TILLSATSER OCH FRÄMMANDE ÄMNEN - Alko

TILLSATSER OCH
FRÄMMANDE ÄMNEN
i alkoholdrycker och överkänslighet

Innehåll
Inledning 3
Tillsatser, främmande ämnen
och processhjälpmedel 4
Lagstiftning 5
Bedömning av hälsoriskerna 6
Identitetsnummer (E-nummer) 7
TILLSATSER:
KONSERVERINGSMEDEL OCH
ANTIOXIDATIONSMEDEL
- Svaveldioxid
- Sorbinsyra och sorbater
samt askorbinsyra
- Koldioxid
- Kväve
8
SÖTNINGSMEDEL 9
FÄRGÄMNEN 10
FRÄMMANDE ÄMNE:
Bekämpningsmedel 10
Tungmetaller 11
Metanol 11
Biogena aminer 12
Mögelgifter 12
Etylkarbamat 13
2
Överkänslighet
ALKOHOLALLERGI 14
PLÖTSLIG HUDRODNAD EFTER
FÖRTÄRING AV ALKOHOL 15
VINHUVUDVÄRK 15
ÄMNEN SOM KAN FRAMKALLA
ÖVERKÄNSLIGHET
- Svavelföreningar
- Tanniner
- Färgämnen
- Kryddor
- Kinin
- Jäst
- LTP-allergi
16
- Andra ämnen som kan framkalla
överkänslighet
ÖVERKÄNSLIGHET SAMT MÄRKNING
AV LIVSMEDEL OCH SPRITDRYCKER
GLUTENINTOLERANS OCH
19
SPANNMÅLSALLERGI 20
GIKT 20
Genmodifi erade livsmedel 21
Ekologiskt tillverkade
alkoholdrycker 22
Tillsatser och främmande
ämnen i alkohol
kontrollen i Finland 24
Tillsatser och processhjälpmedel
vid vintillverkning 26
Tillåtna halter i alkoholdrycker 28
Tillåtna färgämnen
i alkoholdrycker 30
Enheter som anger halten
av olika ämnen 31

Inledning
Konsumenterna visar ett tydligt ökande
intresse för tillsatser och främmande
ämnen i alkohol. Både Alko och olika
myndigheter får allt oftare frågor om
dessa tillsatser och vilka verkningar de
har. Denna broschyr om tillsatser och
främmande ämnen i alkoholdrycker är
en omarbetad upplaga av publikationen
”Tillsatsämnen och främmande ämnen i
alkoholdrycker” som gavs ut 1999. Du kan
använda broschyren som en uppslagsbok
i litet format. Den kan också utnyttjas som
kursbok i olika typer av utbildningar.
Vi tar inte upp skadeverkningarna av etylalkohol
i denna broschyr. Det kan du läsa
om i några av de andra trycksaker som
Alko gett ut i serien Alkohol och hälsa.
Broschyrerna fi nns i alla Alkobutiker.
Du kan också beställa dem via webben,
adress www.alko.fi eller genom Alkos
kundtjänst, telefon 020 711 111.
3

Tillsatser, främmande
ämnen och processhjälpmedel
Tillsatser är ämnen som tillsätts vid behandling
eller bearbetning av ett livsmedel
för att uppnå ett bestämt teknologiskt
ändamål. Tillsatserna ska öka hållbarheten
hos livsmedlet och/eller påverka dess
smak, doft, färg, konsistens eller andra
tekniska egenskaper. De kan också underlätta
tillverkningen av ett livsmedel.
Främmande ämnen kan hamna i alkoholdrycker
på annat sätt, till exempel via
miljöföroreningar (i form av tungmetaller
såsom bly och kadmium). De kan också
bildas som en följd av förskämda råvaror
eller produkter (mögelgift). Även giftiga
substanser eller ämnen som orsakar
överkänslighet räknas till främmande
ämnen. Dessa härstammar från råvaran
eller bildas vid jäsningsprocessen. Hit
4
hör exempelvis metanol, etylkarbamat
och biogena aminer. Rester av bekämpningsmedel
räknas också till främmande
ämnen. De kan komma in i drycken från
råvaran, exempelvis druvor.
Processhjälpmedel är ämnen som inte är
egentliga beståndsdelar i ett livsmedel,
men som används i ett visst teknologiskt
syfte vid framställningen av ett livsmedel
eller en beståndsdel i ett livsmedel. Det
kan fi nnas kvar mycket små rester av
processhjälpmedel i ursprunglig eller
förändrad form i det slutliga livsmedlet.
Mängderna är marginella och inte skadliga
för hälsan. Exempel på processämnen är
fi ltreringsmaterial och lösningsmedel.
En förteckning över processhjälpmedel
för vintillverkning fi nns på sidan 26.

Lagstiftning
Tillverkningen av alkoholhaltiga drycker
regleras genom alkohollagen (1143/1994)
och ett antal EU-förordningar. Livsmedelslagen
tillämpas på alkoholdrycker om inget
annat stadgas i alkohollagen och ovan
nämnda förordningar. Tillsatser som
är tillåtna i vin, champagne och andra
mousserande viner fi nns i Ministerrådets
förordning nr 1493/1999 och Europakommissionens
förordning nr 1622/2000.
Rådets och Europaparlamentets färska
förordning nr 752/2007 stadgar om
destillerade drycker.
Europaparlamentet och Rådet har tidigare
antagit direktiven nr 36/94, 35/94 och
2/95 om färgämnen, sötningsmedel
och andra tillsatser i livsmedel. De gäller
också alkoholdrycker. EU håller dessutom
på att bereda ett omfattande lagstiftningspaket
om ”livsmedelsförbättrande ämnen”
det vill säga tillsatser, aromer och enzymer.
Det kommer att ersätta de nuvarande
direktiven.
5
Förordning nr 1344/1994, ändrad genom
förordning nr 460/1995, om alkoholdrycker
och sprit innehåller bestämmelser om
högsta tillåtna halter av svaveldioxid,
sorbinsyra, bensoesyra och askorbinsyra
samt surhetsgraden i fruktvin. En förteckning
över tillsatser som får användas vid
tillverkning av alkoholdrycker och största
tillåtna halter av dessa tillsatser fi nns på
sidorna 26–30.
Internationella vinorganisationen Organisation
Internationale de la Vigne et
du Vin (OIV) och kommissionen Codex
Alimentarius (CAC) som är ett fackorgan
för livsmedel och jordbruk inom FN är
starka opinionsbildare på området. Det
är i praktiken dessa två institutioner som
ger rekommendationer om högsta tillåtna
halter.

Bedömning av
hälsoriskerna
Innan en ny livsmedelstillsats kan godkännas
och lanseras ska tillverkaren göra en
noggrann riskbedömning för att klargöra
om tillsatsen eventuellt kan vara skadlig
för hälsan. Nya tillsatser testas vanligen
med djurförsök. På så sätt kan man
konstatera vilka de viktigaste skadliga hälsoeffekterna
är och hitta säkra dosnivåer.
Utifrån dessa värden beräknar man ADI,
den övre gränsen för ett acceptabelt dagligt
intag av en tillsats eller ett bekämpningsmedel.
För främmande ämnen fi nns
6
ett provisoriskt värde för ett tolererbart
veckointag, PTWI eller provisional tolerable
weekly intake. ADI anger den mängd
av ett ämne som man bedömer att en
människa kan exponeras för under hela
sin livstid utan negativa hälsoeffekter,
medan PTWI är en rekommendation för
högsta tolerabla intag under en vecka.
Vid provokationsförsök exponerar man
djur för ett ämne för att komma underfund
med vilka mängder de kan utsättas för

