Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Änglar från himmelen stod vid hans sida. Ljusstrålar från Guds tron uppenbarade
sanningens skatter för hans sinne. Han hade alltid varit rädd för att göra något emot Gud. Nu
kände han emellertid som aldrig tidigare en överbevisning om sitt syndiga tillstånd.
En allvarlig önskan om att bli befriad från synd och att få frid med Gud kom honom
till slut att gå i kloster och viga sig åt munklivet. Här fordrades det av honom att han skulle
utföra de mest förnedrande plikter och gå från hus till hus och tigga. Han befann sig i den
ålder då man allra ivrigast kräver respekt och uppskattning. Dessa simpla sysslor var mycket
förödmjukande för hans naturliga känslor. Han bar emellertid denna förödmjukelse med
tålamod, eftersom han trodde att den var nödvändig på grund av hans synder.
Varje ögonblick han kunde undvara från sina dagliga plikter använde han till att läsa.
Han avstod från sin nattsömn. Han tog knappast tid till de enkla måltiderna. Hans största
glädje var att läsa Bibeln. Han hade funnit en bibel som var fastkedjad vid klostermuren. Dit
gick han ofta. Efterhand som hans överbevisning om synd blev djupare, sökte han att uppnå
förlåtelse och frid genom egna gärningar. Han förde ett hårt liv och försökte betvinga sin
onda natur genom att fasta, vaka och piska sin kropp. Han väjde inte för några offer, som
skulle göra det möjligt för honom att vinna Guds välbehag. ”Jag var verkligen en from
munk”, skrev han senare, ”och jag iakttog ordensreglerna strängare än jag kan beskriva. Om
en munk någonsin kunnat komma till himmelen med hjälp av munkgärningar, så skulle jag
utan tvivel varit berättigad till det. . . Hade jag fortsatt på detta sätt mycket längre till, skulle
jag säkert ha plågat mig till döds.” — D’Aubigné, band 2, kap. 3.
Fåfäng kamp
På grund av denna stränga självdisciplin förlorade han sina krafter och led av
svimningsanfall. Verkningarna av dessa övervann han aldrig helt och hållet. Men trots alla
dessa ansträngningar fann hans bekymrade själ inte någon lindring. Till sist drevs han till
förtvivlans rand. Då det för Luther såg ut som om allt var förlorat, gav Gud honom en vän
och hjälpare. Den fromme Staupitz öppnade Guds ord för hans själ. Han bad honom att se
bort ifrån sig själv, sluta med att tänka på de eviga straffen för överträdelse av Guds lag och
att se upp till Jesus, som var hans syndförlåtande Frälsare. ”Kasta dig i Frälsarens armar i
stället för att plåga dig på grund av dina synder. Sätt din tillit till honom, till hans rättfärdiga
liv och hans försoningsdöd. Hör på Guds Son. Han blev människa för att tillförsäkra dig
Herrens välbehag.” ”Älska honom som först älskade dig.” — D’Aubigné, band 2, kap. 4.
Så talade denne nådens budbärare. Hans ord gjorde djupt intryck på Luther. Efter
många sammandrabbningar med ingrodda villfarelser kunde han förstå sanningen. Hans
bekymrade sinne fick frid.
81