Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
olycka över människorna. Och när vi ser hur det lyckats honom att maskera sig och utföra
sitt verk genom kyrkans ledare, förstår vi bättre varför han hyser så stark motvilja mot
Bibeln. Om denna bok hade blivit läst skulle Guds barmhärtighet och kärlek ha uppenbarats.
Människor skulle ha insett att Gud inte lägger någon av dessa tunga bördor på människan.
Allt han väntar är ett förkrossat och ångrande sinne, en ödmjuk och lydig anda.
Kristus ger inte i sitt liv något som helst exempel på att människor skall stänga in sig i
kloster för att bli lämpade för himmelen. Han har aldrig sagt att kärlek och medkänsla skall
undertryckas. Frälsarens sinne strömmade över av kärlek. Ju mer en människa närmar sig
moralisk fullkomlighet, dess mer levande blir hennes medlidande med dem som lider. Påven
påstår att han är Kristi ställföreträdare, men i vilket avseende tål hans karaktär en jämförelse
med Frälsarens egenskaper? Har man någonsin hört att Kristus sände människor i fängelse
eller lade dem på sträckbänk, därför att de inte ville ära honom som himmelens Konung?
Har man någonsin hört honom uttala en dödsdom över dem som inte frågade efter honom?
Då befolkningen i en samaritisk by inte tog emot honom, blev aposteln Johannes förbittrad
och frågade: ”Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned från himmelen och förtär
dem?” Jesus såg med medkänsla på sin lärjunge och tillrättavisade hans hårda sinnelag. I ett
annat sammanhang säger Jesus: ”Jag har icke kommit för att döma världen, utan för att
frälsa världen.” — Luk. 9: 54; Joh. 12: 47. Vilken helt annorlunda anda visade inte Kristus i
jämförelse med sin så kallade ställföreträdare.
Grundmotivet oförändrat
Den romerska kyrkan visar sig nu för världen från en tilltalande sida. Den bortförklarar
de historiska berättelserna om sina fruktansvärda grymheter. Den kläder sig i kristen dräkt,
men den har inte förändrat sig. Påvedömets principer är alltjämt desamma. De läror som
utformades under den mörka tidsåldern gäller alltjämt. Ingen bör låta sig bedras. Det
påvedöme som protestanterna nu så villigt hyllar är detsamma som härskade över världen
under Reformationen, då oförskräckta Guds-människor trädde fram och med fara för sina liv
avslöjade dess ogudaktighet. Påvekyrkan är fylld av samma stolthet och övermod som då
den satte sig över konungar och furstar och tillskrev sig själv gudomlig överhöghet. Andan
är inte mindre grym och despotisk nu, än då den utrotade den mänskliga friheten och dödade
”den Högstes heliga”.
Påvekyrkan är exakt det som profetian förutsade att den skulle bli i de sista dagarnas
avfall. (2 Tess. 2: 3, 4.) Det är en del av dess metodik att förklä sig så att det bäst tjänar dess
syften. Men under kameleontens skiftande utseende döljer sig ormens ondska. ”Man
behöver inte infria sina löften i fråga om kättare eller personer som är misstänkta för
kätteri”, anser påvekyrkan. (Lenfant, band 1, sid. 516.) Skall denna makt, som under tusen
år har skrivit sin historia med de heligas blod, nu erkännas som en del av Kristi kyrka?
401