Tidningen Cykling 2 2024

MEDLEM
Björn och Cykelfrämjandet
– två pigga 90-åringar
Björn Koch var med och upptäckte Cykelturveckan – ett franskt koncept som gjorde succé i Sverige.
I år är det 40:e gången som Cykelturveckan äger rum, något som firas i Leksand.
För 90 år sedan bildades Cykelfrämjandet.
Det var också året Björn Koch
föddes – en av få medlemmar som är
årsbarn med vår förening.
– Jag har cyklat i alla år, det är det
bästa sättet att ta sig någonstans,
säger han.
– Nej, någon trehjuling hade jag aldrig. Jag
började direkt med en tvåhjuling. Självklart
vurpade jag en del, men det gick bra
och jag lärde mig att cykla.
Orden är Björn Kochs när han berättar
om hur han lärde sig att cykla som sexåring.
Att Cykling befinner sig hemma hos
honom i Solna, strax norr om Stockholms
innerstad, beror på att han såg världens
ljus 1934, några månader innan Cykelfrämjandet
hade sitt första konstituerande möte
och en ny organisation var född.
– Jag växte upp med en styvfar som hade
en cykelaffär med en verkstad, så cyklingen
kom tidigt in i mitt liv, fortsätter han.
När Björn blev lite äldre började han
cykla till skolan och alla andra ställen han
skulle ta sig till. Och det var nog någonstans
här hans kärlek för cyklingen i jämförelse
med att åka bil föddes.
– Min styvfar hade en Opel Kadett, en
eländig gammal bil. Den läckte olja och
varenda bilfärd satt jag och mådde illa, så
jag fick nog en avsmak för bilar redan där.
Så det blev aldrig någon
egen bil för dig?
– Nej, jag har inte ens körkort. Jag kände ett
tvång att ta det så jag påbörjade och var färdig
för uppkörning. Men just då behövde
jag ett nytt jobb och jag avbröt det hela och
så tog jag aldrig upp det igen.
Björn berättar hur cykeln blev hans
ständiga följeslagare både när han skulle
ta sig till jobbet som vaktmästare på Högsta
domstolen och när det var dags för semester.
Men det blev en del riktigt långa turer
också. Som den gången när han tog sig hela
vägen till Österrike för att träffa sin biologiska
pappas familj.
– Min biologiska far kom som krigsbarn
från Wien under första världskriget. Han
omkom 30 år gammal när jag var två år, så
jag minns inte honom. Men 1957 fick jag
möjlighet att hälsa på min släkt och mina
farföräldrar, så då lassade jag på ett tält på
pakethållaren och några kokkärl och cyklade
till Wien. Jag var naiv och äventyrslysten,
så där som en 23-åring kan vara, men
det gick bra.
Till Cykelfrämjandet hittade han i början
av 70-talet, i en tid då bilismen bredde
ut sig allt mer. Björn var också med och
upptäckte Cykelturveckan som kom till
Sverige efter en fransk förlaga.
– 1982 var vi ett litet gäng som anmälde
oss och tog oss till Hagenau i Alsace. Det
var en jättefin vecka, så idén följde med till
Sverige.
Just Cykelturveckan är något som betytt
mycket för Björn och hans sambo Gudrun.
De deltog på den första upplagan i Varberg
och många andra. Tillsammans cyklade
de också Vätternrundan ett antal gånger
och har cykelsemestrat på många ställen
i Sverige.
– En gång cyklade vi längs ostkusten,
från Stockholm ner till Kalmar, Karlskrona
och Österlen. Vi vildcampade i skogen,
fyllde vattenflaskorna på bensinstationer
och hittade något matställe vi hoppade in
på. Det var fantastiska sommarcyklingar
som jag aldrig kommer att glömma.
Vad har du för tips till den som vill ge
sig ut på en liknande semester?
– Att ge sig ut i slutet av juli och början av
augusti. Då har vädret stabiliserat sig och
det är inte så sent på sommaren att det har
börjat komma så mycket dagg. Naturidyllerna
med hagar, kor, blommor och bin är
oöverträffat.
Det har tyvärr inte blivit någon Cykelturvecka
sedan 2006, men cyklar gör han
fortfarande. Han har flera cyklar, men
använder sig mest att en stadig vardagscykel.
Någon elcykel är däremot inte aktuell.
– Nej, det är fusk! Fast jag kan rekommendera
den för de som har svårt att komma
igång, det är bättre än bil i alla fall. Men jag
tycker att cykel är oslagbar som färdmedel,
framför allt i tätorter och stora städer.
18 Cykling nummer 2-2024