Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Sanningen gör fri
Mångas ögon öppnades för den romerska kyrkans anspråk. De insåg hur fåfängt det är
för människor eller änglar att vara medlare för syndare. Då det sanna ljuset gick upp för dem
utbröt de med glädje: ”Kristus är min präst. Hans blod är mitt offer. Hans altare är min
biktstol.” De litade helt på Jesu förtjänst och upprepade dessa ord: ”Utan tro är det omöjligt
att täckas Gud.” — Hebr. 11: 6. ”Ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland
människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.” — Apg. 4: 12.
Förvissningen om Frälsarens kärlek tycktes vara mer än vad en del av dessa enkla
människor kunde fatta. Så stor var den lindring den gav dem och så starkt var det flöde av
ljus som omstrålade dem, att de kände sig som om de vore i himmelen. Förtroendefullt lade
de sina händer i Kristi hand och deras fötter fick fotfäste på den eviga klippan. All fruktan
för döden försvann. Nu kunde de villigt utstå både fängelse och bål, om de bara kunde
förhärliga sin Återlösares namn.
På hemliga platser togs Guds ord fram och lästes, ibland för ensamma människor,
ibland för en liten grupp som längtade efter sanning och ljus. Så tillbringade de ofta hela
natten. Åhörarna var så gripna, att evangelii förkunnare ibland tvingades att upphöra med
läsningen till dess att deras lyssnare kunde fatta frälsningens budskap. Ofta frågade man:
”Vill Gud verkligen anta mitt offer? Kommer han att le mot mig? Vill han ge mig förlåtelse?
Och så lästes svaret: ”Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, så skall jag
giva eder ro.” — Matt. 11: 28.
Tron grep tag i löftet och det glada svaret ljöd: ”Inga fler långa pilgrimsfärder, inga
plågsamma resor till heliga platser. Jag kan komma till Jesus som jag är, syndig och utan
helighet, och han kommer inte att förakta den ångrandes bön: ’Dina synder äro dig förlåtna.’
Mina, ja, också mina kan han förlåta!”
En ström av helig glädje fyllde hjärtat. Jesu namn upphöjdes under tack och
lovprisning. Lyckliga gick de tillbaka till sina hem för att förkunna ljuset, för att berätta för
andra så gott de kunde om sin nya upplevelse, att de hade funnit den sanna och levande
vägen. Det var en sällsam och högtidlig kraft i Bibelns ord. Det talade direkt till dem som
längtade efter sanningen. Det var Guds röst och den förde med sig överbevisning till dem
som lyssnade.
Sanningens budbärare fortsatte sin väg, men hans ödmjuka beteende, hans
uppriktighet, hans allvar och djupa innerlighet blev ofta föremål för kommentarer. I många
fall hade lyssnarna inte frågat varifrån han kom eller vart han skulle gå. De hade blivit så
överväldigade, först av förvåning och därefter av tacksamhet och glädje, att de inte tänkte på
att fråga honom. När de inträngande hade bett honom om att följa dem till deras hem, hade
46