Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
9-11.) När detta stadium av ogudaktighet har uppnåtts, kommer samma resultat att följa som
under de första århundradena.
De omfattande skiljaktigheterna i de protestantiska samfundens trosuppfattningar
betraktas av många som ett avgörande bevis för, att inga försök att åstadkomma en
påtvingad överensstämmelse i trosfrågor någonsin kommer att göras. Men det har under
många år inom de protestantika samfunden funnits en stämning till förmån för ett
samgående, grundat på gemensam trosuppfattning. För att åstadkomma en sådan union
måste diskussion om sådana saker, där alla inte är överens undvikas — hur nödvändigt det
än må vara från biblisk ståndpunkt.
I en predikan som hölls 1846, förklarade Charles Beecher: ”De evangeliska
protestantiska kyrkosamfunden, ända upp i toppskikten, formas inte bara under en
fruktansvärd press av enbart människofruktan. De lever, andas och arbetar dessutom under
förhållanden som är totalt korrumperade och som vid varje tillfälle vädjar till alla lägre sidor
i deras natur att förtiga sanningen och böja knä för avfälligheten. Var det inte så det gick
med den romerska kyrkan? Lever vi inte dess liv på nytt? Och vad är det som väntar oss i
den närmaste framtiden? Ett nytt allmänt kyrkomöte! En världskonvention! Evangelisk
allians och universell trosbekännelse!” — Predikan över ”The Bible a Sufficient Creed”,
hållen vid Fort Wayne, Indiana, 22 febr. 1846. Och när man kommit så långt är det bara ett
steg som återstår till användandet av makt för att uppnå full enighet.
Den ofrånkomliga följden
När de ledande kyrkosamfunden i Förenta Staterna har slutit sig samman kring sådana
trosläror som är gemensamma för dem alla, och de får statsmakterna att genomdriva deras
dekret och att stödja deras förordningar, kommer det protestantiska Amerika att ha upprättat
en bild av den romersk-katolska hierarkin. Den ofrånkomliga följden blir, att de annorlunda
tänkande åläggs borgerliga straff.
Djuret med de två hornen ”förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga, både
fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen får
vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess
namns tal”. (Upp. 13: 16, 17.) Den tredje ängelns varning lyder: ”Om någon tillbeder
vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, så skall ock han
få dricka av Guds vredesvin.” ”Djuret” som omtalas här och som det tvåhornade djuret skall
tvinga människorna att tillbedja, är det första djuret i Upp. 13:e kapitel, pantern eller
påvemakten. ”Vilddjurets bild” betecknar den form av en avfällig protestantism som
uppstår, när de protestantiska samfunden söker hjälp hos de borgerliga myndigheterna för
att tvinga annorlunda tänkande att följa deras dogmer. Vad ”vilddjurets märke” är, återstår
att definiera.
313