Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
visshet om att Gud hade godtagit dem. De slöt sig tätt till varandra och bad mycket för och
med varandra. De samlades, ofta på enskilda platser för att ha gemenskap med Gud. Deras
böner steg upp till himmelen från hagar och skogsdungar. Förvissningen att deras Frälsare
såg med välbehag till dem var viktigare för dem än deras dagliga bröd. Om någon sky
förmörkade deras sinnen slog de sig inte till ro förrän den var avlägsnad. Samtidigt som de i
sina sinnen fick förvissningen om Guds förlåtande nåd, längtade de efter att få se honom
som deras själ älskade.
Den stora missräkningen
Men ännu en gång skulle de få uppleva en missräkning. Den tid de väntade Frälsaren,
kom och gick, utan att han uppenbarade sig. De hade sett fram emot hans ankomst med
orubblig tillförsikt. Nu kände de liksom Maria, då hon kom till Frälsarens grav och fann den
tom och gråtande utbrast: ”De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava lagt
honom.” — Joh. 20: 13.
En känsla av respektfylld fruktan, en oro för att budskapet kunde vara sant hade under
en tid tyglat den icke-troende världen. Då tidpunkten nu hade passerats försvann inte denna
fruktan omedelbart. Man vågade inte genast triumfera över dem som hade blivit
missräknade. Men när de inte såg några tecken till Guds vrede, övervann de sin fruktan och
började håna och göra narr av dem som trodde. En stor del av dem som hade bekänt sig tro
på Herrens snara återkomst, gav upp sin tro. Några som hade varit mycket övertygade kände
sig så djupt sårade i sin stolthet, att de hade lust att fly bort från världen. Liksom Jona
klagade de över Gud och valde döden hellre än livet. De som hade byggt sin tro på andras
uppfattning och inte på Bibeln, var nu genast färdiga att ändra ståndpunkt. Hånarna vann de
svaga och modlösa över på sin sida. Alla dessa slog sig samman. De förklarade att det nu
inte längre kunde vara fråga om fruktan eller väntan. Tiden var förbi. Herren hade inte
kommit. Världen kunde förbli bestående som den var i flera tusen år.
De uppriktiga, allvarliga troende hade lämnat allt för Kristus och glatt sig över hans
närvaro mer än någon gång tidigare. De trodde att de hade förkunnat den sista varningen for
världen. Eftersom de väntade att snart bli upptagna för att bo hos sin gudomlige Mästare och
de heliga änglarna, hade de till stor del dragit sig undan från den icke-kristna mängden. Med
innerlig längtan hade de bett: ”Kom, Herre Jesus, kom snart!” Men han hade inte kommit.
Skulle de nu åter få ta upp den tunga börda som livets bekymmer och svårigheter förde med
sig och uthärda hån och förakt från en hånande värld. Det var i sanning en fruktansvärd
påfrestning för deras tro och tålamod.
Ändå var denna missräkning inte så stor som den som lärjungarna måste gå igenom
vid Kristi första ankomst. Då Jesus segrande red in i Jerusalem trodde hans lärjungar att han
nu skulle stiga upp på Davids tron och frälsa Israel från deras förtryckare. Fulla av hopp och
284