Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
För att råda bot på det onda som Europa led under, inkallades ett allmänt kyrkomöte
till Konstanz. Detta kyrkomöte blev efter kejsar Sigismunds önskan sammankallat av den
ene av de tre rivaliserande påvarna, Johannes XXIII. Kravet på ett nytt kyrkomöte var allt
annat än välkommet för påven Johannes. Hans karaktär och politik kunde illa tåla en
undersökning även av prelater med en moral som stod så långt som den gjorde bland
kyrkans män på den tiden. Men han vågade inte sätta sig upp mot Sigismunds vilja. (Se
”Tillägg”.)
Huvuduppgiften för detta kyrkomöte var att få ett slut på splittringen inom kyrkan och
att utrota kätteriet. De två motpåvarna blev därför anmodade att sammanträffa med den
ledande förkämpen för de nya åsikterna, Johan Hus. De förstnämnda ställde inte upp
personligen av hänsyn till sin säkerhet, utan lät sig representeras av sina sändebud. Påven
Johannes, som formellt var den som hade sammankallat kyrkomötet, kom till platsen med
onda aningar. Han misstänkte nämligen att kejsaren hemligt hade för avsikt att avsätta
honom. Han fruktade också att han skulle bli ställd till svars för de laster genom vilka han
hade vanärat den påvliga kronan såväl som för de förbrytelser som hade gjort det möjligt för
honom att tillskansa sig den. Ändå höll han sitt intåg i Konstanz med stor prakt, följd av de
högsta kyrkliga ämbetsmännen och en skara hovmän. Samtliga stadens andliga och civila
myndigheter gick ut för att möta honom och bjuda honom välkommen. Över hans huvud
höll fyra av de högsta överhetspersonerna en gyllene tronhimmel. Hostian bars framför
honom. Kardinalernas och de adligas praktfulla dräkter var ett imponerande skådespel.
Resa med lejdbrev
Samtidigt närmade sig en annan resande Konstanz. Hus hade klart för sig de faror som
hotade honom. Han tog avsked av sina vänner som om han aldrig mer skulle möta dem och
fortsatte resan med en känsla av att den förde honom till bålet. Fastän han hade fått lejdbrev
från konungen av Böhmen, och dessutom under sin väg till Konstanz ett brev från kejsar
Sigismund, vidtog han alla sina åtgärder med tanken att han antagligen gick döden till
mötes.
I ett brev till sina vänner i Prag skrev han: ”Mina bröder. . . jag reser med lejdbrev från
konungen för att möta mina talrika dödsfiender. . . Jag sätter hela min tillit till den
allsmäktige Guden och till min Frälsare. Jag hoppas att han kommer att höra era innerliga
böner och lägga sin klokhet och visdom i min mun så att jag kan stå emot. Jag hoppas också
att han skall ge mig sin helige Ande till att styrka mig i sanningen, så att jag med fritt mod
kan möta frestelser, fängelse och en grym död, om så skulle bli. Kristus led för sina älskade.
Skulle det då vara att undra över att han efterlämnat åt oss sitt exempel, för att vi själva med
tålamod skall kunna genomgå allt för vår egen frälsning? Han är Gud. Vi är hans skapade
varelser. Han är Herren. Vi är hans tjänare. Han är världens härskare. Vi är bara usla,
67