 

Vestlandet og i 0resund. Typisk for disse var imidlertid fiskemes ophold langs 

kysten i enkle hytter eller boder. Det fiskeriet som derimot fikk betydning for 

Kattegats og Skagerraks fiskere, utfoldet seg fra permanente fiskebaser ved 

kysten. 

Hvilke fiskes orter man spesialiserte seg på, avgjorde fangstplasseme. Noen 

utrustet store fiskebåter under de store sildeeventyrene, andre drevet beskjedent 

husbehovsfiskeri. Noen steder gikk fisken tett ved land, og kunne fanges med 

vanlige fiskestenger - og andre steder måtte det utvikles et hav gående fiskeri. 

Noen fangstplasser lå også tett opptill de st0rre byene, der fiskerne kunne 

finne en stabil omsetning for fangsten. Detta skapte f. eks. tidlig helårsfiskere 

omkring Kristiania, Göteborg og K0benhavn. Andre lå fjemt fra byer og 

storoppkj0pere, og praktiserte landhandel blant omegnens b0nder, eller de 

t0rket eller saltet fisken tillangveistransport. 

Sildefiskeriet. 

Mens nåtidens havgående fart0yer er i stand til å fiske silden overalt hvor 

den måtte befinne seg, var det kystn::ere fiskeri helt avhengig av de tilsynelatende 

tilfeldige trekk langs de forskjellige kystene. Periodiske forekomster 

av sild langs Agders og Bohusläns kyst skapte i perioder store fiskerier. I 

storsildens perioder overskygget dette fiskeriet alt annet fiskeri, selvom det i 

den siste del av 1800-tallet var mange som og så satset på andre typer fiskerier. 

Lignende sildeeventyr var det også ved den vestnorske kysten, men fisken 

kom kun in på Skagerrakkysten rundt Flekkefjord mellom 1827 og 1838. Til 

gjengje1d skapte dette fiskeriet så store inntekter ved salg til hele Europa, at 

fiskerb0ndene fra Listaregionen år etter år utrustet stadig st0rre båter for å 

49

drive fangst lenger opp langs norskekysten. Det svenske og norske sildefiskeriet 

fikk sitt sa!rpreg bestemt aven lykketreff. Snart skapte silden store rikdommer, 

og snart ruinerte de manglende fiskestimene folk som hadde satset på 

dette fisket. Derfor ble sildefisket etterhvert heller sesongmessig, drevet fra 

kysten med landnot. 

I Limfjorden var fiskeriet mer konstant, men til gjengjeld var kvaliteten 

ikke konkurransedyktig i forhold til f.eks. den bohuslenske storsilden. Sildeeventyr 

i Bohuslän utkonkurrerte derfor Limfjordssilden. Under nedgangstider 

i Sverige for sildefisket, sfjkte mange små svenske fartfjyer til Aalborg. Denne 

trafikken er kjent fra I700-tallet. I andre halvdel av I700-tallet kunne Bohuslän 

igjen forsyne det svenske markedet og utvikle en stor eksport spesielt til 

de tyske fjstersjfjbyene. 

Krisetiden, når silden utble, inspirerte spesielt kjfjpmenn og statsembedsmenn 

til å iverksette forsfjk med havgående fiskeri etter hollandsk-engelsk 

mfjnster. Det varte lenge ffjr sildedrivgam kom i anvendelse, men til gjengjeld 

ble makrelldrivgamene - som kom i anvendelse på Sfjr1andet på 1 820-tallet - 

og så anvendt som settegam til vårsilden. 

Torskefisket. 

Torskefisket fra vestkysten av Danmark og Bohuslän på begynnelsen av 

I800-tallet var enkelt og stabilt. Fiskeriet foregikk fra store åpne "havskip" 

med plass ti16-8 mann, og man sfjkte alltid land om nettene. I enkelte områder 

vitner den årlige tilflytningen til kystens sommerhytter fra innlandets gårder 

om en middelaldersk organisasjonsform, som bestod helt opp til 1900. 

Både bunngam og settegam ble brukt til torskefisket. Settegamet ble spesielt 

anvendt på det norske Vestlandet og gamet var helt dominerende for torskefisket 

ned til Lindesnes langt inn i den andre halvdel av I800-tallet . Bakkefisket 

var også spesielt utviklet i Bohuslän på I800-tallet, takket va!re stfjrre båter 

som muliggjorde ukelange tokter. På grunn av den lange avstanden for mange 

fiskere til markedene for fersk fisk, ble fisken of te tfjrket eller saltet for å 

holde seg ffjr den ble transportert langveis og brukt som vintermat. Til tross 

for fiskemes farefulle fisketokter, ble inntjeningen lav i forhold til fiskere som 

holdt til na!rmere land. 

Makrellfisket. 

De ulike fiskeriene ble drevet til sine tider av året. Makrellfisket begynte i 

midten av mai og fortsatte til de ffjrste dagene av juli. Fisket foregikk 3-6 mil 

ut fra land, og skfjytene seilte som regel ut mellom kl. 13 og 15 på ettermiddagen 

og kom hjern den ffjlgende morgenen eller lenger ut på dagen allt 

etter va!r og vind. Hver båt hadde 3-4 mann og satte ut 50-60 garn. Det hfjycste 

50

antall makrell en skjZSyte skal ha fisket på en nat er 4000 makrell, men 1000 

ble vanligvis ansett som en meget god fangst. 

Hummerfisket. 

Hummerfisket bjZSr også nevnes. Det skal ha vaert hollendeme som l:erte 

nordmennene å spise hummer, og fra 1600-tallet foregikk fangsten med tenger 

på grunt van. Senere kom teinene. 

Svensk innvandring. 

Rundt århundreskiftet 1899/1900 var det rundt 50.000 

o 

svenske innvandrere i S"r-Norge. Arsaken var 1870-årenes 

harde tider i Sverige og oppgangstider i Norge, og de fleste 

svenskene kom til S"r-Norge for å skaffe seg jobb. Innvandringsb"lgen 

fra vårt nabo land i "st nådde fram iii alle 

deler av Norge. 

Arbeidsplassene og livet i Norge. 

I 1890-årene bodde det så mange svenskfjZSdte i Agderfylkene at de utgjorde 

den klart stjZSrste gruppen av utlendinger i landsdelen. 

Man opp levde på 1800-tallet en stark expansjon i n:eringslivet, og framgangen 

var s:erlig knyttet til skipsfarten. I tilknytning til skipsfarten var det en 

rekke skipsverft og ellers vokste det frem annen industri som tjZSmmerhandel 

og trelasteksport - som tilsammen krevde mange arbeidsfolk og håndverkere 

- og trakk folk til området. Det hendte of te at svenskene var i flertall av mannskapet 

på skutene. 

De svenske innvandreme var en mobil arbeidskraftgruppe. De var vant til å 

reise fra sted til sted, og mange av dem skiftet arbeidsplass flere ganger i IjZSpet 

av få år. De hadde arbeid, men ofte arbeid med relativt lav social status siden 

de manglet jZSkonomi til å drive handel selv. Svenskene emaerte seg som arbeidsfolk 

i industrien, som vanlige håndverkere og spesielt som steinhoggere, 

som menige mannskaper till sjjZSss eller som tjenestefolk i byen og på landet. 

På jakt etter Arbeid. 

I de fleste tilfeller av emigrasjonen var det jZSkonomiske og materielle forhold 

som lå bak. Det var store problemer med å få arbeid på hjemstedet, og 

omlegginger i jordbruket haddc gjort behovet for arbeidskraft mindre. 

Det tradisjonelle n:eringslivet kunne ikke ta imot den store befolknings- 

51

!/lkningen som Bohuslän hadde fram til 1870. Industri og lignende nreringsgrener 

fan tes det lite av i denne landsdelen, og arbeidsl!/lnnene ble holdt nede 

som f!/llge av den store arbeidsl!/lsheten. Det enkleste for befolkningsoverskuddet 

var å flytte ut. 

Flyttingen var en vandring påjakt efter arbeid, og der mulighetene for arbeid 

var gode, ble det stor innflytting. Når flyttestr!/lmmen till Agderfylkene f!/lrst 

var kommet igang, hadde den en selvforsterkende effekt. Svensker i Arendal 

skrev hjem og fortalte om forholdene, og dette lokket andre til å f!/llge etter. 

En stor del av innvandrerne flyttet etter familie som allerede hadde bodd i 

Norge en tid, og kom således til et milj!/l der de hadde slekt og venner 

hjemmefra. 

Hvor kom de fra? 

Selvom store deler av Sverige var representert bland innflytteme, var det 

spesielt ett område som skilte seg ut av de som bosatte seg på Agder; Bohuslän. 

60 % av svenskene kom derfra. 

Mens folk fra andre deler av Sverige reiste til Amerika, dro man fra Bohuslän 

over til Norge. Norge var et fristende reisemål, og var reise mål nummer 3 

- etter USA og Danmark - for de totalt 1,2 millioner svenskene som utvandret 

fra Sverige i denne perioden. 

Etter hvert ble det kjent i Bohuslän at Agderfylkene og Telemark også kunne 

gi arbeid. De svenska innvandrerne brukte gjerne en tid på 0stlandet f!/lr de 

fortsatte nedover kysten. Det var mange som reiste med båt, siden denne 

svenske landsdelen hadde en tallrik flåte av små frakteskuter som gikk langs 

kysten til byer rundt Oslofjorden. Da immigrasjonen var på sitt h!/lyeste, gikk 

en del frakteskippere en tid nrermest i fast rute fra Bohuslän til Agder. 

Nedgangstider. 

Arendals storhetstid var knyttet til sj!/lfarten og seilskutene, og da nedgangstiden 

kom på l880-tallet, tikk arbeidsl!/lsheten skremmende dimensjoner. 

En str!/lm av mennesker fodot kysten, og utvandringen fra landsdelen til 

Amerika tok fart. Nreringslivet hade ikke lenger behov for arbeidskraft utenfra, 

og arbeidsledigheten var i stedet blitt til et problem. Mange svensker flyttet 

videre til Amerika - eller tilbake til Sverige. 

Unions striden gjorde situasjonen vanskelig for mange innflyttede svensker, 

og norsk nasjonalisme og nasjonalromantik gjorde seg geldende. De aller fleste 

svensker som bodde i landet, stemte likevei for unionsoppl!/lsning. Etter 1905 

avtok motsetningene mellom Norge og Sverige, og det gjorde nok situasjonen 

lettere for de mange inflyttede svenskene. 

52

Veier tilbake til Sverige. 

Enkelte av innflytteme holdt kontakt med familien i Sverige, og noen bes0kte 

hjemlandet jevnlig, men med åren ble det frerre reiser til hjemlige trakter. 

Noen dro aldri tilbake. 

Med stor familie og mange forpliktelser var det ikke alltid greit for en 

arbeidsmann å komme fra eller skaffe penger til reisen, som dengang var lang. 

Mange giftet seg også med nordmenn. 

I dag er det fremdeles mye som vitner om den omfattende svenske innvandringen 

til Norge. Spesielt når det gjelder husbygging og steinarbeid. I 

tillegg er mange svenske ettemavn fremdeles bevart gjennom mange generasJoner. 

Sjpfolks hverdag. 

Norske sj,;folk seilte for å leve - ikke for å seile. Norske 

skipsredere bygget ikke skip for å vise vårt flagg, vår rere 

og vår makt i de fremmede havnene, men for å skaffe seg 

profitt. 

Dette er de to grundsteinene som vår sj,;fart, vår skipsfartshistorie 

hviler på. 

Arendal som Sj0fartsby. 

Gjennom forrige århundre ble skipsfarten en av Norges viktigste meringer. 

Arendal og Stavanger var de to st0rste sj0fartsbyene i denne "glanstiden" for 

norsk seilskapsfart. I Arendal var hele 10 % av landets seilskipstonnasje 

registrert. 

Arendal var en liten by selv i norsk målestokk, med bare 4100 innbyggere i 

1875. Den var imidlertid et 0konomisk sentrum for et relativt folkerikt 

kystdistrikt med skipsfartstradisjoner f0rst og fremst knyttet til eksport av 

trelast. I byen var det således oppsarnlet både kapital og erfaring som stimulerte 

til aktivt engasjement i den blomstrende verdenshandelen fra midten av 1800tall 

et. I tillegg hade regionen rike tradisjoner i skipsbygging och god tilgang 

på trelast, slik at ettersp0rselen etter tonnasje langt på vei kunne tilfredstilles 

lokalt - og dermed også skaffe mange arbeidsplasser på land. 

Arendal ble sj0fartsby og i 0konomisk forstand prisgitt utviklingen på det 

intemasjonale fraktmarkedet. Så lenge verdenshandelen blomstret og norske 

treseilskip fortsatt hade en vesentlig andel av markedet, opplevde byen både 

vekst og velstand. 

53

K vinner og Skipsfart. 

Var kvinnene til sjyjS - og hvilke opgaver hadde de i så fall ombord? Og 

hvordan var forholdene for de "hjemmevrerende" kvinnene som hadde mannen 

sin til sjyjs? 

Vi vet at skipperkonene of te var med mannen sin til sjyjs. De kunne vrere 

med i nokså lang tid, srerlig på de skipene som gikk i utenriks fart. Det er 

viktig at disse kvinnene får sin plass i sjyjfartshistorien, selvom de ikke utfyjrte 

arbeidsoppgaver ombord. Med rangordningen ombord på skipene på den tiden, 

var det vanskelig å tenke seg kapteinens hustru som arbeidskvinne. 

Ofte kunne kapteinens barn også vrere med. "Ho va 17 år og fekk ikkje lov 

te å snakke me mannskapet eingang. Ho hekla et sengeteppe på den turen, ein 

firkant for hver da. Ettre myje mas fekk ho eingang mast sre te å få vrere med 

styjr-mannen i land ... " forteller en gamrnel kvinne om sin mor den gang hun 

var med faren. 

Sjyjmannskonene på fastlandet hadde ansvar for gårdsdrift, husstell og barn 

på en helt annen måte enn andre husmy;dre. log med at mannen var til sjy;S og 

borte lange perioder av gangen, hadde hun ansvaret for - og disponerte - 

familiens inntekter. Fra rederen ble det hver måned sendt trekk hjern til kona, 

som utgjorde sty;rsteparten av hyra. Med dette ansvaret, hadde kvinnene en 

selvstendig stilling i samfunnet. 

Det eksisterte betydelig sociale skiller mellom sjyjmannskonene hjemrne - 

på samma måte som med sjy;folka ute. Dette ga seg uttrykk både i boforhold 

og y;konomi, mens skipperkona stort sett kunne leve et liv med tjenestejenter 

i eget hus, måtte mange matroskoner ta seg ekstra arbeid på landet eller i 

byen. Disse kvinnenes ansvar, som hjemrnevrerende, ser ut til å ha gitt dem 

erfaringer og muligheter som mange andre kvinner på den tiden ikke hadde. 

Unge menn under seil. 

I nrer hundre år fy;r vi her i landet fikk rederier av europeiske dimensjoner 

og fy;r en norsk skipper hadde kommando på en langfartsskute, seilte norske 

matroser på utenlandske skip - hollandske, engelske og danske - ned den 

sy;rlige halvkule til Guineakysten, Trankebar og til Canton. Og det er her vi 

finner kimen til norsk sjY;fart. Til begynnelsen aven handelsflåte som i sin tid 

var den tredje sty;rste iverden. 

Hvordan fortonet hverdagen seg for disse norske guttene som sy;kte ut for å 

finne sitt daglige bry;d i fremrnede havner? Livet ombord var hardt arbeid og 

lite fritid, samt meget streng disiplin. Det var ikke uvanlig at mannskapet ble 

straffet med piskeslag for bagateller. Noen overlevde aldri straffen. 

Et seilskip var en allsidig arbeidsplass der arbeidsstokken var inndelt i et 

hierarki av mange ulike stillinger. I stigende rang var det drenger, jungmenn, 

lettmatroser, matroser, båtsmenn, seilmakere, ty;mmermenn, kokker, 2. st yr- 

54

menn, 1. styrmenn og skippere. Skipperen var !/lverstkommanderende i ordets 

vides te forstand, og mellom harn och mannskapet, og til och med de !/lvrige 

offiserer, var en kl!/lft som nesten var håp1!/lS å overstige. 

Mannskapslugaren, eller ruffen, var forut under dekk. Bortsett fra skipskistene, 

var der lite med bekvemme1igheter. Overnattingen skjedde i hengek!/lyer 

og det var ingen form for opvarming. "Vi var alle gjennomvåte, forfrosne 

og sultne på reisens f!/lrste uker i Nordsj!/len og Atlanteren - ingen mat kunne 

kokes på grunn av det stormfulle vrer. Vi fikk lite med s!/lvn, men derimot en 

mengde med hugg og slag på våre frosne og sultne kropper ... Og en dag gikk 

en norsk matros overbord, han falt ned fra masten. Skipet kunne ikke vende - 

og jeg så ham lenge 1igge i sj !/len ... " forteller matrosen Arne Magnusson som 

m!/lnstret på ostindiafareren Dronning Juliane Marie i K!/lbenhavn i 1750. 

Kosten ombord i 1840-årene var enkel-7 pund rugkjeks og 1 pund sm!/lr pr. 

uke, 1 pund salt kj!/ltt eller 1/2 pund flesk som b1e kokt sarnmen med erter 

eller gryn. Ellers var middagen stokkfisk eller gr!/lt. Te ble servert morgen og 

kveld, men kaffe var luksus. Og poteter var det aldri. Skipperen derimot, kunne 

selvf!/llge1ig ny te en helt annen meny. På slutten av 1800-tallet gikk man mer 

over til hermetisk proviant på de norske 1angfartsskutene, noe som of te f!/lrte 

til mangelsykdommen beriberi - d.v.s. for lite vitamin B 2. Mange sj!/lfo1k 

d!/lde på grunn av dette. 

For å bedre på arbeidsforholdene, ble RiS!/lr menige Sj!/lmannsforening - en 

egen fagforening - stiftet i 1901. Men for sj!/lfolk som var medlem der - eller 

i andre fagforeninger - var det vanskelig å få jobb. For mange redere ble 

medlemmene sett på som "ugangskråker" som krevde h!/lyere hyra og de ville 

av denne grunn ikke ha dem på sine skip. 

