Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
förkunnare han hade sänt ut spred Bibeln och reformatorns skrifter med sådan framgång att
nästan hälften av folket i England tog emot den nya läran.
Då Bibeln kom ut blev kyrkans myndigheter förskräckta. Nu hade de en motståndare
att kämpa med som var starkare än Wycliffe, en motståndare som deras vapen inte kunde
göra mycket emot. Vid denna tid fanns det ingen lag i England som förbjöd någon att läsa
Bibeln, eftersom den aldrig tidigare hade utgetts på engelska. Men vid den här tiden
utfärdades sådana lagar och de blev strängt genomdrivna. Ändå hade reformatorerna under
en viss tid tillfälle att sprida Bibeln trots att prästerna sökte att hindra dem.
Åter började de påvliga ledarnas intriger för att tysta reformatorn. Tre ånger i följd
instämdes han till olika undersökningsdomstolar, men utan att de kunde åstadkomma något.
Först förklarade en synod av biskopar hans skrifter som kätterska. De fick den unge
konungen Rikard II på sin sida. De lyckades få ett kungligt dekret som dömde alla som höll
fast vid de fördömliga lärorna, till fängelsestraff.
Wycliffe vädjade nu till parlamentet. Inför Nationsrådet lade han oförskräckt fram en
anklagelse mot prästerskapet och krävde en reform ifråga om kyrkans enorma
maktmissbruk. Med överbevisande kraft skildrade han påvestolens övergrepp och förfall.
Hans fiender blev förvirrade. Wycliffes vänner och hjälpare hade blivit tvingade att ge efter,
och man var nu övertygad om att reformatorn själv på sin ålderdom, ensam och utan vänner
skulle böja sig för konungens och prästerskapets samlade myndighet. Men i stället insåg de
påvliga att de hade besegrats. Parlamentet lät sig ledas av hans kraftfulla framställning.
Dekretet om förföljelse återkallades. Reformatorn fick sin frihet tillbaka.
För tredje gången ställdes Wycliffe inför domstol och denna gång inför den högsta
andliga domstolen i riket. Här skulle de inte komma att visa någon förskoning mot kättaren.
Här skulle Rom sist och slutligen segra och reformatorns verk hejdas. Så trodde de påvliga.
Kunde de bara genomföra sin föresats, skulle Wycliffe tvingas att avsvärja sig sina läror
eller också lämna domstolen endast för att bestiga bålet.
Men den gamle reformatorn avsvor sig ingenting. Han ville inte hyckla. Utan fruktan
höll han fast vid sin lära och motbevisade anklagelserna från sina förföljare. Han glömde sig
själv, sin ställning och sin omgivning, ställde sina åhörare inför Guds domstol och lade
deras spetsfundigheter och bedrägerier på den eviga sanningens vågskål. Människor i
rättssalen kunde känna den helige Andes närvaro. Guds kraft vilade över åhörarna. De var
som fastnaglade vid sina platser. Reformatorns ord träffade dem som brinnande pilar från
Herrens koger. Den anklagelse för kätteri som de hade riktat mot honom, vältrade han nu
med överbevisande kraft över på dem själva. Han frågade allvarligt, hur de vågade utbreda
sina villfarelser? Han påvisade att de gjorde det för vinnings skull och för att driva handel
med Guds nåd.
57