Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
berömde deras lydnad. De fick sig anförtrott uppgiften att för alla folk förkunna det härliga
evangeliet om deras uppståndne Herre. Den upplevelse som tycktes dem så bitter, måste de
gå igenom för att förberedas för den uppgiften.
Övertygelse grundad på kunskap
Efter sin uppståndelse visade sig Jesus för lärjungarna på vägen till Emmaus. Han
”begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem, vad som i alla
skrifterna var sagt om honom”. (Luk. 24: 27.) Lärjungarna blev upptända. Deras tro vaknade
till liv. De blev ”födda på nytt till ett levande hopp” även innan Jesus avslöjade sig för dem.
Hans avsikt var att upplysa deras sinnen och att lära dem att bygga sin tro på det profetiska
Ordet. Han ville att sanningen skulle så djupa rötter i deras sinnen, inte bara därför att den
bekräftades av hans personliga vittnesmål utan på grund av de säkra bevis som fanns i
ceremoniallagens symboler och förebilder och i Gamla testamentets profetior. Kristi
efterföljare måste ha en förnuftig tro, inte bara för sin egen skull utan för att kunna förmedla
kunskapen om Kristus till världen. Som det första steget på den vägen hänvisade Jesus
lärjungarna till ”Moses och profeterna”. Så vittnade den uppståndne Frälsaren om värdet
och betydelsen av det Gamla testamentet.
Glädje och triumf
En stor förändring ägde rum i lärjungarnas sinnen, då de åter en gång fick betrakta sin
älskade Mästares ansikte. På ett mera fullständigt och exakt sätt än någonsin tidigare, hade
de funnit ”den som Moses har skrivit om i lagen, och som profeterna hava skrivit om”.
Ovisshet, ängslan och tvivel vek undan för fullkomlig förvissning och en stark tro. Det är
därför inte att undra på att de efter hans himmelsfärd ”voro sedan alltid i helgedomen och
lovade Gud”. Människor som bara kände till Frälsarens vanärande död, väntade att de skulle
se bedrövade, förvirrade och nedslagna ut. Men glädje och triumf präglade dem. Vilken
förberedelse hade inte lärjungarna fått för den uppgift som de skulle utföra. De hade gått
igenom det hårdaste prov de kunde möta. De hade sett hur Guds ord segerrikt blev uppfyllt,
då allt tycktes förlorat, sett från mänsklig synpunkt. Vad skulle nu kunna slå ned deras tro
eller avkyla deras kärleks iver efter denna tid? I sin djupaste sorg hade de ”kraftig
uppmuntran” och ett hopp som var ”ett säkert och fast själens ankare”. (Hebr. 6: 18, 19.) De
hade bevittnat Guds visdom och makt. De var övertygade om att ”varken död eller liv,
varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma,
varken någon makt i djupet, ej heller något annat skapat” skulle kunna skilja dem ifrån
”Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre”. ”I allt detta vinna vi en härlig seger genom honom
som har älskat oss.” (Rom. 8: 38, 39, 37.) ”Herrens ord förbliver evinnerligen” (1 Petr. 1:
25) och ”vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den
246