Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Kapitel 3—Tidens Mörker
Under 300 år förföljdes de kristna skoningslöst av kejsarnas i Rom. Men efter 313 e.
Kr. gav den nyblivne kejsar Konstantin religiös tolerans åt dem av politiska skäl. Detta fick
som resultat fundamentala förändringar av den kristna tron. Steg för steg avvek de kristna
från den rena läran. Kompromisser med hedendomen och anpassning till världen gjorde att
församlingen växte, men också att förföljelse åter uppstod mot dem som stod fasta i tron.
Aposteln Paulus förutsade i sitt andra brev till Tessalonikerna det avfall som skulle föra till
att påvemakten upprättades. Han skriver att innan Herrens dag kommer, ”måste först
avfallet hava skett och ’laglöshetens människa’, fördärvets man träda fram, vedersakaren,
som upphäver sig över allt vad gud heter och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i
Guds tempel och föregiver sig vara Gud.” Vidare talar han om för sina bröder att ”redan är
ju laglöshetens hemlighet verksam”. (2 Tess. 2: 3, 4, 7.) Redan vid denna tidiga tidpunkt såg
han att vissa villfarelser höll på att smyga sig in i församlingen, vilka skulle bereda vägen
för påvemaktens utveckling.
Steg för steg genomförde ”laglöshetens hemlighet” sitt bedrägliga, hädiska verk. Den
arbetade till att börja med i tysthet och försåtligt men sedan alltmer öppet, efterhand som
den växte till i styrka, och vann insteg i människornas sinnen. Nästan omärkligt trängde
hedniska seder in i den kristna församlingen. Så länge hedendomens våldsamma förföljelse
mot den kristna församlingen pågick, hölls benägenheten att dagtinga och att vika av från
den sanna tron tillbaka. Men då förföljelserna upphörde och kristendomen fick tillträde till
kungliga hov och palats, övergav man den ödmjuka enkelhet som Kristus och hans apostlar
hade visat, och föll offer för de hedniska prästernas och härskarnas prakt och stolthet. Guds
krav ersattes av mänskliga teorier och traditioner. Kejsar Konstantins formella omvändelse i
början av trehundratalet väckte stor glädje. Så vandrade världen, iklädd rättfärdighetens
kappa, in i kyrkan. Nu ökade fördärvet snabbt. Hedendomen som skenbart hade blivit
besegrad blev nu segraren. Dess anda kontrollerade kyrkan. Dess doktriner, ceremonier och
vidskepelser införlivades med tron och gudstjänsten bland Kristi bekännande efterföljare.
Resultatet av detta samgående mellan hedendom och kristendom blev utvecklingen av
den ”syndens människa” som omtalas i profetian. Detta är den makt som sätter sig upp mot
Gud och upphöjer sig över honom. Detta gigantiska system av falsk religion är ett
mästerverk av satanisk makt — ett monument över hans ansträngningar att själv sätta sig på
tronen och härska över jorden efter sin egen vilja.
Satan gjorde en gång ett försök att komma överens med Kristus. Han kom till Guds
Son ute i öknen och frestade honom. Efter det att han hade visat honom alla världens riken
och deras härlighet, erbjöd han Kristus att han skulle överlåta allt detta till honom, om han
bara ville erkänna mörkrets furstes överhöghet. Kristus tillbakavisade emellertid den
28