utan att några skadliga effekter noteras.
När man ska fastställa en övre gräns för
acceptabel exponering för människor
ingår en säkerhetsfaktor i värdet. Säkerhetsfaktorn
för tillsatser och bekämpningsmedel
är 100.
För främmande ämnen används en säkerhetsfaktor
på 1 000 till 1 500 eller ännu
mer. Halterna av främmande ämnen kan
nämligen inte regleras på samma sätt
som när det gäller tillsatser eller bekämpningsmedel.
Säkerhetsfaktorerna tar hänsyn till de
biologiska olikheterna mellan försöksdjur
och människa. Dessutom måste man
beakta individuella skillnader i sensibilitet.
Om man till exempel kan ge försöksdjur
100 mg av ett ämne per kilo kroppsvikt
utan att det medför skadeverkningar och
man räknar med en säkerhetsfaktor på
100, så är det acceptabla ADI-värdet för en
människa ett mg per kilo kroppsvikt eller
bara en hundradel av motsvarande värde
för försöksdjur. ADI-värden uttrycks alltså
i milligram per kilo kroppsvikt. Om en
person väger 60 kg och en tillsats har ett
ADI-värde på 5 mg/kg, är det acceptabla
dagliga intaget 300 mg enligt formeln
5 mg/kg x 60 kg = 300 mg.
7
Identitetsnummer
(E-nummer)
Godkända livsmedelstillsatser har ett
E-nummer. Nedan kommer vi att behandla
olika tillsatser följt av respektive E-nummer.
Både alkoholdrycker och livsmedel är
märkta med E-nummer. E-nummersystemet
är internationellt och omfattar
alla tillsatser, bland annat livsmedelsfärger,
konserveringsmedel, emulgeringsmedel,
stabiliseringsmedel och förtjockningsmedel
samt antioxidationsmedel. Mer information
om E-numren fi nns på Livsmedelsäkerhetsverkets
webbplats, www.evira.fi /på svenska.

Tillsatser
Konserveringsmedel och
antioxidationsmedel
SVAVELDIOXID (E220)
Svaveldioxid (SO2) används för att förhindra
oxidation, tillväxt av vildjäst och mjölksyrebakterier
samt enzymreaktioner i ett
vin. Svaveldioxid tillsätts också för att
förstärka färgen i ett vin. Det har dessutom
en förmåga att binda syror och aldehyder
som annars kunde ge vinet en mindre
angenäm doft och smak.
När man talar om svavelföreningar i en
alkoholdryck menar man vanligtvis svaveldioxid,
även om man i praktiken brukar tillsätta
någon eller några av följande sulfi ter
(salter av svavelsyrlighet): natriumsulfi t
(E221), natriumvätesulfi t (E222), natriumdisulfi
t (E223), kaliumdisulfi t (E224),
kalciumsulfi t (E226), kalciumvätesulfi t
(E227) och kaliumvätesulfi t (E228).
Vid lagring av vin förekommer två typer
av svavel, fri svaveldioxid och total halt av
8
svaveldioxid eller totalsvavel. Fri svaveldioxid
skyddar vinet, medan totalsvavel är
summan av fri svaveldioxid och bunden
svaveldioxid, det vill säga av olika svavelföreningar
där fri svaveldioxid reagerat
med en annan kemisk substans i vinet.
Om det sker en kemisk reaktion mellan
fri svaveldioxid och ett annat ämne i vinet
försämras vinets hållbarhet. Då blir vinproducenten
tvungen att tillsätta mer svavel.
På det här sättet ökar halten av totalsvavel.
Mängden fri svaveldioxid håller sig däremot
konstant. Det går självfallet inte att reglera
mängden svaveldioxid i vinet efter att det
buteljerats.
Mängden svaveldioxid som måste tillsättas
ett vin har inget samband med vinets
pris. Faktorer som påverkar svavelmängden
är vintyp, hygiennivå, tillverkningsmetod
och druvkvalitet. Rött vin har bättre
hållbarhet än vitt och kan därför framställas
med mindre tillsatser av svaveldioxid.
Vita viner innehåller med andra ord mer
svaveldioxid i genomsnitt än röda. Sötare

viner kräver mer svaveldioxid än torra viner
för att kunna lagras. Det här innebär att ju
högre sockerhalt ett vin har, desto större
är de tillåtna mängderna svaveldioxid
(se sidan 29).
Det är främst fri svaveldioxid som kan ha
skadliga effekter på hälsan i form av
exempelvis överkänslighetssymptom (se
sidan 16). Svaveldioxid har en svag men
stickande lukt. Det kan orsaka symptom
hos allergiker och astmatiker redan i relativt
små doser.
SORBINSYRA OCH SORBATER (E200, E202,
E203) SAMT ASKORBINSYRA (E300)
Förutom svaveldioxid tillsätts även sorbinsyra
som konserveringsmedel i viner
med hög sockerhalt. Det hämmar effektivt
utvecklingen av bakterier samt jäst- och
mögelsvampar. Sorbinsyra fi nns naturligt
i många frukter och bär, till exempel rönnbär.
Askorbinsyra eller C-vitamin används
som ett antioxidationsmedel i främst öl,
men också i vin.
KOLDIOXID (E290)
Viner innehåller ofta tillsatt koldioxid. En
gnutta koldioxid på 0,7 till ett gram per liter
ger vinet fyllighet och friskhet. Om halten
koldioxid överstiger ett gram per liter
porlar det på tungan när man dricker vinet.
Högre halter koldioxid bildar bubblor i ett
vin. Koldioxid ökar hållbarheten hos ett vin
på grund av att det är tyngre än syret som
därmed trängs undan. Bland alkoholhaltiga
drycker är det främst champagne och
andra mousserande viner samt cider och
fruktvin som innehåller koldioxid.
KVÄVE (E941)
Kväve används som skyddsgas mot oxidering
av vin. Det tillsätts både vid vinifi ering
9
och buteljering. I praktiken går det till så
att det syre som fi nns i tanken eller fl askan
ersätts med kvävegas. Efter att syret
avlägsnats kommer vinet inte i kontakt
med luftens syre. Syre gör att vinet får en
kortare hållbarhet.
Sötningsmedel
Det är tillåtet att använda följande konstgjorda
sötningsmedel i cider, en del ölsorter
och några andra alkoholdrycker med vissa
begränsningar: acesulfam K (E950),
aspartam (E951), sackarin (E954) samt
dess salter av natrium, kalium och kalcium,
neohesperidin DC (E959), sukralos (E955)
och aspartamacesulfamsalt (E962).
Acesulfam K är helt syntetiskt och innehåller
ingen energi. Det är 100–200 gångare
sötare än vanligt socker. Aspartam är
inte helt fritt från energi, men på grund av
att dess relativa söthet är så hög används
det i mycket små mängder. Därför ger det
praktiskt taget ingen energimängd. Man
uppnår till exempel samma sötningseffekt
med 0,75 gram aspartam per liter som
med 100 gram socker per liter. Om fl era
olika sötningsmedel används samtidigt
kan de förstärka varandras effekt.
Druvvin innehåller druvsocker eller glukos
och fruktsocker eller fruktos. Många söta
alkoholdrycker, exempelvis likörer, har
tillsatts vanligt socker eller sackaros som
består av glukos och fruktos.
När öl jäses omvandlar jästen enbart småmolekylära
sockerarter till alkohol. Hit hör
glukos, fruktos och sackaros. Det betyder
att merparten av de stormolekylära sockerarterna
eller oligosackariderna blir kvar i
det färdiga ölet.

