Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
katolikerna att kyrkans biskopar i Rom under församlingens första tid hade ägt samma
andliga makt som de nu tillskansat sig. För att bekräfta detta måste kyrkan finna ett eller
annat sätt att ge den sken av auktoritet. Lögnens fader kom beredvilligt med förslag i denna
riktning. Munkar förfalskade antika skrifter. Man upptäckte dittills okända dekret som hade
utfärdats av kyrkomöten och vilka fastslog påvens överhöghet från den allra första tiden. En
kyrka som hade förkastat sanningen tog emot dessa bedrägerier med begärlighet. (Se
”Tillägg”.)
De få som alltjämt troget byggde på den sanna grunden (1 Kor. 3: 10, 11) förvirrades
och hindrades av den mängd falska läror som försenade arbetet. På samma sätt som bland
arbetarna som byggde upp Jerusalems murar på Nehemjas tid, fanns det också nu några som
var benägna att säga: ”Bärarnas kraft sviker, och gruset är alltför mycket; vi förmå icke mer
att bygga på muren.” — Neh. 4: 10. De var trötta på den ständiga kampen mot förföljelse,
svek, ogudaktighet och allt som Satan fann på för att hindra deras framgång. En del av dem
som hade varit trogna arbetare, blev modlösa. För fridens skull och för att trygga både sin
egendom och sina liv vände de sig bort ifrån den sanna grunden. Andra sade modigt och
opåverkade av fiendens motstånd: ”Frukten icke för dem; tänken på Herren, den store och
fruktansvärde.” — Neh. 4: 14. Och de fortsatte med arbetet var och en med sitt svärd vid
bältet. (Ef. 6: 17.)
Samma hatets och motståndets anda mot sanningen har inspirerat Guds fiender under
alla tidsåldrar, och samma verksamhet och trohet har krävts från hans tjänares sida. Kristi
ord till de första lärjungarna gäller hans efterföljare till tidens slut: ”Men vad jag säger till
eder, det säger jag till alla: Vaken!” — Mark. 13: 37.
Mörkret tycktes öka. Tillbedjan av bilder blev alltmera vanligt. Brinnande ljus ställdes
framför bilderna och böner uppsändes till dem. De mest otroliga, vidskepliga seder tog
överhand. Människors sinnen behärskades fullständigt av övertro. Förnuftet tycktes ha satts
ur spel. När präster och biskopar själva var nöjeslystna, sinnliga och demoraliserade, kunde
man inte vänta annat än, att de människor för vilka de var vägledare skulle sjunka ned i
okunnighet och lastbarhet.
Ett nytt steg framåt i den påvliga självupphöjelsen togs av påven Gregorius VII (1073-
1085), då han förklarade att den romerska kyrkan var fullkomlig. En av de punkter han
framhöll var att kyrkan aldrig hade tagit fel och enligt Bibeln heller aldrig skulle komma att
ta fel. Men detta påstående hade inte något stöd i Bibeln. Den stolte påven påstod också att
han hade makt att avsätta kejsare. Han förklarade att ingen kunde förändra ett domsutslag
som han hade avkunnat, utan att det var hans rätt att ändra alla andras beslut. (Se
”Tillägg”.)
33