Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
skröplig människa. Mitt liv har ringa värde. När jag förmanar er att inte uttala en orättfärdig
dom, talar jag mindre för mig själv än för er.” — Bonnechose, band 2, sid. 146, 147.
Till sist gick man med på hans krav. I domarnas närvaro knäböjde han och bad om att
Guds Ande skulle leda hans tankar och hans ord, så att han inte skulle komma att säga något
som stod i strid med sanningen eller som kunde vanära hans Mästare. Guds löfte till Jesu
lärjungar uppfylldes: ”I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar för min
skull. . . Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer för huru eller
vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden. Det är icke I, som
skolen tala, utan det är eder Faders Ande, som skall tala i eder.” — Matt. 10: 18-20.
Orättfärdig dom
Dessa ord av Hieronymus väckte förvåning och beundran till och med hos hans
fiender. Under ett helt år hade han varit inspärrad inne i en fängelsecell utan att kunna läsa
eller ens se, under stort kroppsligt lidande och själslig ångest. Ändå framhöll han sina
argument med en klarhet och en kraft som om han hade haft tillfälle att ostört studera. Han
hänvisade sina åhörare till den långa raden av heliga män som hade dömts av orättfärdiga
domare. I nästan varje släktled hade det förekommit någon som blivit föraktad och utstött,
därför att de sökte höja människorna i sin samtid, medan eftervärlden har bevisat att de
förtjänade heder. Kristus själv dömdes som förbrytare av en orättfärdig domstol.
Då Hieronymus tidigare hade avsvärjt sig sin tro hade han medgett att domen över Hus
var rättfärdig. Men nu förklarade han att han ångrade detta och han vittnade om martyrens
helighet och oskuld. ”Jag kände honom från barndomen”, sade han. ”Han var en utmärkt
människa, rättfärdig och helgad, men trots sin oskuld blev han ändå dömd. . . jag är också
beredd att dö. Jag vill inte vika för den plåga som mina fiender och falska vittnen har i
beredskap för mig. Den dag kommer då de måste avlägga räkenskap för sitt hyckleri inför
den store Guden som ingen kan föra bakom ljuset.” — Bonnechose, band 2, sid. 151.
Nu anklagade Hieronymus sig själv för att han hade förnekat sanningen och sade
vidare: ”Av alla de synder som jag har begått sedan jag var ung är det inte någon som i så
hög grad trycker min sinne och som jag ångrar så bittert, som den jag begick här på detta
ödesdigra ställe, då jag samtyckte till den förkastelsedom som uttalades över Wycliffe och
mot den helige martyren Johan Hus, min mästare och min vän. Ja, jag bekänner av hela mitt
hjärta och säger med ånger att jag handlade av fruktan för döden, då jag fördömde deras
lära. Därför bönfaller jag. . . den allsmäktige Guden om att förlåta mig mina synder, och då
framförallt denna enda, den mest avskyvärda av dem alla.” Så pekade han på sina domare
och sade med fast stämma: ”Ni dömde Wycliffe och Johan Hus, inte därför att de hade
omstörtat kyrkans lära utan helt enkelt därför att dessa fördömde de skandaler som hade sitt
ursprung hos det andliga ståndet, dess prakt, dess stolthet och alla prelaternas och prästernas
73