I Arendal kunne man hver vår finne sj!/lgutter på alle gatehj!/lrnene. De store, 

fine langfartsfart!/lyene tok de yngste og beste, og dermed var de berget for 

noen år. Når 1angfartsfart!/lyene hadde forsynt seg, stod de tilbake som hade 

kommit litt opp i årene, og som måtte vrere glad til om de fikk en jobb på 

0stersj!/len frem til jul. Resten av året var det å lure seg til en job for å kunne 

livnrere seg selv, kone og barn. 

55

Turisme. 

Allerede tidlig på 1700-tallet fant legen e ut at sjf'vann 

var smrlig vederkvegende for kropp og sjel i kampen mot 

forskjellige lidelser. De nye sjf'badene som etterhvert vokste 

frem langs Skagerrak- og Kattegatkysten, ble derfor 

alternativer til de eldre innlandsbadene. Selvom Sf'badene 

bare var for de mest priviligerte, var de med på å skape 

grunnlaget for at flere Sf'kte ut til havet. 

Sommergjester til Lyng0r. 

Lyng!/lr har vrert bebodd i lang tid, men fikk sin oppblomstring på midten av 

1800-tallet gjennom seilskutetiden. M!/ltet mellom de f!llrste sommergjester 

og seilskutesamfunnet innledet en utvikling som senere skulle få store konsekvenser 

for stedet. 

Lyng!/lr lå ca. 25 mil syd for Kristiania, og reisen var lang. Men kommunikasjonene 

var meget gode rundt århundreskiftet, og alle de rutegående 

dampskipene som gikk mellom Kristiania, Kristiansand og Bergen, var innom 

Lyng!llr. 

på begynnelsen av 1900-tallet var ferier og fritid forbeholdt overklassen. 

De f!llrste sommergjestene kom til Lyng!llr i 1909. Brevene de sendte hjern, 

forteller om "et av de bedre sted i verden med pene hvite hus og velstelte, 

frodige haver med sydlandsk vegetasjon". De karakteriserte også den h!llye 

velstanden og det vidsyn befolkningen var i besittelse av - grunnet sj!llfolkenes 

stadige kontakt med fremmede land og milj!ller. 

F!Ilrst sent på 20-tallet, etter at seilskutetiden var over, kom det flere 

sommergjester til Lyng!llr. 0ysamfunnet som da m!lltte turistene, var ikke lenger 

et seilskutesamfunn - men preget av store strukturendringer både !/lkonomisk 

og sosialt, som et resultat av overgangen fra seilskip til dampskip. 

Flere hus ble tomme som en konsekvens av utflyttingen, og lokalbefolkningen 

mistet sitt nreringsgrunnlag som var basert på sj !Ilfarten. Utleie til 

sommergjester ga derfor i 1920- og 3D-årene en god ekstrainntekt for mange. 

l 1920-årene var det blitt pent å bli brun, og den farven fikk man ved sj !Ilen. l 

1935 ble det bygget et sommerpensjonat i Lyng!llr og stedet var på vei til å bli 

et "S!Ilrlandets Venedig" - på vei fra et levende sj!llfartssarnfunn til et sommerlig 

turistparadis. 

Kulturm0te i Jylland. 

l årene fra ca. 1890 og frem till. verdenskrig, mottok Nord-Jylland den 

f!llrste store b!lllge av badegjester. Disse menneskene utgjorde den maktmessige 

og kulturelle elite i det danske samfunn, og de m!lltte som ferierende en gans- 

56

ke annen kultur som neppe mange av dem forstod, men som de fleste var 

facinert av. 

Siden middelalderen er Vendsyssel blitt opfattet som en av de "msZlrkeste" 

avkroker av Danmark. Fra ca. 1760 til 1820 ble det derimot utgitt en rekke 

reiseskildringer fra denne landsdelen - noe som ble det bredere lags f0rste 

egentlige msZlte med et annet Danmark enn kjsZlpstadslivet og herresetene. I 

1876 ble det opfsZlrt et badehotell i BIokhus og noen år senere kom flere badhoteller 

til LsZlkken. 

Skagen ble "tradisjonelt" opdaget i 1871 av maleren Holger Drachmann, 

og en stigende strsZlm av malere og diktere "ssZlkte mot lyset og de ufordrervede 

naturmenneskene på Grenen". Malere som Michael og Anna Ancher, Carl 

Locher og P. S. KrsZlyer skapte et overbevisende bilde av det simple og heroiske 

liv på Skagen. Ved turiststrsZlmmens begynnelse, skulle det bedre borgerskap 

bese heltene i Skagen. Grenen ble et gullkronet sommersted, og beboerne 

ble etnografiske studieobjekter. Noen ble betalte modeller, mens andre vendte 

ryggen til virakken og fortsatte å fiske. De sterkeste kontrastene mellom fastboende 

og turister i Skagen oppstod mellom de lokales gruppe omkring kirken 

og havnen, og gruppen av tillflyttende kunstnere, handelsreisende, sommergjester 

og enkelte fiskerfarnilier. De fsZlrste gjestene på 1 880-tallet var en avantgarde 

med god tid som professorer, skuespillere og direktsZlrer. En badehotellgjests 

brev hjem beskriver livet ved sjsZlen - "man vegeterar og driver, 

reflekterer, bader, spiser, spiller kegler, kroquet, klaver, sej ler, fisker og meget 

andet. Herude i den store natur ved havet IsZlber tiden usigeligt hurtigt. .. " 

Den lokale befolkningen ble nok nysgjerrig iaktatt, men sommergjestenes 

tetteste kontakt syns å ha vrert til bademannen. Det var hans plikt å betjene 

badevognen - ved å rulle den så långt ut i vannet som mulig etter at det ved et 

heist flag ble gitt signal fra omkledningsrommet. Deretter kunne badegjesten 

gå ut av vognen og la vannet skjule sin kropp. Badegjestene skulle ikke la 

nysgjerrige blikk ramme seg, hverken fra andre gjester eller fra de lokale. 

Disse badevognene bestod ved FansZl helt til slutten av 1930-tallet. 

På 1890-tallet stod Vesterhavet overfor et turistgjennombrudd. Skagen fikk 

jernbane og hotelleierne la ikke lenger så stor vekt på lokalstemning, men på 

moderne turistatrnosfrere, bekvemmelighet og strandbad. De mange hotelloch 

gjestgiveriåpningene skjerpet konkurransen om de nye sosiale lag i 

middelklassen som sZlnsket full valuta for sin korte ferie. 

Badegjestlivet i Bohuslän. 

Badegjestkulturen begynte å vokse frem i Sverige under fsZlrste halvdel av 

l800-tallet. I bland annet Strömstad, Lysekil og Marstrand ble det etablert 

havsbad etter internasjonalt msZlnster. På 1800-tallet fantes det både båt- og 

jernbaneforbindelse til disse stedene. 

57

tillegg til gårdsdriften. De leverte setteveden som ble brukt til fyrsetting og 

fraktet malmen fra oppsamlings-plassene ved gruvene til malmbryggene. 

Livet i gruvene var på ingen måte idyllisk. Arbeidsdagen var preget av farer 

og hardt slit. Men å v::ere ansatt som gruvearbeider ga også en viss trygghet. I 

vansklige tider, f. eks. ved sykdom eller i n0dsår, kunne man regne med hjelp 

fra jemverket. 

Norsk monopol på jern til Danmark. 

Transporten av malm fra Arendalsdistriktet til jemverkene 0stpå foregikk 

med seilsskuter. Bare ve de gruvene som lå aller n::ermest Froland, N::es og 

Egeland verk kunne man bruke hestekj0rsel hele veien. Landtransport var 

mange ganger dyrere enn sj0transport og jemmalmen så tung at frakt over 

lengre avstander på land så å si var utelukket. 

Fra gruva ble derfor malmen fraktet den kortest mulige veien till naermeste 

malmbrygge. Malmbrygga i Arendal sentrum er den mest kjente, men ellers 

fantes det slike brygger mange andre steder i distriktet. Denne transporten . 

foregikk for det meste med hest og slede om vinteren. Den ble utf0rt av b0nder 

i naerheten av gruva, delvis i form av pålagte arbeidsplikter. 

Sjmransporten foregikk med skuter som enten var eid av jemverkseieme 

eller skippere som bodde i n::erheten av gruve eller verk, og malmskutene var 

små og mellomstore fart0yer, av omtrent samme typen som gikk i Danmarksfart 

og kystfart. På returen kunne skuteme ha med seg forskjellige varer til 

bruk ve gruvene - så som krutt, kull og jemovner. Malmskutene var også 

viktige når det gjaldt den jevnlige kommunikasjon mellom ledeIsen ved 

jemverkene og de ansatte ved Arendalsgruvene. 

61

Skutehandel. 

Kontakten over havet med Danmark går tilbake mange 

hundre år. Dengang var det en handel med nfJdvendighetsvarer, 

og vi byttet til oss danske jordbruksvarer mot norske 

trevarer og jern. På 1700-tallet hadde Danmark også 

kornmonopol på det sfJrlige Norge. For befolkningen langs 

Agderkysten har Danmark vrert nrermeste omland, og på 

grunn av dårlig utbygd veinett var det of te lettere og komme 

seg til Jyiland enn innover i bygdene. 

Kjrerringfart på Skagerrak. 

Danmarksfarten i vår tid har blitt allemannseie. Tusenvis av nordmenn reiser 

sjl'lveien til Danmark hvert år. For folk på Sl'lrlandet är det spesielt nordkysten 

av Jylland som er målet for reisen. På få timer krysses Skagerrak - til ferieoppleveIser 

og handleturer. 

Fram til1814 kunne alle frakte fritt over havet, og både danske og norske 

skuter drev denne seilasen. Fra Norge gikk skuter i Danmarksfart helt fra 

svenskegrensa til Vestlandet, men det var på Agder at farten fikk stl'lrst 

betydning. Mange av skutene gikk til vestkysten av Danmark. Fra området 

rundt Mandal gikk de of test til Limfjorden, og fra Arendalsdistriktet til Ll'lkken 

og BIokhus. Med god bl'lr kunne seilasen gå på få timer, men var det vindstille 

mått man sml'lre seg med tålmodighet. 

Lossing og lasting gikk greit. I Norge var det gode havneforhold og skutene 

kunne legge helt inn til kai. På kaia var det et yrende liv og når skutene kom 

inn, trakk alle ned for å se - madammer og tjenestefolk, kjl'lpmenn og bl'lnder. 

Noen kom bare for å kikke, andre for å kjl'lpe rett fra skuta. Kom og andre 

jordbruksvarer ble fallbudt, og prisene diskutert livlig. Skipperen kunne fl'lre 

egen last og selge fra skipssiden, men ofte fl'lrte de last for de store kjl'lpmennene. 

Uten kjl'llesystem var det best å frakte grisene levende over fra Danmark 

for å forhindre at kjl'lttet ble bedervet. Ofte kunne de ha med seg både 

kuer, gjess, hl'lns og ender - så skutene må til tider ha vrert rene bondegårder 

på havet. Fra Norge hadde man of te med seg jemovner fra Nres og Frolands 

verk, småtl'lmmer og plank som danskeme trengte tH husbygging og landbruksredskaper 

og vogner. Sarnhandelen med Agder var viktig for småstedene 

langs Jyllands vestkyst. For dem var det Arendal og Kristiansand som var 

storbyene - ikke Kl'lbenhavn. Fra Sl'lrlandet tikk de varer som salt, sukker og 

tobakk som norske skippere hadde tatt med seg fra fjeme strjjk. 

At skutefarten på Danmark skulle vrere en fart for kjrerringer og gamle sjjjfolk 

som hadde "begitt sjl'len"- det vill si lagt sjl'lmannslivet på hylla - var noe som 

of te ble slengt ut av dem som seilte i langfart på de store havene. Danmarksfareme 

tok den slags hånlige bemerkninger med stor ro. Mange av dem 

62

hadde selv seilt i langfart, og de hadde grunnlag for å sammenligne. Vanligvis 

begynte de seilasen tidlig om våren og sluttet når hpststormene satte in. Men 

selvom farten for det meste foregikk isommerhalvåret, kunne det va!re farlig 

nok. Vi har ingen full oversikt over hvor mange båter som forliste eller hvor 

mange menn som gikk med. Men det var mange. Langs den danske kysten var 

det organisert redningslaug, og mange redningsmenn riskerte sit liv for å redde 

mannskap og båt. På Skagen Fomtidsrninnemuseum henger navneplater over 

forliste skuter som vitner om de store lidelser som ble påfprt familier på den 

danske og norske kysten. 

Danskekysten var vanskelig å komme inn tiI. Det var ikke naturlige havner 

som i Norge - man måtte inn på strendene og man måste trosse sandbankene 

(revlene) for å komme inn. Da måtte va!r og vind va!re riktig. Selv idag blir 

fiskebåtene trukket opp med vinsj. For å hente varene ute i sj pen og sa na!r 

stranda som mulig, brukte man store flatbunnede prammer. Dette var of te de 

samme som ble brukt som redningsbåter. Når skutene kom inn, fyltes stranda 

med folk. Det krevde mange og sterke armer for å losse og las te. De danske 

jordbruksvarene ble lagret i store pakkhus, eller lagerhus. 

Norge hadde monopol påjemhandelen med Danmark inntil slutten av 1700tallet. 

Og ikke fpr i 1830 fikk danskene sit eget jemstpperi - naturligvis 

grunnlagt aven nordmann. Etter at danskene fikk sine egne stpperier, var ikke 

jemovnene fra Norge så viktig lenger. Aust-Agder, som hadde dorninert småskutefarten, 

trakk seg etterhvert ut og den lönnsomme storskipsfarten overtok. 

Tyngdepunktet for farten b1e forskjpvet til Vest-Agder, der sildefisket opplevde 

nedgang og småskutefarten ble trappet opp. Svinpr i Mandal tolldistrikt 

og Spgne ved Kristiansand var to spesielt aktive områder. 

Siden kom motorbåtene, og den siste seilasen til skuta "Farvel" av Spgne i 

1928 satte punktum for et mangehundreårig sarnkvem med små seilskuter. 

Byttehandelen mellom tre og jordbruksvarer var ikke lenger livsnpdvendig. 

Sprlandskysten hadde også fått veiforbindelser innover i bygdene og med resten 

av landet. Men hundreårene da Jylland i Danmark var na!rmeste oppiand 

vii for alltid ha satt sitt preg på sprlendingene. Selvom jordbruksvarene nå 

hprer historien til, vitner navn, språk og kansje også lynne om den na!re kontakten 

mellom Agder og Jylland opp gjennom århundrene. 

63

Havreexport från Stångenäset 

under 1800-talet 

av 

Kia Nicklasson 

Spannmålsexport från Sverige. 

Inom alla utvecklade kulturländer har spannmålshandeln varit ett centralt 

intresse för statsmakterna. Det gällde att se till att underskottsområden, t ex 

stora städer, kunde förses med spannmål. 

I Sverige har detta - allt sedan Gustav Vasas tid - lett till ett stort antal 

bestämmelser, regleringar och åtgärder, bl a krono- och sockenmagasinen, 

där spannmål lagrades för kronans räkning. 

Under äldre tider med utpräglad naturahushållning var spannmålshandeln 

inom landet ren byteshandel som blev lokalt begränsad på grund av transportsvårigheter. 

Därför sjönk priserna på orter som hade spannmålsöverskott och 

lantbrukarna fick föga utbyte av rika skördar. 

Under 1500-talet och början av 1600-talet exporterade Sverige spannmål 

främst till Holland. Därefter kom importen att överväga fram till början av 

1800-talet. Under vissa perioder, t ex under frihetstiden, var spannmålsexporten 

t o m förbjuden. J) *) 

Under 1800-talet var Sveriges export av spannmål mindre än importen fram 

till 1840-1850, därefter övervägde exporten fram till 1890 då den hastigt 

minskade. 2 ) 

Havreexport från Sverige. 

Det sädesslag som huvudsakligen uppbar det totala exportöverskottet var 

havre. Exporten av havre började öka markant omkring 1830. Den kulminerade 

under perioden 1870-1880 och var då i genomsnitt mer än 240 000 ton 

per år för att därefter hastigt sjunka och praktiskt taget helt upphöra omkring 

sekelskiftet. 3) 

Havren vann sist av alla sädesslag insteg i Sverige, troligen på 1400-talet. 

Den användes huvudsakligen som hästfoder. Odlingen ökade långsamt fram 

till slutet av 1700-talet då en större produktionsökning inträdde, som troligen 

hängde samman med avsevärda ökningar av åkerarealen. Man ansåg nämligen 

att havre växte bättre på nybruten mark än andra sädesslag. 4 ) 

*1 Noter se sid 83 

64

Under tioårsperioden 1820-1830 skördades i medeltal 105 000 ton havre 

per år i Sverige. Därefter ökade odlingen hastigt så att den under perioden 

1890-1900 uppgick till i genomsnitt 1 075 000 ton per år. Motsvarande siffror 

var för råg 580 000, för vete 123000 och för kom 315 000 ton per år. S ) 

Anledningen till den starka stegringen av havreodlingen var att en export av 

havre kommit i gång omkring år 1830 som gav bönderna möjlighet att sälja 

stora kvantiteter havre till fasta priser. 

Havreodlingen var ganska ojämnt fördelad över landet. I Kronobergs län 

användes 47 % av den odlade jorden för havreodling. Motsvarande siffra var 

för t ex Göteborgs och Bohus län 38 %, för Älvsborgs län 41 %, för Gotlands 

län 4 % och för Jämtlands län 2 %.6) 

Är 1874 uppnådde den totala havreexporten sitt högsta värde - över 34 miljoner 

kronor - och utgjorde alltså en betydlig hantering. Är 1900 hade den 

sjunkit till en obetydlighet. 7) Är 1879 uppnådde exporten den största kvantiteten, 

över 318000 ton, och av denna kom 129000 från Göteborgs och Bohus 

län. Är 1900 hade motsvarande siffror sjunkit till 12 600 resp 2 500 ton. S ) 

Orsakerna till nedgången mot 1800-talets slut var antagligen dels sjunkande 

efterfrågan, främst i England, och dels att skillnaden mellan inköpspriserna i 

Sverige och försäljningspriserna i mottagarlandet sjönk så att exporten inte 

längre blev så lönsam. 9 ) 

Är 1871-1875 noterades havre till 12 kronor 50 öre/deciton på Stockholms 

fondbörs och till 16 kronor 50 öre/deciton i London. Motsvarande siffror för 

perioden 1896 -1900 var 9 kronor 85 öre resp 10 kronor 85 öre/deciton. lO) 

För bönderna medförde havreexporten både fördelar och nackdelar. De fick 

t ex möjlighet till fasta inkomster i kontanter men havreodlingen minskade 

odlingen av andra grödor och utarmade jordarna. 

