Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Hus’ död hade inte haft den inverkan de påvliga hade väntat. Att hans lejd hade brutits
hade väckt en storm av förbittring. Rådet bestämde därför att i stället för att bränna
Hieronymus på bål, skulle det vara klokare om man tvingade honom att avsvärja sitt kätteri,
om det var möjligt. Han fördes inför kyrkomötet och fick välja mellan att avsvärja sig sin
kätterska tro etter att dö på bålet. I början av fängelsevistelsen skulle döden ha varit en
barmhärtighetsgärning i jämförelse med de fruktansvärda lidanden som han hade fått
genomgå. Men nu var Hieronymus’ mod knäckt på grund av sjukdom och vistelsen i det
hårda fängelset. Han hade skilts från sina vänner och levde i ångest och spänning och var
dessutom modlös på grund av Hus’ död. Hans själsstyrka sviktade och han gick med på att
underordna sig kyrkomötet. Han lovade att hålla sig till den katolska tron och att godkänna
kyrkomötets beslut om att fördöma Wycliffes och Hus’ lära, visserligen med undantag av de
”heliga sanningar” som de hade framhållit. — Bonnechose, band 2, sid. 141.
Farlig balansgång
Genom denna brasklapp sökte Hieronymus att tysta samvetets röst och att undgå sin
dom. Men i stillheten inne i fängelsecellen insåg han klarare vad han hade gjort. Han tänkte
på sin gudomlige Mästare som han hade lovat att tjäna och som för hans skull hade lidit
döden på korset. Innan han avsvor sig sin tro hade han mitt under alla sina lidanden funnit
tröst i förvissningen om att han hade godtagits av Gud. Men nu pinades hans själ av ånger
och tvivel. Han visste att det var nödvändigt med ännu fler avsvärjelser innan han kunde få
fred med Rom. Den väg han hade gått in på kunde bara föra till fullständigt avfall.
Hieronymus fattade sitt beslut. Han skulle inte förneka sin Herre för att undgå ett kortvarigt
lidande.
Det dröjde inte länge förrän han åter fördes inför kyrkomötet. Domarna var inte nöjda
med hans trosavsvärjelse. Deras blodtörst hade väckts genom Hus’ död. Nu krävde de nya
offer. Bara genom att helt och hållet uppge sanningen kunde Hieronymus rädda sitt liv. Men
han hade bestämt sig för att stå fast vid sin tro och att följa i sin martyrbroders spår till
bålet.
Han återtog nu sin tidigare avsvärjelse. Som en man som snart skulle dö kom han med
ett inträngande krav på att få tillfälle att försvara sig inför dem. De var rädda för verkan av
hans ord och krävde bara att han skulle bekräfta eller förneka de beskyllningar som hade
riktats mot honom. Men Hieronymus protesterade mot en sådan grymhet och orättfärdig het.
”Ni har hållit mig inspärrad i 340 dagar i ett fruktansvärt fängelse”, sade han, ”omgiven av
smuts, i en osund omgivning och stank och utsatt mig för den yttersta brist på allting. Så
ställer ni mig fram inför ert kyrkomöte och vägrar att höra på mig samtidigt som ni lyssnar
till mina dödsfiender. . . Om ni verkligen år förståndiga människor och om ni är världens
ljus, så ta er i akt så att ni inte syndar mot rättfärdigheten. Vad mig angår är jag bara en
72