Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
värn. (Jes. 33: 16.) Men många, från alla länder och alla samhällsklasser, höga och låga, rika
och fattiga, färgade och vita, kommer att utsättas för fruktansvärda förföljelser. Guds folk
kommer att få tillbringa många dagar innestängda i fängelser, fastkedjade och dömda till
döden. Några har skebart överlämnats att dö av hunger i mörka, motbjudande fängelser.
Ingen människa lyssnar till deras klagorop, ingen mänsklig hand utsträcks till deras hjälp.
Kommer Gud att glömma sitt folk i denna prövning? Glömde han den trofaste Noa, då
Guds dom drabbade världen genom den stora floden? Glömde han Lot då elden föll ned från
himmelen och förtärde städerna på slätten? Glömde han Josef, då han var omgiven av
avgudadyrkare i Egypten? Glömde han Elia, då Isebel svor på att han skulle drabbas av
samma öde som Baals profeter? Glömde han Jeremia i hans mörka dystra fängelsehåla?
Glömde han de tre modiga männen i den brinnande ugnen? Eller Daniel bland lejonen?
”Sion säger: ’Herren har övergivit mig, Herren har förgätit mig!’ Kan då en moder
förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde
förgäta sitt barn, så skulle dock jag icke förgäta dig. Se, på mina händer har jag upptecknat
dig.” — Jes. 49: 14-16. Härskarornas Herre har sagt: ”Den som rör vid eder, han rör vid min
ögonsten.” — Sak. 2: 8. Även om fienden kastar dem i fängelse, kan fängelsemurarna ändå
inte avskära dem från gemenskap med Kristus. Han som ser alla deras svagheter, som
känner till alla deras frestelser, är upphöjd över all jordisk makt. Änglarna kommer till dem i
deras ensamma celler och för med sig ljus och frid ifrån himmelen. Fängelset blir som ett
palats, eftersom de som är rika i tron, bor där. De dystra murarna upplyses av ett himmelskt
ljus, som då Paulus och Silas bad och sjöng lovsånger vid midnatt i fängelset i Filippi.
Guds straffdomar kommer att drabba dem som förtrycker och förgör Guds folk. Han
har så länge haft tålamod med de ogudaktiga, att de vågar fortsätta med sina överträdelser.
Men straffet blir inte mindre säkert eller mindre förödande, därför att det så länge har
uppskjutits. ”Herren skall stå upp likasom på Perasims berg, och han skall Iåta se sin vrede
likasom i Gibeons dal. Han skall utföra sitt verk, ett sällsamt verk; han skall förrätta sitt
arbete, ett förunderligt arbete.” — Jes. 28: 21. För vår barmhärtige Gud är bestraffandet ett
sällsamt verk. ”Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag har ingen lust till den
ogudaktiges död.” — Hes. 33: 11. Herren är ”barmhärtig och nådig, långmodig och stor i
mildhet och trofasthet... förlåter missgärning och överträdelse och synd”, men låter inte
”någon bliva ostraffad.” (2 Mos. 34: 6, 7; Nah. 1: 3.) Genom fruktansvärda ting kommer han
att i rättfärdighet bevisa sin nedtrampade lags auktoritet. Herrens obenägenhet att skipa
rättvisa ger oss en föreställning om, hur sträng vedergällningen blir. Det folk som han länge
haft fördragsamhet med och som han inte dömer, förrän det har fyllt sin ogudaktighets mått,
skall till sist få dricka vredens bägare oblandad med nåd.
441