Färgämnen
Färgämnen i alkoholdrycker som säljs
inom EU har godkänts av EU-länderna.
Det är främst likörer, bitters, brännvin och
färdigblandade drinkar som innehåller
färgämnen. Färgämnena i en vara eller
varugrupp är märkta med respektive
E-nummer i Alkos prislista. Sockerkulör
(E150) är ett av de vanligaste färgämnena
i alkoholdrycker. Det tillsätts bland annat i
konjak, whisky och rom.
På sidan 30 fi nns en tabell med godkända
färgämnen i alkoholdrycker och högsta
tillåtna halter. Det fi nns dock en mängd
undantag och begränsningar. Man får till
exempel inte tillsätta några färgämnen alls i
vin och vissa andra alkoholhaltiga drycker.
Många färgämnen saknar gränsvärden för
högsta tillåtna halter. I det fallet tillsätter
producenten färg enligt god tillverkningspraxis
det vill säga så mycket som behövs
för att det ska få önskad effekt, men inte
mer (quantum satis eller q.s.).
10
Främmande ämnen
Bekämpningsmedel
EU har inte fastställt några gränsvärden
för bekämpningsmedel i vin. Däremot har
man satt gränser för tillåtna halter av ett
fl ertal bekämpningsmedel i färska vindruvor.
Det går dock inte att tillämpa dessa
gränsvärden direkt på vin. Under vinifi eringsprocessen
blir nämligen större delen
av bekämpningsmedlen kvar i jästen och
druvskalen, och hamnar inte i vinet. Den
internationella vinorganisationen OIV
håller på att ta fram ett eget förslag till
gränsvärden för rester av bekämpningsmedel
i vin.
En riskbedömning av bekämpningsmedel
bygger på referensvärden för verksamma
beståndsdelar i dessa ämnen. EU har
fastställt referensvärdena med hänsyn till
människors hälsa. De anger högsta dagliga
intag för vuxna vid långvarig upprepad
kontakt.
Produkttillsynscentralen för social och
hälsovården samt Alko undersöker viner
med jämna mellanrum genom en så kallad
multianalys, där drygt 200 främmande
substanser kan påvisas. Vi hittar regelbundet
små rester av bekämpningsmedel
i vin. Mängderna är dock så små att man
inte riskerar att överskrida ADI-värdet
med en daglig konsumtion av vin som är
så måttlig att den inte bedöms leda till
alkoholrelaterade skador.

Tungmetaller
Tungmetaller kommer in i vin från den
omgivande miljön. Hit hör bland annat
bly, järn, kadmium, koppar, arsenik, tenn
och nickel. Även aluminium som inte
räknas till tungmetallerna kan fi nnas i vin.
Blyhalterna har minskat märkbart som
ett resultat av miljöåtgärder, bland annat
tankning med blyfri bensin. Praktiskt taget
allt bly i druvorna försvinner när det tas
upp i jästen och klarningsmedlen. Vin
innehåller därmed mycket små mängder
bly, cirka 0,04 mg per liter i genomsnitt.
I äldre viner kan man fortfarande påträffa
något högre blyhalter än genomsnittligt,
vilket beror på den folie som sitter runt
korken och fl askhalsen. Foliekorkar som
innehåller bly förbjöds på 1980-talet. Aluminium
löses ut under sura förhållanden,
läcker ut i sjöar och vattendrag och tas sedan
upp av växter, till exempel vinstockar.
Aluminiumhalterna i vin är vanligtvis under
ett mg per liter. Aluminium förekommer
också naturligt i vin. Halterna utgör
cirka 0,5 mg per liter. Genomsnittshalten
av kadmium är under ett halvt mikrogram
per liter vin. Man bedömer att dagens
11
kadmiumhalter liksom halterna av övriga
tungmetaller är de lägsta i hela vintillverkningens
historia.
Metanol
Med alkohol avses normalt etylalkohol
eller etanol (C2H5OH). Under alkoholjäsningen
bildas det dessutom en liten
mängd metanol (CH3OH), som har
en enklare uppbyggnad än etanol. De
mängder metanol som uppkommer vid
jäsningen är dock så små att de inte utgör
någon risk för hälsan.
Om en alkoholdryck destilleras på fel
sätt kan det dock bli kvar höga halter av
metanol. Metanolförgiftning kan vara livshotande
och orsakar många människors
död runt om i världen varje år. De varor
som säljs på Alko kommer från tillförlitliga
producenter och har inte högre halter av
metanol än vad som är tillåtet. Illegal och
förfalskad sprit kan däremot innehålla
farligt höga metanolhalter.

Biogena aminer
Så kallade biogena aminer (bland annat
histamin, tyramin och fenetylamin) förekommer
naturligt i vin och vissa ölsorter.
Halterna rör sig kring 5–50 mg per liter.
Det fi nns mer aminer i rödvin än i vitt vin.
Aminerna bildas av aminosyror. Halten av
aminosyror i rödvin är cirka ett gram per liter.
Dålig hygien vid vinifi eringen bidrar till
uppkomsten av biogena aminer. Aminer
kan till exempel hamna i vinet mot slutet
av den malolaktiska jäsningen (sekundärjäsningen).
Därför stoppar man den malolaktiska
jäsningen så fort som möjligt.
Aminerna har många olika biologiska
effekter. Vissa aminer höjer blodtrycket,
medan andra sänker det. Histamin är det
viktigaste biogena aminet. Det har en halt
12
på högst några milligram per liter i rödvin.
Halten är ännu lägre i vitt vin. Histamin
kan orsaka sänkt blodtryck, hudrodnad
och huvudvärk. Biogena aminer förekommer
normalt överallt i naturen. De kan ge
upphov till överkänslighetsreaktioner eller
huvudvärk. Alkohol ökar effekten av aminerna
genom att förhindra den enzymverksamhet
som bryter ned dem.
Mögelgifter
Ochratoxin A är det mest kända mykotoxinet
eller giftet som bildas av mögel. Det
kan förekomma i alkoholhaltiga drycker,
främst vin. Mykotoxinet produceras av
mögelsvampar av släkterna Penicillium
och Aspergillus, som främst växer i miljöer
där de avsöndrar ochratoxin A. Namnet
ochratoxin är bildat efter mögelsvampen
Aspergillus ochraceus. Om omständig-

heterna gynnar mögeltillväxt fi nns det risk
för att det bildas mögelgifter.
Ochratoxin A kan fi nnas i spannmål, torkad
frukt, bönor, baljväxter, kaffebönor, druvmust
och vin. Halterna i spannmål kan ibland vara
rätt höga. Man har räknat ut att 54 procent
av den mängd ochratoxin som en genomsnittlig
europé får i sig härstammar från
spannmålsprodukter, 15 procent från vin,
sju procent från öl och resten från andra
källor. Både EU och OIV har satt ett högsta
tillåtna gränsvärde på två mikrogram (miljontedels
gram, förkortat μg) ochratoxin A
per kilogram från och med 2005 års skörd.
Ochratoxin påträffas med jämna mellanrum
i vin, främst rött. Genomsnittshalterna
varierar mellan 0,1 och 0,2 mikrogram per
liter. Det är mer sällan man hittar halter
som överstiger de tillåtna. Orsaken till att
röda viner innehåller högre halter än vita
är att rödvinsmusten får stå och dra med
druvskalen eller macerera under en viss
tid av jäsprocessen. Under macerationen
kan det komma in ochratoxin i den jäsande
musten från skalens yta. Vid tillverkning av
vitt vin pressas druvorna innan jäsningen
börjar och eventuellt ochratoxin A blir så
gott som helt kvar i skalen. Ochratoxin
A är en mycket hållbar substans som tål
jäsprocesser bra. Därför kan det stanna
kvar i vinet under en lång tid.
Största hälsopåverkan vid upprepad
exponering av ochratoxin A är ett förgiftningstillstånd
i njurarna och förhöjd risk
för njurtumör. Vetenskapliga livsmedelskommittén
inom EU har gett en rekommendation
om högsta dagliga intag.
13
Det är under 0,3 mikrogram för en person
som väger 60 kilo.
Mindre mängder av andra mögelgifter har
även hittats i bland annat öl. Mängderna i
de ölsorter som saluförs i Finland ligger
dock betydligt under högsta tillåtna
gränsvärden.
Etylkarbamat
Etylkarbamat bildas under jäsning och
lagring av alkoholdrycker genom en reaktion
mellan urea och etanol. Jästen fäller
till exempel ut urea i vinet. Ett enzym
som heter ureas sönderdelar urea och
förhindrar uppkomsten av etylkarbamat.
Därför är det tillåtet att tillsätta ureas vid
vinifi eringen.
Etylkarbamat fi nns framför allt i alkoholdrycker
som tillverkats av frukter med en
hård kärna i mitten, till exempel plommon,
persikor och körsbär. Detta beror på att
fruktkärnor innehåller cyanvätesyra som
i närvaro av etanol reagerar tillsammans
med vissa substanser och bildar etylkarbamat.
Ämnet orsakar tumörer hos fl era
djurarter.
Det fi nns starka bevis för att etylkarbamat
kan orsaka toxiska skador på arvsmassan.
Om en person regelbundet konsumerar
drycker av frukter som innehåller en kärna
kan det fi nnas en förhöjd risk för cancer.
EU har inte ännu satt ett eget gränsvärde
för tillåtna halter av etylkarbamat i alkoholdrycker.
Till dess följer de fl esta producenter
de rekommendationer som social-
och hälsovårdsstyrelsen (National Board
of Health and Welfare) i Kanada gett.

