Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Fostrade för strapatser
Den gudsfruktan som präglade dessa Kristi efterföljare var ren, enkel och innerlig. De
satte sanningens principer högre än jordisk egendom, vänner, släkt, ja, högre än livet självt.
Dessa principer sökte de allvarligt inpränta i de ungas sinnen. Från den tidigaste barndomen
undervisades barnen om vad som stod i Bibeln och lärdes att noga ge akt på kraven i Guds
lag. Exemplar av Bibeln var sällsynta. Därför lärde man sig de dyrbara orden utantill.
Många kunde återge stora delar både av Gamla och Nya testamentet. Tankar om Gud knöts
både till den majestätiska naturen och till de små välsignelserna i det dagliga livet. De små
barnen lärde sig att visa tacksamhet mot Gud, därför att han ger alla goda gåvor och alla
välsignelser.
Föräldrarna, som var milda och kärleksfulla, var trots sin kärlek till barnen kloka nog
att inte skämma bort dem. Framför dem låg ett liv fyllt av prövningar och svårigheter, ja,
kanske martyrdöd. Från barndomen lärdes de att uthärda motgångar och att visa lydnad,
men samtidigt att tanka och handla på egen hand. Mycket tidigt lärde de sig att bära ansvar,
att vara försiktiga med allt de sade och att förstå betydelsen av att kunna tiga. Yttrandet av
ett enda obetänksamt ord i fienders närvaro kunde ju vara livsfarligt, inte bara för dem själva
utan för hundratals av deras trosfränder. Som vargar jagar sitt byte förföljde sanningens
fiender dem som vågade göra anspråk på trosfrihet.
Valdenserna hade offrat allt materiellt välstånd för sanningens skull och med ihärdigt
tålamod arbetade de flitigt för det dagliga brödet. Varje liten dyrbar fläck av jord i bergen
utnyttjades omsorgsfullt. Likaså uppodlades dalarna och de mindre fruktbara
bergssluttningarna. Sparsamhet och sträng självdisciplin var en del av deras uppfostran. Det
var det enda arv deras barn fick. De undervisades om att livet i överensstämmelse med Guds
plan skulle vara en lärotid. Bara genom personligt arbete, omtanke, påpasslighet och tro
kunde de skaffa sig det som de behövde. Uppgiften var tung och tröttande, men den var
sund. Den var just vad människor behöver, den skola som Gud har föreskrivit för
människans utbildning och utveckling. Även om de unga vandes vid hårt arbete,
försummades inte deras intellektuella utveckling. De unga lärde sig förstå att alla deras
förmågor och krafter hörde Gud till och att dessa måste utvecklas och användas i hans tjänst.
De valdensiska församlingarna liknade i sin renhet och enkelhet den apostoliska
församlingen. De förkastade påvens överhöghet. Bibeln var den enda avgörande och
ofelbara auktoriteten. I motsats till de förnäma romerska prästerna, följde deras präster hans
exempel som inte kom för att låta sig tjänas utan för att tjäna. De vakade över Guds hjord
och förde den till de gröna betesmarkerna och de levande källorna i hans heliga ord. Borta
från alla minnesmärken över mänsklig prakt och stolthet samlades folket, inte i praktfulla
kyrkor eller mäktiga katedraler utan i skuggan av alpdalarnas berg eller, i farliga tider, i en
41