Mellan en bonde och en uppköpare uppgjordes i allmänhet ett kontrakt ena 

året om leverans av viss kvantitet till visst pris nästa år. Havren levererades 

vanligen till uppköparna på hösten, tidigast i oktober, men ofta först under 

vintern då man kunde utnyttja vinterföret. Då var seglationssäsongen slut och 

havren måste lagras till nästa vår. Detta fordrade lagringsmöjligheter. 

Havreexport från Västsverige. 

Handel med havre fordrade stora kapitaltillgångar och lagringsutrymmen - 

varan inköptes och betalades på hösten och utskeppades på våren - goda förbindelser 

med mottagarlandet och tillgång på fartyg. Detta gjorde att endast 

väletablerade handelsfirmor kunde klara själva exporten och utlandsförsäljningen. 

Främsta anledningen till den stora exporten över Bohuslän var, förutom 

hamnarna, det förhållandet att firman William Thorbums söner i Uddevalla 

med början omkring 1830 mer och mer började övergå till havreexport till 

65

England med egna fartyg. Verksamheten blev snabbt mycket omfattande och 

firman utvecklades till en av de största havreexportörerna i landet. År 1875, 

då firmans havreexport var som störst, uppgick den till 3,9 % av Sveriges 

totala exportII) och 28,4 % av den totala havreexporten. 12 ) 

Firmans verksamhet var huvudsakligen förlagd till Uddevalla, men för uppsamling 

och lagring av havre hade den ett stort antal ombud och magasin i 

Bohuslän, Västergötland och Halland. En del av magasinen var avsedda endast 

för lagring, andra hade utrustning även för torkning. 

Thorbums företag köpte också havre från självständiga uppköpare. En del 

av dessa understöddes med kapital för bl a uppförande av magasin. Dessa 

uppköpare var fördelade huvudsakligen över Västergötland, Bohuslän och 

Halland. Det fanns också från Thorbums fristående företag som själva exporterade 

havre. 

Havreexport från Stångenäset. 

Omkring mitten av l800-talet växte flera företag för havrehandel upp på 

Stångenäset vid Gullmarn med tillhörande magasin och utlastningsavdelningar. 

De nu kända var belägna på följande platser: 

l. Lysekil 6. Sämstad 

2. Fiskebäckskil 7. Torreby 

3. Alsbäck i Lyse 8. Färlev, Karlsborg 

4. Saltkällan 9. Färlev, Justineholm 

5. Kvistrum 

Anläggningarna på Alsbäck, Saltkällan och Sämstad tillhörde Thorbum i 

Uddevalla, anläggningarna på Blåbergsholmen vid Fiskebäckskil handelsmannen 

Diedrichsen och anläggningarna på Karlsborg vid Färlev familjen 

Smith, bosatt på Färlev. Anläggningarna på Justineholm tillhörde firman Andersson 

och Pålsson och den ene delägaren Johannes Andersson (1838-1900) 13) 

skötte och förestod verksamheten på Justineholm. Författarinnan Emilie Flygare-Carlen 

nämner familjen Smith och Karlsborg i sina böcker och handelsmannen 

Diedrichsens rörelse är sannolikt det handelshus som hon skildrar i 

boken "Ett köpmanshus i skärgården". 

Utskeppningen från havremagasinen kring Gullmarn skedde tydligen huvudsakligen 

med mindre segelfartyg. Utskeppning från Färlev omnämnes i 

tullhandlingar tidigast år 1857. Sjötullkammaren i Uddevalla skrev den 5 maj 

1857 i ett brev till Tullinspektionen i Lysekil.: 

"Efter ingången av märkrulla från Skepparen O. L. Grödeland och i 

öfrigt här gjord anmälan må lossning av dels uti Däcksbåten Ellida från 

Stavanger införda af 170 Norska Tunnor Sill bestående last ega rum ej 

66

mindre vid Lysekil än vid Färlef under bevakning som af Inspektören 

beordas, egandes Skepparen jemväl inlasta spannmål varefter attesten 

införväntas." 

Lysekil· 

Färlev, lustineholm • 

Färlev, Karlsborg • 

• Fiskebäckskil 

Karta över Gullmarn med de platser som omnämns i artikeln. 

• Kvistrum 

67

Färlev älv, mot Färlevfjorden. 

Bedömer man efter nuvarande förhållanden kan älven förefalla föga lämpad 

som transportled. Man får dock komma ihåg dels att landhöjningen är 

mycket stark i dessa trakter, ungefär 0,5 m på 100 år, dels att älvmynningen 

slammat igen en hel del under de senaste 75 åren. De normala vattenståndsvariationerna 

är dessutom mycket stora i fjorden. Skillnaderna mellan vattenståndet 

vid ebb och flod är 50-60 cm och skillnaderna mellan extrema hög- och 

lågvattenstånd orsakade av lufttrycks variationer och vind kan uppgå till mer 

än 2 m (årligen översvämmas t ex vissa gator och kajer i Uddevalla), men 

håller sig normalt inom variationer på en meter. 

69

Gammalt havremagasin i Gerlesborg vid Bottnafjorden. 

Havremagasinen på J ustineholm var belägna mellan gamla landsvägen Uddevalla-Lysekil 

och Färlev älv. Undre delarna av grundmurarna finns ännu 

kvar i tämligen orört skick 10-20 cm under den nuvarande markytan. På flera 

ställen kunde man ännu på 1920-talet se den rustbädd av grova liggande stockar 

på vilka grundmurarna vilade. Under somrarna 1977 och 1978 har grunden 

delvis kommit i dagen vid trädgårdsarbete o d. Med ledning av detta har 

magasinets grundplan och dimensioner kunnat fastställas. 

Magasinet hade tre våningar, var brädfodrat samt försett med tegeltak och 

fortfarande hittar man mycket taktegel i jorden. Det var målat med gulockra. 

Havremagasinen i Gerlesborg vid Bottnafjorden är troligen de enda som finns 

kvar i tämligen ursprungligt skick i Bohuslän. De kan ge en uppfattning om 

magasinets på Justineholm utseende. 

Del av havremagasinet från lustineholm uppfört i Södra Grundsund. 

70

När hanteringen upphörde, såldes magasinet för rivning. En del därav flyttades 

till fiskeläget Södra Grundsund där det använts som sillsalteri och tunnbinderi. 

Mellan magasinet och landsvägen låg en med kullersten besatt gårdsplan 

med måtten 16 x 26 m. Den finns ännu kvar orörd ungefär 20 cm under nuvarande 

markyta. Mot älven fanns en utlastningsbrygga av sten. Havren fraktades 

från magasinet ut till de på fjorden ankrade fartygen med mindre farkoster, 

s k prammar. Rester av bryggan finns ännu kvar fullt synliga. 

Mot gårdsplanen måste ha funnits en eller flera portar genom vilka havren 

kunde tas in i magasinet. De har inte kunnat lokaliseras. I södra änden av 

magasinet var bostad för Johannes Andersson och hans familj, bestående av 

föräldrarna, sju barn och en "piga", inredd. Där fanns även lokaler för den 

lanthandel, som Johannes Andersson drev som sitt eget företag vid sidan av 

havrehandeln, samt kontor. Bostadsdelens och affärens läge har kunnat lokaliseras 

med hjälp av rester av skorstensmurar och med ledning av muntliga 

berättelser. Bostaden omfattade tre rum och kök. 

Angränsande utlastningsställe. 

Ungefär en km från Justineholm, längre västerut vid Färlevfjorden, låg ett 

annat utlastningsställe, Karlsborg, med magasin och troligen även ria (se karta). 

Detta ägdes aven familj Smith, närmaste granne till Johannes Andersson på 

Justineholm. Johannes Anderssons äldste son Viktor var en tid anställd som 

föreståndare för verksamheten på Karlsborg. 

Ä ven här är grundmurarna ännu del vis synliga ovan markytan så att måtten 

på magasinets bottenplan har kunnat fastställas. 

Också på Karlsborg skedde utlastningen med pram genom en kanal grävd 

över den grunda leran och en bit in i strandkanten. 

t 

7. ftAviZcH'i?6a S ,N 

tl-------, 

i 

! 

I 

I i 

1/ / 

f ,J i I 

/ tJI I 

• Q: . 

; ':!. I I 

/ 'S' i 

! l) i 

i 

71

Utlastningsränna och magasintomt på Karlsborg. 

Arbetet på magasinen. 

På grund av den kroniska bristen på kontanter var lantbefolkningen angelägen 

att avyttra sin havre så snart som möjligt efter tröskningen. Havren mejades 

i början av september, sedan skulle den stå i skylar åtta dagar. Därefter 

skulle nekarna ligga i ladan en månad före tröskningen, som alltså kunde ske 

tidigast i början av oktober. 

Tillströmningen hos handelshuset blev därför störst på hösten och förvintern 

så snart väglaget blev tjänligt. Helst ville man leverera havren när den 

första snön fallit och sjöar och vattendrag frusit så att slädar kunde utnyttjas 

för transporten. Vid denna tid hade emellertid seglationssäsongen för året vanligen 

upphört. Firman var därför tvungen att lagra havren under vintern för 

skeppning nästa år. 14) 

Samtidigt som bönderna levererade sin havre och fick kontanter passade de 

på att komplettera sina egna vinterförråd av sill, kol, salt m m, vilket belyses 

av följande notis i tidningen Bohusläningen från den 21 januari 1886: "Hafretillförseln 

hit från Dalsland har under de senaste dagarna varit betydlig, beroende 

därpå att den stora mängd allmoge därifrån, som hit inkommer för silluppköp 

hervid passar på tillfället att på samma gång hitforsla nämnda sädesslag." 

Tillförselområdet för magasinen på Färlev var troligen landsbygden närmast 

däromkring och möjligen kunde också enstaka partier komma från södra 

Värmland. För bönder från Västergötland och Halland låg Uddevalla och 

Göteborg bättre till. 

72

Bönderna kom en och en eller i foror där många skjutsar gjorde sällskap. 

Som dragare användes både hästar och oxar (stutar). Vid slädföre användes 

slädar för transporten, annars fyrhjuliga långvagnar förspända med en eller 

två hästar eller oxar. Havren levererades vanligen i säckar. På de vägar som 

fanns på I800-talet ansågs en häst kunna dra ett vagnslass på 350 kg tre a fyra 

mil per dag. 

Vid normalt vattenstånd låg gårdsplanen på Justineholm högst en meter över 

vattenytan i fjorden. Vid västlig och nordvästlig höststorm kan vattnet på bohuskusten 

stiga med l,5 meter och översvämmar då hela gården. Vattnet kan 

därvid stiga mycket hastigt. Vid ett tillfälle hade enligt Josefine Nicklasson l5 ) 

en bonde från Dalsland kommit med ett havreiass draget av två stutar. Medan 

havren lastades in och bonden var inne på kontoret steg vattnet så att det stod 

upp till buken på stutarna. När bonden såg detta föll han på knä på golvet och 

bad till Gud och ute på gården stod stutarna i vattnet och råmade av skräck. 

Havren betalades efter vikt och med olika pris för olika kvalitet. Ju tyngre 

den var per volymenhet desto bättre. Ibland hände det att man lagt stenar i 

säckarna för att de skulle bli tyngre. Fortfarande kan vissa släkter i trakten 

utpekas för att ha lagt sten i havre säckarna. Dessutom skulle havren vara väl 

torkad och fri från föroreningar. 

Följande notiser i Bohusläningen belyser detta: 

"Rengör hafren är en rubrik på en notis som f n håller på att cirkulera 

genom tidningspressen, och äfven vid besök i städerna bli de hugnade 

med lappar varpå denna uppmaning står tryckt. Brefskrifvaren anser att 

uppköparna ej skall köpa illa rengjord hafre till samma pris som rengjord. 

Att utlandet klagar öfver den svenska hafren är exportörernas eget fel, 

eftersom de köper en underhaltig vara och exporterar den utan att söka 

få den av bättre sort. De invänder att det blir förlust vilket väl är ganska 

sant men den som ej vill se upp med ögonen etc."16) 

"Rengör hafren. En hafreexportör skrifver. Oaktat hafren å en del trakter 

blifvit bättre rengjord än förr varit fallet, så synes dock av den nya tillförseln, 

att en dellandtbrukare ännu icke till fullo inser betydelsen häraf, 

och ställes därför ännu en gång till Sveriges jordbrukare åter den uppmaning 

att väl rengöra hafren på det att vår svenska vara icke må nedgå 

i värde och anseende på den utländska marknaden."17) 

Vid leverans skulle havren vägas och kvalitets bedömas av havrernottagaren 

på magasinet och därefter i allmänhet betalas kontant. Johannes Andersson 

stod i magasinet och vägde havre med stora halmskor på fötterna men förfrös 

ändå en tå vilket senare blev kallbrand. Affären avslutades med en köpsup på 

kontoret, där det alltid stod en brännvinskagge ur vilken brännvinet togs upp 

med en hävert. 

Havren levererades i allmänhet enligt kontrakt som uppgjorts vid odlingsårets 

början. I dessa stipulerades att havren skulle vara väl torkad och ren- 

73

Riastenar. 

gjord vid leveransen. Uppfylldes dessa krav kunde havren direkt lagras i 

magasinet där den dock då och då måste skyfflas om för att förhindra att den 

möglade. Möglet såg ut som små röda prickar på havren. 

Johannes Andersson hade rätt många arbetare, troligen ett 25-tal, som höll 

på att skotta havren fram och tillbaka för att den icke skulle mögla. Det var 

väldigt noga när köparen kom och inspekterade innan havren utskeppades 

När man kvalitets bestämde havren hade man tre sätt att prova den på. Man 

tittade på havren, den fick inte vara röd för det tydde på mögel. Man luktade 

på havren, den fick inte lukta unket. Man bet i kornen, om sädeskornet klövs 

var det torrt, var det fuktigt krossades det i stället. 

Var inte havren tillräckligt torr måste den torkas. Detta gjordes i en s k ria. 

Rian bestod aven byggnad av tegel, ungefär 5x5 m i fyrkant, uppbyggd inom 

magasinet och så hög att den nådde upp till andra våningens golv. På nedre 

våningsplanet fanns en ugn och i nivå med andra våningens golv ett plant tak 

bestående av s k riastenar. Dessa stenar var kvadratiska med en fots (ung. 32 

cm) sida med slät översida och ribbförstärkt undersida samt genomborrade 

med ett stort antal hål. De var gjutna av eldfast material. 

För torkningen breddes havren ut över golvet av riastenar (rians tak) i ett 

lager med ett par fots tjocklek. Ugnen i rians botten eldades med kol och ved 

och den varma luften trängde upp genom hålen i stenarna och genom havrelagret 

som därmed torkades. Torkningen aven sats tog ungefär 8 timmar. 

Arbetet pågick dygnet runt med 12 timmars arbetsskift. Man kunde alltså hinna 

74

med att torka ungefär 3 x 5 x 5 x 0,5 = 37,5 kubikmeter, dvs 350-400 hl havre 

per dygn, motsvarande 50-55 vagnslass per dygn. 

För att bleka havren och ge den en jämnare vit färg brände man vid behov 

svavel i rian och ledde svavelångorna upp genom hålen i riastenarna. Svavelångor 

(svaveldioxid) retar till hosta men det berättas att de gubbar som skötte 

rian till slut blev okänsliga för denna retning. Före utskeppningen på våren 

kunde magasinet vara så fullt med havre att golven underifrån måste stöttas 

med stockar. Det hände att tjuvar borrade hål i magasinets väggar och fyllde 

sina säckar med havre som rann ut. 

Vid utlastningen fylldes havren i säckar. Några kvinnor var därför under 

eftervintern och våren sysselsatta med att sy och laga säckar. Fram på våren 

arbetade man också med utrustning av båtar och prammar (se nedan) som bl a 

skulle tjäras och tätas. Tätningen utfördes med tjärdrev som drevs in i nåt och 

sprickor och med ett kitt bestående av trätjära och krita varefter prammarna 

tjärades. I arbetet med havreutförseln ingick också arbete med att rensa i rännan. 

Johannes Andersson gick därför ofta omkring i höga sjöstövlar. 

Utlastning och lastning på fartyg. 

Under I800-talet gick alla tyngre transporter i Bohuslän sjövägen. Antingen 

havren skulle lastas direkt på de utgående fartygen eller transporteras till uppsamlingshamnar 

i t ex Uddevalla, Marstrand eller Göteborg måste den från 

magasinet lastas i båt. De mottagande fartygen ankrade längst inne i 

Färlevfjorden på den s k höla (=hålan), och havren från magasinet fraktades 

ut dit i prarnmar. En pram eller fjöleka är en flatbottnad, ungefär 25 fot (ca 8 

m) lång båt med spegel i för och akter. Den är ungefär lika bred i för och akter 

och dess största bredd är ungefär en tredjedel av längden. Sidorna är 50-60 

cm höga. IS) 

Utgår man från att de prammar som användes för uttransport av havren från 

magasinet på Justineholm hade ungefär ovanstående dimensioner samt antar 

att största djupgående med hänsyn till vattendjupet på leran var 25 cm, får 

man en trolig last per pram enligt 8 x + x 0.25 = 4 900 kg, alltså omkring 5 

ton. Havren transporterades i säckar som väl troligen rymde ungefär 100 liter 

eller ungefär 50 kg. En pram tog alltså omkring 100 säckar, vilket gott och väl 

fick plats på prammens bottenyta. Prammen roddes eller drogs ut genom älven. 