Överkänslighet
Med allergi menas att en exponering för
ämnen som känns främmande för kroppen
(så kallade allergener eller allergiframkallande
ämnen) kan ge upphov till en förstärkt
eller förändrad reaktion i kroppens
immunsystem.
Symptom på allergi är bland annat eksem,
hudrodnad och svullnad, orolig mage,
infl ammation i ögats hornhinna, allergisk
astma och allergisk snuva. Det fi nns
personer som kan vara överkänsliga för
vissa substanser i alkoholdrycker. Annan
14
överkänslighet kan utlösa allergiliknande
reaktioner.
Alkoholallergi
Det är väldigt ovanligt att någon är allergisk
mot alkohol – etanol – som sådan. Symptomen
brukar i så fall vara akuta nässelutslag
som ofta kan utvecklas till anafylaktiska
reaktioner. Anafylaxi betyder att olika
delar av kroppen reagerar samtidigt på ett
allergen.

Den mängd alkohol som krävs för att utlösa
en allergisk reaktion är omkring 8–10
gram. (När man ska bestämma en riskabel
alkoholkonsumtion utgår man från en
standardenhet som motsvarar 11–14 gram
ren alkohol.) Personer som lider av alkoholallergi
brukar också reagera allergiskt
på ättika. Allergi är i regel bestående. Man
har inte helt kunnat klarlägga på vilket sätt
allergi uppkommer.
Alkohol kan orsaka en akut överkänslighetsreaktion
även om ingen allergi fi nns
med i bilden. Det kan till exempel ske
om en person är förkyld, ger sig ut på en
häftig joggingtur med alkohol kvar i kroppen
eller anstränger sig med svettning
som följd.
Alkohol kan förvärra en astma eller andra
allergisymptom på ett diffust sätt. En hög
konsumtion av alkohol kan öka risken för
överkänslighet och höja nivån av immunoglobulin
E eller IgE-antikroppar i serum
hos allergiska personer.
Plötslig hudrodnad efter
förtäring av alkohol
Redan en liten mängd alkohol kan ge
rodnad i ansiktet och på halsen som
varar i några tiotal minuter. Här är det inte
fråga om allergi. Bidragande faktorer är
menopaus, anlag för ansiktsros eller acne
rosacea, en ärftlig och medfödd benägenhet
för rodnad samt rädsla för sociala
situationer. Också personer som helt
saknar enzymet aldehyddehydrogenas
eller personer där enzymet inte fungerar
som det ska har besvär med rodnad. Aldehyddehydrogenas
bryter ned alkoholen
15
till acetaldehyd. Problemet är vanligt
hos personer av asiatiskt ursprung, men
sällsynt hos andra.
Plötslig rodnad kan också orsakas av
läkemedel, till exempel antabus som
ibland används vid behandling mot alkoholism.
Även metronidazol som tas oralt
kan ge en del personer antabusliknande
symptom. Huden reagerar med rodnad
hos cirka sex procent av patienter som
använder takrolimussalvan Protopic®.
Reaktionen förstärks vid bastubad.
Vinhuvudvärk
Personer som lätt får ont i huvudet och
framför allt allergiker kan få en kraftig
migränliknande huvudvärk av ett enda
glas rödvin. Värken är ett symptom i det
syndrom som kallas rödvinshuvudvärk.
I syndromet ingår också en intensiv
baksmälla vars styrka inte står i proportion
till den mängd vin som konsumerats. Det
fi nns väldigt lite kunskap om syndromet
i fråga om förekomst, utlösande orsaker
och uppkomstmekanismer.
Många forskare anser att vinhuvudvärk
kan vara psykiskt betingad och bero på
att personen någon gång har fått häftiga
kopparslagare av vin. När personen dricker
vin av samma sort följande gång behövs
det kanske inte mer än ett glas för att
utlösa huvudvärk. Det kan räcka att vinet
kommer från en viss region eller ett visst
land för att symptomen ska uppträda. Det
fi nns inga andra förklaringar till att en del
personer får huvudvärk av franska viner,
medan vissa andra får ont i huvudet av
spanska eller italienska viner.

Ämnen som kan framkalla
överkänslighet
SVAVELFÖRENINGAR
Metabisulfi t och andra svavelföreningar
(E220–E228, se sidan 29) används som
konserveringsmedel i vin. Vita viner innehåller
mer svavelföreningar än röda. Söta
vitviner har de högsta svavelhalterna. Det
är praktiskt taget omöjligt att tillverka ett
vin utan svaveldioxid eftersom det ska förhindra
oxidation. Ett fåtal astmatiker har
överkänslighet mot sulfi t. Den mängd som
orsakar symptom varierar i så hög grad från
person till person att det inte går att ange
några exakta gränsvärden. Svaveldioxid
förekommer inte i destillerade drycker
som vodka, konjak, rom och whisky.
Svavelföreningar förvärrar symptomen
hos tre till fyra procent av astmatikerna.
Bland barn är denna andel hela 20–30
procent enligt vissa uppskattningar.
Svavelföreningar orsakar astmatisk snuva.
Dessutom kan nässelutslag och atopiskt
eksem bli värre av dem. Tillförlitlig statistik
över förekomsten av överkänslighet mot
sulfi t fi nns inte tillgänglig. Vid en svensk
befolkningsenkät uppgav 3,4 procent av
svarspersonerna att de brukade få snuva
av vin. Två tredjedelar av de personer som
uppvisade symptom var kvinnor. Personerna
med symptom led dessutom ofta av astma
eller kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL).
Överkänslighet mot svavelföreningar kan
ibland vara allergisk, men oftast är det fråga
om en icke allergisk eller ospecifi k reaktion.
Allvarliga reaktioner är mycket ovanliga.
Svavelföreningar får ofta skulden för huvudvärk
och andra typiska dageneftersymptom.
16
TANNINER
Man misstänker att det är skalen på blå
druvor som ger upphov till huvudvärkssyndrom.
Rödvinsdruvor är med under
hela jäsprocessen och skalen avskiljs först
efter att jäsningen är klar. Vid tillverkning
av vitt vin avlägsnas skalen innan jäsprocessen
startar. Många olika ämnen lakas
ut ur skalen på blå druvor. Tanninerna är
de mest kända av dessa. De ger rödvinet
dess fylliga och ibland lätt kärva och sträva
toner. Tanninhalten i röda viner är cirka 1,5
gram per liter jämfört med 0,15 gram per
liter i vita viner.
Tanninerna hör till gruppen växtfenoler och
fi nns i allt som härstammar från växtriket.
Växtfenoler förekommer mest i bland annat
druvskal och druvkärnor, bär, te och bark
av sälg. Tanninerna är antioxidanter som
bland annat hämmar tillväxten av bakterier
och mikrober samt förhindrar att fett
härsknar.
Man kan avlägsna tanniner från röda viner
genom att tillsätta protein från exempelvis
mjölk, ägg eller fi sk som fällningsmedel.
De mängder främmande protein som blir
kvar i vinet efter att tanniner fällts ut är så
små att de inte orsakar allergiska reaktioner
hos personer som är överkänsliga för
mjölk, ägg eller fi sk.
Det händer också att man tillsätter tanniner
i ett vin för att skapa en starkare upplevelse
för gommen. Tillsatta tanniner extraheras
vanligtvis från den bruna hinna som sitter
innanför skalen på jordnötter. Hinnorna
avlägsnas med hjälp av hett vatten. Personer
som har jordnötsallergi får dock inga
symptom av ett sådant vin.

