Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
31. Här talar aposteln tydligt om en bestämd tidpunkt, som Gud har fastställt för att döma
världen och som, då aposteln levde, ännu låg i framtiden.
Judas hänvisar till samma tid: ”De änglar som icke behöllo sin furstehöghet, utan
övergåvo sin boning, hava av honom med eviga bojor blivit förvarade i mörker till den stora
dagens dom.” Han citerar vidare Enoks ord: ”Se, Herren kommer med sina mångtusen
heliga, för att hålla dom över alla.” — Jud. vers 6, 14, 15. Johannes förklarade att han ”såg
de döda, både stora och små, stå inför tronen, och böcker blev upplåtna . . . och de döda
blevo dömda efter sina gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna”. (Upp.
20: 12.)
Men om de döda redan åtnjuter himmelens salighet eller vrider sig i helvetets lågor,
vilket behov finns det då av en framtida dom? Bibelns undervisning om dessa viktiga
angelägenheter är varken otydlig eller motsägande. Vem som helst kan förstå den. Men
vilken uppriktig människa kan inse visheten eller rättfärdigheten i de gängse teorierna? Skall
de rättfärdiga, när deras sak blir undersökt i domen, höra de berömmande orden: ”Rätt så, du
gode och trogne tjänare! . . . Gå in i din Herres glädje” efter det att de kanske i årtusenden
har varit hos honom? Skall de ogudaktiga hämtas från sin plågas vistelseort för att höra hela
världens domare säga: ”Gån bort ifrån mig, I förbannade till den eviga elden?” — Matt. 25:
21, 41. Vilket fruktansvärt gyckel. Vilken skamlig anklagelse mot Guds vishet och
rättfärdighet.
Läran om själens odödlighet var en av de falska läror som den romerska kyrkan lånade
från hedendomen och inlemmade i den kristna religionen. Martin Luther ställde den i klass
med de ”avskyvärda fabler som utgör en del av de romerska dekretalernas sophög”. — E.
Petavel, The Problem of Immortality, sid. 255. Då reformatorn kommenterar orden av
Salomo i Predikaren, att de döda inte vet någonting säger han: ”Här har vi åter ett ställe som
bevisar att de döda inte har någon. . . känsla. Det finns, säger han, ingen plikt, ingen
kunskap, ingen visdom där. Salomo anser att de döda sover och inte alls märker något. De
döda ligger endast där och räknar varken dagar eller år, men när de uppväcks, kommer det
att förefalla dem som om de bara hade sovit ett ögonblick.” Martin Luther, Exposition of
Solomon’s Booke Called Eeclesiastes, sid. 152.
Inte på något enda ställe i Bibeln finns ett uttalande om att de rättfärdiga får sin lön
eller att de ogudaktiga får sitt straff när de dör. Patriarkerna och profeterna har inte
efterlämnat något sådant uttalande. Kristus och hans apostlar har inte gett en enda antydan
om något sådant. Bibeln lär tydligt att de döda inte genast går till himmelen. Den säger att
de sover till uppståndelsen. (1 Tess. 4: 14; Job 14: 10-12.) På den dag då ”silversnöret rycks
bort och den gyllene skålen slås sönder” upphör människans tankar. (Pred. 12: 6.) De som
går ned i graven ligger tysta. De vet inte mer någonting om vad som händer under solen.
386