Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
har hävdats av stora och goda människor, men ljuset om detta kom inte till dem som till oss.
De var ansvariga bara för det ljus som lyste på deras tid. Vi är ansvariga för det som lyser i
våra dagar. Vänder vi oss bort från Guds ord och godtar falska läror, därför att våra förfäder
försvarade dem, så drabbas vi av den dom som uttalades över Babylon. Vi dricker av hennes
otukts vin.
Många som föraktar läran om den eviga pinan hamnar i en motsatt villfarelse. De ser
att Bibeln framställer Gud som kärleksfull och medkännande. De kan inte tro att han
kommer att sända sina skapade väsen till ett evigt brinnande helvete. Men eftersom de anser
att själen är odödlig ser de ingen annan utväg än att dra slutsatsen, att alla människor till sist
blir frälsta. Många menar att hotelserna i Bibeln bara skall skrämma människorna till lydnad
och att de aldrig blir bokstavligen uppfyllda. Så kan syndaren leva sitt liv i självisk
tillfredsställelse, ringakta Guds krav och ändå slutligen vänta sig att bli mottagen i hans nåd.
En sådan lära som räknar med Guds nåd men förbiser hans rättfärdighet, tilltalar det
materiella sinnet och gör de ogudaktiga frimodiga i deras ogudaktighet.
En förvrängning av sanningen
För att visa hur de som tror att alla blir frälsta, förvränger Bibelns uttalanden för att
försvara sina själsförödande läror, behöver man bara citera deras egna uttalanden. Vid
begravningen av en ung icke-kristen man, som hade dödats i en olycka, valde en
universalistisk förkunnare som sin text Bibelns uttalande beträffande David: ”Konung David
avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han tröstade sig över att Amnon var död.” — 2
Sam. 13: 39.
”Jag blir ofta tillfrågad”, sade talaren, ”hur det kommer att gå med dem som lämnar
denna värld i sin synd. De som kanske dör i berusat tillstånd eller med blodfläckar på
kläderna från sina förbrytelser eller som denne unge man dog, utan att någonsin ha bekänt
sig till att frukta Gud eller upplevt religionens kraft. Bibeln räcker för oss alla. Dess svar
löser det stora problemet. Amnon var en stor syndare. Han var oomvänd, drack sig full och
dödades. David var en Guds profet. Han måste ha känt till om det skulle gå bra eller illa för
Amnon i den tillkommande världen. Hur gav han uttryck för det som rörde sig i hans sinne?
’Konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han tröstade sig över att Amnon
var död.’ — 2 Sam. 13: 39.
Vilken slutsats skall vi dra av detta uttalande? Säger det inte att David inte trodde på
någon ändlös pina? Så menar vi. Här finner vi ett avgörande bevis till stöd för den mer
tilltalande, mer upplysta, mer människovänliga hypotesen om renhet och frid för alla till sist.
Han tröstade sig över att sonen var död. Varför då? Därför att han med profetisk blick sig in
i den härliga framtiden. Där såg han att sonen var långt borta från alla frestelser, befriad från
syndens slaveri och renad från dess fördärv. Efter att ha blivit tillräckligt helgad och upplyst,
378