Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
en bild som i Bibeln används som symbol på en församling. En ren kvinna symboliserar en
ren församling. En fallen kvinna är en avfällig församling.
I Bibeln är den helgade, eviga föreningen mellan Kristus och hans församling
framställd under bilden av ett äktenskap. Han lovar att vara deras Gud och de lovar att vara
hans och endast hans. Han säger: ”Jag skall trolova mig med dig för evig tid; jag skall
trolova mig med dig i rättfärdighet och rätt, i nåd och barmhärtighet.” — Hos. 2: 19. Och
återigen säger han: ”Jag är eder rätte herre.” — Jer. 3: 14. Paulus använder samma bild i
Nya testamentet, där han säger: ”Jag har trolovat eder med Kristus och ingen annan för att
kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.” — 2 Kor. 11: 2.
Den otro som församlingen visade mot Kristus, då den vände sin kärlek och tillförsikt
bort ifrån honom och lät kärlek till materiella ting fylla sinnet, jämförs med att bryta ett
äktenskapslöfte. Israeliternas synd, då de lämnade Herren, framställs på detta sätt. Guds
sällsamma kärlek, som de på det sättet föraktade, är livfullt skildrad. ”Så gav jag dig min ed
och ingick förbund med dig, säger Herren, Herren, och du blev min.” ”Du blev övermåttan
skön, och så vart du omsider drottning. Och ryktet om dig gick ut bland folken för din
skönhets skull, ty den var fullkomlig genom de härliga prydnader som jag hade satt på dig, .
. . Men du förlitade dig på din skönhet och bedrev otukt, sedan du nu hade fått sådant rykte.”
”Såsom när en hustru är trolös mot sin make, så haven I av Israels hus varit trolösa mot mig,
säger Herren.” ”. . . du äktenskapsbryterska som i stället för den man du hade tog andra män
till dig.” — Hes. 16: 8, 13-15, 32; Jer. 3: 20.
I Nya Testamentet används ett liknande uttryckssätt om bekännande kristna som söker
världens vänskap framför Guds ynnest. Aposteln Jakob säger: ”I trolösa avfällingar, veten I
då icke, att världens vänskap är Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver
alltså Guds ovän.” — Jak. 4: 4.
Kvinnan (Babylon) i Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel var ”klädd i purpur och
scharlakan och glänste av guld och ädla stenar och pärlor; och i sin hand hade hon en
gyllene kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet. Och på hennes panna var
skrivet ett namn med hemlig betydelse: ’Det stora Babylon, hon som är moder till
skökorna’.” Profeten säger: ”Jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu
vittnens blod.” — Upp. 17: 4-6. Babylon sägs vidare vara ”den stora staden, som har
konungsligt välde över jordens konungar”. (Vers 18.) Den makt som i så många
århundraden härskade som en tyrann över kristenhetens konungar, är Rom. Purpur och
scharlakan, guld, ädelstenar och pärlor som kvinnan var prydd med, beskriver målande den
storhet och konungsliga makt som det romerska prästerskapet omgav sig med. Inte om
någon annan makt kunde man med så stor sanning säga att den var ”drucken av de heligas
blod”. Detta passade bara in på den församling som så fruktansvärt hade förföljt Kristi
267