Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Maktfullkomlighet och tyranni
Ett slående exempel som belyser de tyranniska tendenser som denne ofelbarhetens
förkämpe behärskades av, har man i den behandling han gav den tyske kejsaren Henrik IV.
Konungen hade dristat sig till att sätta sig över påvens myndighet och blev därför bannlyst
och avsatt. Han blev förskräckt över hotelserna från sina egna furstar som svek honom och
som uppmuntrades till uppror mot honom av den påvlige mandaten. Henrik insåg därför att
der var nödvändigt för honom att förlika sig med Rom. Tillsammans med sin hustru och en
trofast tjänare reste han mitt i vintern över Alperna för att ödmjuka sig inför påven. Då han
kom till den borg där Gregorius höll hov blev han utan sin egen vakt införd på den yttre
borggården. Mitt i vintern, barhuvad och barfota och klädd i en usel dräkt, väntade han där
på påvens tillåtelse att få audiens. Först efter tre dagars fasta och bekännelse nedlät sig
påven till att bevilja honom förlåtelse. Men till och med då skedde det endast på villkor att
kejsaren skulle vänta på påvens godkännande, innan han återigen kunde återta sina insignier
och utöva sin furstliga myndighet. Uppblåst av denna sin seger skröt påven Gregorius över
att det var hans plikt att göra konungars högmod till intet.
Hur slående är inte kontrasten mellan denne övermodige påves hänsynslösa stolthet
och den ödmjukhet och mildhet som besjälade Kristus. Denne framställde sig som den som
står och klappar på hjärtats dörr för att komma in och meddela förlåtelse och frid. Han lärde
sina lärjungar: ”Den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng.” Matt. 20:
27. Under de århundraden som följde införde den romerska kyrkan ständigt fler villfarelser i
sin lära. Till och med innan påvedömet hade upprättats, hade hedniska filosofers lärosatser
väckt uppmärksamhet och utövat sitt inflytande i församlingen. Många av dem som gav sig
ut för att vara omvända, höll fast vid sina hedniskauppfattningar. De fortsatte inte bara
själva att studera dessa, utan framhöll dem också för andra som ett medel till att vinna större
inflytande ibland hedningarna. Detta gjorde att allvarliga villfarelser trängde in i den kristna
tron. Framträdande bland dessa var läran att människan i sig själv har medfödd odödlighet
och fortsätter en medveten tillvaro efter döden. På denna grund byggde den romerska
kyrkan läran om bön till helgonen och tillbedjan av jungfru Maria. På samma grund vilar
också den falska läran om evig pina, som tidigt inlemmades i de påvliga dogmerna.
Nu var vägen öppen för införande av ytterligare en hednisk uppfinning, som Rom gav
namnet purgatoriet eller skärselden. Den användes för att ingjuta skräck hos de lättrogna och
vidskepliga folkmassorna. Denna villfarelse stärkte tron på att det finns en tortyrplats där
deras själar, som inte har förtjänat evigt straff, skall få lida straffet för sina synder, intill dess
att de har blivit renade och får tillträde till himmelen. (Se ”Tillägg”.)
Ytterligare en konstruktion var nödvändig för att den romerska kyrkan skulle kunna
använda sig av sina anhängares fruktan och laster. Detta uppnådde man genom läran om
34