Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Hittills hade Hus stått ensam i sin verksamhet, men nu slöt sig Hieronymus till
reformationsarbetet. Han hade under sin vistelse i England tagit emot Wycliffes lära. Dessa
två stod från och med nu tillsammans i livet. Inte heller i döden skulle de skiljas. Begåvning,
vältalighet och lärdom, alltsammans något som vinner gehör hos folket, var egenskaper som
Hieronymus ägde i framträdande grad. Men när det gällde egenskaper som utgör sann
karaktärsstyrka var Hus den större. Hans lugna omdöme dämpade den intensive
Hieronymus, som med sann ödmjukhet uppfattade hans värde och rättade sig efter hans råd.
Under deras gemensamma ansträngningar gick reformverket framåt med större hastighet.
Gud tillät stort ljus lysa in i dessa utvalda mäns sinnen, och han uppenbarade för dem många
av de villfarelser som härskade inom den romerska kyrkan. De fick emellertid inte del av
allt det ljus som skulle ges till världen. Genom dessa sina tjänare arbetade Gud för att föra
folket ut ur katolicismens mörker. Men de mötte många och stora hinder. Gud förde dem
steg för steg framåt, efterhand som de kunde orka med det. De var inte beredda att kunna ta
emot allt ljus på en gång. Det skulle bara ha fått dem att vända sig bort, såsom fallet är med
den som länge har varit i mörker, när solen i sin middagsglans lyser på dem. Därför
uppenbarade Gud det för de ledande männen i små portioner, efterhand som folket kunde ta
emot det. Ned genom århundradena skulle andra trofasta arbetare följa efter dem för att leda
människorna ännu längre på Reformationens väg.
Klyftan vidgas
Splittringen inom kyrkan fortsatte. Tre påvar kämpade nu om herraväldet. Striden
fyllde kristenheten med förtrytelse och förvirring. Inte nog med att de slungade ut
bannstrålar mot varandra. De grep också till världsliga medel. Var och en av dem försökte
skaffa sig medel så att han kunde köpa vapen och värva soldater. Givetvis skulle detta kräva
pengar. För att få tillgång till sådana blev kyrkans gåvor, ämbeten och välsignelser utbjudna
till försäljning. (Se” Tillägg” om sid. 59.) Också prästerna, som följde i sina ledares fotspår,
använde sig av simoni och krig för att förödmjuka sina rivaler och stärka sin egen makt.
Med ännu större frimodighet höjde Hus sin röst mot de vederstyggligheter som tolererades i
kristendomens namn. Folket beskyllde öppet de katolska ledarna för att vara orsaken till den
olycka som drabbat kristenheten.
Åter tycktes staden Prag stå på randen av en blodig konflikt. Liksom i gångna
tidsåldrar blev Guds tjänare anklagade för att vara den ”som drager olycka över Israel. (1
Kon. 18: 17.) Åter drabbades staden av interdikt. Hus återvände till sin födelsetrakt. Den
förkunnelse som han med sådan trohet hade framburit i sitt kära Betlehemskapell hade nått
sitt slut. Han skulle tala från en högre tribun till hela kristenheten, innan han lade ned sitt liv
som ett vittne för sanningen.
66