Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Då det instrument som avslöjar villfarelse hade avlägsnats, kunde Satan genomföra sin
egen vilja. Profetian hade sagt om påvedömet att det skulle ”sätta sig i sinnet att förändra
heliga tider och lagar”. (Dan. 7: 25.) Detta dröjde den inte med att försöka. För att de som
hade vunnits från hedendomen skulle få en ersättning för sin avgudatillbedjan, och på det
sättet befrämja deras skenbara antagande av kristendomen, blev tillbedjan av bilder och
reliker gradvis införd i den kristna gudstjänsten. Ett dekret som utfärdades av ett allmänt
kyrkomöte, befäste till slut detta, hedniska system. (Se” Tilllägg”.) För att fullborda sitt
hädiska verk var den romerska kyrkan förmäten nog att från Guds lag utesluta det andra
budet, som förbjöd tillbedjan av avbilder, och att dessutom dela det tionde budet i två, för att
bevara antalet.
I det att kyrkan var villig att göra eftergifter för hedendomen banades väg för ett
ytterligare åsidosättande av Herrens auktoritet. Satan som arbetar genom ogudaktiga ledare
inom kyrkan, förgrep sig också på det fjärde budet och försökte åsidosätta den urgamla
sabbaten, den dag som Gud hade välsignat och helgat (1 Mos. 2: 2, 3) och i dess ställe
upphöja den festdag som iakttogs av hedningarna som ”solens hedervärda dag”. Denna
förändring gjordes till att börja med inte öppet. Under de första århundradena hade den
sanna sabbaten firats av alla kristna. De var ivrigt angelägna att ära Gud, och då de trodde
att hans lag var oföränderlig vakade de noga över de heliga buden. Men Satan arbetade med
stor list genom sina redskap. För att folket skulle få sin uppmärksamhet riktad mot
söndagen, gjordes den till en festdag till minne av Kristi uppståndelse. Man höll gudstjänster
på denna dag. Den blev också betraktad som en dag för vila och rekreation. Sabbaten hölls
alltjämt helig.
För att bereda vägen för det verk Satan hade i sinnet att genomföra, förmådde han
judarna att vid tiden för Kristi ankomst belasta sabbaten med de strängaste regler och
föreskrifter. Det blev en börda att helighålla den. Därefter använde han sig av den falska
belysning i vilken han förlett människorna att betrakta den, för att göra den till en föraktad,
judisk institution. Under det att de kristna i allmänhet fortsatte att fira söndagen som en
glädjedag, ledde han dem till att göra sabbaten till en fastedag, en glädjelös och dyster dag
som uttryck för deras hat mot judendomen.
Under den första delen av trehundratalet utfärdade kejsar Konstantin en lag som gjorde
söndagen till en offentlig festdag i det romerska riket. (Se” Tillägg”.) Solens dag hedrades
av hans hedniska undersåtar och ärades av de kristna. Kejsaren hade satt som mål att knyta
de motstridande intressena inom hedendomen och kristendomen tillsammans. Han
påverkades av kyrkans biskopar att göra detta. I sin äregirighet och sitt fikande efter makt
insåg de, att om både de kristna och hedningarna firade samma dag, skulle det bli lättare för
hedningarna att ta emot kristendomen. Kyrkans makt och härlighet skulle förstärkas. Många
gudfruktiga kristna började efter hand tillskriva söndagen en viss grad av helighet, men de
30