Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Dessa representerade Bibeln och i dess ljus hade de gått ut för att möta brudgummen. Men
samtidigt som de oförståndiga tog sina lampor men inte tog någon olja med sig, tog de
förståndiga olja i sina kärl tillsammans med lamporna. De sistnämnda hade tagit emot Guds
nåd, den helige Andes förnyande kraft som gör hans ord till ”våra fötters lykta” och till ett
ljus på vår väg. I ödmjukhet inför Gud hade de studerat Bibeln för att förstå sanningen. De
hade allvarligt sökt renhet i tankar, ord och i livsföring. De hade en personlig upplevelse, en
tro på Gud och hans Ord som inte kunde utplånas av missräkningar eller förseningar. De
andra ”togo väl sina lampor men togo ingen olja med sig”. De handlade impulsivt. Det
allvarliga budskapet skrämde dem. Men de hade litat på de andras tro. De var tillfredsställda
med sina goda känslors fladdrande ljus. De förstod emellertid inte sanningen grundligt. Inte
heller hade Gud fått utföra ett verkligt nådens verk i deras sinnen. De hade gått ut för att
möta brudgummen, fulla av förhoppningar om att genast få sin lön. De var emellertid inte
beredda på att uthärda missräkning och försening. Då provet kom sviktade deras tro, och
deras ljus var på väg att slockna.
Den skenbara förseningens effekt
”Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.” Att brudgummen
dröjde symboliserar den tid då man väntade Herren, missräkningen och den skenbara
förseningen. I denna vanskliga tid började intresset snart avta hos dem som var ytliga och
halvhjärtade. Men de som hade sin tro grundad på personlig kännedom om Bibeln, hade en
klippa under sina fötter som missräkningens vågor inte kunde svepa undan. De somnade alla
in och sov. Den ena gruppen var likgiltig och utan tro. Den andra gruppen väntade tåligt på
att Herren skulle ge dem klarare ljus. I prövningens natt tycktes också dessa i viss mån ha
förlorat sin iver och sin hängivenhet. De halvhjärtade och ytliga kunde inte längre förlita sig
på sina medtroendes tro. Var och en måste stå eller falla för sig själv.
Vid denna tid började en del fanatism göra sig gällande. Några som hade bekänt sig
vara ivriga anhängare av budskapet, förkastade Bibeln som den enda, ofelbara vägledaren.
De påstod sig vara ledda av Anden, men de följde sina egna känslor, intryck och
föreställningar. Andra var besjälade av en blind, skenhelig iver. De fördömde alla som inte
ville följa dem. Deras fanatiska iver och sätt att arbeta vann ingen sympati bland dem som
väntade på Kristus. Däremot bidrog de till att sanningens sak utsattes för förakt.
Så sökte Satan hindra och omstörta Guds verk. Människor hade blivit påverkade av
budskapet om Jesu ankomst. Syndare i tusental hade omvänts. Gudhängivna människor
hade tagit på sig uppgiften att förkunna sanningen också under väntetiden. Han som är det
ondas furste förlorade undersåtar.
För att dra vanrykte över sanningens sak bedrog han några som bekände sig tro och
drev dem till ytterligheter. Så stod hans medhjälpare färdiga att påpeka varje villfarelse,
276