Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Kapitel 35—Samvetsfrihet
De krafter som undergräver de kristna sanningarna, verkar omärkligt i bakgrunden.
Bara ett fåtal bibeltroende inser faran som hotar religionsfriheten. Friheten att tjäna Gud
efter sin övertygelse, som har kostat så många människoliv genom århundradena, kan snabbt
tas ifrån oss.Protestanterna betraktar numera katolicismen med betydligt större välvilja än
tidigare. I de länder där den romerska kyrkan inte har makten och där katolikerna intar en
mer försonlig inställning för att vinna inflytande, växer likgiltigheten för de läror som skiljer
de protestantiska kyrkosamfunden från den romerska hierarkin. Det blir allt vanligare att
man anser, att det på väsentliga punkter inte råder några större meningsskiljaktigheter som
man tidigare menade. Om vi därför gjorde några mindre eftergifter, skulle det leda till bättre
relationer med den katolska kyrkan. Det fanns en tid då protestanterna högt uppskattade den
samvetsfrihet som hade kostat dem så mycket. De lärde sina barn att avsky påveväldet. De
menade att det skulle vara otrohet mot Gud att söka samförstånd med Rom. Hur mycket
annorlunda är inte inställningen nu!
Påvedömets försvarare anser att kyrkan har nedsvärtats. Den protestantiska världen
visar en benägenhet att ge dem rätt. Många menar att det är orätt att bedöma den katolska
kyrkan i vår tid efter de avskyvärdheter och orimligheter som markerade dess regim under
okunnighetens och mörkrets århundraden. De ursäktar dess fruktansvärda grymheter med att
det bara var ett utslag av den tidens barbarism. De påstår att kyrkans anda har förändrats
under inflytandet av vår tids civilisation.
Har de som talar på detta sätt, glömt det krav på ofelbarhet som denna övermodiga
makt har gjort anspråk på under 800 år? Detta påstående har inte bara upprätthållits. Under
1800-talet har man understrukit det ännu kraftigare än någon gång tidigare. Hur skulle den
romerska kyrkan kunna frångå de principer som har bestämt dess uppträdande i gångna
tider, när den själv påstår att kyrkan ”aldrig har tagit fel och inte heller kommer den enligt
Bibeln att någonsin ta fel”? (John L. von Mosheim, Institutes of Ecclesiastical History, bok
3, 11:e århundradet, del 2, kap. 2, sekt. 9, not 17.)
Påvekyrkan kommer aldrig att frångå sina anspråk på ofelbarhet. Alla dess förföljelser
mot dem som förkastat kyrkans dogmer, betraktar den som riktiga. Skulle den inte upprepa
samma handlingssätt, om den finge möjlighet till det? Om de hinder som borgerliga
myndigheter nu lägger i vägen, avlägsnades och den romerska kyrkan finge tillbaka sin
tidigare makt, skulle dess tyranni och förföljelse snabbt återupptas.
Inte bara löst prat
En välkänd författare talar om den påvliga hierarkins inställning till samvetsfriheten
och om de faror som särskilt hotar Förenta Staterna på grund av dess framgång:
396