Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
han svarat, att han måste besöka de förlorade fåren i hjorden. Var han en ängel från
himmelen? undrade de.
Ofta fick de aldrig mer se sanningens budbärare. Han hade rest till andra länder eller
kanske han fick tillbringa resten av sitt liv i en eller annan fängelsehålla. Eller kanske hans
ben låg kvar på den plats där han hade vittnat för sanningen. Men de ord som han hade
lämnat efter sig kunde inte utplånas. De utförde sitt verk i människors sinnen. Resultatet
kommer emellertid att bli känt först på den stora dagen.
Valdensernas missionärer angrep Satans rike och mörkters makter väcktes till större
aktivitet. Varje försök att befrämja sanningens sak övervakades av mörkers furste och han
förstärkte sina tjänares fruktan. I dessa oansenliga kringvandrares verksamhet såg
påvekyrkans ledare ett förebud på att deras sak var i fara. Om sanningens ljus skulle få lov
att lysa obehindrat, skulle det jaga undan villfarelsens tunga moln i vilka folket var insvept.
Det skulle leda människornas tankar och sinnen direkt till Gud och skulle till sist göra Roms
överhöghet om intet.
Stillsamt folk väcker hat och förföljelse
Enbart att det verkligen fanns ett sådant folk som höll fast vid den gamla
församlingens tro, var en ständig påminnelse om den romerska kyrkans avfall och väckte
därför bittert hån och förföljelse. Att dessa människor vägrade att avstå ifrån Bibeln var
också en förbrytelse som den romerska kyrkan inte kunde tåla. Den bestämde sig för att
utrota dem från jorden. Nu började de fruktansvärda korstågen mot Guds folk i deras hem
bland bergen. Inkvisitorer sattes att uppspåra dem. Det som skedde med den oskyldige Abel
som föll för Kains mördarhand, upprepades gång på gång. Deras fruktbärande åkrar
ödelades, deras hus och kyrkor jämnades med marken. Det som en gång var bördiga marker
och hem för ett oskyldigt, flitigt folk var nu åter ödemark. Liksom de blodtörstiga vilddjuren
blir mer rasande, när de får smak på blod, flammade dessa katolikers raseri ännu mer, då de
såg sina offers lidanden. Många av dessa vittnen för den rena tron förföljdes över bergen
och jagades ned i dalarna. Där fann de en tillflykt i mäktiga skogar och mellan höga
klippor.
Ingen kunde rikta anklagelser mot dessa fredlösa människors livsföring. Till och med
deras fiender erkände att de var ett fredligt, stillsamt och fromt folk. Deras stora synd var att
de inte ville tillbedja Gud efter påvens föreskrift. På grund av denna förbrytelse utsattes de
för all den förödmjukelse, allt i det hån och den tortyr som människor eller demoner kunde
uttänka.
Då den romerska kyrkan bestämde sig för att utplåna denna förhatliga sekt, utsände
påven en bannbulla, i vilken de betecknades som kättare och dömdes till att dödas. (Se
47