Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
användandet av modersmålet vid gudstjänsten. Prästerskapet skulle vara uteslutet från varje
borgerlig ställning och myndighet. De borgerliga domstolarna skulle avgöra varje rättssak
vid fall av förbrytelse, oavsett om den begåtts av präster eller av vanligt folk. De påvliga
myndigheterna gick till sist med på ”att husiternas fyra artiklar skulle antas, men att ratten
att tolka dem, dvs. bestämma deras exakta innebörd, skulle vila på kyrkomötet eller med
andra ord påven och kejsaren”. — Wylie, band 3, kap. 18. På denna grund upprättades en
traktat. Genom förställning och svek uppnådde kyrkan det som den inte hade kunnat vinna
genom strid. När de själva skulle tolka de husitiska artiklarna såväl som Bibeln, kunde de
nämligen förvanska deras betydelse såsom det bäst passade deras egna planer.
En hel del av folket i Böhmen, som insåg att deras frihet var såld, kunde inte samtycka
till den överenskommelse som ingåtts. Det uppstod oenighet och splittring som förde till
inbördeskrig och blodsutgjutelse. I denna strid föll den ädle Prokop och därmed var det slut
på böhmarnas frihet. Sigismund som hade förrått Hus och Hieronymns blev nu konung i
Böhmen. Utan hänsyn till att han genom ed hade förpliktat sig till att försvara böhmarnas
rättigheter började han genast att stödja påvedömet. Men han fick föga glädje av att vara
vasall åt Rom. Under 20 år hade hans liv varit fyllt av möda och faror. Hans härar hade
förminskats. Hans medel hade utsugits under en lång och fruktlös kamp. Efter det att han
hade härskat i ett år, dog han och efterlämnade riket på gränsen till inbördeskrig. Hans namn
har inför eftervärlden blivit ett namn som har varit brännmärkt av vanära.
Förvirring, strid och blodsutgjutelse fortsatte under lång tid. Återigen gjorde
främmande härar intrång i Böhmen. Inre stridigheter fortsatte att plåga landet. De som troget
höll sig till evangelium utsattes för blodig förföljelse. Då deras tidigare trosfränder hade
undertecknat en överenskommelse med Rom, tillägnade de sig den romerska kyrkans
villfarelser. De som höll fast vid den gamla tron slöt sig samman i en särskild församling
som fick namnet ”Brödraförsamlingen” eller Herrnhutarna. På det sättet utsatte de sig för
förbannelser från alla håll. Men de stod fasta. De tvingades att söka sin tillflykt till skogar
och bergshålor, men de fortsatte att samlas för att läsa Bibeln och hålla gudstjänst.
I hemlighet sände de ut missionärer till olika länder. Dessa fick veta att det fanns
”spridda anhängare av sanningen, några få i en stad och några få i en annan, allesammans
liksom de själva utsatta för förföljelse. Vidare fick de veta att det i Alperna fanns en gammal
församling som byggde på Bibelns grund och protesterade mot den romerska kyrkans
hedniska korruption.” — Wylie, band 3, kap. 19. Denna nyhet togs emot med stor glädje
och en brevväxling började med de valdensiska kristna.
Genom förföljelsens natt höll böhmarna med stor uthållighet fast vid evangelium.
Under den mörkaste tiden riktade de alltjämt blicken mot horisonten, likt människor som
väntar på morgonen. ”De levde i en ond tid. . . men de kom ihåg de ord som först hade
77