Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
timtals utsträckta på det kalla stengolvet i sina dystra celler. De företog långa pilgrimsresor,
förödmjukande bothandlingar och fruktansvärd tortyr. På detta sätt sökte tusentals
människor förgäves sinnesfrid. Många av dem kände sig nedtryckta under sin börda av
synder. De förföljdes av fruktan för Guds hämnande vrede, släpade sig igenom livet under
lidanden, intill dess att krafterna var uttömda. Utan en enda stråle av ljus och hopp gick de i
graven.
Valdenserna längtade efter att få bryta livets bröd med dessa utsvultna människor. De
ville förkunna för dem budskapet om frid i Guds löften och hänvisa dem till Kristus som
deras enda hopp om frälsning. Läran att goda gärningar kan försona överträdelse av Guds
lag betraktade de som falsk. Tillit till mänskliga förtjänster dolde Kristi outsägliga kärlek.
Jesus dog som ett offer för människorna, eftersom det fallna människosläktet inte kunde
göra någonting för att bli godtaget av Gud. Den korsfäste och uppståndne Frälsarens
förtjänster är underlaget för den kristnes tro. Människans beroende av Kristus måste vara
lika verklig och hennes förening med honom måste vara lika påtaglig som lemmarnas
förening med kroppen eller grenens förening med vinstocken.
Påvars och prästers undervisning hade kommit människor att betrakta Gud, och till och
med Kristus, som sträng, rannsakande och motbjudande. Frälsaren framställdes som så helt
utan medlidande med människorna i deras fallna tillstånd, att de behövde hjälp av präster
och helgon. De som fått sina sinnen upplysta av Guds ord längtade efter att visa dessa
människor till Jesus som den medkännande, kärleksfulle Frälsaren, som stod med utsträckta
armar och inbjöd alla att komma till honom med sin syndbörda, sin sorg och trötthet. De
längtade efter att få undanröja alla de hinder som Djävulen staplat upp framför människorna,
för att de inte skulle se löftena och gå direkt till Gud för att bekänna sina synder och få
förlåtelse och frid.
Med stor iver förklarade de valdensiska missionärerna evangeliets dyrbara sanningar
för sökande människor. Försiktigt tog de fram de omsorgsfullt avskrivna delarna av Bibeln.
Deras största glädje var att förmedla hopp till de samvetsgranna, syndtyngda människor som
bara kunde se Gud som en hämndens Gud, som väntade på att få skipa rättvisa. Med
skälvande läppar och tårfyllda ögon, ofta på sina knän, framhöll de för sina bröder de
dyrbara löften som uppenbarar syndarens enda hopp. Så trängde sanningens ljus in i många
förmörkade sinnen. Molnen drevs undan och rättfärdighetens sol lyste in i sinnet med
läkedom under sina vingar. Ofta hände det att en eller annan del av Bibeln lästes gång på
gång för att åhörarna ville att den skulle upprepas. Det var som om de ville vara alldeles
säkra på att de hade hört rätt. Särskilt önska att dessa ord ofta upprepades: ”Jesus, hans
Sons, blod renar oss från all synd.” — 1 Joh. 1: 7. ”Såsom Moses upphöjde ormen i öknen,
så måste Människosonen bliva upphöjd, för att var och en som tror skall i honom hava evigt
liv.” — Joh. 3: 14, 15.
45