FÄRGÄMNEN
Tillsatta färgämnen kan framkalla allergiska
reaktioner. Karmin används bland annat i
röda bitters och cocktailbär. Det kan utlösa
astma och akuta allergiska reaktioner hos
vissa personer, ibland till och med anafylax.
Karmin, koschenill och karminsyra är biologiska
färger som framställs av torkade
sköldlöss. Förekomsten av allergi mot
karminrött är inte känd.
Vissa syntetiska färgämnen eller azofärger,
till exempel amarant och nykockin (rött)
samt paraorange och tartrazin (gul-orange)
har konstaterats orsaka nässelfeber, hösnuva,
astmatiska attacker och allergiska
hudreaktioner. Även andra syntetiska färgämnen
såsom kinolingul och patentblå
kan i vissa fall ge lindrigare hudsymtom.
17
KRYDDOR
Kryddor används för att smaksätta vin och
likör, aperitifer, bitters samt färdiga drinkblandningar.
Dessa substanser kan i vissa
fall framkalla överkänslighetsreaktioner.
Kakao, choklad och nötter som tillsätts
en del alkoholdrycker kan också utlösa
reaktioner hos överkänsliga personer.
KININ
Kinin fi nns i vissa aperitifviner och kan
ge överkänslighetssymptom. Det kan
därför vara bra att komma ihåg att också
tonic som ingår i vissa drinkblandningar
innehåller kinin. Överkänslighet mot
kinin behöver alltså inte bero på själva
alkoholdrycken utan på den läsk som den
blandats med.

JÄST
Personer som lider av jästallergi kan i allmänhet
dricka vin, eftersom jästcellerna
fi ltreras bort efter jäsningen. I vissa ölsorter
låter man avsiktligt en del jästceller bli
kvar i den slutliga produkten.
Öl och vinjäst tillhör familjen Saccharomyces.
Hit hör också vanligt bakjäst. Upp
till 80–90 procent av alla som är allergiska
mot den ena typen av jäst är också överkänsliga
mot den andra jästsorten. Detta
kallas korsallergi. Orsaken till korsallergi
är att de allergiframkallande ämnena i en
viss jäststam har samma eller liknande egenskaper
som allergenet i en annan jäststam.
Det förekommer så små mängder jästallergener
i det öl och vin som säljs i detaljhandeln
att de inte ger några symptom.
Hembryggd svagdricka och cider samt
hembryggt vin och mjöd kan däremot
innehålla höga halter av allergiframkallande
ämnen. Det kan utlösa nässelutslag
eller till och med en anafylaktisk reaktion.
18
LTP-ALLERGI
Korsallergi orsakas av transportproteiner
för lipider, LTP eller lipid transfer proteins,
som fi nns i de fl esta frukter och bär samt
i många grönsaker. LTP-proteiner ingår
också i vindruvor. Allergiframkallande
ämnen från dessa hamnar i vin och konjak
i så stora mängder att de kan orsaka nässelutslag
och en anafylaktisk reaktion.
ANDRA ÄMNEN SOM KAN FRAMKALLA
ÖVERKÄNSLIGHET
Personer som är allergiska mot mjölkprotein
och personer som lider av laktosintolerans
bör undvika gräddlikör, som
innehåller mjölkprotein och laktos eller
mjölksocker.
Både öl som tillverkats av kornmalt och öl
som bryggts på vetemalt har rapporterats
ge akuta allergiska reaktioner. Man har
identifi erat allergenerna i korn, men inte i
veteöl. Inga rapporter fi nns om eventuella
allergisymptom av humle som används i öl.

Överkänslighet samt märkning
av livsmedel och spritdrycker
Bestämmelserna om märkning av livsmedel
gäller i tillämpliga delar även alkoholdrycker
(Handels- och industriministeriets
förordning nr 1084/2004, EU-direktiv nr
2000/13 med ändringar). Det behöver inte
fi nnas en innehållsdeklaration på alkoholdrycker.
Ifall en alkoholdryck innehåller
ingredienser som kan ge överkänslighet
måste dessa däremot märkas ut på både
fi nska och svenska (EU-direktiv nr 2007/68).
Om det inte framgår av namnet eller innehållsdeklarationen
att en ingrediens kan
orsaka överkänslighet ska den anges särskilt
på etiketten med märkningen ”Innehåller…”.
Följande ämnen är sådana som lätt ger
överkänslighet och därför ska sättas ut på
etiketten:
• spannmål och spannmålsprodukter
som innehåller gluten (vete, råg, korn,
havre, vetesorterna spelt eller dinkel
och kamut samt hybrider av dessa)
• ägg och äggprodukter
• jordnötter och jordnötsprodukter
• mjölk och mjölkprodukter (inkl. laktos)
• nötter (mandel, hasselnötter, valnötter,
cashewnötter, pekannötter, paranötter,
pistaschnötter, Macadamia- eller
Queenslandnötter) samt nötprodukter
• svaveldioxid och sulfi ter, om halten av
dem uppgår till över 10 mg per kilo
eller 10 mg per liter uttryckt som
svaveldioxid (SO2).
19
• soja och sojaprodukter
Det fi nns också märkningsskyldighet för
vissa andra ämnen som kan ingå i alkoholdrycker.
Dessa är:
• sötningsmedel
• koffein och kinin
• lakritssyra, glycyrrhizinsyra och
ammoniumsalt av glycyrrhizinsyra
• ingredienser som härstammar från
genmodifi erade organismer
Produkter som innehåller sötningsmedlet
aspartam måste ha texten ”Innehåller
fenylalaninkälla” på förpackningen på
grund av att det fi nns personer som lider
av sjukdomen fenylketonuria.
Drycker med ett innehåll på mer än 150 mg
koffein per liter ska oavsett källa märkas
med ”Hög koffeinhalt” följt av koffeinhalten
i mg/liter. Direktivet gäller med
undantag för kaffe och te.
Drycker som innehåller minst 10 mg
glycyrrhizinsyra eller dess ammoniumsalt
per liter till följd av att något av dessa
ämnen eller lakritsrot har tillsatts skall
märkas med uppgiften ”Innehåller lakrits”.
Märkning behövs inte om ordet ”lakrits”
redan återfi nns i innehållsdeklarationen
eller i det namn under vilket produkten
säljs. Drycker som innehåller minst 300
mg glycyrrhizinsyra eller dess ammoniumsalt
per liter ska förses med texten
”Innehåller lakrits – personer som lider av
högt blodtryck bör undvika för högt intag.”

