Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
ännu hundra år senare med en klarhet som nådde till avlägsna länder. Från Irland kom den
fromme Columba och hans medarbetare. Dessa samlade de spridda troende omkring sig på
den ensamma ön Iona och gjorde denna till huvudsäte för sin missionsverksamhet. Bland
dessa evangelister fanns det en som helighöll den bibliska sabbaten. Så infördes denna
sanning bland folket. På Iona upprättades en skola som sände ut missionärer, inte bara till
Skottland och England utan till Tyskland, Schweiz och ända ned till Italien.
Men Rom hade kastat sina blickar på England och bestämt sig för att föra det in under
sitt välde. Under femhundratalet tog den romerska kyrkans missionärer itu med att omvända
de hedniska sachsarna. De blev mottagna med välvilja av de stolta barbarerna. Många
övertalades att ta emot den romerska kyrkans lära. Efter hand som arbetet fortskred, träffade
de påvliga missionärerna och deras anhängare de kristna. En slående kontrast kom här i
dagen. De sistnämnda utmärkte sig genom sin enkelhet och ödmjukhet. Deras karaktär, lära
och liv överensstämde med Guds ord. De förstnämnda uppenbarade en övertro, prakt och
arrogans som var karakteristisk för påvedömet. Den romerska kyrkans emissarier krävde av
dessa kristna församlingar att de skulle erkänna påvens överhöghet. Britterna svarade
ödmjukt att de ville älska alla människor, men att påven inte hade någon rätt till överhöghet
över kyrkan. De ville bara visa honom samma underdånighet som de var skyldiga varje
Kristi lärjunge. Upprepade försök gjordes att vinna dem för den romerska kyrkan. Men
dessa oansenliga kristna, som förundrade sig över den stolthet som behärskade kyrkans
utsända, visade sig vara orubbliga. De svarade att de inte kände till någon annan Herre än
Kristus. Nu kom påvedömets sanna anda i dagen. De romerska ledarna sade: ”Om ni inte
vill ta emot bröder som bringar er frid, så kommer ni att få ta emot fiender som bringar krig.
Om ni inte vill sluta er till oss och visa sachsarna livets väg, skall ni från dem få ta emot
döden.” — J. H. Merle Aubigné, History of the Reformation of the Sixteenth Century, band
17, kap. 2 Detta var inte tomma hotelser. Krig, intriger och svek användes mot dessa vittnen
för den bibliska tron, intill dess att församlingarna i England tillintetgjordes eller tvingades
att underkasta sig påvens myndighet.
Frihetsälskande grupper
I länder som låg utanför påvekyrkans område fanns det under flera hundra år grupper
av kristna som höll sig nästan fria från den påvliga korruptionen. De var omgivna av
hedendom och blev, efter hand som tiden gick, påverkade av dess avvikelser, men de
betraktade alltjämt Bibeln som den enda regeln för tron och efterlevde många av dess
sanningar. Dessa kristna trodde på Guds lags eviga giltighet och iakttog den bibliska
sabbaten i överensstämmelse med det fjärde budet. Församlingar som höll fast vid denna tro
och lära fanns i mellersta Afrika och bland armenierna i Asien.
38