Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är; men han vilade på sjunde dagen;
därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.” Angående sabbaten säger Herren
vidare, att den är ”ett tecken. . . för att man må veta, att jag är Herren, eder Gud.” (2 Mos.
20: 10, 11, Hes. 20: 20.) Orsaken anges: ”Ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord,
men på sjunde dagen vilade han och tog sig ro.” — 2 Mos. 31: 17.
”Sabbaten ligger därför som själva grunden för tillbedjan av Gud, eftersom den
undervisar om denna stora sanning på det mest uttrycksfulla sätt som ingen annan instiftelse
gör. Den sanna grunden för tillbedjan av Gud, inte bara på den sjunde dagen utan för all
tillbedjan, finns i skillnaden mellan Skaparen och det och dem han skapat. Detta viktiga
sakförhållande kan aldrig bi inaktuellt och får aldrig glömmas.” — J. N. Andrews, History
of the Sabbath, kap. 27. Det var för att människor alltid skulle bli påminda om denna
sanning som Gud instiftade sabbaten i Eden. Och så länge förhållandet att han är vår
Skapare fortsätter att vara en orsak till att vi skall tillbedja honom, så länge kommer
sabbaten att fortsätta att vara tecknet på och minnesmärket över detta. Om sabbaten hade
firats överallt, skulle människors tankar och deras kärlek ha varit riktad mot Gud som den
som var föremålet för deras aktning och tillbedjan, och det skulle aldrig ha existerat någon
avgudadyrkare, ateist eller icke-kristen. Helighållandet av sabbaten är ett tecken på trohet
mot den sanne Guden, mot ”honom som har skapat himmel och jord och hav och
vattenkällor.” Det är en naturlig följd att det budskap, som befaller människor att tillbedja
Gud och hålla hans bud, särskilt skall uppmana dem att lyda det fjärde budet.
I motsats till dem som håller Guds bud och har Jesu tro pekar en tredje ängel på en
grupp, som på grund av sina villfarelser får en högtidlig och fruktansvärd varning: ”Om
någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand,
så skall han få dricka av Guds vredesvin.” — Upp. 14: 9, 10. Om vi skall förstå detta
budskap, är det nödvändigt att vi förstår de symboler som används. Vad betecknar då djuret,
bilden och märket?
Den profetiska framställning i vilken dessa symboler förekommer, börjar i
Uppenbarelsebokens 12:e kapitel med draken som försökte förgöra Kristus, då denne
föddes. Draken sägs vara Satan. (Upp. 12: 9.) Det var han som påverkade Herodes att döma
Frälsaren till döden. Men det viktigaste redskap som den onde använde sig av i striden mot
Kristus och hans folk under de första århundradena av den kristna tidsåldern, var det
romerska riket. Här var hedendomen den förhärskande religionen. Under det att draken
således först och främst är en bild på Satan, är den i andra hand en symbol på det hedniska
Rom.
I Uppenbarelseboken 13: 1-10 skildras ett annat djur. Det ”liknade en panter” och
draken gav detta djur ”sin makt och sin tron och gav det stor myndighet.” De flesta
308