Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
människorna varningar, som är så betydelsefulla att de framställs, som om heliga änglar
flöge mitt uppe i himlarymden och förkunnade dem, väntar han sig att varje människa, som
har begåvats med sunt förnuft, skall lyssna till budskapet. De fruktansvärda domar som
uttalas mot tillbedjan av vilddjuret och dess avbild (Upp.14: 9-11) skulle komma alla att
ivrigt studera profetiorna för att få reda på vad vilddjurets märke är och hur de kan undgå att
ta det på sig. Men de flesta vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till fabler. När
aposteln Paulus så fram emot de sista dagarna förklarade han: ”Den tid kommer, då de icke
längre skola fördraga den sunda läran.” — 2 Tim. 4: 3. Den tiden har verkligen kommit.
Människorna vill inte veta av Bibelns sanning, eftersom den strider mot det syndfulla,
materialistiska sinnets önskningar. Satan ger dem också de bedrägerier som de helst vill ha.
Men Gud vill ha ett folk på jorden som håller fast vid Bibeln och endast Bibeln som
regel för all tro och som grunden för all reform. De lärdas uppfattning, falsk vetenskap och
kyrkomötens bestämmelser är lika talrika och inbördes motstridande som de kyrkosamfund
de representerar, majoritetens röst — inte någon eller ens alla av dessa skulle betraktas som
bevis för eller emot någon kristen troslära. Innan vi godkänner någon lära eller någon
föreskrift måste vi som bevis kräva ett tydligt: ”Så säger Herren.”
Satan riktar hela tiden uppmärksamheten på människor i stället för på Gud. Han
förleder människor till att se upp till biskopar, präster, lärare i teologi som sina vägledare i
stället för att de själva skulle studera Bibeln för att få vägledning. När han då behärskar
dessa ledande mäns sinnen kan han påverka människomassorna efter sin vilja.
Auktoritetstro kan vilseleda
Då Kristus kom och talade livets ord, lyssnade folket gärna till honom. Många, även
prästerna och de skriftlärda, trodde på honom. Men översteprästerna och ledarna för
nationen hade bestämt sig för att fördöma och förkasta hans lära. Även om de inte fann
någon grund för anklagelserna mot honom och fastän de inte kunde undgå att märka den
gudomliga vishet och kraft som fanns i hans ord, stod deras fördomar i vägen för dem. De
förkastade de klaraste bevisen för att han var Messias, eftersom de inte ville bli hans
lärjungar. Dessa Jesu motståndare var människor som folket från barndomen hade lärts att
betrakta med vördnad och vilkas auktoritet de var vana att obetingat böja sig för. ”Hur
kommer det sig”, frågade de, ”att våra rådsherrar och skriftlärde inte tror på Jesus? Borde
inte dessa fromma män ta emot honom, om han nu är Kristus?” Det var inflytande från
sådana lärare som kom judafolket att förkasta sin Frälsare.
Den anda som drev dessa präster och ledare, uppenbaras alltjämt hos många som har
en hög bekännelse. De vill inte studera Bibeln eller vad den säger om de särskilda sanningar
som gäller vår tid. De hänvisar till sitt stora medlemsantal, sitt välstånd och sin popularitet.
419