Glutenintolerans och
spannmålsallergi
En person som har celiaki eller glutenallergi
blir sjuk av gluten eller det protein
som fi nns i olika sädesslag, särskilt vete.
Glutenet ger patienten infl ammationsförändringar
i tunntarmens slemhinna och
skador på tarmluddet. Även proteinet i råg
och korn är skadligt för glutenallergiker.
Eftersom öl tillverkas av kornmalt och
andra kolhydrathaltiga råvaror innehåller
det proteiner som celiakipatienter inte tål.
För att ersätta kornmalt kan man använda
majs, ris, socker, stärkelse eller durra som
råvaror vid öltillverkning. Dessa innehåller
inte sådana proteiner som är skadliga
för glutenintoleranta. Det är dock bra
att notera att man förutom bland annat
majs ofta använder en liten mängd korn.
Även om innehållsdeklarationen säger
att en produkt är tillverkad av majs kan en
celiakipatient aldrig vara helt säker på att
produkten är ofarlig. Det är därför bäst att
kontakta tillverkaren för att vara på den
säkra sidan.
Efter destillering fi nns inget gluten kvar
i destillatet. Gluten förekommer därför
inte i destillerade spritsorter som konjak,
whisky, rom eller vodka. Observera dock
att alkohol som sådan kan irritera tarmens
slemhinna och av den orsaken vara skadlig
för celiakipatienter.
Glutenintoleranta personer kan dricka
ölsorter som tillverkats enligt en metod
där det mesta av det skadliga proteinet
försvinner under processen. Expertrådet
20
vid fi nska Celiakiförbundet anser att glutenintoleranta
personer kan dricka upp till
två fl askor öl per dag om glutenhalten är
högst två mg per 100 gram öl. Om redan
små glutenrester ger dig överkänslighetssymptom
gör du klokast i att tala med den
läkare som behandlar dig innan du konsumerar
öl. Titta efter vilka ölmärken som är
lämpliga för glutenintoleranta på Celiakiförbundets
webbplats, www.keliakiliitto.fi /
svenska. Glutenhalten i dessa ölmärken
kontrolleras regelbundet. När ett glutenfritt
öl ska introduceras på marknaden bör
en anmälan göras till Livsmedelssäkerhetsverket.
Spannmålsallergi (som inte ska förväxlas
med glutenintolerans) är en allergi mot
proteinerna i ett eller fl era sädesslag. Det
kan lika väl vara korn som ris, majs eller
durra. Vissa typer av starksprit har säd som
råvara, till exempel brännvin och whisky.
Proteinerna försvinner vanligtvis helt under
destilleringsprocessen.
Gikt
Maltdrycker, portvin och rödvin innehåller
kvävehaltiga purin- eller pyrimidinföreningar.
De kan ge störningar i ämnesomsättningen
på grund av att det uppstår ett
överskott av urinsyra i blodet. Kristaller av
urinsyra fälls ut i lederna och orsakar gikt.
Personer som lider av gikt eller andra kroniska
sjukdomar gör klokast i att undvika
alkohol.

Genmodifi erade
livsmedel
Europeiska ministerrådets förordning nr
1829/2003 om genmodifi erade livsmedel
(GM-livsmedel) och foder omfattar också
alkoholdrycker. Den baseras på EU:s
allmänna livsmedelsförordning där även
alkohol räknas som livsmedel. Förordningen
fastställer på vilket sätt genmodifi erade
livsmedel som har framställts av eller innehåller
ingredienser som har framställts av
genetiskt modifi erade organismer får
släppas ut på marknaden. Kommissionen
gav en rapport till Rådet och Europaparlamentet
om tillämpningen av förordningen
2006.
Förordningen innehåller också bestämmelser
om när en anmälan bör göras om
GMO-produkter. Anmälningsskyldighet
föreligger även om man inte kan spåra
något GMO-innehåll i slutprodukten. Förordningen
gäller däremot inte produkter
där genmodifi erade organismer använts
som processhjälpmedel vid tillverkningen.
Det utslagsgivande kriteriet för ett GMlivsmedel
är att en ingående råvara har
GMO-ursprung.
Följande typer av alkoholdrycker omfattas
av GMO-förordningen: öl som bryggts
på genmodifi erat maltkorn, vin som
tillverkats av genmodifi erade druvor samt
destillerad sprit med genmodifi erad säd
eller potatis som råvara. Flaskorna måste
ha en innehållsdeklaration där det står att
drycken framställts med hjälp av genteknik
21
eller klart och tydligt upplysa om det på
annat sätt.
Förordningen tillämpas inte på exempelvis
jäst eller andra mikroorganismer
som används som processhjälpmedel
vid tillverkningen av ett livsmedel. Om
ett öl bryggs med hjälp av GM-jäst som
sedan fi ltreras bort krävs det alltså ingen
märkning om genteknik på förpackningen.
Finns det däremot genmodifi erad jäst kvar
i den slutliga produkten, till exempel ett
fl askjäst öl, är det fråga om en råvara. I så
fall måste ölet GMO-deklareras. Enligt
lagstiftningen om genteknik ska godkännande
alltid inhämtas om genmodifi erad
GM-jäst oavsett om den används som
processhjälpmedel eller råvara.

Ekologiskt tillverkade
alkoholdrycker
I dag fi nns det ingen gemensam EU-lagstiftning
om ekologiska viner, men Ministerrådet
har utfärdat en ny förordning med
nummer 834/2007 som ska börja tillämpas
från den 1 januari 2009. Innan förordningen
trätt i kraft ska man egentligen
inte tala om ekologiska viner, utan borde
i stället kalla dem ”viner som framställts
av druvor som odlats enligt principer som
22
lokala organisationer för ekologisk odling
fastställt”.
Vin började tillverkas med miljövänliga
metoder för drygt tio år sedan och produktionen
av ekoviner har stadigt ökat under
de senaste åren. Ekologiska viner ska vara
producerade på ett naturligt sätt av druvor
eller bär som odlats utan eller med ett

