Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Guds försyn styrde händelsernas gång så att Reformationen kunde utvecklas. Efter
Gregorius’ död valdes två påvar som kämpade om ämbetet. De stridande parterna som båda
påstod att de var ofelbara, krävde lydnad. (Se” Tillägg” om sid. 50.) Båda manade sina
trogna att hjälpa honom att föra krig mot den andre, båda genomdrev sina krav genom
fruktansvärda förkastelsedomar över motståndarna och löften om belöning i himmelen för
dem som stödde dem. Denna händelseutveckling försvagade i hög grad påvemaktens
inflytande. De rivaliserande grupperna var fullt sysselsatta med att angripa varandra.
Wycliffe fick en tids andrum. Beskyllningar och förbannelser flög från påve till påve. Blod
flöt i strömmar i försöken att stävja de motstridande anspråken. Brott och skandaler svepte
som en flodvåg över kyrkan. Under tiden sådde reformatorn vid Lutterworth sanningens säd
och riktade människornas blickar bort ifrån de kämpande påvarna till Jesus, Fridsfursten.
Upplysning banar väg
Denna schism med all den strid och korruption som den orsakade, beredde vägen för
Reformationen genom att den gjorde det möjligt för folket att förstå vad påvemakten
egentligen var. I en traktat som Wycliffe publicerade, ”Om påvarnas strid” där han
uppmuntrade folket att tänka över, om inte dessa två prelater, som så hårt fördömde
varandra som antikrister, talade sanning. ”Gud”, sade han, ”tillåter inte den Onde att regera
bara i den ene av sådana präster utan. . . han har låtit striden uppstå mellan dem för att
människorna i Kristi namn lättare skall kunna övervinna dem båda.” — R. Vaughan, Life
and Opinions of John D. Wycliffe, band 2, sidan 6.
Wycliffe förkunnade, på samma sätt som sin Mästare, evangelium för de fattiga. Han
nöjde sig inte med att förkunna sanningen i de fattiga hemmen i Lutterworth, utan han
bestämde sig för att den skulle förkunnas över hela England. För att göra detta sände han ut
en grupp predikanter, enkla, fromma människor som älskade sanningen och längtade efter
att förkunna den. Dessa män drog omkring överallt. På torg och gator i de större städerna, så
väl som ute på landsbygden undervisade de folket. De uppsökte de gamla, de sjuka och de
fattiga och förkunnade för dem det glada budskapet om Guds nåd. Som professor i teologi
vid Oxford förkunnade Wycliffe Guds ord i universitetets lärosalar. Så samvetsgrant
framhöll han sanningen för studenterna som han undervisade, att han fick titeln
”evangeliedoktorn”. Men hans livs största arbete skulle bli översättningen av Bibeln till
engelska. I ett verk med titeln Bibelns sanning och innebörd uttryckte han sin avsikt att
översätta Bibeln så att varje människa i England skulle kunna läsa om Guds verk på sitt eget
språk.
Men plötsligt stoppades hans arbete. Även om han ännu inte var 60 år gammal hade ett
oavbrutet arbete, studier och fiendernas angrepp tagit så på hans krafter, att han hade blivit
gammal i förtid. Han angreps av en allvarlig sjukdom. Munkarna gladde sig då de fick höra
55