Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
överflyttat sabbatens helgd till söndagen. Inte ett enda uttalande från Bibeln framlades som
bevis för den nya läran. Utan att veta det, erkände Eusebius själv att den var falsk och angav
också den som företagit förändringen. Han säger: ”Allt det som det är vår plikt att göra på
sabbaten har vi överfört till Herrens dag.” — Robert Cox, Sabbath Laws and Sabbath
Duties, sid. 538. Även om detta argument för söndagen var värdelöst, gav det människorna
frimodighet att ringakta Herrens sabbat. Alla som ville bli hedrade av världen godtog den
populära festdagen.
Med övertalning och våld
Då påvedömet hade blivit fast etablerat, fortsatte arbetet med att upphöja söndagen.
Till att börja med fortsatte människor i sitt jordbruksarbete, när de inte bevistade
gudstjänsterna. Den sjunde dagen betraktades fortfarande som vilodag. Men en ständig
förändring fortgick. De som innehade kyrkliga ämbeten fick inte döma i någon borgerlig
angelägenhet på söndagen. Snart befalldes alla, oavsett rang eller ställning, att avstå från
arbete. Straffet för fria medborgare var böter. Tjänarna blev piskade. Senare utfärdades en
förordning om att de rika skulle bestraffas med att mista hälften av sin egendom. Slutligen
bestämdes det att de skulle göras till slavar, om de alltjämt inte ville underkasta sig. De lägre
klasserna straffades med livslång landsförvisning.
Underverk utnyttjades också. Bland andra underverk sades det att en bonde som plöjde
sin åker på en söndag och då skrapade plogen ren med ett järn, fann att järnet fastnad i
handen på honom. I två år bar han det med sig vart han gick ”till hans ytterligt stora plåga
och skam”. — Francis West, Historical and Practical Discourse on the Lord’s Day, sid.
174.
Senare utfärdade påven föreskrifter om att församlingsprästerna skulle förmana dem
som överträdde söndagen, att gå till kyrkan. Där skulle de läsa sina böner så att de inte
skulle dra ännu större olycka över sig själva och sina grannar. Ett råd som bestod av präster,
påstod att eftersom några hade drabbats av blixten under det att de arbetade på en söndag,
måste den vara sabbat. ”Detta visar”, sade prelaterna, ”i hur hög grad det har misshagat Gud
att de ringaktat denna dag.” Vidare riktades en framställning till prelater, ministrar,
konungar och furstar att tillsammans med alla trogna människor ”göra den största möjliga
ansträngning för att dagen åter skulle kunna bli hedrad. Till kristendomens fromma bör den
för framtiden helighållas med större hängivenhet”. Thomas Morer, Discourse in Six
Dialogues on the Name, Notion, and Observation of the Lord’s Day, sid. 271.
Då det visade sig att kyrkomötets dekret inte räckte till, ombads de världsliga
myndigheterna att utfärda ett edikt som skulle sätta skräck i befolkningen och tvinga dem att
upphöra med att arbeta på söndagen. På en synod i Rom blev alla tidigare bestämmelser på
nytt bekräftade med större kraft och allvar. De infördes dessutom i den andliga lagen och
404