Ännu på I920-talet kunde upptrampade stigar iakttas längs älvens båda 

sidor från Justineholm till älvmynningen. 

Över leran fick prammen ros eller stakas för att till sist, där vattnet var 

djupare, ros ut till det mottagande fartyget. För att framföra prammen behövdes 

tre man, två som drog eller rodde och en som styrde. Tiden för en resa från 

magasinet ut till ankringsplatsen kan med hänsyn till de lokala förhållandena 

uppskattas till 30-40 minuter. Antar man att lastningen i prammen och lossningen 

till fartyget var för sig också tog 30-40 minuter, får man tiden för en 

75

han ha genomgått handelsskola i Göteborg, vilket dock ej gått att dokumentera 

i arkiven i Göteborg. Enligt flyttningslängderna utflyttade han i mars 1867 

från Naverstad till Göteborg och återinflyttade till Naverstad i juli 1870, varför 

det kan vara möjligt att han under denna tid skaffade sig handelsutbildning 

i Göteborg. Att han haft sådan utbildning bestyrkes i viss mån av hans bokföring 

för lanthandeln på Justineholm. Dessa handelsböcker linjerade han upp 

och band själv. 

Under högsäsong arbetade ett 25-tal personer - både män och kvinnor - på 

magasinet. Kvinnorna arbetade med att sy och laga säckar, männen med mottagning, 

skötsel och transport av havren. Troligen var endast ett fåtal fast anställda 

för åretruntarbete. De flesta var sannolikt mer eller mindre tillfälligt 

inkallade vid behov. Det var torpare, småbönder, hemmasöner, soldater och 

backstugusittare, bosatta i Skottefjället, i närheten av Färlev och utefter fjorden. 

Namn som jag hört nämnas i detta sammanhang är t ex Rapp, Färdig, 

Långe-Lom (Lorenz Lång), Hedli (Hederlig) och Rika (Erika) på Mon (torp 

inne på Skottefjället). 

Nutida iakttagelser på Justineholm. 

Grundmurarna ligger fortfarande kvar tämligen intakta, 10-20 cm under 

nuvarande markyta, och man stöter på dem vid grävning i köksträdgården. En 

del av murarna är överbyggda med uthus. Ä ven stensättningen på den gamla 

gårdsplanen finns kvar under nuvarande gårdsplan och köksträdgård. Vid grävning 

i trädgården stöter man också på mycket tegelsten, bitar av taktegel och 

riastenar, spik och andra jämföremål. På platsen för kolupplaget innehåller 

jorden kol och klumpar av gult svavel. Söder om det gamla magasinet byggde 

Johannes Andersson i början av l 890-talet, då havreexporten började minska, 

ett bostadshus som ännu står kvar. Omkring huset var trädgårdsgångarna och 

gårdsplanen belagda med ett grus som ej återfinnes i trakten eller i Bohuslän 

över huvud taget. Detta var troligen barlastgrus som erhållits från segelfartyg 

som kommit in på Färlevfjorden för att lasta. Före lastningen måste fartyget 

helt eller delvis tömmas på barlast. En del barlast har tydligen använts till 

trädgårdsgångarna. Gruset innehåller bl a små bruna, rundslipade stenar av 

flinta eller kvarts tydligen slipade i havet. Ännu hittar man mängder av dessa 

stenar när man gräver i jorden. Samma slags barlastgrus fanns omkring 

Kasenabben i Uddevalla där Thorbums havremagasin låg. 

Verksamhet vid sidan om havrehandeln. 

Vid sidan om havrehandeln drev Johannes Andersson en lanthandel. Lokaler 

för denna var inrymda i södra delen av magasinet. Läget var gynnsamt 

intill vägen Lysekil-Uddevalla och med goda sjöförbindelser för varutransporter. 

Verksamheten hade tidvis ganska stor omfattning bl a med återförsäljning 

av varor till andra firmor längre inåt land. Speciellt tycks detta ha gällt sill, 

kol och salt. 22) 

77

Varorna kom med båt, antingen med ordinarie kustångbåtar eller med seglande 

jakter eller skutor. Från dessa hämtades varorna med pram eller eka. En 

man vid namn Carl Eriksson fraktade t ex varor från Sämstad till Justineholrn, 

en sträcka på 7 km. För en sådan resa fick han år 1897 en ersättning aven 

krona. 22 ) När han i oktober 1898 lossade 100 hl kol fick han 2 kronor 50 öre. 23) 

Denne Eriksson livnärde sig delvis på att utföra sådana transporter. 

Förhållanden och händelser med anknytning till havrehandeln. 

Kommunikationerna mellan människor och företag var betydligt besvärligare 

under 1800-talet än i våra dagar. Man hade ingen telefon och lång väg 

när man skulle hämta post. De människor som bodde på Färlev och Justineholm 

hämtade fram till 1875 sin post vid gästgivargården Mellby nära Bro kyrka en 

mil från Färlev. År 1875 öppnades den första poststationen i dessa trakter. 

Den låg intill kyrkan och fick namnet Brodalen. Den förste poststationsföreståndaren 

hette Andren. 24 ) Det berättas att Johannes Andersson gick till 

kyrkan varje söndag för att hämta och lämna post och för att träffa folk och 

göra upp om havreköp, skaffa hästskjutsar för transporter och arbetskraft för 

havremagasinet. Han lär sällan ha gått in i kyrkan. 

Penningtransporter kunde också bereda svårigheter. Närmaste bank var i 

Uddevalla, 3,5 mil från Färlev. Skulle man dit fick man åka efter häst eller 

rida. (Järnvägen Göteborg-Strömstad tillkom i början av 1900-talet och järnvägen 

Munkedal-Lysekil invigdes 1913.) Vägarna var osäkra och överfall och 

rån förekom. Speciellt var Grytingebackarna, ungefär en mil norr om Uddevalla, 

illa beryktade och det berättas att Johannes Andersson vid något tillfälle 

blivit överfallen där. En liknande händelse berättas i en släktkrönika för släkten 

Thorbum. Enligt denna skulle ett bud från Uddevalla till Skeppsvik vid 

Färlevfjorden, med pengar till betalning av havreköp, ha blivit överfallet. Budet 

undkom dock med pengarna. 25) 

En annan händelse belyser mer personliga relationer. På våren 1882 kom en 

skeppare, Martin Nicklasson, med sin segelskuta in på Färlevfjorden från 

England för att lasta havre. Han besökte sin bror på gården Medby (ungefär 

en kilometer från Justineholm) där han insjuknade i smittkoppor och dog. 

Ä ven en syster till skepparen, bosatt i närheten av Fiskebäckskil, dog i smittkoppor 

vid samma tid som brodern. Tydligen har skepparen vid insegling genom 

Gullmarn besökt sin syster och smittat henne med sjukdomen. Såvitt 

bekant dog inga andra i smittkoppor i dessa trakter under våren 1883. En son 

till denne skeppare blev senare gift med Johannes Anderssons dotter Josefine 

Andersson. 

Ett av de fartyg som gick i regelbunden trafik mellan svenska västkusten 

och England var ångaren Avena. Den lär ha haft en skarp ångvissla som skrämde 

bådc folk och fä. I februari 1889 meddelar Bohusläningen att fartyget fått 

"behagligare" ångvissla. Oljudet har tydligen varit ett allmän känt problem. 

78

NOTISER I ORTSPRESSEN. 

Den ledande tidningen i Bohuslän var i slutet av 1800-talet och är ännu 

"Bohusläningen, tidning för staden Uddevalla och landskapet Bohuslän samt 

sydvästra delen av Dalsland". Den startades 1878. Här nedan några exempel 

på tidningsnotiser i Bohusläningen angående havrehandeln från år 1878 till år 

1900 då havreexporten kan anses praktiskt taget ha upphört. 

o 

Ar 1878. 

"Ångarne "Rugy" och "Black Sea" hitväntas i morgon eller övermorgon för 

att intaga hafrelast för herr Thorburns räkning. Den förre lastar cirka 11 000 

Quarters, omkring 20 000 gamla tunnor och lär vara den största ångare som 

någonsin intagit last." 26) 

o 

Ar 1879. 

"Hafreexporten härifrån utgjorde från den 1 oktober 1878 till 

den l oktober 18792619755 kubikfot." 27) 

o 

Ar 1881 

"Åstundas köpa 

Hafre och Råg 

uppköpes till högst gångbara priser af 

Andersohn och Bentsson." 28) 

"Från Bro socken skrifves till oss att en del af 1andthandlarne uppdrifvit 

hafrepriset till en krona/tjuge skålpund, ett pris som ej för mindre partier betalas 

i Uddevalla. Denna täflan är nog till gagn för säljare men till stor förargelse 

för kringboende handlanden som hittills varit försigtiga nog att ej överspekulera, 

men nu sett sig nödsakade att följa exemplet." 29) 

År 1882. 

"Hafrepriset 85-90 öreJ20 skålpund efter qualitet." 30) 

"Hafreexporten från Sverige uppgårför 1881 till 418 664 kub meter, under 

det samma export för 1880 uppgick till 568 610 kub meter och för år 1879 till 

400 000 kub meter, 1860 till 150 000 och 1850 till 50 000. Ur förra årets 

export gick 124322 kub meter över Göteborg, mot 187623 kub meter under 

1880 och 174 866 kub meter under 1879. Närmast i ordning i avseende på 

exportens storlek är Stockholm med 43 000 kub meter, He1singborg 42 000 

kub meter samt Uddevalla 41 000. 

Då England och Frankrike utgöra våra förnämsta marknader för hafren må 

några uppgifter om dessa länders import i sammanhang med ofvanstående 

lämnas. Inga uppgifter för England 1881 ännu. England importerade 18804,5 

millioner quarters, varaf 2,5 millioner quarters från Ryssland och 1,5 millioner 

från Sverige, det öfriga från Danmark, Nordamerika m fl länder. Norges 

andel 42 000 quarters. Samma proportioner även under 1879 och 1878." 31) 

79

o 

Ar 1883. 

"Hafre af årets skörd köptes 8 dennes i Sämstad." 32) 

o 

Ar 1884. 

"Hafre för 32222000 kronor utfördes från Sverige under skördeåret 1882- 

83." 33) 

o 

Ar 1885. 

"1 250 000 kilogram hafre ankommo under sistlidna november månad till 

Uddevalla järnvägsstation för att härifrån exporteras. Under samma tid anlände 

dit för export 1275 vagnar lastade med skogsprodukter." 34) 

"Spannmålsmarknaden är, skrifver Stockholms Dagblads Londonkorrespondent, 

fortfarande fallande. De statistiska uppgifter som förelagts den internationella 

spannmålsmarknaden i Wien denna vecka, gå ut på, att skörden 

i Europa på det hela taget är god." 35) 

"Hafremarknaden. Mörka utsigter för landtmännen. Brev från en stor 

hafreexportör i sydsverige som återgifves. Han säger att den ofantliga tillförseln 

af hafre från Amerika kommer att få stort inflytande på hafremarknaden. 

Dagligen kommer stora ångbåtslaster från Amerika till England och Amerika 

är på goda vägar att slå ner hafremarknaden på samma sätt som de förut gjort 

med vete- och majsmarknaden." 36) 

"Årsskörden i länet. 

4 107700 kub fot +2% (övermedelskörd)." 37) 

o 

Ar 1887. 

"Lyftningen i hafreaffärerna under vintermånaderna har verkat att utförseln 

redan t o m november uppnått samma omfattning som förlidet år, för att, då 

detta sädesslag exporterats äfven under december man utan fara för misstag 

kan förutsäga, att Sveriges hafreutförsel skall i år blifva mycket betydande, 

kanske till och med närma sig siffrorna för några av de bästa åren från och 

med 1876. Sannolikt är väl icke att 1879 års höga tal 320,2 millioner kg nu 

uppnås, men däremot är det mycket möjligt att 1887 skall komma mycket 

nära 1880 års hafreutförsel af 283,1 millioner kg eller 1883 års af 277,9 millioner 

kg." 38) 

År 1888. 

"Sveriges hela hafreutförsel uppgick under förra månaden till 17 622 323 

kg vilket är nästan lika mycket som för samma månad 1885 och icke obetydligt 

mer än för samma tid 1886 och 1887. 

De största hafreexportörerna voro nu Uddevalla med 4,2 millioner kg, Nyköping 

med 3,2 millioner kg, Göteborg 3,1 millioner kg, Stockholm med 2,5 

millioner, Landskrona 1,7 millioner kg." 39) 

"Ångaren Avena väntas i dagarna till Fjellbacka, dit en arbetsstyrka av 52 

man härifrån begifvit sig för att hafrelasta ångaren." 40) 

80

"Hafreexporten från Sverige har under årets första 5 månader näst efter 

Göteborg och Stockholm i största skalan ägt rum från Uddevalla som skeppat 

i runda tal 10 750 000 kg. Detta är ungefär dubbelt av vad Nyköping, Norrköping 

och Helsingborg skeppat under samma tid samt mer än tre gånger 

skeppningarna från Kalmar, Halmstad, Landskrona, Falkenberg, Malmö, Y stad 

och Västervik var för sig. 41 ) 

"Årets hafreskörd 86 029 000 kubikfot." 42) 

År 1889. 

"Avena inkom hit i går middag med last af koks. Ångaren hade till denna 

gång försetts med behagligare och mindre intensivt ljudande ångvissla." 43) 

"Engelska ångaren "Vesper" hitväntas i morgon för att intaga last af hafre 

från Thorbums söner." 44) 

o 

"Angaren "]esmond" lastar för närvarande hafre i Kämpersvik för export 

på England för Thorbums söner i Uddevalla." 45) 

"Hafreexporten. Årets hafreskörd har som bekant utfallit ganska ogynnsamt. 

Landtmännen påstå att ej hälften så mycket hafre kommer att kunna 

utskeppas i år som föregående år. 

Då emellertid hafreprisen öfverallt stigit högst betydligt, så att hafren nu 

kan säljas för export till nära 50 % högre pris än för två år sedan, är det antagligt 

att mången som användt sin hafre i ladugården kommer att finna det fördelaktigare 

att sälja hafren och köpa kraftfoder, hvilket bättre lämpar sig för 

mjölk och smörproduktion och hvilket genom sitt högre näringsvärde dessutom 

är mycket billigare. Detta skulle kunna öka exporten ganska väsentligt. 

Af 1889 års hafreskörd har hittills från Uddevalla skeppats 1 594945 kg 

hafre i 5 segelfartyg och 6 ångbåtar, deraf 7 afgått till Danmark och 4 till 

England. 

1888 års export från Uddevalla, Thorbums skeppningar av 1888 års skörd. 

Quantitet 822 169 372 kg. 

Deraf skeppades 

Fr. Uddevalla 

direkt 

Fr. Fjellbacka o 

Grebbestad 

Fr. Ferlef o. 

Kempersvik 

Strömstad 

andra hamnar 

Laster m 

ångfartyg 

32 

3 

35 

Laster m 

segelfartyg 

29 

6 

2 

2 

39 

Af dessa laster afgingo 

m Ångf. m segelfartyg 

Till 

London 

andra 

engelska 

hamnar 

Frankrike 

Belgien 

Norge 

Danmark 

27 

Tillsammans 74 laster" 46) 

4 

2 

l 

l 

l 

3 

2 

33 

81

o 

Ar 1890. 

"Bref från Foss. 

Hafreprisema har nu kommit upp så att nu behöver inte brukarna klaga 

öfver för låga priser på denna vara. Men de hafva föga af denna sädes sort att 

afyttra utan nödgas de flesta köpa till utsäde." 47) 

"Hafreutförseln i år under årets första kvartal var icke fullt 2 millioner kg 

mot 28 millioner kg i fjol, 26 mill. kg 1888 och 43 millioner kg 1886."48) 

"Hafretillförseln till Uddevalla börjar nu växa med icke ringa hastighet. 

Dagligen ca 50 000 kg vilket ej är obetydligt för denna årstid när landtarbetarna 

är överhopade med annat arbete." 49) 

o 

Ar 1891. 

"Hafreexporten från Strömstad tager alltmera fart. I torsdags afsändes med 

ångaren Tyr till England 400 ton hafre." 50) 

"Vår hafreutförsel har under årets första 7 månader stigit ti11143 628 000 

kg emot 10 739 000 kg motsvarande tid förra året." 51) 

"Vår utförsel af hafre är, såsom vi nämnt i år mycket betydande. Under 

årets första 8 månader hafva nämligen utförts ej mindre än 148 272 000 kg 

mot endast 12800000 kg i fjor. Af kom hafva i år exporterats 6 045 000 kg 

mot endast 32 400 kg förra året." 52) 

"Hafreexporten under årets första tio månader har utgjort 155249000 kg. 

Förra året samma tid 23 282 000 kilogram." 53) 

o 

Ar 1892. 

"F. H. Smiths Enka försäljer på Elfbacken god Hafre till ett 

pris af 12 kronor 50 öre pr 100 kilogram eller 10 kronor pr tunna 

om 80 kilogram. " 54) 

"Bref till Bohusläningen. Skörden på södra Dal. Hafreskörden pågår nu 

med alla de krafter, stora som små, som möjligen kunde anskaffas, och synes 

densamma blifva till qvantiteten medelmåttig, men af god beskaffenhet, då 

nämligen hafren i år är synnerligen väl matad." 55) 

o 

Ar 1893. 

"Sveriges hafreutförsel under detta års två första månader har uppgått till 

18229000 kg mot 4393 kg samma tid 1891." 56) 

"Enligt vad generalkonsulatet i Le Havre meddelar torde franska marknaden 

bli i behof av svensk hafre ehuru införseln de senaste åren betydligt gått 

tillbaka." 57) 

82 

"Årets skörd af hafre 937 000 hektoliter, 2 % under medelskörd." 58) 

År 1894. 

"Hafre uppköpes till dagens högsta priser. 

G. J. Sundberg, Lysekil." 59)

"Önskas köpa. HAFRE uppköpes till högsta priser 

av Alfr. Carlsson, Bovallstrand." 60) 

År 1895. 

"HAFRE uppköpes till dagens högsta priser. 

