Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Återförening i evig glädje
Denna återförening bevittnas av de änglar som grät då Adam föll och som gladde sig
då Jesus efter sin uppståndelse uppsteg till himmelen eller det att han hade öppnat graven
för alla dem som skulle komma att tro på hans namn. Nu ser de återlösningsverket fullbordat
och de förenar sina röster med de andras i lovsången.
På kristallhavet framför tronen, det glashav som ser ut som om det vore blandar med
eld — så strålar det av Guds härlighet — samlas de som har ”vunnit seger över vilddjuret
och dess bild och dess namns tal”. (Upp 15:2.) Där står de ett hundra fyrtiofyra tusen som
har räddats ur mänskligheten. Där hörs en röst som ljuder av stora vatten och som mullret av
en stark åska och ”såsom när harpospelare spela på sina harpor”. De sjunger ”en ny sång”
inför tronen, en sång som ingen människa kan lära sig utom de ett hundra fyrtiofyra tusen.
Der är Moses och Lammets sång — en befrielsens sång. Inga andra än de ett hundra
fyrtiofyra tusen kan lära sig denna sång. Den är sången om deras erfarenhet, en erfarenhet
som är så säregen att ingen annan grupp någonsin haft en sådan. ”Dessa äro de som följa
Lammet, varthelst det går”. De har blivit förvandlade från de som var levande på jorden och
räknas som ”en förstling år Gud och Lammet”. (Upp 15: 2,3; 14: 1-5.) ”Dessa äro de som
komma ur den stora bedrövelsen.” De har genomgått en tid av nöd som aldrig tidigare har
förekommit sedan världen blev till. De har genomlevt ”Jakobs nöd”. De har levt utan någon
medlare, under det att Guds sista plågor drabbade jorden. Men de har blivit befriade därför
att de har ”tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod”. ”I deras mun har ingen
lögn blivit funnen!” De är ”utan fel” (KJV) inför Gud. ”Därför stå de inför Guds tron och
tjäna honom dag och natt i hans tempel. Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt
tabernakel över dem. De har sett hur jorden ödelades genom hunger och pest, då solen hade
makt att bränna människorna med stor hetta. De har själva gått igenom lidanden, törst och
hunger men ”de skola icke mer hungra och icke mer törsta, och solens hetta skall icke träffa
dem, ej heller eljest någon brännande hetta. Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara
deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och ’Gud skall avtorka alla tårar ifrån deras
ögon’ ”. (Upp. 7: 14-17.)
Under alla tider har Frälsarens utvalda blivit utbildade och fostrade i svårigheternas
skola. De gick på smala stigar på jorden. De renades i lidandets ugn. För Jesu skull mötte de
motstånd, hat och förakt. De följde honom genom den tunga striden. De visade
självförnekelse och upplevde bittra besvikelser. I sin egen smärtsamma erfarenhet lärde de
känna syndens onda natur, dess makt, dess skuld, dess misär. Och de betraktar den med
avsky. Tanken på det stora offer som måste offras för att läka syndens sår, gör dem ödmjuka
och fyller dem med en sådan tacksamhet och lovsång, att de som aldrig har syndat inte kan
förstå det. De älskar mycket, därför att mycket har blivit dem förlåtet. De har tagit del i
Kristi lidanden och därför är de beredda att ta del med honom i hans härlighet.
456