Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
och bruk och en motsvarande nedgång i det verkliga andliga livet. Men detta år såg man
tecken på ett starkt andligt förfall i nästan alla församlingar i landet. Även om ingen riktigt
kunde peka på orsaken, var detta någonting som man i vida kretsar lade märke till och talade
om, både i pressen och från predikstolarna.
Vid ett möte i det presbyterianska kyrkorådet i Philadelphia talade herr Barnes, som
hade skrivit en mycket använd bibelkommentar och som var föreståndare för en av de
största församlingarna i staden. Han sade att ”han hade varit predikant i 20 år, men han hade
aldrig tidigare, med undantag av den senaste nattvardsgudstjänsten, delat ut nattvarden utan
att nya medlemmar samtidigt hade upptagits i församlingen. Men nu förekommer inga
väckelser, inga omvändelser, inte heller någon påtaglig tillväxt i nåden bland de kristna.
Ingen kommer till hans kontor för att tala med honom om sin själs frälsning. Affärslivets
tillväxt och de ljusa utsikterna för handel och industri gör världsligheten allt större. Så är det
inom alla samfund.” — Congregational Journal, 23 maj 1844.
Tidigare i februari samma år hade professor Finney vid Oberlin College sagt: ”Vi
måste se sanningen i ögonen, att de protestantiska församlingarna i vårt land är i stort sett
antingen likgiltiga eller direkt fientligt inställda till de allra flesta av tidens moraliska
reformer. Några undantag finns, men inte tillräckligt för att kunna ändra det allmänna
intrycket. Ett annat faktum som understryker detta är, att det nästan inte förekommer några
väckelser i församlingarna. En andlig slöhet har trängt igenom nästan överallt. Och den går
fruktansvärt djupt. Om detta vittnar den religiösa pressen över hela landet.
Församlingsmedlemmarna blir mer och mer världsligt sinnade. De förenar sig med världen i
fest, dans och underhållning. Men vi behöver inte tala mer om detta trista ämne. Det räcker
med att säga att vi tydligare och tydligare ser att församlingarna i allmänhet på ett sorgligt
sätt har gått tillbaka. De har vandrat långt bort från Herren och han har övergett dem.” En
skribent skrev i Religious Telescope: ”Aldrig har vi varit vittne till ett så allmänt förfall som
vi ser idag. Församlingen borde i sanning vakna upp och finna orsaken till förfallet eftersom
alla som älskar Sion, måste betrakta det så. När vi tänker på hur få som verkligen blir
omvända och lägger märke till syndarnas fräckhet och hårdhet, måste vi ovillkorligen
utbrista: ’Har Gud glömt att vara nådig? Eller är nådens dörr stängd?’”
Ett sådant tillstånd uppstår inte utan att trossamfunden själva bär skulden. När andligt
mörker kommer över nationerna, över församlingarna och över enskilda personer, är inte
orsaken att Gud egenmäktigt stänger av nådens källor. Människorna själva ringaktar eller
förkastar det gudomliga ljuset. Ett slående exempel på denna sanning ser vi i det judiska
folkets historia på Kristi tid. Judarna hade blivit världsliga och hade glömt Gud och hans
ord. Deras intellekt hade förmörkats. Deras sinnen hade blivit jordiska och sinnliga. Därför
visste de heller inte någonting om Messias’ ankomst. I sin otro och stolthet förkastade de
Återlösaren. Ändå avskar inte Gud vid det tillfället den judiska nationen från kunskapen om
264