Fridhem o Lysekil. A. Tobisson." 61) 

"Hafreutförseln från Sverige utgjorde under januari i år 2 229 000 kg mot 

13 190 000 kg under samma månad förra året." 62) 

"Hafreexporten öfver Uddevalla år 1894 var tillsammans 9 562 000 kg totalt 

37 resor med båt varaf 32 med reguljära båtar till London." 63) 

En vädjan om hjälp från författaren: 

Eftersom jag har ambitioner att fortsätta forska i ämnet havreexport, så skulle 

jag vilja komma i kontakt med personer som har kunskaper, källor och upplysningar 

inom området. Allt från vaga hågkomster om något Du hört berättas 

till konkreta upplysningar är av värde för mig. 

Kia Nicklasson 

Oslogatan 13 

752 64 UPPSAlA 

Tel 018-616863 

Noter 

1) Thorburn B. : William Thorburns söner. Ett blad ur den 

svenska havreexportens historia sid 43. 

2) Thorburn B. a a sid 49. 


4) Thorburn B. a a sid 58-59. 


6) Thorburn B. a a sid 6l. 

7) Thorburn B. a a sid 145-146. 

8) Thorburn B a a sid 142-143. 

9) Thorburn B. a a sid 7l. 




13) Farmors far till författaren av denna artikel. 


15) Farmor till författaren av denna artikel. 

16) Bohusläningen den 18 september 1879. 

17) Bohusläningen den 17 augusti 1885. 

18) Hasslöf, Olof: Svenska västkustfiskarna sid 284. 

19) Bohusläningen den 23 oktober 1888. 

83


21) Bohusläningens jubileumsnummer III den 11 oktober 1978. 

22) Johannes Anderssons handelsböcker från 1897. 

23) Johannes Anderssons handelsböcker från 1898. 

24) Enligt lantbrevbäraren Bertil Carlsson, Rrodalen. 

25) Släktkrönikan. Tidning för medlemmar av släkten Thorbum nr 10 december 1946. 

26) Bohusläningen den 28 november 1878. 



29) Bohusläningen den 10 februrari 1881. 

30) Bohusläningen januari 1882. 

31) Bohusläningen den 27 mars 1882. 


33) Bohusläningen den 18 januari 1884. 

34) Bohusläningen den 5 februari 1885. 




38) Bohusläningen den 27 december 1887. 


40) Bohursläningen den 17 maj 1888. 

41) Bohursläningen den 26 juni 1888. 

42) Bohusläningen december 1888. 



45) Bohusläningen den 13 juni 1889. 


47) Bohusläningen den 5 april 1890. 







54) Bohusläningen den 14 juli 1892. 



57) Bohusläningen den 6 juni 1893. 

58) Bohnsläningen den 14 november 1893. 

59) Bohusläningen den 16 januari 1894. 





84

Ett bördsdokument om släkten Bruhn 

(Bruun) i Bohuslän 

av 

Harald Torgestam 

Vid rådhusrätten i Uddevalla handlades år 170 l ett mål om ett bördsbrev för 

släkten Bruhn. Härom innehåller rådhusrättens dombok följande redogörelse. 

"Anno 1701 dhen 4 Maij höltz Extraordinarie Rådhstugu 

af Borgmästaren Lars Silentz sampt Rådhmännen Arfvid 

Lidbergh, Anders Jonsson Kåk ock Päder Bryngelsson. 

Stadz Capeilanen wyrdige ock wällärde Hr Willum Bruun 

inkomför Rätten begärandes attfå bördz breefför sin broder 

Jochum Torgersson Bruun som uthi Hålländsk tienst 

är Capitein, hwilket Rätten honom eij förwägra Kunnat, 

uthan härmed betygar att bemte Hr Wilhelm Bruun uthi 

Rätten upwijst ett täcke af gulldh, hwilket i sig innehåller 

een blåå Lif/ja, ock en hwijt roos,jramwijsandesjembwähl 

gambla breef hwilka indigiterar föl/jande släckt och afkombst 

nembin Att Jochum Torgersson Brun är födder här 

i Uddewalla af hederliga föräldrar Anno 1664, hans fader 

war een godh ock ehrlig man Torjer Willumsson Bruun 

Rådhman ock vice Borgmästare till sin dödh, hans moder 

war Gudfrugtige ock dygdesamma Matronafordom Rådhman 

Jochum Lemmiches dotter, hans fahr fader war Wil 

helm Eliaeson Bruun Skeppare uthi Marstrandh, hans 

o 

mohr moder Probstens uthi Halland Hr Akes dotter, Ingerd 

o 

Akesdotter, hans faders fader fader war fordum Borgmästaren 

i Marstrand Hr Elias Torgersson Bruun, hans moders 

moder moder war wällborne fru Sidsela een Landzhöfdingens 

Fruu öfwer Bohuus Lähn anförwant, hans 

faders faders fader fader war fordum Torger Torgersson 

Bruun fordum Capitein till Siöss ock Borgmästare i Marstrandh 

Anno 1585, hans moders moders modher moder 

war Elisabeth Borckholdt (Barckholdt?) fordum fordum 

af stor härkombst, Hans Faders faders faders fader fader 

wahr fordum Rådhman i Marstrandh Torger Torkillsson 

Bruun Anno 1581. Hans moders moders moders moder 

modher war fordum Maren Biörnsdotter af adelig Stam 

ock Härkombst på Tiörn hwilken Brunernas härkombst 

85

snart i 200 åhr tillbaka florerat i all beröm heder ock 

Gudfrugtigheet, att snart sagdt knapt fins här i Bohuus 

Lähn något hederligit huus som ju eij är ock warit beslägtadt 

med dessa Brunernas famelia, ock synes att Brunerna 

warit af Adel, hwilket icke allenast Kann skiönjas af 

dee Norskas gambla monumenter eller breej, utan ock der 

af att dhe ännu efter Förfäder possidera allodiaI Frällse 

godz här i Lähnet belägen, men huru deras Adelskap uthj 

Konung Christiani den Andras tijdh är blefwen ödhelagdt, 

eller huru then samma till SchottIand är transfererat, 

lemibna wij dem som wijdare der efter fråga; hwilket notarien 

anbefalltes att extradera.!. 

Beträffande domstolsdokumentets innebörd kan följande påpekanden göras. 

I uppräkningen av Jochum Torgersson Bruuns förfäder har genom ett tankefel 

eller en ren felskrivning de på mödernet betecknats som mormor, mormorsmor, 

mormorsmormor och mormorsmormorsmor i stället för rätteligen 

farmor, farfarsmor, farfars farmor och farfars farfars mor. Vidare har stavningen 

av släktnamnet på de uppräknade manliga släktmedlemmarna med ett 

undantag angivits som Bruun. När man i protokollet kollektivt talar om släkten 

användes dock stavningen Brunerna. I senare släktled har i framtiden stavningen 

varit Brun eller Bruhn . 

Av dokumentet framgår vidare att släktens påstådda adelskap grundas på 

gamla norska dokument eller brev samt på innehavet av frälsegods. Det saknas 

dock bevis för att Torger Torkillsson eller Torger Torgersson skulle vara 

av frälsesläkt; måhända är det Torger Torkillssons hustru Maren Biörnsdotters 

adliga härstamning på Tjörn, som är upphovet till det påstådda adelskapet. 

Under en omfattande brevväxling mellan författaren till dessa rader och den 

mycket skicklige forskaren om Bohusläns medeltid framlidne doktor Jonas 

Nordström har denne beträffande den adliga härkomsten ej velat yttra sig om 

Elisabeth Borckholdt och även ställt sig mycket tveksam inför uppgiften om 

Mahren Biörnsdotter av adlig härkomst från Tjörn. Han konstaterar dock att 

en undersökning av namnskicket inom Brunsläkten gör det i hög grad troligt 

att Helge Torgerssons släktingar härstammar från någon Biörn. 

Uppgiften att adelskapet i "Konung Christiani den Andras" tid, d.v.s. 1513- 

1523, blivit "ödhelagdt" och överfört till Skottland är synnerligen intressant. 

Förfrågan härom hos Lord's Lion of Arms i Edinburgh (motsvarighet till det 

svenska riddarhuset) har dock ej lett till något resultat. 

Redaktören för Svenska Heraldiska Föreningens tidskrift Vapenbilden Tor 

Flensmarck har i nummer 32/1992 sid. 416ff publicerat en utredning om släkten 

Brun i Vä i Skåne, som med stor sannolikhet visar att Brunnamnet kommit 

till Bohuslän genom Helge Torgerssons och hans broder byfogden Erik 

Torgerssons hustrur systrarna Sidsel Clavsdotter och Margrete Clavsdotter, 

86

Anders Helgesson Bruhns vapensigill under 1670 års mantalslängd. 

döttrar till Clavs Brun av släkten Brun på Brunsgård i Vä i Skåne. Vidare 

framgår av Flensmarcks släktuppställning att Sidsel Clavsdotter och Margrete 

Clavsdotter hade två fastrar; Birgitta Brun gift med Peder Knudsen (Maaneskiold) 

till Olsnäs och Åkervik i Bohuslän och Sidsel Brun gift med Knut 

Bildt till Morlanda i Bohuslän. Dessa uppgifter ger för närvarande inget stöd 

för eller förklaring till påståendet i 1701 års dokument om Elias (Helge) 

Torgerssons hustru "wällborne fru Sidsela een Landzhöfdingens öfwer Bohuus 

Lähn anförwant" . Därmed skulle uppgifterna i dokumentet om Helge Torgerssons, 

hans fars och hans farfars härstamning från någon Brunsläkt i Bohuslän 

starkt kunna ifrågasättas. 

Släkten Brun i Bohuslän, om man därmed avser avkomlingarna till ovan 

nämnda Torger Torkillsson och Torger Torgersson, torde närmast få betecknas 

som en borgar- och prästsläkt med i åtskilliga fall mycket välbärgade 

medlemmar. Många av dessa förde i sina sigill det gamla vapnet en lilja och 

en ros som återgivits på det guldtäcke, som omtalas i 1701 års dokument. 

Som exempel på några sådana sigill, använda av olika släktgrenar, kan följande 

nämnas: 

1) Kyrkoherden Anders Helgesson Bruhn, son till Helge Torgersson. Han 

87

Torger elaudius Bruhns vapensigill under 1715 års mantalslängd. 

undertecknade 1670 års mantalslängd och anbringade där sitt sigill innehållande 

ett vapen med en lilja och en ros. Ovanför vapenskölden återfinnes även 

bokstäverna A H B, som måste betyda Anders Helgesson Bruhn. Hans namnteckning 

under mantalslängder är Andreas Helie eller Elire. 

2) Anders Helgesson Bruhns broder borgmästaren i Marstrand Ivar Hellesen 

(Iffuer Hellesson) 1647-1655. Denne förde j sitt sigill vapnet med liljan 

och rosen enligt uppgift av J. A. Nordström 1967. 

3) Capellanen Wilhelm Torgersson Bruhn, som visade upp täcket med släktvapnet 

inför rådhusrätten i Uddevalla 1701 , hade en farbroder kyrkoherden 

Helge Willumsen Bruhn, som använde täckets vapen, när han undertecknade 

1686 års mantalslängd för Tossene. 

4) Capellanen Wilhelm Torgersson Bruhn hade en halvbroder, häradshövdingen 

i Norrviken Torger Torgersson Bruhn (son till rådmannen och vice 

borgmästaren Torger Willumsen Bruhn och hans andra hustru Margareta 

Pedersdotter), som förde täckets vapen i sitt sigill 1727. 

5) Kaptenen Pehr Torgersson Bruhn, Marstrand (bror till den under 4) ovan 

nämnde häradshövdingen Torger Torgersson Bruhn) undertecknade 1715 

mantalslängden för Carlstens fästning och förde därvid i sitt sigill vapnet med 

liljan och rosen. 

88

Främsta bänken till vänster i Nonans kyrka med Mergrete Torgiersdatters 

vapen. 

6) Borgmästaren Helge Torgerssons broder byfogden Erik Torgersson hade 

en sonsons son Torger Claudius Bruhn, död 1719, kyrkoherde i Skredsvik, 

och denne förde släktvapnet med liljan och rosen under 1715 års mantalslängd 

för Skredsvik. 

7) Borgmästaren Helge Torgerssons broder byfogden Erik Torgersson hade 

en sondotter Margrete Torgersdotter (Mergrete Torgiersdatter) , som var gift 

med lagmannen Hans Fransson (Hans Frands0n). På de främsta bänkarna i 

Norums kyrka (Stenungsund) har 1650 anbringats lagmannens namn och bomärke 

samt hans hustrus namn och vapnet med liljan och rosen. 

För att lättare åskådli ggöra släktskapen mell an de personer av Bruhnsläkten, 

vilka nämnts ovan under 1)-7), hänvisas till vidstående mycket begränsade 

släktu ppställni ng. 

Av uppställningen framgår bl.a. att kyrkoherden Anders Helgesson Bruhn 

hade en sonson Berent Bruun. Enligt Fräkne härads dombok 1720 hade denne 

rest till Holland, gått till sjöss, avancerat till amiral och i Spanien blivit 

"olyckeligen ihielskuten och död blefwen" Hans änka bodde i Haag. De hade 

ej några barn, varför hans arvingar utgjordes av hans syskon i Sverige. Efterforskningar 

i Riksarkivet i Haag, Historiska nati onalarkivet i Madrid och 

Marinministeriets arkiv i Madrid har dock ej kunnat leda till några ytterligare 

uppgifter om Berent Bruun och hans levnadsöde. 

89

Källor: 

Rådhusrättens i Uddevalla dombok den 4 maj 170l. 

Fräkne härads tingsrätts dombok den 18-20 oktober 1720. 

Mantalslängder för Orust 1670. 

Mantalslängder för Tossene 1686. 

Mantalslängder för Carlstens fästning 1715. 

Mantalslängder för Skredsvik 1715, 

Almegius: Släkten Bruhn från Orust 1994 sid. 7-13, 15 och 28, 

Vapenbilden 1992 nr 32 sid 416ff. 

Brevväxling med överläkare J. Nordström, Vadstena, 1967-1978. 

90

I 

Borgmästaren i Marstrand 

Helge Torgersson 

Sidsel Clavsdotter 

Skepparen i Marstrand 

Wilhelm Helgesson Bruhn 

Ingerd Åkesdotter 


Torger Torgersson 

Elisabeth Borchholdt 

l) 

Kyrkoherden i Myckleby 

Anders Helgesson Bruhn 

Mätta Pedersdotter 

I 

Helge Andersson Bruhn 

Kerstin Björnsdotter 

Berent Bruun, Amiral 

ihjälskjuten i Spanien 1720 

Rådmannen o. vice borgmästaren Torger Willumsen Bruhn 

l Margareta lochumsdotter Lemmiche 

2 Margareta Pedersdotter 

l g 2g 4) 5) 

Komministern Häradshövdingen Kaptenen 

Wilhelm Torgersson Bruhn Torger Torgersson Bruhn Pehr Torgersson Bruhn 

2) 


I var Hellesen 

I Kyrkoherden i Skredsvik 

Cladius Torgeri Bruhn 

Maria Nilsdotter Arctandra 

6) I 

Kyrkoherden i Skredsvik 

Torger Cladius Bruhn 

Anna Maria Trogelia 

3) 

Kyrkoherden i Tossene 

Helge Willumsen Bruhn 

Byfogden i Marstrand 

Erik Torgersson 

Margrete Clavsdotter 

I 


Torger Eriksson 

Maren Lauritzdotter 

7) 

Margrete Torgersdotter 

Lagmannen Hans Fransson

Prosten Fredrik Nilsson Bagge 

i Marstrand 

1646-1713 

Prästen som trotsade Gyldenlöve 

av 

John Stalemark 

Under ovanstående rubrik publicerades i tidningen Bohusläningen den 

9 juni 1977 en artikel om prosten Fredrik Nilsson Bagge. Med Stalemarks 

arvingars och tidningens medgivande återges artikeln här nedan. 

Under stormaktstiden fick svenska folket bära tunga bördor. Främst var 

gränslandskapen utsatta för krigets förbannelse. Bohuslän var svårt utsatt. 

Bördorna kom med förkrossande tyngd särskilt över allmogen. Den fick känna 

på mord och brand, utskrivningar och krigsgärder, genommarscher och inkvarteringar. 

Glansen och äran föll endast på krigarståndet. 

Krigen mot Danmark-N orge under 1600-talet kallades i Bohuslän för fejder. 

Under det s.k. Kalmarkriget 1611-1613 blev Bohuslän svårt hemsökt. Svenskarna 

häIjade i landskapet. Hela Hisingen och Kungälv brändes. På väg norrut 

brändes en mängd gårdar och byar, och Uddevalla ödelades. Ä ven norra Bohuslän 

hemsöktes. Inte utan skäl kallades detta krig i Bohuslän för Brännefejden. 

Under den mer än 7 -åriga fredstid, som nu följde, repade sig Bohuslän snabbt. 

Kungälv återuppbyggdes på Fästningsholmen i skydd av Bohus fästning. 

Svenskarna anföll Danmark 1644. Detta krig kallades Balsefejden efter den 

danske ståthållaren i Norge, Hannibal Sehested. Svenskarna anföll från öster 

och söder. Uddevalla brändes. Södra Bohuslän blev svårt tilltygat. Även denna 

gång brändes Kungälv. Vid fredsunderhandlingarna i Brömsebro krävde Axel 

Oxenstierna bl.a. Bohuslän. Detta ville de danska underhandlarna på inga villkor 

gå med på, då de förklarade, att Bohuslän vore så gott som halva Norge. 

Det dröjde inte mer än tolv år, innan nästa gränskrig kom över Bohuslän. 

Det kallades Krabbefejden efter den danske befälhavaren på Bohus, Ivar 

Krabbe. Genom freden i Roskilde den 26 februari 1658 blev Bohuslän svenskt. 

Den norska flaggan halades för sista gången på Bohus. 

För allmogen var väl bytet av fosterland av mindre betydelse. Om kungen 

hette Karl eller Kristian och huvudstaden var Stockholm eller Köpenhamn, 

92

var ganska likgiltigt för bönderna. För dem var freden det viktiga. Då landskapets 

riksgräns nu blev avsevärt förkortad, borde bohusläningarna kunna 

känna sig säkrare för fientliga anfall. Prästerna hade svårare att anpassa sig 

till sitt nya fosterland. Med många band var de bundna vid Danmark-Norge. 