minimum av kemiska bekämpningsmedel
och konstgödsel. Bestämmelserna i
ekoförordningen eller Rådets förordning
nr 2092/91 (EEG) tillämpas på ekologiska
alkoholdrycker som framställs genom
jäsning. De reglerar bland annat vilka
processhjälpmedel och tillsatser som får
användas vid tillverkningen. Än så länge
fi nns det inga regler för processhjälpmedel
och tillsatser när det gäller druvviner.
Dessa är alltså ett undantag.
De stora vinproducerande länderna Frankrike,
Tyskland, Italien och Spanien har
egna nationella organisationer som noga
kontrollerar tillverkningen av ekoviner.
Organisationernas regler bestämmer till
exempel högsta tillåtna halten av konserveringsmedlet
svaveldioxid. Den är lägre i
ekologiska än i konventionellt odlade viner.
Trots fi nns det mycket stora skillnader
mellan halterna av svaveldioxid i ekoviner.
Inga syntetiska bekämpningsmedel mot
växtsjukdomar och skadedjur, det vill säga
fungicider och insekticider, får användas.
Även herbicider eller kemiska medel mot
ogräsbekämpning är förbjudna.
Mellan 0,25 och två procent av vingårdarna
i de större europeiska vinodlarländerna tillämpar
ekologiska odlingsmetoder. Frankrike,
Tyskland och Italien har de största
arealerna med ekologisk vinodling. Ekoviner
produceras också utanför Europa.
Utomeuropeiska odlare följer i stort sett
de europeiska kvalitetsbestämmelserna
för ekologisk tillverkning av vin. Antalet
ekologiska vingårdar ökar oavbrutet. Det
beror både på en växande efterfrågan och
på ökade stöd till ekologisk odling.
23
Viner eller andra alkoholdrycker som
framställts i linje med ekoförordningen får
enligt fi nska bestämmelser ha ett namn
eller en beskrivning som upplyser om
att tillverkningen skett enligt ekologiska
metoder. Det betyder bland annat att
namnet på vinet eller drycken får hänvisa
till ekologisk produktion om minst 95 procent
av de jordbruksbaserade råvarorna
är ekologiskt odlade. En ekobeteckning
får användas i innehållsdeklarationen om
minst 70 procent av de jordbruksbaserade
råvarorna i vinet eller drycken har odlats
enligt ekologiska principer. Resten av de
ingående jordbruksbaserade råvarorna får
vara icke-ekologiska, men bör fi nnas uppräknade
i förordningen. Bär, frukter och
sockerarter som inte ingår i förordningen
fyller alltså inte kraven i dessa bestämmelser.
Biodynamiskt jordbruk har vidareutvecklat
de ekologiska odlingsprinciperna.
Samma regler som gäller för ekologisk
vinproduktion tillämpas även inom biodynamisk
odling. Den bedrivs med hänsyn
till naturens egen rytm, så att odlarens
olika åtgärder ska vara så gynnsamma för
vinstockarna som möjligt. Arbetena med
biodynamisk vinodling och vintillverkning
följer solens, månens och planeternas
faser. Jorden förbättras och vinstockarnas
livskraft ökas genom tillförsel av växtavkok
och kompostpreparat.
Som framgått av avsnittet ovan framställs
inte bara viner med ekologiska metoder.
Också cider, öl och konjak som tillverkats
ekologiskt fi nns på marknaden i dag.

Tillsatser och
främmande ämnen
i alkoholkontrollen
i Finland
Produkttillsynscentralen för social- och
hälsovården samt länsstyrelserna övervakar
såväl tillverkningen som handeln med
alkohol i butiker och på utskänkningsställen.
Centralen analyserar halterna av tillsatser
och främmande ämnen med jämna mel-
24
lanrum och kontrollerar att produkterna
fyller uppställda krav. Produkttillsynscentralen
kan också förbjuda försäljning av en
alkoholdryck ifall det är nödvändigt med
hänsyn till människors hälsa.

Alko ansvarar för produktsäkerheten hos
de alkoholdrycker som säljs i bolagets
butiker och för nödvändiga analyser av
dessa. Enheten för kontrollfrågor gör sensoriska
tester av smak, doft, utseende och
konsistens på varor som ska köpas in eller
redan fi nns i sortimentet. Om så behövs
beställer Alko analyser av ACL, Alcohol
Control Laboratory eller laboratoriet för
alkoholkontroll.
ACL blev auktoriserat av Mätteknikcentralen
1993 för testning av sprit och
andra alkoholdrycker samt teknokemiska
produkter. Laboratoriet fi ck tillstånd av
Livsmedelssäkerhetsverket 2006 att utföra
undersökningar enligt ackrediterade
analysmetoder på det sätt som föreskrivs
i § 23 i livsmedelsförordningen. Utrikesministeriet
utsåg laboratoriet till anmält
organ (notifi ed body) för alkoholvaror i
Finland 1994.
25
Vid sidan av rutinanalyser gör laboratoriet
undersökningar av ingredienser i alkoholdrycker
som har betydelse för konsumentskyddet.
Hit hör bland annat mögelgifter,
färgämnen, och metaller samt ämnen
som kan orsaka överkänslighetsreaktioner.
Bara en del av den alkohol som säljs i
Finland går numera via Alko. Efter att monopolet
på import, tillverkning och partiförsäljning
av alkoholdrycker hävdes 1995
har ett stort antal företag fått näringstillstånd
av Produkttillsynscentralen och etablerat
sig på marknaden. Alko övervakar
bara de varor som saluförs i bolagets egna
butiker. Det är Produkttillsynscentralens
skyldighet att övervaka alla alkoholdrycker
som marknadsförs i Finland. Bland annat
Laboratoriet för alkoholkontroll utför nödvändiga
analyser på uppdrag av Produkttillsynscentralen.

Tillsatser och
processhjälpmedel
vid vintillverkning
Tillsatser som är upptagna i E-nummerförteckningen
och andra processhjälpmedel
får användas vid tillverkning av
vin. Det fi nns bestämda gränsvärden
för fl ertalet av dessa ämnen. Några av
dem får användas bara på vissa villkor.
Nedan följer en lista på de viktigaste
tillsatserna och processhjälpmedlen
som är tillåtna för vin.
TILLSATSER OCH PROCESSHJÄLP-
MEDEL VID VINTILLVERKNING.
Siffrorna anger högsta tillåtna halter.
• ammoniumsalt och tiamin, som
tillsätts det stilla vin som utgör
basen i champagne och mousserande
vin för att få jästsvamparna att
arbeta snabbare
• diammoniumfosfat eller ammoniumsulfat,
1 g/l (0,3 g/l i champagne
och mousserande vin)
• dimetyldikarbonat, 200 mg/l
• ekchips
• fumarsyra (E297)
• gummi arabicum (E414), 0,3 g/l
• jonbytarhartser
• jästpreparat, 40 g/hl
• kalciumalginat (E404) eller kaliumalginat
(E402) vid tillverkning av
vissa mousserande viner
26
• kalciumkarbonat (E170) för att
reducera syranivån i ett vin
• kaliumbitartrat (E336) för att främja
utfällningen av tartrat eller vinsyra
(E334)
• kaliumdisulfi t (E224) och
kaliummetabisulfi t
• kaliumferrocyanid eller kalciumfytat
för behandling av rödvin, 0,5 mg/l
• kaliumferrocyanid för behandling
av vitt vin och rosévin, 8 g/l
• kaliumsulfat (bara i vissa starkviner)
• koldioxid, 2 g/l
• kol för oenologiskt bruk, 100 g/hl
• kopparsulfat för att avlägsna oönskad
smak eller lukt i ett vin, 1 g/hl
• kåda från aleppotallen
(bara i retsinavin)
• L-askorbinsyra, 250 mg/l
• lysozym, 500 mg/l
• mannoprotein från jästsvampar
• mesovinsyra
• metavinsyra, 100 mg/l
• mjölksyrebakterier
• polyvinylpolypyrrolidon eller
PVPP (E1201), 80 g/hl
• sorbinsyra eller kaliumsorbat
• tiaminhydroklorid, 0,6 mg/l
• ureas för att minska vinets ureahalt
(se etylkarbamat på sidan 13).

FÖLJANDE ÄMNEN FÅR ANVÄNDAS
SOM KLARNINGSMEDEL I VIN:
• bentonit
• livsmedelsgelatin
• fi sklim
• kaliumkasein och kaliumkaseinat
• kaolin
• vegetabiliska proteiner
• äggvitealbumin och/eller
mjölkalbumin
• pektolytiska enzymer
• silikondioxid
• tannin
27
MEDEL SOM REGLERAR ELLER
ÄNDRAR ETT LIVSMEDELS SURHET:
• kaliumvätekarbonat (E501)
• kalciumkarbonat (E170)
• kalciumtartrat (E354), 200 g/l
• vinsyra (E334)
• en homogen blandning av vinsyra
och kalciumkarbonat

