Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Till slut sade han: ”Låt oss be vår Gud att han må väcka påven Urbanus VI såsom han
har börjat, att han med sitt prästerskap må följa Herren Jesus Kristus i liv och vandel, och att
de må undervisa folket grundligt, så att också de troget kan följa dem på samma väg.” —
John Foxe, Acts and Monuments, band 3, sid. 49, 50.
Så framställde Wycliffe Kristi ödmjukhet och mildhet för både påven och hans
kardinaler. Han avslöjade inte bara för dem själva utan för hela kristenheten den stora
kontrasten mellan dem och den Mästare, vars representanter de bekände sig vara.
Wycliffe väntade sig inte något annat än att hans liv skulle bli priset för hans trohet.
Konungen, påven och biskoparna hade förenat sig för att röja honom ur vägen. Det föreföll
ofrånkomligt att det i bästa fall skulle dröja endast några månader, innan han fördes till
bålet. Hans mod var emellertid orubbligt. ”Varför talar du om att söka martyrkronan långt
borta?” sade han. ”Predika Kristi evangelium för de högmodiga prästerna och du kommer
inte att kunna undgå att bli martyr. Skulle jag tiga och få leva?. . . Aldrig! Låt slaget drabba.
Jag väntar det.” — D’ Aubigné, band 17, kap. 8.
Men Guds försyn beskyddade honom alltjämt. Den man som hela sin livstid så modigt
hade försvarat sanningen och dagligen satt sitt liv på spel, skulle inte falla offer för sina
fiender. Wycliffe hade aldrig försökt skydda sig själv. Herren hade varit hans beskyddare.
Och nu, då hans fiender var säkra om sitt byte, drog Gud honom undan deras makt. Under
det att han höll på att dela ut nattvarden till sin församling i Lutterworth fick han ett nytt
slaganfall och dog snart därefter.
Gud hade gett Wycliffe en uppgift. Han hade lagt sanningens ord i hans mun. Han
hade satt en vakt omkring honom så att hans ord skulle kunna nå ut till folket. Hans liv
skyddades och hans arbete fortsatte, intill dess grunden för Reformationens stora verk hade
lagts.
Han inledde ett nytt tidsskede
Wycliffe trädde fram ur den mörka tidsålderns mörker. Det fanns ingen som hade gått
före honom och efter vilken han kunde bygga upp sitt reformsystem. I likhet med Johannes
döparen kallades han till att utföra ert särskilt verk. Han inledde ert nytt tidsskede. Men det
fanns en harmoni och fullkomlighet i det system och i den sanning han förkunnade som inte
utvidgades av de reformatorer som kom efter honom och som några inte ens nådde upp till
hundra år senare. Grunden var bred och djup. Byggnaden hade byggts så fast och så
fullkomlig att de som kom efter honom, inte behövde bygga om den.
Den rörelse som påbörjades av Wycliffe skulle föra fram till samvets- och tankefrihet
och befria folket från Roms triumfvagn, som de så länge hade varit bundna vid. Rörelsen
hade sitt ursprung i Bibeln. Där låg källan till den välsignelsens ström, som liksom livets
59