Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
De sista ord han uttalade medan flammorna slickade hans kropp var en bön: ”Herre
allsmäktige Fader”, ropade han, förbarma dig över mig och förlåt mig mina synder, för du
vet att jag alltid har älskat din sanning.” — Bonnechose, band 2, sid. 168. Hans röst tystnade
men hans läppar fortsatte att röra sig i bön. Då elden hade utfört sin verk blev martyrens
aska och den jord som den låg på insamlad och kastad i Rhen, såsom man också hade gjort
med Hus’ aska.
Så omkom Guds trofasta ljusbärare. Men ljuset av de sanningar som de hade
förkunnat, ljuset av deras hjältemodiga exempel, kunde inte utsläckas. Människorna kunde
lika gärna ha försökt att få solen att gå tillbaka på sin bana, som de kunde hindra den
gryning som redan höll på att bryta fram över världen. Avrättandet av Hus hade väckt stor
vrede i Böhmen. Hela nationen hade känslan av att Hus hade fallit offer för prästernas
ondska och kejsarens trolöshet. Hus förklarades ha varit en trofast förkunnare av sanningen.
Kyrkomötet som hade utfärdat hans dödsdom anklagades för mord. Hans lära väckte nu
större uppmärksamhet än någon gång tidigare. I påvliga edikt hade Wycliffes skrifter dömts
till att brännas. De som hade kommit undan förstörelsen togs nu fram från sina gömställen
och lästes tillsammans med Bibeln eller delar av den som folket kunde få tag i. Många blev
på det sättet ledda till att ta emot reformatorernas tro.
Hus’ mördare blev inte stående overksamma för att se hur hans sak segrade. Påven och
kejsaren slog sig samman för att undertrycka rörelsen och Sigismunds härar sändes in i
Böhmen. Men nu uppstod en befriare. Ziska, som strax efter det att kriget hade brutit ut blev
helt blind, men som var en av samtidens skickligaste härförare, var böhmarnas ledare. I tillit
till Guds hjälp och sin rättfärdiga sak stod detta folk fast mot de mäktigaste härar som kunde
sändas emot dem. Gång på gång samlade kejsaren nya arméer och gjorde infall i Böhmen
endast för att lida skamliga nederlag. Husiterna stod höjda över all fruktan för döden.
Ingenting kunde stå dem emot. Några få år efter det att kriget hade börjat dog den modige
Ziska och efterföljdes av Prokop. Han var en lika modig och duktig härförare och i vissa
avseenden en mer framstående ledare. Böhmens fiender som visste att den blinde krigaren
var död, ansåg nu att tillfället var gynnsamt att försöka vinna tillbaka det som de hade
förlorat.
Påven förklarade nu ett korståg mot husiterna. Återigen sändes en stark här in i
Böhmen. Men den led ett fruktansvärt nederlag. Ett nytt korståg proklamerades. I alla
katolska länder i Europa samlades soldater, pengar och vapen. Folket anmälde sig i skaror
under den påvliga fanan, säkra på att man nu äntligen skulle kunna göra slut på de husitiska
kättarna. Segerrusiga marscherade de väldiga styrkorna in i Böhmen. Befolkningen samlade
sig för att slå angriparna tillbaka. De två härarna närmade sig varandra så att de till slut bara
hade en flod emellan sig. ”Korstågshärarna var absolut de starkaste. Men i stället för att
skynda sig över floden och inleda ett slag med husiterna, som de hade rest så lång väg för att
75