Flera var länge opålitliga. Ingen gick dock så långt som uddevallakyrkoherden 

Jens Colstrup, som under Gyldenlövefejden blev överlöpare och aldrig återkom 

till Sverige utan slutade sina dagar som kyrkoherde i ett pastorat i Norge. 

* 

När kriget åter bröt ut 1675, var det norrmännen, som var fiender. Rollerna 

var ombytta. Befälhavare över de norska styrkorna var Ulrik Fredrik Gyldenlöve, 

illegitim son till Kristian IV och ståthållare i Norge. Efter honom kallades 

detta krig för Gyldenlövefejden. För Bohuslän blev detta krig kanske 

århundradets svåraste. Norrmännen plundrade och brände Strömstad. Uddevalla 

intogs. Brännande och plundrande trängde Gyldenlöve ända ner till Hisingen. 

Kungälv brändes. 

Vid midsommartiden 1677 hade Gyldenlöve erövrat nästan hela Bohuslän. 

Men ännu höll Marstrand med Karlstens fästning stånd. På en betydande skärgårdsflotta 

anlände Gyldenlöve till Koön den 12 juli och förlorade där 4.000 

man. Efter några timmars strid föll Marstrand. Sedan Karlstens fästning utsatts 

för en häftig beskjutning från såväl lands som sjöss, måste den kapitulera 

den 16 juli 1677. Bytet blev stort. 

* 

Kyrkoherde i Marstrand var vid denna tid Fredrik Bagge. Han tillhörde den 

ofrälse släkten Bagge. Dess äldste kände medlem var kyrkoherden i Krokstad 

Nils Bagge, som blev mördad aven länsman på gården Sandåker. Nils Bagges 

sonson, som också hette Nils, var handlande och borgmästare i Marstrand. 

Han förvärvade en stor förmögenhet. En son till honom var Fredrik Bagge. 

Fredrik Bagge var född 1646. På grund av faderns goda ekonomiska omständigheter 

kunde sonen få en god och dyrbar utbildning. Trots att Bohuslän 

då var svenskt, fick han flera år studera både i Roskiide och Köpenhamn. 

Senare förlade han studierna till Uppsala och flera tyska universitet. I Luthers 

stad Wittenberg blev han magister vid 21 års ålder 1667. 

Som lärd man återvände Bagge till Marstrand. Efter prästvigning blev han 

1699 "adjunctus pastor" hos kyrkoherde Lars Påskesson Wandelin i Marstrand. 

Denne var vid denna tid sjuklig, och man väntade hans snara frånfälle. Bagge 

gifte sig med hans dotter Elisabet för att "konservera prästhuset" . Emellertid 

tillfrisknade Wandelin och levde länge. Snart uppstod mellan de båda prästerna 

en "opvoxen träta" om Bagges tjänsteställnig. Wandelin ansåg, att svärsonen 

skulle vara endast pastorsadjunkt, medan Bagge krävde, att han skulle 

betraktas som "compastor" och jämställas med svärfadern. De okvädade varandra 

till och med inför menigheten i kyrkan. Tvisten drogs inför domkapitlet. 

Båda fick böta, och försoning ingicks. Men striden blossade snart upp igen. 

93

Båda kallades än en gång inför domkapitlet. Wandelin brusade denna gång 

upp mot biskop Th. Bellichius så våldsamt, att biskopen i sittande domkapitlet, 

förklarade honom avsatt. Domen synes emellertid inte ha gått i verkställighet. 

Men då Wandelin snart fann, att han gjort sig omöjlig i Marstrand, lämnade 

han efter en tid staden i hopp om att få en annan tjänst. Detta misslyckades 

dock. 

* 

Fredrik Bagge blev nu Marstrands kyrkoherde. Det var 1675, alltså samma 

år som kriget mellan Sverige och Danmark-Norge utbröt. I olikhet med en del 

andra ämbetsbröder var Bagge från början obrottsligt trogen mot Sverige och 

kung Karl. Efter svenskarnas seger vid Halmstad i augusti 1676 höll han en 

"tacksägelsesermon" i Marstrands kyrka. 

När danskarna intagit Marstrand, kallade Gyldenlöve till sig kyrkoherde 

Bagge och befallde honom att efter predikan följande söndag be den i Danmark 

brukliga bönen för kung Kristian och de danska vapnens seger enligt ett 

böneformulär, som han överräckte 

Följande söndag rådde en förtätad stämning i Marstrands medeltidskyrka. I 

koret hade Gyldenlöve med sin stab tagit plats. I de främre bänkarna satt danska 

och norska soldater. Andra trängdes på gångarna. I de bakre bänkarna satt 

Marstrands borgare, rädda och modstulna. 

Sedan kyrkoherden hållit en ljungande predikan över dagens text, knäppte 

han händerna för att läsa kungs bönen. Men det blev ingen bön för den danske 

kungen och hans här. Med varm och mäktig stämma läste han en bön för kung 

Karl och de svenska vapnens framgång, så att svenskarna snart skulle kunna 

komma och befria hans ö. 

* 

Det blev stor oro bland det danska krigsfolket. Sporrar och vapen klirrade. 

Gyldenlöve ville knappast tro sina öron. Rasande befallde han några knektar 

att rycka ned den modige prästen från predikstolen och slå honom i bandjärn. 

Bagge fördes strax upp till fästningen. Det berättas, att han ville försvara 

sig. Men då sade en officer till Gyldenlöve: "Herr general, lader ham ikke 

tale, ty faar han kun tale, saa gjaer han os alle till Tyve og Skielme". Danskarna 

hade tydligen stor respekt för hans skarpa tunga. 

Efter pressande förhör på fästningen fördes Bagge till Fredrikshald, där han 

ställdes inför krigsrätt. Trots att han försvarade sig skickligt och frimodigt, 

löd domen på livets förlust. Men dödsdomen verkställdes inte. Bagge benådades 

mot att han fick erlägga tredubbel mansbot. Detta var en väldig penningsumma, 

men på grund av hans stora ärvda förmögenhet kunde han själv utan 

svårighet erlägga böterna. Han återvände som hjälte till Marstrand 1678 och 

kunde återinträda i sitt ämbete. 

* 

94

På grund av sin trohet blev Bagge Karl XI: s förklarade gunstling. På riksdagen 

1680 predikade han inför kungen, som blev så gripen av hans förkunnelse, 

att han utnämnde honom till hovpredikant, en befattning, som då var 

mycket mera ansedd än nu. Men Bagge undanbad sig den hedrande utmärkelsen. 

I stället erhöll han två stora guldmedaljer, och genom ett kungligt brev av 

den 2 november 1680 fick han löfte om första ledigblivna pastorat i Marstrands 

närhet som personligt prebende. Enligt ett kungligt brev något senare 

samma år utnämndes han till "Prost över Bohuslän". 

Det är tydligt, att Bagge helt stod på kungens sida på 1680 års riksdag, en 

av de viktigaste i vår historia, då förmyndarräfst hölls och reduktion aven 

stor del av adelns gods och gårdar genomdrevs samt det karolinska enväldet 

grundlades. 

Solberga pastorat blev 1682 ledigt. Det kungliga löftet skulle nu infrias. 

Men biskop D. Wallerius önskade själv detta pastorat som prebende och sökte 

hindra Bagge att komma i åtnjutande av det åtråvärda pastoratet. Men Bagge 

klagade hos kungen, som gav biskopen en skarp skrapa och hotade att avsätta 

honom, om han inte fogade sig efter den kungliga viljan. Biskopen fann då för 

gott att ge med sig och låta Bagge få Solberga. Men så länge biskopen levde, 

rådde ett spänt förhållande mellan honom och den orädde Marstrandprosten. 

* 

Bagge besökte ofta Solberga. Än i dag visas mitt emot Brattön en plats, 

som kallas "Stallet". Där hade han stående häst och vagn, som förde honom 

till Solberga prästgård och kyrka. 

Prosten Bagge hade stort anseende bland prästerna i Bohuslän. De utsåg 

honom till sin representant vid alla riksdagar utom en från 1680 till 1710. På 

sistnämnda riksdag förklarade han: "I Bohuslän finns intet mer silver (i kyrkan) 

än som till sacer usus (heligt bruk) behövs". 

Vid de många ledigheterna på biskops stolen i Göteborg i slutet av 1600och 

början av l700-talen, var Bagge en allvarligt påtänkt biskopskandidat. En 

gång innehade han andra förslagsrummet, och en annan gång kom han på 

fjärde plats. Han föreslogs av domkapitlet till domprost i Göteborg 1701. Då 

levde inte hans gynnare Karl XI. Karl XII utnämnde en annan. 

* 

Händelsen i Marstrands kyrka 1677 har litterärt behandlats av Verner von 

Heidenstam i berättelsen "I Marstrands kyrka", som ingår i "Karolinerna". 

Där heter det: "I våra hjärtan finns en fästning, som inga fiender kunna ifrån 

oss taga". Dessa ord är återgivna på en minnesplatta, som är uppsatt på ytterväggen 

till Marstrands kyrka. Bohusskalden Fredrik Nycander skrev pjäsen 

"Segraren", som handlar om Fredrik Bagge och som flera somrar under första 

95

världskriget uppfördes på Marstrands fästning. Nycander var regissör och 

spelade själv Gyldenlöve. 

I Solberga kyrka hänger en målning i kroppsstorlek av Fredrik Bagge. Hans 

anletsdrag utstrålar kraft och beslutsamhet, viljestyrka och fasthet. Med sitt 

långa, svarta hår och skägg och sin kraftiga kroppsbyggnad framträder han 

som en äkta karolinsk prelat. 

Fredrik Bagge besatt stor teologisk lärdom, som han visade i ett omfattande 

författarskap. Till sin teologiska åskådning var han strängt ortodox. Hans 

predikningar var späckade med bibelcitat. Prosten Bagge överlämnade 

kyrkoherdetjänsten 1706 till mågen Johan Carl berg. Prostämbetet behöll han 

till sin död 1713. Han hade två söner, som i unga år blev kyrkoherdar i stiftet. 

96 

Prosten Fredrik Bagge. Porträtt målat av Johan Hammer 1695.

Fredrik Nilsson Bagge 

- en annan uppfattning 

av 

Leif H. Nilsson 

Såväl saker som personer ter sig olika beroende på från vilket håll och hur 

man ser dem. Detta gäller inte minst dynamiska och kontroversiella människor. 

Fredrik Bagge var utan tvivel en sådan. 

I en artikel skildrade John Stalemark 1977 Bagge under rubriken "Prästen 

som trotsade Gyldenlöve". Där låter Stalemark oss följa honom från hans 

ungdom i Marstrand och in i hans ålderdom som prost och kyrkoherde. Men 

Stalemark ser hela tiden de ljusa och positiva sidorna hos Bagge: begåvningen, 

oförskräcktheten, modet och handlingskraften. Jag skulle här något vilja beröra 

hans svagare och mindre tilltalande drag. Dem förutan blir bilden inte 

hel och inte sann. 

* 

Fredrik Bagge föddes i en dramatisk tid. Kampen stod hård i Norden emellan 

den sedan gammalt ledande och dominerande makten Danmark och den 

framväxande uppkomlingen Sverige. Året före Bagges födelse, år 1645, hade 

freden i Brömsebro slutits. Därvid hade bl.a. här på västkanten av Skandinavien 

Halland gått förlorat för Danmark. När han var 12 år gammal, 1658, 

ägde fredsslutet i Roskiide rum, och då hamnade hans egen hemprovins Bohuslän 

i svensk ägo. 

Fredrik Bagges far, Nils Bagge, var borgmästare och handlande i Marstrand, 

vilket måste ha inneburit, att han själv väl kände till, vad som tilldrog sig på 

det politiska fältet. 

Fyra år senare går Fredrik Bagge i skola i just Roskiide, och 1664 blir han 

student i Köpenhamn. Så långt följer han det traditionella mönstret trots vad 

som hade hänt sex år tidigare. 

* 

Men så hände tydligen något, för året efter - 1665 - avlägger han ånyo 

studentexamen men nu i Uppsala (universitetet i Lund fanns ännu inte). Han 

studerar vid olika tyska universitet och blir sedan hjälppräst i Marstrand åt 

kyrkoherden där, Lars Påskesson Wandelin, som också snart blev hans svärfar. 

Denna kursändring har sannolikt något med de ändrade politiska förhållandena 

i Danmark att göra. Kung Fredrik III gjorde en statskupp 1660 stödd på 

borgare och präster och vissa ämbetsmän. Kungen gjorde sig enväldig. Ar 

97

1665 blev Danmark arvrike samtidigt som enväldet fick lagfäst form i "kongeloven". 

Det är troligt att Bagge av någon anledning i samband med dessa 

händelser beslöt att satsa på Sverige i stället. Steg för steg lyckades Fredrik 

Bagge under oavlåtliga stridigheter manövrera ut sin svärfar från ämhetet i 

Marstrand. Det tog honom cirka åtta år. Wandelin levde åtskilliga år efter 

detta. 

Troligtvis har Bagge nu också fått kännedom om "1662 års kommissions" 

(svenska) erbjudande till prästerna i södra Bohuslän (norra delen hörde till 

Karlstads stift) att få tillträde till tjänster i Älvsborgs län och Halland, spec. de 

som studerat vid svenska lärosäten (gymnasier och universitet). I Danmark 

skedde ungefär samtidigt ingrepp i städernas styrelse och handel från statsmakternas 

sida. 

År 1677 inträffade sedan den beryktade händelse på vilken en stor del av 

Bagges berömmelse och framgång vilar. Han uppträdde nämligen i Marstrands 

kyrka till förmån för Carl XI mot danskarna-norrmännen, som under 

Gyldenlöve kort dessförinnan intagit staden. Det höll naturligtvis på att kosta 

honom livet - men han lyckades köpa sig fri. 

Stödd av Carl XI:s välvilja blev han sedan prost i Älvsyssels kontrakt och 

fick den bördiga Solberga socken som annex. Under de följande åren trätte 

och bråkade han ett flertal gånger med sin stiftschefbiskop Wallerius. Mycket 

omtalat blev det våldsamma angrepp han riktade mot den likaledes stridbare 

kyrkoherden Pamovius i Uddevalla i samband med att denne utnämndes till 

prost 1704 över egen församling av dåvarande biskopen Nezelius, något som 

Bagge ansåg inkränkta på hans rätt som prost över kontraktet. Linnea Myrström 

redogjorde i en artikel i tidningen Bohusläningen den 27 november 

1976 under rubriken "En straffpredikan i Uddevalla kyrka" för denna händelse. 

Under en stor del av sitt liv var Fredrik Bagge alltså indragen i tvister på 

olika håll, med svärfadern, med två stiftschefer, med Pamovius i Uddevalla 

och med Gyldenlöve i Marstrand. Det är dessa vi känner till. 

Visserligen fanns inte det vi kallar fosterlandskärlek och patriotism vid denna 

tid. De är framvuxna ur 1800-talets nationella romantik. Men vad som däremot 

fanns och kunde fordras var trohet och lojalitet. Den dansk-norske överbefälhavaren 

kan ha tänkts fordra just lojalitet av sonen till borgmästaren under 

den dansk-norska tiden. Han hade ju också dansk skola och dansk studentexamen 

bakom sig. Fredrik Bagge kom i stället att ägna sig åt försvenskningen 

av Bohuslän. 

Bagge stod och bad för svenske kungen i Marstrands kyrka 1677. Åren 

1658-1660 kämpade några bondsöner från Jörlanda för de danske. På deras 

gravvård på Jörlanda kyrkogård står bl.a.: " ... unge dräng (pojke) Nils Andersson 

i Höije ... vid döden 31 januari år 1660. Hans ålder har varit 20 år. Här 

under vilar sig hans 6 bröder ... ". Nedtill på deras gravsten står så Christian 

IV:s valspråk: "Trohet stärker rikena" (Pietas regna firmat). 

98

Mot denna bakgrund tecknar sig så konturen aven man som jämte de i 

början nämnda positiva dragen visar upp också mindre tilltalande sidor som 

maktlystnad, hänsynslöshet och brist på lojalitet inte bara gentemot sitt forna 

hemland utan också mot sin svärfar och sina överordnade. 

En färgstark person utan tvivel, men svår att ha att göra med. 

Litteratur 

Bohusläns Historia (red E. Lönnroth), s. 216-219 

Knuth Hansson, Släkterna Bagge och Bundsen till Holma (i Vikarvets Årsbok 1958-1959) 

s. 46 ff 

Sv. Biografiskt Lexikon: Bagge Fredrik 

Sv. Kyrkor nr 95,91,106 

Magnus Jensen, Norges Historie under eneveldet 1660-1814, s.36 ff 

99

trädande av sopransångerskan Katarina Hansson, barytonsångaren Mats Almgren 

och musikläraren Conny Antonov, samtliga från Göteborg, som underhöll 

med opera- och operettmusik samt sång. 

o 

Arsmötet 1998 ägde rum den 1 augusti på Grebbestads Folkhögskola och 

samlade 134 deltagare. Före årsstämman företogs en kulturresa till Vitlycke i 

Tanum, där det ny uppförda hällristningsmuseet besöktes. Den stora gruppen 

av besökare delades upp i tre mindre grupper, som i tur och ordning guidades 

i det nya museet, besökte bronsåldersgården samt förevisades Vitlyckehällen. 

Efter färd till Grebbestad och lunch på folkhögskolan ägde årsmötesförhandlingarna 

rum. Årsmötet inleddes - i enlighet med beslut på nästföregående 

årsmöte - med att man gemensamt sjöng första och sista versarna av Otto 

Ulrich Marins "Bohusvisa". Parentation hölls över tio bortgångna medlemmar, 

däribland sällskapets hedersledamot Inga Claesson, Motala. Styrelse och 

o 

funktionärer omvaldes och 32 nya medlemmar invaldes. Arsavgiften fastställdes 

till 120 kronor för enskild medlem och 200 kronor för makar. Sedan årsmötet 

avslutats gjorde operasångaren Thomas Ellerås ett engagerande och 

mycket uppskattat sång- och musikframträdande. 

