Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
om många saker som skulle ha förblivit dolda för honom, om han stannat kvar i England.
Han fick veta mycket som kom att stärka hans senare verksamhet. Hos dessa representanter
för det påvliga hovet kunde han se den romerska hierarkins sanna metoder och målsättning.
Han återvände till England för att återuppta sin tidigare undervisning mera öppet och med
större iver, och förklarade att girighet, stolthet och bedrägeri var Roms gudar.
I en av sina traktater där han talar om påven och dem som samlar pengar åt honom,
säger han: ”De drar de fattiga människornas livsuppehälle ur landet. Många tusen mark av
konungens pengar används varje år till sakrament och andliga ting som är förkastligt kätteri
och simoni. De kommer därigenom hela kristenheten att stödja och upprätthålla detta kätteri.
Ja, om vårt land hade en stor hög av guld och inga andra människor tog något av det än
dessa stolta, världsliga prästers penningsamlare, så skulle förvisso hela den högen till sist bli
förbrukad. Påven fortsätter nämligen att föra ut pengar ur landet och sänder inte något
tillbaka annat än Guds förbannelse över hans simoni.” — John Lewis, History of the Life
and Sufferings of J. Wiclif, sid. 37.
En kort tid efter det att han återvänt till England utnämnde konungen honom till rektor
vid Lutterworth. Detta var ett bevis för att monarken inte hade blivit förolämpad av hans
öppna deklarationer. Wycliffes inflytande gjorde sig gällande vid hovet i de beslut som
fattades och folket påverkades i sin tro.
De påvliga åskviggarna riktades snart emot honom. Tre bannbullor sändes till England
— en till universitetet, en till konungen och en till prelaterna. I alla tre krävdes det att man
ögonblickligen skulle vidta avgörande åtgärder för att stoppa till munnen på denne kätterske
lärare. (Augustus Neander, General History of the Christian Religion and Church, punkt 6,
sektion 2, pt. 1, paragraf 8. Se också ”Tillägg”.) Innan dessa bannbullor anlände hade
emellertid biskoparna i sin iver instämt Wycliffe att möta dem inför deras domstol för att
förhöras. Men två av de mäktigaste furstarna i riket följde med honom till domstolen och
folket omringade byggnaden och stormade in med sådan fart att domarna blev förskräckta
och uppsköt processen till senare. Reformatorn fick gå sin väg i frid. Strax därefter dog
Edvard III, som prelaterna på hans ålderdom hade försökt göra till motståndare mot
reformatorn. Wycliffes tidigare beskyddare blev konung i riket.
Då påvens bannbullor kom, fick hela England en bestämd order om att gripa och
fängsla kättaren. Dessa åtgärder pekade direkt mot bålet. Det föreföll nästan säkert att
Wycliffe snart skulle falla offer för Roms hämndlystnad. Men Han som en gång sade till
sina tjänare: ”Frukta icke... jag är din sköld” (1 Mos. 15: 1) räckte ännu en gång ut sin hand
och skyddade sin tjänare. Döden drabbade inte reformatorn, men den påve som hade
planerat att röja honom ur vägen, Gregorius XI, dog, och det råd som hade fått till uppgift
att förhöra Wycliffe, upplöstes.
54