Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
såg med tillfredsällelse att deras lärare stod i främsta ledet bland nationens stora män. Hans
fiender blev på det sättet hindrade att kasta förakt över Reformationens sak, genom att
beskylla dess talesman för okunnighet eller svaghet.
Redan vid universitetet började Wycliffe studera Bibeln. På denna tid då Bibeln bara
fanns på de klassiska språken kunde lärde finna vägen till sanningens källa, som var stängd
för de okunniga. Vägen var således redan beredd for Wycliffes framtida arbete som
reformator. Lärda män som hade studerat Bibeln på grundspråken hade funnit den stora
sanningen om Guds fria nåd, som Bibeln uppenbarar. Genom sin undervisning hade de
utbrett kunskapen om denna sanning och fört andra fram till det levande Ordet.
Då Wycliffes uppmärksamhet riktades mot Bibeln studerade han den på samma
grundliga sätt som hade gjort det möjligt för honom att bemästra de övriga vetenskaperna.
Han hade dittills känt en stor saknad som varken hans vetenskapliga studier eller kyrkans
lära hade kunnat tillfredsställa. I Bibeln fann han det som han dittills förgäves hade sökt.
Där såg han frälsningsplanen uppenbarad och Kristus framställd som människornas ende
Frälsare. Han överlämnade sig själv i Kristi tjänst och beslöt sig för att förkunna de
sanningar som han hade upptäckt.
Liksom de senare reformatorerna kunde inte heller Wycliffe i början förutse hur långt
hans arbete skulle föra honom. Han satte sig inte medvetet i opposition mot Rom, men hans
hängivenhet för sanningen kunde inte annat än föra honom i konflikt med villfarelsen. Men
efterhand som han allt tydligare insåg påvemaktens falska lära framhöll han allt ivrigare
Bibelns sanning. Han såg att den romerska kyrkan hade övergett Bibeln och antagit
mänskliga traditioner. Utan fruktan beskyllde han prästerna för att ha bannlyst Bibeln och
krävde av dem att de åter skulle låta folket få Bibeln och att dess auktoritet åter skulle
respekteras inom kyrkan. Han var en kunnig och uppriktig lärare och en vältalig förkunnare.
Hans dagliga liv var en demonstration av den sanning han förkunnade. Hans förtrogenhet
med Bibeln, styrkan i hans argumentering, renheten i hans liv och hans okuvliga mod och
integritet gjorde att man allmänt visade honom aktning och förtroende. Många människor
hade blivit otillfredsställda med sin tidigare tro. De såg den orättfärdighet som härskade
inom den romerska kyrkan och hälsade med uppenbar glädje de sanningar som nu framhölls
av Wycliffe. Men de påvliga ledarna fylldes av vrede, då de upptäckte att denne reformator
fick större inflytande än de själva ägde.
Effektivt angrepp
Wycliffe var skicklig att upptäcka villfarelser. Han angrep utan fruktan många av de
missbruk som den romerska kyrkan hade godkänt genom sin auktoritet. Under den tid han
verkade som hovpredikant, tog han frimodigt ställning mot betalandet av den tribut, som
påven gjorde anspråk på av den engelske konungen. Han påvisade att den myndighet som
51