Den musikaliska underhållningen vid de båda årsstämmorna 1997 och 1998 

var en gåva från sällskapets hedersledamot Leif Sandström och det var 1998 

nionde gången som Leif Sandström visat sådan generositet mot Vikarvet. Liksom 

de senaste åren var han på grund av ohälsa förhindrad att själv närvara 

vid stämman. 

I samarbete med Föreningen Norden i Lysekil har Vikarvet arrangerat vinterting; 

1997 med föredrag av bitr. museichefen Rolf Danielsson, Uddevalla, om 

"Arbetsvandringar mellan Östfold och Bohuslän" och 1998, varvid länsmuseichefen 

Hans Manneby, Uddevalla, berättade om "Världsarvsmuseet 

Vitlycke i Tanum - dess tillkomst och framtid". 

De båda specialutställningar, som öppnades i Vikarvets Bohusmuseum under 

1996 - Kenneth Larssons 1ast- och örlogsfartygsmodeller från 1800-ta1ets 

slut och 1900-talets början samt "Från skärbord till smörgåsbord", - en dokumentation 

om Sveriges Förenade Konservfabriker utförd av tidigare anställda 

där - har forsatt och numera blivit permanenta avdelningar. Fartygsmodellutställningen 

i Lysekilsrummet har kompletterats och tillförts Vikarvets samling 

av segel- och ångfartygstavlor från samma tid som Kenneth Larssons 

modeller. Beträffande utställningen "Från skärbord till smörgåsbord" har skriftligt 

avtal träffats om dess överlåtande på Vikarvet. Utställningens upphovsmän 

Ernst Fila, Vilhelm Gustafsson och Sven Kihlberg har kompletterat denna 

med ytterligare fotografier och ett antal värdefulla och intresseväckande föremål 

från Sveriges Förenade Konservfabriker. De har även utfört videofilmning 

av museet och dess samlingar samt av stugorna på museiområdet samt överlämnat 

filmerna till Vikarvets arkiv. 

Arbetsgruppen inom arbetsutskottet har gått igenom och ordnat Vikarvets 

boksamling och inrättat en biblioteksavdelning i museets källare. Därefter har 

101

Vikarvets nyförvärvade glasmonter, vari Carl Wilhelmsontavlan "Solnedgång" 

och äldre keramikföremålförevisas. 

102

arbete påbörjats med ordnande av sällskapets porträttgalleri och ytterligare 

fotomaterial. 

Vikarvets Bohusmuseum besågs av cirka 7.500 personer 1997 och av 7.000 

besökare 1998. 

Styrelsen har avgivit remissvar till Lysekils kommun över förslag till detaljplaner 

för Havsfiskelaboratoriet och för Valbodalen i Lysekil. I yttrandet beträffande 

Valbodalen hävdade styrelsen vikten av skyddet för idegranen, som 

är belägen helt nära en föreslagen industribyggnad (plastbåtvarv). Vid senare 

företagen kontroll, när tillbyggnaden utförts, kunde konstateras att granen var 

i bättre skick än tidigare och tycks få skydd för havsvindar av tillbyggnaden. 

Området kring granen var dock i stort behov av upprensning och uppsnyggning, 

vilket påtalats. 

Vikarvet har till konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet 

ur fotosamlingarna lånat ut bilder från havsbadsområdet för publicering. 

Av Konung Gustaf VI Adolfs kulturfond har Vikarvet mottagit bidrag för 

anskaffande aven specialgjord hög glasmonter på hjul för utställning av sällskapets 

restaurerade fana. Montern har även använts för en miniutställning av 

Carl Wilhelmsontavlan "Solnedgång" och äldre keramikföremål. Thordenfonden 

har under 1998 beviljat anslag för ytterligare en sådan monter och 

ansökan om medel för en tredje monter har gjorts hos Gustaf VI Adolfs Kulturfond. 

Vikarvet erhöll 1934 som gåva av sin dåvarande hedersledamot folkskollärare 

J. Lidell, Dragsmark, en gammal brudsoffa från Dragsmarks kyrka och 

soffan räddades därigenom från att förstöras. Efter samråd med Bohusläns 

museum och kyrkorådet i Dragsmark har soffan på församlingens bekostnad 

renoverats och klätts om, varefter Vikarvet enligt skriftlig överenskommelse 

med församlingen placerat soffan i kyrkans kor, där den nu användes som 

brudsoffa. 

En ny fyrfårgsbroschyr över museet har utarbetats och tryckts. Vikarvet och 

dess verksamhet presenteras på den tavla över sevärdheter i havsbadsområdet, 

som Lysekils kommun sommaren 1998 satt upp vid Trampen. Samarbete har 

inletts mellan Vikarvet och Havets Hus. Anslag har tilldelats Vikarvet från 

Thordenfonden för reparation av kvarnen vid Grengatan. 

Bohusläns Hembygdsförbund höll 1998 sitt årsmöte på Oscars i Lysekil. 

Deltagarna guidades på Vikarvets museum, Havets Hus och i de Curmanska 

villorna. Vid årsmötet utdelades hembygdsförbundets förtjänstplakett till Vikarvets 

styresman Märtha Molander-Swedmark. 

Styrelsens presidium har deltagit i "Lokalhistorisk Kontaktnet Skagerrak", 

som är ett samarbetsorgan mellan de historiska föreningarna och arkiven runt 

Skagerrak och Kattegatt, d.v.s. i Agderfylkena på norska Sörlandet, i Vendsyssel 

på Nordsjälland och i Bohuslän. Kontaktnettets årliga sammanträde 

103

var 1997 förlagt till Lysekil och ägde rum på Vikarvets museum. Därvid förevisades 

Gamlestan, kyrkan och hällristningarna i Backa i Brastad. 

Fyren på Stångehuvud, som Vikarvet sedan 1942 ansvarat för och underhållit. 

har blivit betungande för sällskapet. Sedan styrelsen för Curmanska 

stiftelsen avböjt en begäran från Vikarvet att övertaga vården av fyren, har 

Lysekils kommun från hösten 1998 övertagit ansvaret for fyrens vård och 

underhåll. 

Vikarvets styrelse har följande sammansättning: Märtha Molander Swedmark, 

styresman, Harald Torgestam, vice styresman, Bengt Ericsson, skattmästare, 

Ingvar Ljunggren, sekreterare, samt övriga ledamöter Karl-Villy Johnson, 

Arne Hagberg och Tomas Lind. Suppleanter i styrelsen är Ingemar 

Gunnarsson, Jan Noren, Lars-Arne Staxäng, Bo Andersson och Olle Andersson. 

Antalet medlemmar i Vikarvet fördelade sig vid 1998 års utgång på följande 

sätt: 

Hedersledamöter ............................................... '" .................... 4 

Ständiga och årsbetalande medlemmar ....................... '" .... 664 

Redaktionen för denna årsbok vill framföra ett varmt tack till alla medarbetare, 

som medverkat med värdefulla bidrag till årsbokens innehåll. Till bokens 

tryckning har medel frikostigt ställts till förfogande av Kungl. och 

Hvitfeldtska stipendieinrätttningen och Johannes Plates kulturminnesfond, till 

vilka Vikarvet uttrycker sin stora tacksamhet. 

104 

Harald Torgestam

Hedersledamöter (4 st) 

Olof Brattö, Göteborg 

Anders Rapp, Skövde 

Leif Sandström, Malaga 

Johannes Sivesind, Halden 

Förteckning över 

Vikarvets medlemmar 

(den 15 april 1999) 

Arvid Sandell, Lysekil 

Örjan Sandell, Lysekil 

Östen Sandell, Lysekil 

Per Stenros, Lysekil 

Rune Svensson, Kungshamn 

Edvard Taube, Ljungskile 

Ellinor Torgestam, Lysekil 

Harald Torgestam, Lysekil 

Gunhild Wallin, Kungshamn 

Engångsbetalande (41 st) 

Elsa Björsell, Lysekil 

Agneta Blomqvist, Bromma 

Lars-Erik Blomqvist, Bromma 

Bohusläns Gille, Djursholm Årsbetalande (607 st) 

