Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
är invigda till Maria för varje kyrka som är invigd till Kristus”. — Richard Challoner, The
Catholic Christian Instructed, Förordet, sid. 21, 22.
Och doktor Hopkins förklarar i en avhandling om tusenårsriket: ”Det finns inte någon
anledning att tro att Antikrists anda och verk är begränsat till den romersk-katolska kyrkan.
De protestantiska samfunden har mycket av Antikrist i sig och är långt ifrån att vara
fullständigt reformerade från ... sedefördärv och ogudaktighet.” — Samuel
Hopkins, Works, band 2, sid. 328.
Om den presbyterianska kyrkans separation från Rom skrev doktor Guthrie: ”För
trehundra år sedan marscherade vår kyrka ut genom Roms portar med en öppen bibel på sitt
baner och detta valspråk i sitt vapen: ’Studera Bibeln’.” Så ställer han frågan: ”Kom den ut
ren ifrån Babylon?” — Thomas Guthrie, The Gospel in Ezekiel, sid. 237.
”Den engelska statskyrkan”, säger Spurgeon, ”ser ut att vara fullständigt genomsyrad
av formväsen, men de frikyrkliga tycks vara lika mycket upptagna av filosofisk otro. De
människor som vi trodde bättre om, vände sig bort, en efter en, från trons grundläggande
sanningar. Jag tror att hela England är undergrävt av en otro, som är fräck nog att träda fram
på predikstolarna och kalla sig kristen.”
Hur uppkom egentligen detta stora avfall? Hur avlägsnade sig kyrkan ursprungligen
från den evangeliska enkelheten? Genom att efterlikna hedningarnas seder för att påskynda
hedningarnas omvändelse till kristendomen. Aposteln Paulus säger redan på sin tid: ”Redan
är ju laglöshetens hemlighet verksam.” — 2 Tess. 2: 7. Så länge aposteln levde var
församlingarna jämförelsevis rena. Men ”mot senare delen av andra århundradet tog de
flesta församlingarna ny form. Den ursprungliga enkelheten försvann. Obemärkt, efterhand
som de gamla lärjungarna gick i graven, kom deras barn tillsammans med de nyomvända. . .
och gav rörelsen en ny form.” — Robert Robinson: Ecclesiastical Researches, kap. 6, par.
17, sid. 51.
För att tillförsäkra sig flera anhängare blev den upphöjda normen för den kristna tron
sänkt. Resultatet blev att ”en hednisk ström flöt in i församlingarna och införde
hedningarnas seder, vanor och avgudar”. — Gavazzi, Lectures, sid. 278. Efterhand som den
kristna religionen blev gynnad och understödd av de världsliga härskarna, blev den formellt
accepterad av flertalet människor. Men även om de i yttre avseende var kristna, fortsatte
många ”att huvudsakligen vara hedningar och tillbad i hemlighet sina avgudar”. — Samma
källa, sid. 278.
Har inte detsamma skett i nästan varje församling som kallar sig protestantisk? När
dess grundläggare, som besjälades av en sann kristlig anda, dog, kom deras efterföljare fram
och ”omskapade rörelsen”. Fastän reformatorernas barn blint höll fast vid sina fäders
269