Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Luther ordinerades till präst och kallades från klostret till en professur vid Wittenbergs
universitet. Här använde han tiden till att studera Bibeln på grundspråket. Han började hålla
föreläsningar över Bibeln. Psalmerna, evangelierna och breven framhölls för de hänförda
åhörarskarorna. Staupitz, hans vän och överordnade, rådde honom att bestiga predikstolen
och förkunna Guds ord. Luther var tveksam. Han kände sig ovärdig att tala till folket i Kristi
ställe. Först efter en långvarig strid gav han efter för sin väns påträngande uppmaningar.
Redan nu var han mycket bibelkunnig. Guds nåd vilade över honom. Hans vältalighet drog
åhörarna med sig. Den klarhet och kraft med vilken han framhöll sanningen överbevisade
dem. Hans innerlighet rörde deras sinnen.
Luther var alltjämt en trogen anhängare av påvekyrkan. Han hade ingen som helst
tanke på att någonsin bli något annat. Genom försynens ledning kom han att avlägga ett
besök i Rom. Resan företog han till fots. Han bodde i klostren på vägen dit. I ett kloster i
Italien blev han full av förundran över den rikedom, lyx och prakt han såg. Munkarna hade
furstliga inkomster. De bodde i praktfulla rum. De var klädda i fina, dyrbara dräkter. De åt
vid överdådiga bord. Med smärtande känslor jämförde Luther detta med sitt eget
mödosamma och självförnekande liv. Han började bli något förvirrad och osäker.
Snart kunde han i fjärran se staden på de sju kullarna. Djupt rörd kastade han sig ned
på jorden och utbrast: ”Heliga Rom jag hälsar dig.” — D’Aubigné, band 2, kap. 6. Han gick
in i staden, besökte kyrkorna, lyssnade till de sällsamma berättelser som prästerna och
munkarna berättade. Han utförde alla de påkostande ceremonierna. Överallt fick han se
sådant som fyllde honom med förvåning och avsky. Han såg den ogudaktighet som härskade
inom alla klasser av prästerskapet. Han fick höra oanständiga vitsar från prelaterna. Han
blev förskräckt över de fruktansvärda hädelser som de kom med även under mässan. I sitt
umgänge med munkarna och stadens borgare fick han bevittna utsvävningar och ett vilt liv.
Var han än kom på denna heliga plats mötte han vanvördighet. ”Ingen kan föreställa sig
vilka synder och skamliga händelser som begås i Rom”, skrev han. ”Mån måste se och höra
det för att kunna tro det. De säger t.ex.: Om det finns ett helvete så är Rom byggt ovanpå
det. Det är en avgrund från vilken all slags synd strömmar ut’.” — D’Aubigné, band 2, kap.
6.
I ett dekret som nyligen hade sänts ut, hade påven lovat avlat åt alla som på sina knän
ville gå upp för ”Pilatustrappan”. Man påstod att Frälsaren gick ned för den då han lämnade
den romerska rättssalen. På något mirakulöst satt skulle den ha förts från Jerusalem till Rom.
I andaktsfull stämning kröp Luther en dag uppför dessa trappsteg. Plötsligt var det som om
en röst med tordönsstämma sade till honom: ”Den rättfärdige skall leva av tro.” — Rom. 1:
17. Han reste sig upp. Skamsen och skräckslagen skyndade han sig bort ifrån platsen. Detta
skriftställe förlorade aldrig sin kraft i hans sinne. Från den stunden såg han klarare än
någonsin tidigare vilken villfarelse det var att lita på mänskliga gärningar för att vinna
82