Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Efter varningen att tillbedja vilddjuret och dess bild fortsätter profetian: ”Här gäller det
för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.”
De som håller Guds bud, framställs alltså som en motsats till dem som tillbeder vilddjuret
och dess bild och tar dess märke. Härav följer att lydnad för Guds lag å ena sidan och
överträdelse av den å den andra, kommer att utmärka skillnaden mellan dem som tillbeder
Gud, och dem som tillbeder vilddjuret.
Det som särskilt kännetecknar vilddjuret och därmed också dess avbild, är att de bryter
mot Guds bud. Daniel säger om det lilla hornet, påvemakten: ”Han skall sätta sig i sinnet att
förändra heliga tider och lagar.” — Dan. 7: 25. Och Paulus beskriver samma makt som
”syndens människa”, som skulle upphöja sig över allt vad gud heter. Den ena profetian
kompletterar den andra. Bara genom att förändra1 Guds lag kunde påvemakten upphöja sig
över Gud. Var och en som förstår detta och ändå följer den förändrade lagen, hyllar den
makt som genomförde förändringen. En sådan lydnadshandling för påvliga lagar är ett
tecken på trohet mot påvemakten i stället för mot Gud. 1. Givetvis kunde inte påvekyrkan i
verkligheten förändra Guds lag, ingen människa förmår att tvinga Honom därtill! Däremot
förfalskade kyrkan lagen i Katekesen. På så vis förändrades Guds Tio Bud från Andra
Moseboken 20:3-17 i människors sinnen. Därmed började man att hålla sig till den
förfalskade versionen och härigenom visa påven lydnad.
Påvemakten har försökt förändra Guds lag. Det andra budet som förbjuder tillbedjan
av beläten och bilder, har strukits ur lagen, medan det fjärde budet har förändrats, så att det
kan ge rätt att helighålla den första dagen i stället för den sjunde.
Förmätna maktanspråk
Som skäl till att utesluta det andra budet hävdar katolikerna, att det är överflödigt,
eftersom det är inbegripet i det första, och anser att de framställer lagen på det sätt som det
var Guds mening att vi skulle förstå den. Detta menar de kan inte vara den förändring som
profeten förutsäger, eftersom han ger uttryck för en medveten, avsiktlig förändring: ”Han
skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar.” Förändringen av det fjärde budet
är en exakt uppfyllelse av profetian. Den enda auktoritet de åberopar sig av för denna
förändring är kyrkans. Här upphöjer sig påvemakten uppenbart över Gud.
De som tillbeder Gud kommer att framför allt identifieras genom sin lydnad för det
fjärde budet — eftersom det är ett tecken på hans skapande makt och ett uttryck för hans
anspråk på människans vördnad och tillbedjan. De som tillbeder vilddjuret kommer att
särskilt utmärka sig för sina ansträngningar att riva ned Skaparens minnesmärke och att
upphöja den dag som den romerska kyrkan har instiftat. Då påvemakten för första gången
framförde sina arroganta påståenden om sin egen makt var det till förmån för söndagen. (Se
”Tillägg”.) Första gången den tog statens makt till hjälp var för att tvinga människor att
314