Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Jagade som vilda djur
Överallt dit Kristi efterföljare sökte tillflykt blev de jagade som vilda djur. De försökte
gömma sig på öde, isolerade platser. ”Nödställda, misshandlade, plågade, dessa människor
som världen icke var värdig att hysa, de irrade omkring i öknar och bergstrakter och levde i
hålor och jordkulor.” — Hebr. 11: 37, 38. Tusentals sökte sin tillflykt till katakomberna.
Under höjderna utanför Rom hade långa gallerier huggits in i berggrunden. De mörka,
slingrande gångarna sträckte sig miltals utanför stadens murar. I dessa underjordiska
tillflyktsorter begravde Kristi efterföljare sina döda. Här fann de också ett hem, när de blev
misstänkta och dömda fredlösa. När Livgivaren en gång väcker dem som har kämpat den
goda kampen, kommer många Kristi martyrer att stiga fram ur dessa dystra grottor.
Under de mest fruktansvärda förföljelser höll dessa Jesu vittnen fast vid sin tro. Varje
form av bekvämlighet berövades dem. De var utestängda från solljuset och gömde sig i
jordens mörka, men gästvänliga famn. Men de klagade inte. De talade tro, tålamod och
hopp. De uppmuntrade varandra, till att uthärda nöd och umbäranden. Även om de gick
miste om allt vad jorden kunde ge, kunde ingen tvinga dem att förneka tron på Kristus.
Prövningar och förföljelser förde den bara närmare vilan och belöningen.
Liksom Guds tjänare i gångna tider lät sig många av dem ”läggas på sträckbänk och
ville icke taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse”. (Vers
35.) De erinrade sig Herrens ord om att när de blev förföljda för Kristi skull, skulle de glädja
sig och fröjda sig, därför att deras lön skulle bli stor i himmelen. Så hade man ju förföljt
profeterna förr i tiden. De gladde sig över att de blev aktade värdiga att lida för sanningens
skull. Mitt under de knastrande lågorna ljöd deras segersånger. Med trons blick riktad uppåt
såg de Kristus och änglarna, som betraktade dem från himmelen med det största intresse och
gladde sig över deras ståndaktighet. Från Guds tron hörde de en röst som sade ”Var trogen
intill döden, så skall jag giva dig livets krona.” — Upp. 2: 10.
Satans försök att utplåna Kristi församling med våld misslyckades. Den stora strid som
kostat Jesu lärjungar livet, upphörde inte, då dessa trofasta fanbärare föll på sin post. De
vände nederlaget i seger. Guds arbetare blev ihjälslagna, men hans verk gick alltjämt framåt.
Evangelium vann allt större utbredning och dess anhängare växte i antal. De trängde in på
platser som var otillgängliga, ja, in i själva hjärtat av Rom. En kristen som gick till rätta med
de hedniska ämbetsmän som var ivriga förföljare sade: Ni kan ”döda och plåga oss, fördöma
oss... er orättfärdighet är bara ett bevis på vår oskuld... inte heller kommer er grymhet att
hjälpa er något.” Den gjorde bara sitt till så att ännu fler blev överbevisade. ”Ju oftare vi blir
nedmejade dess mer växer vi i antal. De kristnas blod är ett utsäde.”
Tertullianus Apologeticum, paragraf 50.
22