Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
himmelens skyar.” — Matt. 26: 64. Nu ser de honom i hans härlighet. Snart skall de också
få se honom sitta på Maktens högra sida.
De som hånade hans anspråk på att vara Guds Son, står nu tysta. Där finns den stolte
Herodes, som log åt hans konungatitel och befallde de hånande soldaterna art kröna honom
till konung. Där finns de män som med orena händer klädde honom i purpurmanteln, satte
en törnekrona på hans heliga huvud och gav honom ett rör som skulle föreställa en spira. Så
böjde de sig i hädiskt hån inför honom. De män som misshandlade Livets furste och
spottade på honom, vänder sig nu bort ifrån hans genomträngande blick och söker fly från
hans närvaros överväldigande härlighet. De som drev spikarna genom hans händer och
soldaterna som genomborrade hans sida, ser sårmärkena med förfäran och
samvetsförebråelser.
Med fruktansvärd klarhet erinrar sig prästerna och rådsherrarna händelserna på
Golgata. Skälvande av skräck tänker de på, hur de skakade på huvudet i satanisk glädje
under det att de ropade: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju
Israels konung; han stige nu ned från korset,så vilja vi tro på honom. Han har satt sin
förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom.” — Matt. 27: 42,
43.
Frälsarens liknelse om vingårdsmannen som vägrade att ge sin Herre vingårdens frukt
och som misshandlade och slog ihjäl hans son, står nu levande inför dem. De minns också
den dom de uttalade över sig själva: ”Eftersom de hava illa gjort, skall han illa förgöra
dem.” I dessa ohederliga människors synd och straff ser prästerna och de äldste en skildring
av sitt eget uppförande och sin egen rättfärdiga dom. Nu ljuder dödsångestens rop. Högre än
ropet ”korsfäst honom! Korsfäst honom!” som ljöd på Jerusalems gator, ljuder nu det
fruktansvärt förtvivlade: ”Han är Guds Son! Han är den sanne Messias!” De flyr bort ifrån
konungarnas Konungs ansikte. Förgäves gömmer de sig i jordens djupa hålor som
söndertrasas av elementens raseri.
I alla deras liv som förkastar sanningen, kommer ögonblick då samvetet vaknar och
minnet fyller tanken med bittra hågkomster av ett liv i hyckleri, och sinnet plågas av
meningslös grämelse. Men vad är detta jämfört med de samvetsförebråelser som de skall
drabbas av den dag då ”det I frukten kommer såsom ett oväder”, ”när ofärden nalkas eder
såsom en storm”. (Ords 1:27.) De som velat utplåna Kristus och hans trofasta folk får nu se
den härlighet som vilar över dessa. Mitt i sin skräck hör de heligas röster i glädjefull sång
som utbrister: ”Se, där är vår Gud, som vi förbidade och som skulle frälsa oss.” — Jes. 25:
9.
452