Tillåtna halter i alkoholdrycker
Tabellen innehåller högsta tillåtna halter av de viktigaste
ämnena i alkoholdrycker. OIV inom parentes betyder att
det är en rekommendation från OIV. Övriga värden är
fastställda i EU-lagstiftningen.
ALLA ALKOHOLDRYCKER
Bensoater (bensoesyra E210,
natriumbensoat E211, kaliumbensoat
E212 och kalciumbensoat E213)
Fosforsyror och fosfater omräknade till
P2O5 E338, E339, E340, E341, E451
och E452
Propylenglykol
Sackarosestrar av fettsyror, sockerglycerider
Sorbater (sorbinsyra E200, kaliumsorbat
E202 och kalciumsorbat E203)
STARKSPRIT
Acetaldehyd
Anetol
Cyanvätesyra
Glycyrrhizinsyra
Metanol
LIKÖR
Anetol
Benzylalkohol E1519
Karayagummi E416
Natriumstearoyl-2-laktylat E481,
kalciumstearoloyl-2-laktylat E482
Polyglycerolestrar av fettsyror
Propylenglykol-alginat E405
VIN
Arsen (As)
Askorbinsyra (vitamin C, E300)
Bly (Pb)
Bor (B)
Bromid (Br)
Citronsyra (E330)
Diglykosid av malvidin
Fluorid (F)
Flyktiga syror
Kadmium (Cd)
Koppar (Cu)
HÖGSTA TILLÅTNA HALT AV ÄMNET/ÄMNENA
200 mg/l, om alkoholhalten är under 15 %
1 g/l (inte vin och öl)
1 g/kg, 3 g/kg (gräddlikör)
5 g/l (inte vin och öl)
200 mg/l, om alkoholhalten är under 15 %
HÖGSTA TILLÅTNA HALT AV ÄMNET/ÄMNENA
0,2 g/hl ren alkohol (enbärskryddat brännvin)
lägst 0,5 g/l, högst 2 g/l (anisbrännvin)
10 g/hl ren alkohol (fruktbrännvin)
lägst 0,05 g/l, högst 0,5 g/l (anisbrännvin)
- 200 g/hl ren alkohol (destillat som framställts
med vin som bas, brandy)
- 5 g/hl ren alkohol (enbärskryddat brännvin)
- 1000 g/hl ren alkohol (sprit tillverkad av druvrester,
fruktbrännvin, cidersprit)
HÖGSTA TILLÅTNA HALT AV ÄMNET/ÄMNENA
lägst 1 g/l, högst 2 g/l (likör med anissmak)
100 mg/l
10 g/l (likör där ägg ingår)
8 g/l (emulgerad likör)
5 g/l (emulgerad likör)
10 g/l (emulgerad likör)
HÖGSTA TILLÅTNA HALT AV ÄMNET/ÄMNENA
0,2 mg/l (OIV)
250 mg/l
0,20 mg/l
80 mg/l (OIV)
1 mg/l (OIV)
1 g/l
15 mg/l (OIV)
1 mg/l
1,2 g/l (rödvin) och 1,08 g/l (vitt vin och rosévin) i form av
ättiksyra. Vissa äldre viner kan ha värden som överstiger
dessa gränser.
0,01 mg/l (OIV)
1 mg/l (OIV)
28

VIN
Metanol
Natrium (Na)
Sorbinsyra (E202)
Sulfater
Svaveldioxid (E220)
Zink (Zn)
ÖL
Propylenglykol-alginat E405
Svaveldioxid och sulfi ter
Sötningsmedel: (vissa ölsorter)
Asesulfam K E950
Aspartam E951
Neohesperidin DC E959
Sackarin E954 och dess salter av natrium,
kalium och kalcium
Salt av aspartam och acesulfam (E962)
Sukralos (E955)
CIDER
Dimetylpolysiloxan
Fosforsyror och fosfater omräknade till
P2O5 E338, E339, E340, E341, E451
och E452
Kvillajaextrakt
Propylenglykol-alginat E405
Svaveldioxid
Sötningsmedel:
Asesulfam K E950
Aspartam E951
Neohesperidin DC E959
Sackarin E954 och dess salter av natrium,
kalium och kalcium
Salt av aspartam och acesulfam E962
Sukralos E955
HÖGSTA TILLÅTNA HALT AV ÄMNET/ÄMNENA
400 mg/l (rödvin) och 250 mg/l (vitt vin) (OIV)
60 mg/l (OIV)
200 mg/l
1 g/l (i form av kaliumsulfat)
1,5 g/l
- vin som fatlagrats i minst två år
- vin med tillsatt sötningsmedel
- druvmust eller vin med tillsatt alkohol 2 g/l
- vin med tillsatt koncentrat av druvmust
- naturligt sött vin
2,5 g (vissa viner)
150 mg/l (starkvin med en restsockerhalt som är lägre än 5 g/l),
160 mg/l (rödvin med en restsockerhalt på högst 5 g/l)
200 mg/l (starkvin med en restsockerhalt på minst 5 g/l)
samt fruktvin och cider med en sockerhalt på högst 10 g/l
210 mg/l (vitt vin och rosévin med en restsockerhalt på högst
5 g/l och rödvin med en restsockerhalt på minst 5 g/l)
260 mg/l (vitt vin och rosévin med en restsockerhalt på
minst 5 g/l samt fruktvin och cider med en sockerhalt på
mer än 10 g/l)
300, 350 och 400 mg/l (extra sött vin och fruktvin)
5 mg/l (OIV)
HÖGSTA TILLÅTNA HALT AV ÄMNET/ÄMNENA
100 mg/l
20 mg/l ja 50 mg/l (fatöl)
350 mg/l
600 mg/l
10 mg/l
80 mg/l
350 mg/l
250 mg/l
HÖGSTA TILLÅTNA HALT AV ÄMNET/ÄMNENA
10 mg/l
2 g/l
200 mg/l
100 mg/l
200 mg/l
350 mg/l
600 mg/l
20 mg/l
80 mg/l
350 mg/l
50 mg/l
29

Tillåtna färgämnen
i alkoholdrycker
E-NUMMER FÄRGÄMNE HÖGSTA TILLÅTNA HALT
E100 Kurkumin 200 mg/l
E101 Ribofl avin quantum satis
E102* Tartrazin, gult 200 mg/l
E104 Kinolingult 200 mg/l
E110* Paraorange 200 mg/l
E120 Karmin (utvinnet ur
koschenill), rött 200 mg/l
E122* Azorubin, karmosin 200 mg/l
E123* Amarant, rött 30 mg/l
E124* Nykockin, koschenillrött 200 mg/l
E129* Allurarött 200 mg/l
E131 Patentblått, syntetiskt 200 mg/l
E133 Briljantblått, syntetiskt 200 mg/l
E150 Sockerkulör, brunt quantum satis
E151* Briljantsvart 200 mg/l
E153 Vegetabiliskt kol, svart quantum satis
E155* Brun HT, brunt 200 mg/l
E160a Betakaroten, gult-orange 200 mg/l
E163 Antocyaner, från rött till blått quantum satis
E160b Annattoextrakt, gult-orange 10 mg/l (enbart i likör)
E174 Silver quantum satis (enbart i likör)
E175 Guld quantum satis (enbart i likör)
*syntetisk azofärgämne
30

Måttenheter som anger
halten av olika ämnen
Följande måttenheter har använts
för att ange halter av olika ämnen i
alkoholdrycker:
μg/l mikrogram
(en miljontedels gram)
per liter
mg/l milligram
(en tusendedels gram)
per liter
g/l gram per liter
g/hl gram per hektoliter
(gram per 100 liter)
kg/hl kilogram per hektoliter
(kilogram per 100 liter)
31
Redaktion
Manuskript:
Docent Pekka Lehtonen Alko/ACL,
Professor Matti Hannuksela Allergi-
och astmaförbundet,
Överinspektör Satu Räsänen
Social- och hälsovårdens produktsynscentral
Redigering: Kaija Niemi-Turkama
Svensk text: Marina Ljungqvist
Illustrationer: Hannu Hyrske
Tryckning: Erweko/2008

www.alko.fi