Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
ropade de katolska ivrarna. ”Det är högförräderi mot kyrkan att tillåta att en så fruktansvärd
kättare får leva en enda timme längre. Res ögonblickligen en galge åt honom.” —
D’Aubigné, band 3, kap. 9.
Men Luther föll inte offer för deras raseri. Gud hade ett arbete som han skulle utföra.
Änglar från himmelen sändes för att skydda honom. Många hade tagit emot det dyrbara
ljuset från Luther. Dessa blev ändå föremål för Satans vrede och led utan fruktan tortyr och
död för sanningens skull.
Luthers lära tilldrog sig tänkande människors uppmärksamhet över hela Tyskland.
Från hans predikningar och skrifter gick det ut ljusstrålar som väckte och upplyste tusentals
människor. En levande tro ersatte den döda formalism i vilken kyrkan så länge hade varit
bunden. Folket förlorade dagligen sitt förtroende för den romerska kyrkans vidskepelse.
Fördomarnas barriär började falla. Luther prövade varje lärosats och varje påstående med
Guds ord. Det var som ett tveeggat svärd som trängde in i folkets sinnen. Överallt vaknade
intresset för andligt framåtskridande. Överallt fanns en hunger och törst efter rättfärdighet.
Något sådant hade man inte sett under århundraden. Folket som så länge hade varit
hänvisade till mänskliga kyrkotraditioner och jordiska medlare mellan sig och Gud, vände
sig nu i ånger och tro till den korsfäste Kristus.
Detta omfattande intresse ökade de påvliga myndigheternas fruktan. Luther kallades
till Rom, anklagad för kätteri, för att försvara sig. Denna kallelse fyllde hans vänner med
skräck. De hade fullt klart för sig den fara som hotade honom i denna fördärvade stad. Den
var ju redan drucken av martyrernas blod. De inlämnade en protest mot bans resa till Rom.
De krävde att han skulle förhöras i Tyskland. En sådan ordning blev också genomförd.
Påvens legat fick fullmakt att genomföra undersökningen. I de instruktioner som påven
sände till denne ämbetsman konstaterades det, att Luther redan hade förklarats som kättare.
Legaten uppmanades därför ”att föra talan mot och fängsla honom utan dröjsmål. Om han
inte ville böja sig, och legaten skulle misslyckas att försäkra sig om hans person,
bemyndigades legaten att ”göra honom fredlös överallt i Tyskland, samt att förbanna,
fördriva och bannlysa alla som är knutna till honom”. — Samma källa, band 4, kap. 2.
Vidare instruerade påven sin legat att fullständigt utrota kätteriets pestsmitta, att bannlysa
alla som underlät att gripa Luther och överlämna honom till Roms hämnd.
Här visar sig påvemaktens sanna anda. Inte ett spår av kristna principer eller ens av
vanlig rättvisa finns i hela detta dokument. Luther befann sig på stort avstånd från Rom.
Han hade inte fått tillfälle att förklara sig eller försvara sitt ställningstagande. Ändå blev han
summariskt förklarad vara kättare innan ännu hans sak hade blivit undersökt. Han blev på
samma dag bannlyst, anklagad, dömd och fördömd. Allt detta på befallning av den
självutnämnde helige fadern, den enda, suveräna ofelbara auktoriteten i kyrkan och staten.
88