07.04.2023 Views

Kyrka och Statligt Militant_

Krigskonsten är av vital betydelse för staten. Krigskonsten är en fråga om liv eller död. Om en väg antingen till säkerhet eller till undergång. Därfor är Krigskonsten ett ämne för tanke och utveckling som inte på några villkor får forsummas. Krigskonsten styrs av fem konstanta faktorer, som det måste tas hänsyn till då man försöker bestämma de förhållanden som gäller på fältet. De fem faktorerna är (1) den moraliska lagen (2) Himmeln (3) Jorden (4) Befälhavaren (5) Metoden och ordningen. Den moraliska lagen innebär att människorna är I fullständig överensstämmelse med överbefälhavaren. All krigföring bygger på vilseledning.

Krigskonsten är av vital betydelse för staten. Krigskonsten är en fråga om liv eller död. Om en väg antingen till säkerhet eller till undergång. Därfor är Krigskonsten ett ämne för tanke och utveckling som inte på några villkor får forsummas. Krigskonsten styrs av fem konstanta faktorer, som det måste tas hänsyn till då man försöker bestämma de förhållanden som gäller på fältet. De fem faktorerna är (1) den moraliska lagen (2) Himmeln (3) Jorden (4) Befälhavaren (5) Metoden och ordningen. Den moraliska lagen innebär att människorna är I fullständig överensstämmelse med överbefälhavaren. All krigföring bygger på vilseledning.

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

<strong>Kyrka</strong> <strong>och</strong> <strong>Statligt</strong> <strong>Militant</strong><br />

För att råda bot på det onda som Europa led under, inkallades ett allmänt kyrkomöte<br />

till Konstanz. Detta kyrkomöte blev efter kejsar Sigismunds önskan sammankallat av den<br />

ene av de tre rivaliserande påvarna, Johannes XXIII. Kravet på ett nytt kyrkomöte var allt<br />

annat än välkommet för påven Johannes. Hans karaktär <strong>och</strong> politik kunde illa tåla en<br />

undersökning även av prelater med en moral som stod så långt som den gjorde bland<br />

kyrkans män på den tiden. Men han vågade inte sätta sig upp mot Sigismunds vilja. (Se<br />

”Tillägg”.)<br />

Huvuduppgiften för detta kyrkomöte var att få ett slut på splittringen inom kyrkan <strong>och</strong><br />

att utrota kätteriet. De två motpåvarna blev därför anmodade att sammanträffa med den<br />

ledande förkämpen för de nya åsikterna, Johan Hus. De förstnämnda ställde inte upp<br />

personligen av hänsyn till sin säkerhet, utan lät sig representeras av sina sändebud. Påven<br />

Johannes, som formellt var den som hade sammankallat kyrkomötet, kom till platsen med<br />

onda aningar. Han misstänkte nämligen att kejsaren hemligt hade för avsikt att avsätta<br />

honom. Han fruktade också att han skulle bli ställd till svars för de laster genom vilka han<br />

hade vanärat den påvliga kronan såväl som för de förbrytelser som hade gjort det möjligt för<br />

honom att tillskansa sig den. Ändå höll han sitt intåg i Konstanz med stor prakt, följd av de<br />

högsta kyrkliga ämbetsmännen <strong>och</strong> en skara hovmän. Samtliga stadens andliga <strong>och</strong> civila<br />

myndigheter gick ut för att möta honom <strong>och</strong> bjuda honom välkommen. Över hans huvud<br />

höll fyra av de högsta överhetspersonerna en gyllene tronhimmel. Hostian bars framför<br />

honom. Kardinalernas <strong>och</strong> de adligas praktfulla dräkter var ett imponerande skådespel.<br />

Resa med lejdbrev<br />

Samtidigt närmade sig en annan resande Konstanz. Hus hade klart för sig de faror som<br />

hotade honom. Han tog avsked av sina vänner som om han aldrig mer skulle möta dem <strong>och</strong><br />

fortsatte resan med en känsla av att den förde honom till bålet. Fastän han hade fått lejdbrev<br />

från konungen av Böhmen, <strong>och</strong> dessutom under sin väg till Konstanz ett brev från kejsar<br />

Sigismund, vidtog han alla sina åtgärder med tanken att han antagligen gick döden till<br />

mötes.<br />

I ett brev till sina vänner i Prag skrev han: ”Mina bröder. . . jag reser med lejdbrev från<br />

konungen för att möta mina talrika dödsfiender. . . Jag sätter hela min tillit till den<br />

allsmäktige Guden <strong>och</strong> till min Frälsare. Jag hoppas att han kommer att höra era innerliga<br />

böner <strong>och</strong> lägga sin klokhet <strong>och</strong> visdom i min mun så att jag kan stå emot. Jag hoppas också<br />

att han skall ge mig sin helige Ande till att styrka mig i sanningen, så att jag med fritt mod<br />

kan möta frestelser, fängelse <strong>och</strong> en grym död, om så skulle bli. Kristus led för sina älskade.<br />

Skulle det då vara att undra över att han efterlämnat åt oss sitt exempel, för att vi själva med<br />

tålamod skall kunna genomgå allt för vår egen frälsning? Han är Gud. Vi är hans skapade<br />

varelser. Han är Herren. Vi är hans tjänare. Han är världens härskare. Vi är bara usla,<br />

67

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!