Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
avlat. Full befrielse från synd i det förgångna, i nutiden och i framtiden, och befrielse från
alla de plågor och straff dessa skulle ha medfört utlovades. Villkoret var att de skulle ta del i
påvens krig för att utvidga hans världsliga välde, straffa hans fiender eller utrota dem som
vågade förneka hans andliga överhöghet. Folket lärdes också att tro, att de genom att ge
pengar till kyrkan kunde befria sig från synd och också befria sina döda vänners själar, som
pinades i lågorna. Med sådana medel fyllde den romerska kyrkan sina skattkammare och
kunde upprätthålla en prakt, lyx och last som de kunde hänge sig åt ändå föregav de sig vara
representanter för honom som inte hade någon plats där han kunde luta sitt huvud. (Se
”Tillägg”.)
Herrens nattvard, som var en biblisk instiftelse, hade ersatts av det förgudade
mässoffret. De påvliga prästerna gjorde anspråk på att de genom sitt meningslösa mummel
kunde förvandla det enkla brödet och vinet till att verkligen vara ”Kristi lekamen och blod”.
— Kardinal Wiseman The Real Precense of the Body and Blood of our Lord Jesus Christ in
the Blessed Eucharist, Proved From Scripture, lec. 8, sec. 3, par. 26. Med hädisk arrogans
påstod de öppet att de ägde samma skaparmakt som Gud, alltings Skapare. Man krävde att
kristna under hot om dödsstraff skulle bekänna sin tro på denna fruktansvärda, himmelen
förolämpande, villolära. Stora skaror som vägrade att göra detta överlämnades åt bålet. (Se
”Tillägg”.)
Inkvisitionen
Under tolvhundratalet togs det mest fruktansvärda av alla påvedömets redskap,
inkvisitionen, i bruk. Mörkrets furste samarbetade med de ledande männen i den påvliga
hierarkin. I deras hemliga rådslag behärskade Satan och hans änglar onda människors
sinnen. Men osynlig för dem fanns i deras mitt en Guds ängel som nedskrev den
fruktansvärda berättelsen om detta ogudaktiga påbud och beskrev handlingar som är för
avskyvärda för att ses av människor. ”Det stora Babylon” var ”drucken av de heligas blod”.
Från miljoner martyrers lemlästade kroppar steg ropet upp till Gud om hämnd över denna
avfallna makt.
Påvedömet hade blivit denna världs förtryckare. Konungar och kejsare böjde sig för
den romerske påvens dekret. Människors öde både för tid och evighet tycktes ligga i hans
hand. Under århundraden hade den romerska kyrkans läror tagits emot obetingat och i
vidaste utsträckning. Dess ritual följdes med vördnad och dess festdagar firades överallt.
Aldrig sedan den tiden har påvemakten uppnått en sådan värdighet, härlighet och makt.
Men ”påvedömets middagstid var världens midnatt”. — J. A. Wylie, The History of
Protestantism, band 1, kap. 4. Bibeln var nästan okänd, inte bara bland folket utan också
bland prästerna. Liksom fariséerna fordom, hatade påvekyrkans ledande män det ljus som
avslöjade deras synder. Eftersom Guds lag, normen för rättfärdighet, hade satts ur spel,
35