Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Bland dem som motsatte sig påvemaktens övergrepp stod valdenserna i första ledet.
Just i det land där påvedömet hade upprättat sitt huvudsäte, mötte dess villfarelser och
förfall sitt starkaste motstånd. Under århundraden bevarade församlingarna i Piemont sin
självständighet, men tiden kom då den romerska kyrkan gjorde anspråk på att de skulle
underkasta sig. Efter att förgäves ha kämpat mot dess tyranni böjde sig dessa församlingars
ledare motvilligt för denna makt, som hela världen tycktes hylla. Ändå fanns det en del som
vägrade att erkänna påvens och prelaternas myndighet. De hade bestämt sig för att hålla fast
vid sin trohet mot Gud och sin rena enkla tro. En splittring ägde rum. De som klamrade sig
fast vid den gamla tron drog sig tillbaka. Några lämnade sina fäderneärvda hem i Alperna
och höjde sanningens fana i främmande länder. Andra sökte sin tillflykt till ensliga dalar och
otillgängliga platser i bergen, där de alltjämt fritt kunde tillbedja Gud.
Den tro som de valdensiska kristna hållit fast vid och undervisat om under många
hundra år, skilde sig i mycket hög grad från de falska läror som förkunnades av den
romerska kyrkan. Deras religiösa överbevisning var grundad på Guds skrivna ord,
kristendomens sanna trosregel. Dessa enkla bönder ute i dessa ensliga trakter var emellertid
avstängda från världen och arbetade med sina boskapshjordar och vingårdar. De hade inte
av sig själva nått fram till den sanning som stod i opposition mot den avfallna kyrkans
dogmer och villoläror. Deras tro var heller inte nyfunnen. Sin religiösa överbevisning hade
de fått i arv från fäderna. De kämpade för den apostoliska kyrkans tro — ”den tro, som en
gång for alla har blivit meddelad åt de heliga”. (Jud. vers 3.) ”Församlingen i öknen” och
inte den stolta hierarki som hade sitt säte i världens stora huvudstad, var Kristi sanna
församling. De vaktade de sanningsskatter som Gud hade överlämnat åt sitt folk för att den
skulle överlämnas till världen.
Bland de framträdande orsakerna till att denna församling skilde sig från den romerska
kyrkan, var denna kyrkas fiendskap mot Bibelns sabbat. Som förutsagts i profetian slog
påvemakten sanningen till jorden. Guds lag förkastades, medan mänskliga traditioner och
seder upphöjdes. De församlingar som stod under påvekyrkans herradöme tvingades tidigt
att helighålla söndagen som vilodag. Under den villfarelse och otro som härskade var det
många, till och med bland Guds sanna tillbedjare, som blev så förvillade, att de underlät att
arbeta på söndagen. Samtidigt firade de också sabbaten. Men detta räckte inte för att
tillfredsställa de påvliga ledarna. De fordrade inte bara att de skulle hålla söndagen helig
utan också att de skulle överträda sabbaten. De fördömde med de starkaste uttryck alla som
vågade helighålla denna dag. Bara när de kunde fly bort från den romerska kyrkans makt
kunde de lyda Guds lag ostört.
Valdenserna var bland de första i Europa som fick en översättning av Bibeln. (Se
”Tillägg”.) Flera hundra år före Reformationen hade de Bibeln handskriven på sitt eget
språk. De hade sanningen oförfalskad. Därför blev de särskilt hatade och förföljda. De
39