Gunilla Borgström, Göteborg Gunnar Adolfsson, Lysekil 

Agneta Brandt, Nacka Kristina Aglund, Umeå 

Peder Brandt, Nacka Bertil Ahlberg, AIingsås 

Marianne Brinck, Berit Ahlen, Uddevalla 

Ulf Carlsson, Brastad Ann Alander, Oxevik 

Andreas Christenson, Uddevalla Gunnar Alenborn, Göteborg 

Arne Christenson, Uddevalla Bror G. Allen, Kungälv 

Carl-Otto Christenson, Västra Frölunda Folke Almegius, Svanesund 

Josephine Christenson, Västra Frölunda Bengt Almskog, Askim 

Östen Christenson, Waxholm Birgitta Almskog, Askim 

Anders Christensson, Saltsjöbaden Astrid Andersson, Lysekil 

Anders Wikar Christensson, Nacka Strand Bernt Andersson, Lysekil 

Od Peter Christensson, Stockholm Bo Andersson, Bovallstrand 

Bengt Ericsson, Lysekil Eric Andersson, Fiskebäckskil 

Ingrid Granqvist, Uddevalla Gotthard Andersson, Lysekil 

Elisabeth Hansson, Lysekil Gun Andersson, Göteborg 

Kristina Holmberg, Lysekil Gunnar Andersson, Brastad 

Erik Jacobsson, Göteborg Harald Andersson, Stockholm 

Margaretha Jonsson, Hovås Karl Johan Andersson, Svanesund 

Allan Karlsson, Lysekil Lennart Andersson, Lysekil 

Sture Kronlund, Partille Mary Andersson, Rågårdsvik 

Kultur-Fritidsförvaltningen, Lysekil Nils Andersson, Göteborg 

Kajsa Larsson, Göteborg Olle Andersson, Hamburgsund 

Kenneth Larsson, Kristinehamn Rolf Andersson, Lysekil 

Lars R. Larsson, Lysekil Sif-Ann Andersson, Stocksund 

Tryggve Lindman, Fors Sigurd Andersson, Rågårdsvik 

Stig Nilsson, Skövde Sixten Andersson, Smögen 

Inga-Nora Rapp, Skövde Sven Erik Andersson, Skärhamn 

105

Tegner Andersson, Göteborg 

Thomas Andersson, Lysekil 

Ulf Andersson, Västra Frölunda 

Märta Andreasson, Lysekil 

Gösta Appelgren, Lysekil 

Barbro Ahren, Askim 

Urban Ahren, Askim 

Irene Arvidsson, Lysekil 

Kjell Arwidsson, Uddevalla 

Sirpa Arwidsson, Uddevalla 

Eric Asplund, Eskilstuna 

Hans Axelsson, Vänersborg 

Rut Axelsson, Vänersborg 

Solveig Baatz, Lysekil 

Sture Baatz, Lysekil 

Signe Baaz, Kungälv 

Inger Bagge, Kungälv 

Jan Beckeman, Bromma 

Key Beckeman, Bromma 

Gunhild Beckman, Göteborg 

Sven Beckman, Göteborg 

Tord Beckman, Stockholm 

Inger Beillon, Lysekil 

Torsten Beillon, Lysekil 

Bengt Belfrage, Göteborg 

Christian Belfrage, Fiskebäckskil 

Kerstin Belfrage, Fiskebäckskil 

Lennart Bengtson, Mölnlycke 

Anna-Greta Bengtsson, Stockholm 

Folke Bengtsson, Stockholm 

Sven Berg, Tanumshede 

Gösta Bergde, Varberg 

Barbro Bergendahl, Göteborg 

Ingela Bergendahl, Stora Komö 

Birgitta Berglund, Saltsjöbaden 

Christer Berglund, Göteborg 

Helena Berglund-Wennerlund, Varberg 

Greta Bergman, Bromma 

Ragnar Bergman, Lysekil 

Eva Bergquist, Göteborg 

Ingmar Bergström, Täby 

Leif Bemtsson, Göteborg 

Ulla-Britt Bemtsson, Göteborg 

Nils-Erik Bjämung, Löddeköpinge 

Bertil Björkman, Västra Frölunda 

Kate Björkman, Västra Frölunda 

Håkan Bjömhage, Västra Frölunda 

106 

Bjöm Bjömström, Stockholm 

Margareta Blomqvist, Hägersten 

Bengt Bogärde, Göteborg 

Gunnel Bogärde, Göteborg 

Ulla-Karin Bohlin, Lysekil 

Gunnar Bonander, Västra Frölunda 

Singo Borgström, Brastad 

Gert Boström, Solna 

Kerstin Boström, Uddevalla 

Mats Brahm, Lysekil 

Tomas Bremell, Mölndal 

Britt-Marie Brunnander, Fiskebäckskil 

Nils Brunström, Lysekil 

Bengt Briigge, Östersund 

Ragnar Briigge, Oxevik 

Gerd Bundsen, Lysekil 

Urban Bundsen, Lysekil 

Inga Bystedt, Stockholm 

Edmond Bäck, Göteborg 

Jan Bäck, Göteborg 

Margit Börjesson, Lyse 

Lena Callenberg, Lysekil 

Håkan Callert, Kungälv 

Carlaförlaget, Lysekil 

Margareta Carlquist, Lysekil 

Stig Carlquist, Lysekil 

Britt Carlsharnre, Kungälv 

Nils Carlsharnre, Kungälv 

Rune Carlson, Brattås 

Bertil Carlsson, Bro 

Bo Carlsson, Lysekil 

Britt-Maj Carlsson, Lysekil 

Carl-Ewert Carlsson, Lysekil 

Folke Carlsson, Lysekil 

Gösta Carlsson, Göteborg 

Hans Carlsson, Hamburgsund 

Inga-Lisa Carlsson, Bro 

Knut Carlsson, Lysekil 

Margareta Carlsson, Märsta 

May Carlsson, Lysekil 

Per Carlsson, Lysekil 

Inga-Britt Carlström, Lysekil 

Inez Christbom, Grundsund 

Olof Christbom, Grundsund 

Anna Christensson, Bovallstrand 

Axel R.O. Christensson, Bromma 

Herbert Christensson, Lysekil

Inga Christensson, Bromma Lilian Engberg, Torslanda 

Odd Christensson, Bromma Björn Enger, Gressvik, Norge 

Sven Christensson, Bovallstrand Bo Englund, Lysekil 

Nils Claesson, Lysekil Asta Englund-Andersson, Göteborg 

Gun Clausen, Lysekil Anna-Lisa Engström, Lysekil 

Peter Clausen, Lysekil Dag Engström, Lysekil 

Bertil Cornelius, Täby Gert Erasmie, Västra Frölunda 

Bengt Corneliusson, Lysekil Kenneth Ericson, Henån 

Bertil Corner, Marstrand Bengt-Gillis Eriksson, Partille 

Carl Cullberg, Uddevalla Lars-Erik Eriksson, Uddevalla 

Birgitta Curman Löfström, Upplands VäsbyThekla Eriksson, Lysekil 

Lars-Olof Dahlemar, Lysekil 

Inge Dahlgren, Lysekil 

Anders Dahllöf, Torslanda 

Ann-Gret Dahllöf, Göteborg 

Lars Dahllöf, Göteborg 

Gunnar Dahlqvist, Göteborg 

Bernt Dalernar, Lysekil 

Gunilla Dimming, Göteborg 

Ing-Britt Dittmer, Katrineholm 

Bernt Dybern, Lysekil 

Hans Edeland, Göteborg 

Rakel Edeland, Lysekil 

Leif Edström, Karlstad 

Krister Eduards, Stocksund 

Bo Edvinson, Trollhättan 

Eva-Lena Eftring, Göteborg 

Nils Eftring, Göteborg 

Lars-Gunnar Egby, Göteborg 

Karin Eimer, Lysekil 

Lars-Åke Eimer, Göteborg 

Gunnar Ekberg, Skredsvik 

Inger Ekblad, Örebro 

Ingrid Ekdahl, Lysekil 

Bengt Ekelund, Tanumshede 

Anita af Ekenstam, Partille 

Nils Henrik af Ekenstam, Partille 

Bo Eklund, Vänersborg 

Sven A Ekstorm, Dingle 

Gösta Elander, Göteborg 

Sven Göran Eliassen, Fredrikstad 

Kurt Eliasson, Hisings Backa 

Ove Eliasson, Lysekil 

Bengt Elling, Hisings Kärra 

Gärdis Elmqvist, Lysekil 

Eyvind Emanuelsson, Fiskebäckskil 

Christina Eskilsson, Diisseldorf 

Barbro Fagerberg, Kungshamn 

Stig Fagerberg, Uppsala 

Sven-Erik Fagerberg, Örebro 

Gunnel Fallenius, Fiskebäckskil 

Olle Fallenius, Fiskebäckskil 

AltbiId Fila, Lysekil 

Ernst Fila, Lysekil 

Nils Fischer, Lysekil 

Sigvard Fjellson, Göteborg 

Georg Flodin, Lysekil 

Ingmar Flodin, Göteborg 

Kerstin Flodin, Lysekil 

Siv Flodin, Lysekil 

Roland Fornum, Lysekil 

Ulla Forsberg, Lysekil 

Thore Forsgren, Kvänum 

Inga Forsström, Trollhättan 

Arne Fossum, Lysekil 

Kerstin Fossum, Lysekil 

Gerd Fransson, Lysekil 

Owe Fransson, Lysekil 

Walter Fransson, Lysekil 

Terje Fredh, Lysekil 

Arne Gadd, Göteborg 

Inga Gerleman, Lysekil 

Annie Glantz, Nacka 

Clara Glädt, Hunnebostrand 

Judith Granlund, Lysekil 

Sven Granlund, Lysekil 

Eva Grape, Hammarö 

John Henrik Gren, Fiskebäckskil 

Lennart Gren, Hässelby 

Stig Grundberg, Lysekil 

Gunnel Grusell, Lysekil 

107

Ingemar GruselI, Lysekil 

Elisabeth Grådal, Västra Frölunda 

Jorunn Grötterud, Mölndal 

Ralph Gullman, Grundsund 

Sven H. Gullman, Stockholm 

Bengt-Göran Gunnarsson, Lysekil 

Ingemar Gunnarsson, Fiskebäckskil 

Sven Gunnarsson, Lysekil 

Wivan Gunnarsson, Lysekil 

Bertil Gustafson, Sollentuna 

Bernt Gustafsson, Västra Frölunda 

Kerstin Gustafsson, Västra Frölunda 

Vilhelm Gustafsson, Lysekil 

Helge Gustafzon, Lysekil 

Anders Gustavsson, Henån 

Thomas Gustavsson, Strömstad 

Arne Hagberg, Hedekas 

Astrid Hagberg, Hedekas 

Maud Hagenfeldt, Göteborg 

Tor Hagenfeldt, Göteborg 

Bertil Hagren, Göteborg 

Arne Hallgren, Grundsund 

Margareta Hallgren, Lysekil 

Barbro Hallgren-Wallace, Rönnäng 

Lisbeth Halvardson, Vänersborg 

Carina Hamberg, Hunnebostrand 

Bengt Hamdahl, Bromma 

Monica Hamilton, Dragsmark 

Birgit Hansson, Kungshamn 

Gun Hansson, Lysekil 

Göran K. Hansson, Stockholm 

Inger Hansson, Lysekil 

Jens-Olov Hansson, Hamburgsund 

Katarina Hansson, Göteborg 

Kjell Hansson, Lysekil 

Kjell-Åke Hansson, Fiskebäckskil 

Lars Hansson, Lysekil 

Lars-Ebbe Hansson, Lysekil 

Sverker Hansson, Lindome 

Birgit HarIing, Täby 

Jerk HarIing, Täby 

Anders Hamevie, Göteborg 

Bernt Harnevie, Lysekil 

Henrik Harnevie, Nyköping 

Martin Harnevie, Stockholm 

Allan Harrysson, Lysekil 

Carl-Olof Hasselberg, Vänersborg 

108 

Rune Hasslöf, Kungälv 

Alf Havstam, Lysekil 

Anders Havstam, Västra Frölunda 

Britt Havstam, Lysekil 

Elisabeth Havstam, Västra Frölunda 

Leif Havstam, Malmö 

Lars Heden, Lysekil 

Börje Hedman, Sollefteå 

Marianne Hedman, Sollefteå 

Ann Helgen, Hedekas 

Rolf Helgesson, Saltsjöbaden 

Antz Hellrand, Askim 

Christer HerIogson, Lysekil 

Kurt Hermansson, Lysekil 

Mikael Hermansson, Lysekil 

Ivar Hessland, Enebyberg 

Gunnel Hillefors, Hisings Backa 

Bertil Hilmersson, Bro 

Gösta Hogander, Lysekil 

Marianne Holmin, Göteborg 

Mats Holmin, Göteborg 

Inge HolmIid, Göteborg 

Carl-Gösta Holmqvist, Trosa 

Elin Holmqvist, Lysekil 

Arne Holmström, Enebyberg 

Anders Hultgren, Uddevalla 

Kristina Hultgren, Uddevalla 

Inga Hyllengren, Stockholm 

Jan Hyllengren, Stockholm 

Ingvar Håkman, Göteborg 

Ernest Hård, Göteborg 

Anna-Lisa Hällegårdh, Oldenburg 

Bertil Hällegårdh, Oldenburg 

Lars Hällegårdh, Göteborg 

Margareta Häller-Carlsson, Hunnebostrand 

Gösta Högberg, Göteborg 

Karl-Erik Högberg, Lysekil 

Rut Högberg, Lysekil 

Ingvar Ingelshed, Lysekil 

Britt Ingevaldsson, Lysekil 

Victoria Insulan, Bandhagen 

Rune Ivarsson, Lysekil 

Björn Jacobsson, Munkedal 

Carl-Axel Jacobsson, Fiskebäckskil 

Gunborg, Jacobsson, Fiskebäckskil 

Gunnar Jacobsson, Göteborg

Karin Jacobsson, Munkeby 

Knut Jacobsson, Munkeby 

Margareta Jacobsson, Grundsund 

Valborg Jacobsson, Lysekil 

Eira J agefeldt, Lysekil 

Gunnar Jakobsson, Lysekil 

KarI-Thore Jakobsson, Lysekil 

Åke Jansson, Göteborg 

Ann-Britt Jareborg, Göteborg 

Ingrid Jarenbäck, Lysekil 

Gun Jarnedahl, Brastad 

Greta Johannesson, Grundsund 

Sterner Johannesson, Grundsund 

Alf G. Johansson, Kungälv 

Arne Johansson, Lysekil 

Emma Johansson, Backa 

Gunnar A. Johansson, Bro 

Hjalmar Johansson, Backa 

Karl-Åke Johansson, Hunnebostrand 

Kuno Johansson, Lysekil 

Lars-Erik Johansson, Lysekil 

Lennart Johansson, Lyse 

Roy Johansson, Färgelanda 

Rut Johansson, Lysekil 

Joel Johnard, Hedekas 

Birgitta Johnsson, Lysekil 

Sven Johnsson, Lysekil 

Ann-Charlotte Jonson, Lysekil 

Eric Jonsson, Hovås 

Villy Jonsson, Lysekil 

Bjarne Josefsson, Myggenäs 

Torsten Josephson, AIingsås 

Björn Jönsson, Göteborg 

Gunvor Jönsson, Lysekil 

Åke Jönsson, Lysekil. 

Maibrith Karim, Lysekil 

Barbro Karlsson, Lysekil 

Benny Karlsson, Lyse 

Torsten Karlsson, Lysekil 

Bengt Karlström, Södertälje 

Ingela Kihlberg, Stockholm 

Lars Kihlman, Höganäs 

Sven Kilbrink, Lysekil 

Per Klang, Nyköping 

Vera Klang, Nyköping 

Sven-Erik Kranse, Täby 

Anna Kristensson, Lysekil 

Evert Kristensson, Grundsund 

Gunnel Kristiansson, Hjälteby 

Gunhild Kvarneberg, Grundsund 

Tomas Lagerman, Täby 

Anne-Marie Landgren, Fiskebäckskil 

Åke Larkö, Göteborg 

Ingemar Larson, Lysekil 

Uno Larson, Bullaren 

Eivor Larsson, Linköping 

Karin Larsson, Hökerum 

Karin Larsson, Fiskebäckskil 

Kerstin Larsson, Göteborg 

Lisbeth Larsson, Strömstad 

Märta Britta Larsson, Lysekil 

Olov Larsson, Uddevalla 

Per Larsson, Enebyberg 

Åke Larsson, Fiskebäckskil 

Anna Lennflod, Lysekil 

Arvid Lennflod, Lysekil 

Nils-Fredrik Leufstadius, Västra Frölunda 

Ingemar Lidell, Lysekil 

Gunnar Lindberg, Uddevalla 

Thomas Lindblad, Solna 

Helena Lindblom, Johanneshov 

Reinert Lindblom, Lycke 

Elisabeth Lindbom, Lysekil 

Siv Lindbom, Sollentuna 

Asta Lindegren, Uppsala 

Stig Lindell, Lysekil 

Lars Linden, Lysekil 

Thomas Lindh, Hamburgsund 

Armin Lindquist, Lysekil 

Jan Ljungberg, Lysekil 

Elisabeth Ljunggren, Uddevalla 

Ingvar Ljunggren, Lysekil 

Stina Lonnfors, Lysekil 

Åke Lonnfors, Lysekil 

Gunnar Lorentzon, Lysekil 

Bernhard Lorenz, Göteborg 

Arne Lund, Lysekil 

Hans Lund, Lysekil 

Erik Lundberg, Lysekil 

Harrieth Lundgren, Fiskebäckskil 

Stig Henrik Lundgren, Sävedalen 

Leif Lundin, Göteborg 

Bengt Lundqvist, Göteborg 

Torsten Lundqvist, Mellbystrand 

109

Bertil Lundström, Göteborg 

Ethly Lycke, KarIskoga 

Lysekils stadsbibliotek 

Birgit Lyser, Västra Frölunda 

Alf Lyth, Mollösund 

Bernt Löfström, Grundsund 

Marianne Madsen, Lysekil 

Poul Madsen, Lysekil 

Barbro Magnusson, Lysekil 

Erik Magnusson, Sollebrunn 

Inge Magnusson, Lysekil 

Karl Gunnar Magnusson, Lysekil 

Sven Magnusson, Lysekil 

Arne Martinsson, Västra Frölunda 

Elsa Martinsson, Fiskebäckskil 

Bertil Mattsson, Vällingby 

Dan-Eric Mattsson, Hunnebostrand 

Hugo Ohlsson, Lysekil 

Eric Olausson, Gråbo 

Ingrid Olausson, Lysekil 

Leif Olofsson, Dingle 

Stellan Olofsson, Lysekil 

Alf Olsson, Lysekil 

Anders Olsson, Uddevalla 

Kent Olsson, Lysekil 

Lilian Olsson, Lysekil 

Margit Olsson, Lysekil 

Marianne Olsson, Broberg 

Olof Olsson, HästekäIIa 

Osborn Olsson, Vänersborg 

Stig Olsson, Västra Frölunda 

Stina Olsson, Lysekil 

Ulf Olsson, Göteborg 

Orusts kommun 

Greta Mattsson, Kungshamn Bertil Palm, Göteborg 

Karin Mattsson, Lysekil Ralph Palmqvist, Kullavik 

Edgar Melgaard, Lysekil Birgitta Patriksson, Mölndal 

Hildegard Molander, Lysekil Göran Patriksson, Mölndal 

Barbro Molander-Larson, Göteborg Kristina Patriksson, Mölndal 

Mollösunds hembygdsmuseum, Mollösund Gunvor Pehrsson, Lysekil 

Anna Elisabeth Möller, Göteborg Willy Pernestam, Lysekil 

Kerstin Möller, Göteborg Bengt Persholm, Tullinge 

Torbjörn Möller, Falkenberg Gösta Persson, Runhällen 

Bengt Nicander, Brastad 

Elsa Nicklasson, Färlev 

Kia Nicklasson, Uppsala 

Eva Nilsson, Skövde 

Leif H. Nilsson, Göteborg 

Marianne Nilsson, Uppsala 

Elsie Nordblom, Lysekil 

Aslaug Norden-Ott, Partille 

Per-Olof Nordström, Örebro 

Axel Noreen, Göteborg 

Inger Noren, Lysekil 

Jan Noren, Lysekil 

Carl Norman, Enskede gård 

Sven-Eric Norrman, Göteborg 

Kristina Nyblom, Lysekil 

Britt Nygren, Lysekil 

Reine Nygren, Lysekil 

Solveig Näslund, Stockholm 

Sven Odhelius, Göteborg 

110 

Lennart Persson, Västerhaninge 

Bengt Petersen, Göteborg 

Ingrid Peterson, Lysekil 

Gustaf Petersson, Jönköping 

Jan Pettersson, Munkedal 

Maj Pettersson, Lysekil 

Stig Pettersson, Lysekil 

Sven-Åke Pettersson, Lysekil 

Margit Pihlstedt, Öre grund 

Ingrid Qvillberg, Lysekil 

Uno Qvillberg, Lysekil 

Bengt -Owe Rehnberg, Göteborg 

Bertil Rehnberg, Göteborg 

Holger Rehnberg, Uddevalla 

Ingemar Rehnberg, Malmö 

Jan Rehnberg, Göteborg 

Vanja Rehnberg, Göteborg 

Lilian Rehnberg-Ericsson, Göteborg 

Per Rhedin, Göteborg

Gunvor Rhodin, Askim 

Lisa Rosendahl, Lysekil 

Birgitta Rosenhall, Västra Frölunda 

Ulf Rosenhall, Västra Frölunda 

Olof Rossander, Stockholm 

Wera Rosshammar, Partille 

Johannes Rudberg, Bandhagen 

Margit Runestam, Stockholm 

Ulf Rylander, Stockholm 

Kerstin Rylander-Wänersjö, S'Agaro 

Agnar Rl'lrby, Elverum 

Bodil Sahlen, Lidingö 

Carl Sahlen, Lidingö 

Lotta Sahlqvist, Göteborg 

Gösta Salen, Stockholm 

Per-Olof Salen, Halmstad 

Britta Salesjö, Torslanda 

Karl-Eric Salesjö, Torslanda 

Edith Samuelsson, Lysekil 

Elsa Samuelsson, Bovallstrand 

Folke Samuelsson, Smögen 

Ingrid Samuelsson, Holmudden 

Metta Samuelsson, Färentuna 

Bertil Sandell, Göteborg 

Lennart Sandström, Vänersborg 

Yngve Schiller, Lysekil 

Ebbe Schön, Stockholm 

Eskil Severinsson, Smögen 

Anders Siberg, Saltsjöbaden 

Johan Siberg, Stocksund 

Stina Siberg, Stockholm 

Inger Simon, Göteborg 

Tommy Simon, Göteborg 

L Gunnar Simonsson, Nynäshamn 

Ingemar Sjöberg, Lidingö 

Peter Skanse, Skärhamn 

Carin Skogman, Fiskebäckskil 

Ingrid Skoog, Lysekil 

Åke Skoog, Lysekil 

Hervor Solander, Svanesund 

Kerstin Sommer-Erichson, Fiskebäckskil 

Håkan Stakeberg, Vänersborg 

Bo Starmark, Lysekil 

Yvonne Starmark, Lysekil 

Elsa Staxäng, Bro 

Lars-Arne Staxäng, Bro 

Sten Edgar Staxäng, Strömstad 

Alvar Steneryr, Borås 

Lars-Olof Stilgård, Skalhamn 

Märta Stjernqvist, Lysekil 

Bo Strauss, Lysekil 

Sven Strömberg, Halmstad 

Strömstads stadsbibliotek 

Rune Stöth, Lysekil 

Bengt Sundberg, Ellös 

Inga-Greta Svadicani, Fiskebäckskil 

Åke Svahn, Lysekil 

Dick Svanberg, Kungshamn 

Ulla Swedberg, Strömstad 

Märtha Molander Swedmark, Fiskebäckskil 

Sven-Åke Svedsäter, Uddevalla 

Göran Svensson, Lysekil 

Mats Gunnar Säfström, Fiskebäckskil 

Margareta Södergård, Sundsvall 

Gunne Söderhall, Grundsund 

Reiners Sörenson, Bromma 

Tanums bibliotek, Tanumshede 

Tanums kulturnämnd, Tanumshede 

Nils Tengby, Göteborg 

Ulrica Thoresen, Stockholm 

Ulla Thorvall, Tanumshede 

Jan Thulin, Lysekil 

Margareta Thulin, Lysekil 

Ulla Tillander, Lysekil 

Marie Tilosius, Hisings Backa 

Wivi Tinggren, Lysekil 

Ingeborg Tobiasson, Hallinden 

Tore Tobin, Grundsund 

Ingvar Trogen, Uddevalla 

Bo Turemark, Hälsö 

Karl-Axel Tylegård, Lysekil 

Cåre Tånge, Gravarne 

Rune Ulveborn, Göteborg 

Claes Adam Wachtmeister, Råianda 

Inger Wahlgren, Angered 

Sven Wahlgren, Angered 

Göran Valinder, Västra Frölunda 

J. O. Wallentin, Ösmo 

Aina Wallin, Lysekil 

Lars Wallin, Trollhättan 

Nils Wallin, Lysekil 

Carl-Axel Wannerskog, Göteborg 

111

Marianne Wannerskog, Göteborg 

Monica Wennberg, Västra Frölunda 

Gunnar Wemfors, Lysekil 

Birgitta Westhall, Vänersborg 

Håkan Westhall, Vänersborg 

Elsa Wijk, Göteborg 

Lennart Winberg, Göteborg 

Ulla Winberg, Göteborg 

Charles Winge, Västra Frölunda 

Curt Wingfors, Sollebrunn 

Jan Wingfors, Kungälv 

Torgils Vågslid, Eidsvoll 

Ingela Zachrlsson, Stora Komö 

Jan Zachrisson, Borås 

Bengt Åberg, Kalmar 

Georg Åberg, Sävedalen 

Curt-Olof Öhrby, Lysekil 

Inga Öhrby, Lysekil 

Thure Östberg, Grebbestad 

Steiner Öster, Tanumshede 

Thorsten Österberg, Öckerö 

Britten Österlund, Lysekil 

Anna Maria Östholm, Lysekil 

112

INNEHÅLL 

Brandstod på Orust 

av professor Olof Branö .................................................................................. 3 

BRO-BRUD-BRÅ TE 

av professor Olof Branö .................................................................................. 10 

Internationella havsforskningsrådet IICES, fyller 100 år 

av docent Ingemar Olsson och professor Jan Thulin ...................................... 15 

Ur Hans Petterssons dagbok 1911-1912 

av fil dr Agnes Rodhe och professor Hans Penersson .................................... 18 

Nordiskt näringsliv kring Skagerrak 

av kandfilo Kristin Lundb)' och sekreterare Lene Stangeby .......................... 48 

Havreexport från Stångenäset under 1800-talet 

av fil kand Kia Nicklasson ......................... ............ .... ... ............... ...... ...... ........ 64 

Ett bördsdokument om släkten Bruhn (Bruun) i Bohuslän 

av rådman Harald Torgestam .......................................................................... 85 

Prosten Fredrik Nilsson Bagge i Marstrand 

Prästen som trotsade Gyldenlöwe 

av fil kand John Stalemark ... .......... ............ ...... .......... ..................................... 92 

Fredrik Nilsson Bagge - en annan uppfattning 

av fil mag Leif H. Nilsson ................... .............. ...... .................................... ..... 97 

Från Vikarvets Verksamhet .................................................................................... 100 

Medlemsförteckning .............................................................................................. 105

Rättelse 

Tyvärr har bilderna på sidan 29 och överst på sidan 33 blivit spegelvända. 

Nedan återges de på riktigt sätt. De kan eventuellt klippas ut och klistras in i 

boken.Vi beklagar djupt missödet. 

Me/anders Boktryckeri AB 

A/dsta badhuset med "jriskgymnastikinrättningen". 1861. 

Det enklare badhuset i Bansvik.

Arsbok - Vikarvets Bohusmuseum

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?