Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
frälsning. Han insåg hur nödvändigt det alltid är att tro på Kristi förtjänst. Hans ögon hade
öppnats. De skulle aldrig någonsin mer kunna bortse ifrån påvedömets bedrägeri.
Då han vände blicken bort från Rom hade han också vänt sinnet bort ifrån det. Efter
denna tid blev brytningen alltmer markerad. Till slut bröt han varje förbindelse med
påvekyrkan. Efter det att Luther hade kommit tillbaka från Rom fick han den teologiska
doktorsgraden vid universitetet i Wittenberg. Nu hade han tillfälle såsom aldrig tidigare att
studera Bibeln som han älskade så högt. Han hade avgett ett heligt löfte att studera Guds ord
omsorgsfullt, att med trohet förkunna det så länge han levde och att inte längre rätta sig efter
påvens ord och doktriner. Han var inte längre bara munk eller professor. Han kände sig ha
fått en kallelse att med auktoritet förkunna Bibeln. Han hade kallats som en herde att vaka
över Guds hjord som hungrade och törstade efter sanningen. Han framhöll klart och tydligt
att de kristna inte skulle godkänna andra läror än de som grundade sig på Bibelns auktoritet.
Detta innebar ett slag riktat mot själva grunden för den påvliga överhögheten. Det var med
andra ord, själva livsprincipen i Reformationen.
Luther insåg hur farligt det var att upphöja mänskliga teorier över Guds ord. Utan
fruktan angrep han teologernas spekulativa otro. Han bekämpade den filosofi och teologi
som så länge hade utövat ett avgörande inflytande över folket. Har fördömde sådana studier
som inte bara var värdelösa utan skadliga. Han försökte leda sina lyssnares tankar bort ifrån
filosofers och teologers spetsfundigheter och över till de eviga sanningar som framhölls av
profeter och apostlar. Budskapet blev värdefullt för den ivriga skara som begärligt lyssnade
till hans ord. Aldrig tidigare hade de fått lyssna till en sådan undervisning. Glädjebudskapet
om Frälsarens kärlek och försäkringen om förlåtelse och frid på grund av hans försonande
blod, fröjdade deras sinnen. Det väckte hos dem ett levande hopp. I Wittenberg tändes ett
ljus. Strålarna från detta skulle nå ut till jordens avlägsnaste trakter och tillta i klarhet intill
tidens avslutning.
Ingen förlikning möjlig
Men ljus och mörker kan inte samsas. Mellan sanning och villfarelse pågår en strid
som aldrig kan bli bilagd. Att upprätthålla och försvara den ene är det samma som att
angripa och bryta ned den andre. Vår Frälsare har själv sagt: ”Jag har icke kommit för att
sända frid, utan svärd.” — Matt. 10:34. Några år efter det att Reformationen hade börjat
sade Luther: ”Gud vägleder mig inte endast. Han driver mig framåt. Han bär mig bort. Jag
bestämmer inte över mig själv. Jag vill leva i lugn och ro. Men jag kastas mitt in i kamp och
omvälvningar.” — D’Aubigné, band 5, kap. 2. Han drevs nu in i striden.
Den romerska kyrkan hade gjort Guds nåd till en handelsvara. Penningväxlarnas bord
(Matt. 21: 12) ställdes upp vid sidan av altarna. Luften genljöd av rop från köpare och
säljare. Under förevändning att man samlade pengar för byggandet av S:t Peterskyrkan i
83