Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
befolkningen fördömde Hus och anklagade de honom för att vara orsak till alla olyckor. De
krävde att han skulle utlämnas till den romerska kyrkan. För att stormen skulle lägga sig
drog sig reformatorn tillfälligt tillbaka till sin födelseort. Till sina vänner som blev kvar i
Prag skrev han: ”När jag har dragit mig tillbaka ifrån er, så är det för att följa Jesu Kristi
befallning och exempel. Ondsinnade människor skall inte få någon som helst möjlighet till
att ådra sig evig fördömelse. Jag skall heller inte bli orsak till förföljelse och svårigheter för
de fromma. Jag har också rest bort av fruktan för att ogudaktiga präster under längre tid
alltjämt skulle kunna förbjuda förkunnandet av Guds ord bland er. Men jag har inte lämnat
er för att förneka den gudomliga sanningen som jag med Guds hjälp är villig att dö för.” —
Bonnechose, The Reformers before the Reformation, band 1 sid. 87. Hus upphörde inte att
arbeta utan reste omkring i trakterna och predikade för intresserade människoskaror. De
förhållningsregler som påven tillgrep för att undertrycka evangelium, blev således ett medel
till att det förkunnades i vidare kretsar. ”Ty icke mot sanningen, utan allenast for sanningen
förmå vi något.” — 2 Kor. 13:8.
”Det ser ut som om Hus vid denna tidpunkt i sin karriär genomgick en allvarlig inre
kris. Även om kyrkan försökt övervinna honom med sina bannstrålar förkastade han ännu
inte dess auktoritet. För honom stod kyrkan alltjämt som Kristi brud. Påven var Guds
representant och ställföreträdare. Det som Hus kämpade mot var maktmissbruket, inte själva
principen. Detta medförde en fruktansvärd kamp mellan hans intellektuella överbevisning
och samvetets röst. Om kyrkans auktoritet var rättfärdig och ofelbar, såsom han trodde att
den var, hur kunde det då komma sig att han kände sig tvingad att sätta sig upp emot den?
Han insåg att det skulle vara synd att lyda den. Men varför skulle lydnad mot en ofelbar
kyrka medföra ett sådant resultat? Detta problem kunde han inte lösa. Detta tvivel plågade
honom gång på gång. Den närmaste lösning han kunde komma fram till, var att det som
hände på Frälsarens tid måste ha inträffat på nytt. Prästerna inom kyrkan hade blivit
ogudaktiga människor och använde sin lagliga myndighet till olagliga ändamål. Detta gjorde
att han godtog följande princip för sig själv och sin förkunnelse: Samvetet skall ledas av
Bibelns lära såsom vårt förstånd uppfattar den. Med andra ord kom han fram till, att den
enda, ofelbara vägledaren är Bibeln och inte kyrkans uttalanden genom prästerskapet.” —
Wylie, band 3, kap. 2.
När stämningen i Prag efter en tid hade lugnat sig, återvände Hus till
Betlehemskapellet för att fortsätta förkunnandet av Guds ord med ännu större iver och
frimodighet. Hans fiender var verksamma och mäktiga. Men drottningen och många bland
adeln var hans vänner, och en stor mängd av folket tog hans parti. Hans rena, upphöjda lära
och hans helgade liv stod i motsats till de demoraliserande dogmer som anhängarna av
romarkyrkan förkunnade. Den girighet och de utsvävningar som de gjorde sig skyldiga till,
kom många att betrakta det som en ära att stå på hans sida.
65